Kulturens årsbok 1974 by Kulturen

Kulturen 1974

H.M. K onung Gustaf VI Adolf (1 88 2-1973) Kulturens höge besk ydd are sed an 1951

Kulturen 1974

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Redaktion: Bengt Bengtsson Bilderna i svart-vitt har tagits av Lars Westrup och Claes Wahlöö Färgbilderna (och omslaget) har tagits av Lars W estrup Upplagan är 26.000 exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1974

Innehåll

7 3 33 49 63 81 rn3 l l 7 l

l2l

135 151 l 55 161 173 177

Bengt Bengtsson V ad som sig ... Claes W ahlöö En grann ugn Gunilla Eriksson Bilder från rehnska krus Bengt Bengtsson Ringar Jan Gerber Kabinettsskåp Nils-Arvid Bringeus Den rike mannens måltid Gösta Berg De s.k. fiskfaten Danuta J ednorog En bröllopsvas från Deruta Danuta Jednorog Italiensk majolika Diana Krumins Bibeln på damast Britta Hammar En båtmansrya Gunilla Eriksson Beskära vinstockar Sigfrid Svensson n Utan tror sig vara junkrar» Christina Lindvall-Nordin En kvinnodräkt Redogörelser

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ...

Den läsare, som av årsbokens ryggtitel föranledes att tro, att här skall kunna inhämtas allt mänskligt vetande om renässansen, får slå ner sina anspråk en smula. Men vi, som har vår dagliga gärning på Kulturen har tyckt att vi har så mycket i våra samlingar, som kan illustrera skilda kulturepoker, att vi ansåg det motiverat att ge ut en serie årsböcker, som skall kunna ge material till närmare studium av kulturutvecklingen. Och först kommer renässansen. Vi vill nu inte, att ordet renässans skall fattas som en stil, vi har velat se det som ett avsnitt av denna utveckling, som en epok . Inledningsvis kan då sägas, att om man vill se begreppet renässans definierat och dess olika sidor jämnt belysta, bör man gå till en uppslagsbok och från den till facklitteraturen . Om emellertid medlemmar och övriga läsare vill börja i en annan ända, så kan de genom uppsatserna i denna årsbok få renässansbegreppet belyst utifrån enstaka föremål eller föremålsgrupper och från dem gå vidare, från »gräsrotsnivån» ad astra. En kulturepoks anda tar sig mer eller mindre starkt uttryck i allt, vad som göres eller sker, i lergodspjäser och i bordsseder, i vigselringar och klädmode. Renässansen har man försökt definiera genom rubrikartade beteckningar som »Antikens pånyttfödelse» - »Nya himlar - ny jord » etc. Men som tidsepok är renässansen dock mycket mera komplicerad. Den »mörka » medeltidens dystra tidevarv skulle ha avlösts av en ny ljus och spännande tid, där individen, i motsats till den katolska kyrkans inordnande av människorna i ett auktoritetsbundet kollektiv, skulle göras fri och kunna utveckla sin egenart. Detta gäller 7

- med de reservationer som generaliserande framställningar alltid framkallar - för mycket av det som skedde vid övergången från medeltid till nyare tid. Seder och bruk, såväl inom högre som lägre samhällslager, levde kvar, trots alla »nya vindar», som blåste. Det gällde Italien - se t.ex. vår uppsats om bröllopskrukorna 1 - det gällde Norden - se de medeltida formerna hos vigsel- och prydnadsringarna 1 När man försöker konstruera en tabell över renässansföreteelsernas uppkomst i tidsföljd, hamnar man i en flera sekel lång följd av »evenemang», från Dantes »Divina Commedia» till beslagsornamentiken i Norden. »Stilarna» griper över varandra. »Detta är en gotisk ranka, alltså är arbetet medeltida», säger man om en bägare, daterad I 554 . »Detta är en typisk arabesk», alltså tillhör föremålet ifråga renässansen . Så resonerar vi alltför ofta, vi museifolk, och vi borde kanske försöka se provinsiella egenheter eller av familjetraditioner betingad konservatism, i de stildrag, som vi vanligen klassificerar som regelrätta utslag av en viss »stil» . På samma sätt kanske vi gärna vill sätta etiketten »medeltida» på en föremålsgrupp eller en sed, som vi visserligen kan tidfästa till »renässansen» men som inte »borde» höra dit. Arvegods blandas med nyheter till en fast sammanknuten enhet, som inte alltid är lätt att dissekera . När vi alltså från och med I 97 4 ger ut en serie årsböcker på »epokbasis », så vill vi nu endast hoppas, att dessa böcker skall ge tillräckligt mycket av material i form av föremål och vittnesbörd om seder, att läsaren stimuleras till att fortsätta, att önska veta mera om de ting och förhållanden. vi söker att klarlägga . Svenskt kulturliv har på senare år blivit objekt för statliga utredningar, inte minst museiväsendet. Kulturen kommer här i en säregen situation, beroende på att institutionen är säregen i sig själv. Det är inte lätt för utredningen MUS 65 (1965 års musei- och utställningssakkunniga) att hitta den naturliga fållan för Kulturen, vad beträffar inplacerandet i en statligt understödd och påverkad museiorganisation. För att ge utredningen underlag för sin bedömning av 8

r. Dräktutställningens montrar är sparsamt m en tillräckligt belysta .

Kulturens situation och möjligheter, har ett digert material sammanställts . Kulturens styrelse ansåg, att detta material borde kunna intressera en vidare krets och så tillkom broschyren »Kulturen - fakta och planen>. Den är en förkortad version av utredningsmaterial et och redovisar de många byggnaderna och deras funktion er, personalen och dess arbetsuppgifter och mycket annat. Vi h ar också velat berätta om hur vi ser på framtiden, både när det gäller arbetsuppgifterna och museets status. Det har talats och skrivits en del om »regionalmuseum » och »centralmuseum » och Kulturen har helt naturligt kommit att stå i förgrunden i denna diskussion. Tjänstemännens samlade sakkunskap på de mest skilda områden, de rika samlingarna och även våra tekniska möjligheter b eträffande konservering och föremålsanalys är viktiga orsaker till att Kulturen i praktiken fun gera r som ett centralmuseum för södra Sverige . Vi h ar visat att vi kan , varför då inte fortsätta 7 Men - centralmuseum eller ej Kulturen lär inte vilja byta namn, ej heller arbetsuppgifter. 9

Därmed inte ett nedvärderande ord sagt om övriga sydsvenska museer~ Tvärtom, vi har ett gott samarbete och stimulerande kamratskap, vi byter erfarenheter, vi hjälper varandra med utlån av utställningsmaterial och på många andra sätt. För detta har inte behövts några nedpräntade gränsdragningar eller någon fastställd organisationsform, det har gått bra ändå. Och kan gå bra i fortsättningen också. Till årsmötet 1973 kunde vi efter lång tids förberedelse öppna vår dräktutställning i Textilhallens källarvåning. De stora montrarna är nu fyllda med ett urval av Kulturens rika material. Ett extra intressant inslag i utställningen är de skulpterade huvud och händer, som Karlin lät en dansk skulptör utföra på r 880-talet och som nu restaurerats och kombinerats med de dräkter, som de ursprungligen tillhört. Det gäller uteslutande skånska folkdräkter; de äldre högrestån dsdräkterna har fått klara sig utan huvuden . r 900-talets dräkter har emellertid i stor utsträckning kunnat monteras på skyltdockor från herrekiperingar och modeaffärer i Lund vilket i vanliga fall förstärkt tidsprägeln. Eftersom det ofrånkomliga ljuset är en av textilvårdarnas värsta fiender, har man under arbetet med utställningen sökt få fram en så skonsam belysning som möjligt. Lysämnesrör med deras starka ultravioletta strålning - måste undvikas och i stället användes svaga glödlampor ( r 5 W) vilka gav tillräcklig belysning, långt under den accepterade gränsen för farlig strålning. Med invigningen av Hantverkshuset i det som Karlin kallade Schlyterska huset har en viktig etapp i upprustningen av museets basutställning fullbordats. Genom bidrag från föreningar och privatpersoner plus ett extra statligt anslag kunde den totala restaureringen av byggnaden och de nya utställningarna säkerställas. Vår styrelseledamot byggmästare Harry Karlsson lät inför sin 70-årsdag meddela, att eventuell födelsedagsuppvaktning lämpligen borde kanaliseras i en insamling till Kulturens hantverksavdelning. Hans vackra tanke gav gensvar och resultatet, drygt 35.000 kronor, bildar nu »Harry Karlssons JO

2. Skrinet med det renkokta och styckad e skelettet från Franciskanergraven. Varje fas i und ersökninge n följ es av en färgladdad filmkamera.

70-årsfondn, avsedd att användas i första hand för hantverksutställningarnas utbyggande i Wahlbomska huset. 1974 kommer att bli ett ganska märkligt år för Kulturen vad beträffar öppnandet av nya utställningar, såväl permanenta som tillfälliga. Bland de förra kan nämnas den nyordnade silveravdelningen, utställningen av europeiskt porslin, lantbruk och i Borgarhuset nGamla ting kring mat och dryck». Denna intensiva verksamhet har möjli ggjorts genom att AMS ställt akademisk arbetskraft till förfogande (20 fil. kandidater) samt dessutom teknisk personal, nämligen inredningsarkitekt, vävexpert, tecknare och fotograf. När detta skrives, har Wiwen Nilsson, vår internationellt berömde silversmed, avlidit. Tyvärr har han varit alltför blygsamt företrädd i Kulturens silversamling . Inför nyordningen av silveravdelningen skänkte en av Wiwens vänner, vår AU-ordförande Holger Crafoord, medel till inköp av en representativ samling Wiwensilver, som i två montrar Il

skall ge en fyllig bild av en märklig föregångsmans gärning inom sitt ädla hantverk. När denna årsbok kommer från trycket, bör resultatet av donationen kunna beskådas i en nyöppnad silverutställning. Trots vår sorg över att Wiwen Nilsson själv kommer att saknas, när utställningen öppnas, har vi anledning att glädjas åt att han före sin död fick vetskap om förvärvet, som mycket gladde honom. Bland de tillfälliga utställningarna märkes en som behandlar 1972 års märkliga gravfynd från franciskanerkyrkan, se fjolårets årsbok s. 1 371 Den får tala för sig själv, men här bör nämnas deri mycket noggranna undersökning av graven och dess innehåll, som utförts av Kulturens arkeologer med hjälp av vänligt samarbetande experter av alla de slag. Detta arbete, som pågått sedan september 1972, torde höra till de mest omfattande. i svensk arkeologisk historia, vad mångsidig vetenskaplig bearbetning beträffar. Vare sig skelettdelarna i graven stammar från ärkebiskop Jacob Erlandsen eller ej, vare sig mordgåtan, som ligger bakom blir fullständigt löst eller ej så har den märkliga graven i sig själv motiverat det stora pådraget av fackfolk av skilda slag. Inte heller under 1973 svek våra Mecenater. Kontot är i skrivande stund uppe i drygt 34 . 000 kronor. En stor del av detta hade vi tänkt använda till inköp av Wiwen Nilssonsilver, men tack vare direktör Holger Crafoords donation har vi kunnat reservera hela beloppet för viktiga inköp under våren 197 4. Vi hoppas kunna göra ett par andra välkomna förvärv till vår nyutställda silversamling. Tyvärr måste man då vara beredd att betala en hel del; det svenska silvrets prisnivå är fortfarande hög. När vi nu - med en liten blå lapp och ett inbetalningskort - åter vädjar till medlemmarna att även i fortsättningen hjälpa oss med mecenatbidrag, så är det i den fasta tron, att vi därmed knyter ett mera personligt band mellan Kulturen och dess medlemmar. För oss som har vår dagliga gärning i museets magasin och utställningar, känns det värmande med ett på detta sätt manifesterat förtroende. Det ökar också vårt ansvar; vi överväger noga varje inköp. 12

CLAES WAHLöö

En grann ugn Till färgbilderna I och Il »Als es ein lustig Ding ist, zu sehen eine hiibsche Frau und einen hiibschen Ofen in der Stuben - - -.» Johannes Pauli 1519 Med början under sengotik kom under renässansen inom det tyskspråkiga området kakelugnen att träda fram som bärare av en dekorativ möbelfunktion, vilken dess enklare föregångare saknat. I de polykroma kakelugnarna från 1500-talet nådde kakelugnsmakarna både konstnärligt och tekniskt anmärkningsvärda höjder. Förutsättningarna för denna utveckling låg i den nya synen på heminredningen, där den föregående periodens mera bundna modell med väggansluten inredning avlöstes av ett friare möbleringsideal. Förändringen illustreras på ett utomordentligt sätt i samband med en reparation på Stockholms slott då Johan 111 i ett brev ger order att »the Benckier schole bortriffwes som äre spijkede widh wäggen alt vm kringh». Till bilden hör också en lust för dekorering, närmande sig horror vacui, vilken särskilt vad kakelugnarna beträffar stundom ger ett överlastat resultat. Pottkakelugnarnas funktionalistiska uppbyggnad ersätts med ett rikt arkitektoniskt och dekorativt schema. Även framställningsmässigt äger en stor förändring rum. Drejskivan har inte längre någon plats i kakelugnsmakarens verkstad. Kaklen framställs istället i formar, matriser. Den bildbärande delen och kanten eller rumpet tillverkas var för sig och sammanfogas före glaseringen. Glasyrtekniken når i de polykroma kaklen sin fulländning. Kakelugnsmakarna bemästrar med en aldrig skådad briljans tekniken att på samma kakel lägga glasyrer av olika färg utan att dessa flyter samman. Blyglasyr och tennglasyr används bredvid 13

varandra trots att de har skilda smältpunkter. Glasyrrecepten kom att tillhöra mästarnas bäst bevarade hemligheter. Den rika motivvärld, som möter på kaklen med ett myller av figurer, porträtt av samtidens storheter, religiösa motiv, allegoriska framställningar och arkitektoniska detaljer hade givetvis sina förutsättningar i den samtida konsten. Både byggnadskonst och bildkonst lämnade förebilder. När det gäller bildkonsten överfördes dess alster främst genom kopparsticken till kaklen. Allt är dock inte kopierande. Tvärtom måste det förutsättas att mycket av kakelmodellerna, patriserna, är självständiga konstverk. En del av den förnämare produktionen letade sig från tyskt område till Danmark och Sverige. I Lund påträffades vid undersökningarna 1971 på Svartbröder 23 vid Skomakaregatan ett ovanligt stort antal fragment av en högklassig polykrom kakelugn. Skärvorna låg samlade i anslutning till och delvis överlagrande en skatt om 132 dalermynt från tiden 1538-1595. Myntskatt och ugn har tillhört samma hus. De i fyndet ingående kaklen har på några undantag när en mycket enhetlig karaktär både vad material, formgivning och glasyr beträffar. De är alla tillverkade av ljusbrännande lera, vilket klart skiljer dem från den inhemska produktionen, som undantagslöst har rödbrännande leror som material. Skärvens färg varierar mellan ljust grågul och ljust gulrosa. Ett visst inslag av chamotte tycks också finnas i godset. Detta innebär att redan bränd lera finfördelats och blandats med kakelleran. Chamotteinblandningen kan tänkas ha givit vissa tekniska fördelar vid bränningen av kaklen. Dessutom kan den ha gjort kaklen mindre känsliga för hettan i kakelugnen. Från Tyskland vet man att även murleran, som användes vid uppförandet av en ugn blandades med chamotte. Detta för att göra den mera motståndskraftig, eldfast. På baksidorna av kaklen syns i leran textilavtryck, bild 1. Dessa finns nästan undantagslöst på renässanskakel och sammanhänger direkt med tillverkningen. Hantverkaren

Textilavtryck på baksidan av helkaklet med renässansfursten, bild 3.

kavlade först ut ett lagom tjockt lerstycke och pressade det sedan ned i matrisen med hjälp av ett tygstycke, oftast grovt linne. Efter en tids torkning lossades så tygstycket tillsammans med det blivande kaklet från formen. Det stora tekniska problemet låg för ugnsmakarna i bränningen och glaseringen av kaklen. Ofta utfördes före påläggandet av glasyren en förbränning av kaklen upp till ca 500 °. På kaklen från Svartbröder 23 har både blyglasyr och tennglasyr använts. Alla vita detaljer är framställda med t ennglasyr. Häri ligger ett icke oväsentligt bränningstekniskt problem eft ersom t ennglasyr har en högre smältpunkt än blyglasyr, vilket, om hantverkaren väljer att utföra glaseringsbränningen i ett moment, lätt kan leda till överbränning av de blyglaserade partierna. Användandet av t ennglasyr innebär dock även en förenkling av proceduren. Med blyglasyr måste nämligen vita partier förses med ett tunt lager vitlera, som sedan täcks av en klar blyglasyr. Tennglaseringen är en innovation, som sammanhänger med fajanstillverkningen. De tidigaste sydtyska ugnarna med rena fajanskakel tillhör tiden omkring 1530. IS

2. H örnkakel med kv inna och våg. I kaklets vänstra kant syns resterna av den andra sidans helkakel. KM 62.892: 15.

Färgschemat på lundaugnen omfattar gult, brunt, brunviolett, blått, grönt, svart och vitt. Färgerna föreko mmer i flera nyanser. D et föreligger en uppenbar skillnad i motståndskraft fö r de olika fä rgglasyrerna. Värst åtgångna i jorden har genomgående de blåa partierna blivit. D e är helt matterade och fläckvis fullständigt bortfrätta. D en vita t ennglasyren är på många punkter starkt vittrad. Även de andra glasyrerna visar här och där tydlig irisering. Bäst har de gula och gröna färgerna bibehållits . De i materialet ingående mer eller mindre fragmentariska bildkaklen har på tre undantag när en helt enhetlig form-

3. H elkakel med renässansfurst e. KM 62.892: 8 o. 15.

givning. Det finns rest er av minst sexton bildsidor i materialet. D etta är dock inte det samma som antalet kakel eftersom flera hörnkakel ingår i materialet. H örnkaklen har varit sammansatta av ett halvkakel och ett helkakel. D e stora kaklen är 25 cm breda och 30 cm höga. D e mindre är r 2,5 cm breda. Omramningarna till figurerna utgöres av en grönglaserad ram, vilken omsluter en i relief framställd portal med blå och vitglaserade kolonner med en därpå 2 - Kulturen 1974

4. Fragmentariska bildkakel med kvinn ofi gurer. Till vänster ett helkakel och till höger ett halvkakel. KM 62.892: 15.

vil ande va lvbåge . Denna är indelad i en und re äggst av och en övre t andfri sbåge . Äggst aven ~ir belagd med vit t ennglasy r medan t and frisen avtecknar sig gul mot blå botten. Port alern a inramar i sin tur fi gurerna. Dessa utgö res av för näma m ~i n och k vinn or so m avb ild as i halvfigu r. Figurerna st å genomgåe nd e i re lie f mot en gul glaserad bakgrund. De halva kaklen har end ast hal v port a l. Ur den gröna kakelramen fr amväxer h ~ir figuren vänd mot den andra kantens ko lon n . D et va r möjligt att någo rlunda kompl ett pussla ihop ett h alvkake l och ett hclkakel. H alvkak let ä r en del av ett hörnk akel, fä rgbild Il , bild 2. Det har bilden av en k vinna ikl ~idd grö n khinnin g med vid a r8

5. Fragmentariskt hörnkakel med repstav. KM 62.892: 15.

ärmar. Hon visar urringningen den vita veckade särken, som vid halsen hålls samman med en broderad tättslutande krage. Hennes ansikte omramas av ett mönstrat gulglaserat band. I vänstra handen håller hon en balansvåg. Vem damen med vågen skall föreställa är osäkert, det kan inte gärna vara Justitia, vilket vågen i och för sig kan antyda. Rättvisan bör ha något ytterligare attribut, antingen det är ett svärd eller en bindel för ögonen. Framförallt bör hon nog hålla vågen beredd till vägning, inte som på kaklet lite nonchalant stöttad mot höften. Vågen förekommer som symbol även i andra renässansmotiv, bland annat finns den med i zodiaken som tecknet för september. Kanske är det helt enkelt en bild av hösten på kaklet. Framställningar av rg

årstiderna i allegorisk form återfinns för övrigt på andra tyska kakel. Det mest kompletta helkaklet har en reliefframställning av någon renässansfurste, färgbild r o. bild 3. Han är klädd i jacka och en mantel med breda slag av pälsverk. I likhet med damen på halvkaklet visar han en stor del av en veckad vit skjorta, som runt halsen avslutas med en tättslutande krage. På huvudet bär han en svajig brun barett med en blå plym. Högra handen hålls upp medan han i den vänstra håller handskarna. Över bröstet hänger ett par guldkedjor. Det finns fler kvinnogestalter på kaklen än damen med vågen, bland andra två fragment med kvinnoansikten, bild 4. Det ena har tillhört ett helkakel. På pannan har kvinnan ett brett ljusgult band och på huvudet en barettbesläktad mössa. Ett stycke av den vita särken och klänningens urringning finns också kvar. Klänningen pryds av en guldkedja med fyrkantiga länkar. Särken har ett brett gult band, vilket går från halsen ned till urringningen. Den andra kvinnan har suttit på ett halvkakel. Hon har samma slags mössa och pannband som föregående med den skillnaden att mössan har plymen bevarad. Ugnen har haft två slags hörnbildkakel. Det ena som kvinnan med vågen, där den grönglaserade kakelramen vänder runt hörnet. Den andra typen har på själva hörnet haft en halvrund repstav, bild 5. Repstaven är blå och vit med smala gula band. Av figuren på den bevarade halvkakeldelen finns en bit klänning med en hand samt ett stycke av kragen runt halsen bevarade. På bild 6 har ytterligare några representativa fragment av bildkakel sammanställts. Tre bildkakel i fyndet bildar en egen grupp och skiljer sig klart från de andra. De är starkt fragmentariska. Kvinnogestalter i rikt draperade långa klänningar får här representera tre av de sju fria konstarterna, bild 7. Detta var ett omtyckt motiv för renässansen. Kaklen är textförsedda och inskrifterna har följande lydelse: MUSICA, RHETORICA och DIELT - TICA. Alltså musiken, vältaligheten och dia20

6. Representativa kakelfragment ur f yndet från Svartbröder 23. KM ' 62 .892: l-15.

7. Fragmentariska bildkakel med allego ri ska fr amställningar av tre av de sju fri a konstartern a. Från vänster dialektiken, vältali gheten och musiken. KM 62.892: r o. 15.

lektiken. Det senare ordet är skadat och tolkningen får dessutom göras med antagandet att pousseraren inte haft så lätt för sig i rättstavning. Kaklen är på flera punkter av en helt annan karaktär än flertalet i fyndet. Bland annat har de andra mått, bredden kan uppskattas till endast 18 cm. Höjden bör ha varit ca 30 cm. Deras allmänna utformning är också sådan att de måste vara yngre än de andra kaklen. Färgschemat är enklare och godset tunnare. Troligen kommer de från en helt annan verkstad. Ett kakel ur samma serie från samma verkstad har tidigare hittats i Lund, det har den skadade inskriften GEOMETR dvs. geometria, bild 8. Detta fynd gjordes 1936 på tomt nr 2 i kvarteret Östertull. Godset är liksom hos de andra kaklen i serien grågult till färgen . 22

8. Rest av bildkakel med kvinnogestalt som representerar geometrin. Kv. Östertull 2 . KM 38.374: 2.

I fynd et från Svartbröder 23 ingår rester av sju halvcirkelfo rmade krönkakel. Två av dessa har sekundärt omvandlats till halva krönkakel. D et krön som gick bäst att pussla samman har i mitten en blå- och vitglas erad mussla omsluten av en valvbåge, vilken indelas i två fält, färgbild I. På valvbågen vilar t vå vitglas erade delfiner med blad i munnen. Kakl et har som visas av ett annat fra gment, bild g, krönts av en knopp, till vilken delfin ernas stjärtar anslutit. Kakl ets bas är 22 cm . Vad som här avbildas i kakelform är en byggnadsdetalj, vilk en hämtats från samtida gavelarkitektur med rundbågeornament. D enna uppkomm er i Italien und er 1400-talets slut och får i T yskland en vid spridning unde r 1500-tal ets första hälft.

g. Halvcirkelformat krönkakel. KM 62.892: 15.

Krönkaklen har troligen varit placerade ovanpå en i f yndet ingående utsvängd kransgesims med akantusblad på den uts vängda delen, som uppåt avgränsas av en horisontell list, ovanpå vilken en indragen repstav vilar, bild 10 . Den gesimsdel som gick bäst att sätta samman utgör ett hörn, där ena sidans längd är 32 cm och den andras 29 cm. Akantusbladen är blåglaserad e med vit mittriangel. Ytan bakom dem är gulglaserad liksom den nedre listen. Listen ovanför är brun och repstaven har färg erna vitt, gult och blått. Den kant som finns överst på repstaven är grönglaserad. Färgsättningen av de olika delarna i gesimsen varierar i övrigt något. På några kan man till exempel se att akantusbladen är vit glaserade med blå mittriangel. Till kakelugnens krönparti hör t roligen också ett antal kak el, vilka bäst beskrivs som krönta tinnar, färgbild I. 24

ro. Kransgesimskakel till ugnens krön. KM 62.892: 15.

Det finns rest er av åtta såda na. Inge n av dem är beva rad i sin full a längd. D et längst a fra gmentet är r 8 cm och den mi nsta t roli ga längden 24,5 cm . Bredd en är 3,5 cm. De är halvrunda . Varandra korsande b and indelar yt an och i de rombi ska fä lten finns vita bl ommor. Färgerna är bl ått, vitt och gult. Några kakel som starkt likn ar de ov annämnd a tinn arna är sex halvrund a stavar, fä rgbild I o. bild r r. D e har sa mm a ytindelning, men sakn ar krön och är bet yd li gt st ö rre, 5 X 45,3 cm. Endast ett av dem va r mö jligt att puss la ihop i sin full a längd . D e romb isk a fä lten, vilk a bil das av de va randra korsande gulglase rade band en, är fy ll d a med om väx lande bl å och vita blomm or. Stava rnas pl ace ring på ugnen är osä ker. Ytterliga re fy ra fr agment av st ava r likn ande de omtalade har tillhö rt k akelugnen. D e skil jer sig fr ån dess a i ett viktigt avseen de, de ha r triangul ärt, inte halvrunt t värsnitt. Bitarna är t ämligen sm å, den längsta är ro,5 cm lång och 4 cm bred, bild r 2 . 25

r I. Detalj av två halvrunda stavar. KM 62.892: 15.

Till ugnen har också hört en rad med friskakel, bild 13. Det finns rester av minst 7 stycken. Den ursprungliga längden kunde inte i något fall bestämmas. Bredden är 9,510 cm. Kaklen är vinklade längs mittlinjen. Dekoren uppdelas på två fä lt, varav det ena har en brunglaserad arkadbåge med gul bakgrund och det andra en ornamentik med stiliserade blad. Dessa är på några kakel omväxlande blåoch vitglaserade och på andra gul- och vitglaserade. Även bakgrundsfärgen till bladen växlar, den finns både blå och gul. En viktig och spännande men tyv ärr mycket svårbesvarad fråga gäller utseendet på den ugn kaklen ingått i. En del omständigheter talar för att ugnen både i överdel och underdel haft fyr kantig planform. Det finns två typer av hörnkakel, den ena med och den andra utan repstav på hörnet. Vidare är den förmodade kransgesimsen rätvinklig. G e-

12. Bitar av stavar med triangul iirt snitt. KM 62.892:

o. 15.

simsen har suttit överst på ugnen och ovanpå den har de halvcirkelformade krönkaklen varit placerade. Till ugnskrönet hör rimligen också de krönta tinnarna, vilka kan tänkas ha varit satta mellan krönkaklen, bild 14. Förekomsten av två slags hörnkakel talar för att ugnen varit uppförd i flera avsatser eftersom repstavshörnet ej oförmedlat bör övergå i ett hörn, som saknar stav. Den minsta rimliga bredden på ugnens överdel är ca 65 cm, vilket motsvarar ett halvkakel och två helkakel. Ugnen har med stor säkerhet varit murad med kaklen i förband. Detta framgår av att hörnkaklet med kvinnan och vågen tydligen varit sammansatt av ett helkakel och ett halvkakel. De långa halvrunda kakelstavarna kan tänkas ha varit placerade ver-

tikalt på ugnens underdel, vilken de i så fall indelat i fält. Det föreligger en viss likhet mellan dessa stavar och deras motsvarigheter på sättugnarna. Man kan peka på en i sammanhanget visserligen ganska sen kakelugn från Kempten/ Allgäu med underdel av järnplattor, vars skarvar och hörn hålls samman och pryds av halvrunda järnstavar. De vinklade friskaklen med arkadbågar och bladornamentik har flera tänkbara placeringar. Frisen har gått runt ugnen. Några hörndelar finns inte bevarade. Den kan ha suttit mellan två avsatser, men kan också ha tjänat som nedre avslutning på ugnen. Beträffande den underbyggnad kakelugnen stått på finns flera möjligheter. I Tyskland förekommer murade underbyggnader, ben tillverkade av kakel, järnstativ och i sten huggna underreden. Ett förslag till rekonstruktion som på bild 14 lämnas alltså med stora reservationer. Resonemanget rör endast ugnens primära utseende, inte det skick i vilket den varit uppförd i huset vid Skomakaregatan i Lund. Förekomsten av polykroma bildkakel från en annan verkstad antyder liksom de sekundärt halverade krönkaklen, att ugnen i Lund uppförts i modifierad form. Tilläggas bör i detta sammanhang också, att åtskilliga grönglaserade kakel av inhemskt slag hittades tillsammans med de polykroma. Ugnen kan mycket väl ha kompletterats med sådana. Kakelugnarna byggdes under 1500-talet undantagslöst som biläggare, de eldades med andra ord från ett annat utrymme än det rum de stod i. Någon eldningsöppning skall således inte finnas i lundaugnens fasad. Biläggareugnarna var stora vedslukare, det har beräknats att ända upp till 70 a 80 procent av energin gick till kråkorna. Detta förhållande var avhängigt det faktum att ugnarna var helt öppna inuti. Systemet med värmemagasinerande rökkanaler hade ännu inte uppfunnits. Det blev 1700-talets sak att lösa dessa problem inför hotet om energikris i form av vedbrist. Förslag till förbättrade konstruktioner förekommer dock redan under 1500-talet i Tyskland. Kakelugnen från Svartbröder 23 är som tidigare nämnts

13. Delar till friskakel. KM 62.892: 15.

importerad. Dess tillverkningsort skall sökas i Tyskland . Efter detta konstaterande står dock frågan om den närmare proveniensen öppen. Det finns så långt kunnat upptäckas i publicerat material inga direkta paralleller till kaklen från Lund. Ugnen kan mycket väl komma någonstans från det österrikiska och sydtyska kärnområde, där framförall t Ni.irnberg som tillverkningsort intar en ledande pos ition, då det gäller renässansugnens utveckling. Bristen på jämförelsematerial gör dock att en närmare ursprungsbestämning för lundaugnens de l än så länge får anstå . En möjlig väg kan vara att göra en undersökning på själva kakelgodset. Ett intressant förhållande med kakelugnen från Skomakaregatan är, att den redan på t yskt område har kompletterats med kakel, vilka t ycks ha tillverkats med originalkaklen som formmodeller. Originalen har kanske kommit till skada vid transport eller vid en ommurning av ugnen. D elar, vilka nygjorts, är bitar av kransgesimsen, och det

, ,.,,,_,~

14. Försök till rekonstruktion av ugnens ursprungliga utseende. Underdelens utformning är oviss.

fragmentariska krönkaklet, som har knoppen i behåll, bild g. Kopiorna avslöjar sig genom en viss förgrovning i detaljerna samt genom att de är mindre än originalen. Detta sammanhänger med att leran vid torkning och bränning krymper. Det färdiga kaklet är 10-15 procent mindre än formen. Att ugnen kompletterats i Tyskland tyder på att den inte direktimporterats till Lund. Avgörande för uppfattningen att kakelugnen förnyats på tyskt område är även det ljusa godset i kopiorna samt den polykroma glasyren, som i varje fall ingen lundakrukmakare var mäktig att åstadkomma. 30

15. Äldre fynd av polykroma kakel från Lund. Från vänster: KM 5.308, Skomakaregatan, KM 5.279, Kl ostergatan-Gråbrödersgatan samt KM 2r.587, Kv. Glädjen 6.

Dateringen av kakelugnen kan diskuteras från flera utgångspunkter. En ur dräktsynpunkt intressant detalj är att jackan och klänningen ännu ej täcker skjortan respektive särken och att pipkragen saknas. Detta antyder att kaklen tillverkats under 1500-talets första hälft. Dräktskicket är överhuvudtaget troligen det som kan ge den finaste dateringen av kaklen. Man kan nämligen räkna med att kakelugnsmakarna och deras pousserare uppmärksamt följde tidens mode. Avnämarna var klädmedvetna och det dög inte att komma med gårdagens klädedräkt. Ett studium av dräkten i porträttmåleri och på daterade t yska kakel gör en datering till ca 1530 trolig för lundaugnens del. Det gavelmotiv i byggnadskonsten som avspeglas i ugnens halvrunda krönkakel kommer från Italien och dyker i Tyskland först upp i området Sachsen-Thi.iringen omkring 1520. Gavlar med rundbågsmotiv tillhör generellt sett 1500-talets första hälft och en datering av lundaugnen till ca 1530 kan också ur denna synpunkt betraktas som rimlig. 31

I den mån man av den fragmentariskt bevarade ugnen vågar uttala sig om dess uppbyggnad talar också bristen på arkitektoniska detaljer för en datering till 1500-talets tidigare hälft. Utvecklingen för renässansugnarnas del var nämligen sådan att medan kaklen raskt anpassades till de nya idealen förändrades själva ugnsuppbyggnaden inte lika snabbt. Det dröjer i själva verket ända till seklets mitt innan renässansarkitekturen mera genomgripande påverkar kakelugnen som helhet. Frånvaron av religiösa motiv på kaklen kan också tagas som intäkt för en datering till förra hälften av 1500-talet eftersom reformationen till en början medförde en tveksamhet till sådana framställningar, vilken dock tämligen snart övervanns . Ett fåtal fynd av polykroma kakel har tidigare gjorts i Lund, bild I 5. Förutom det tidigare nämnda med Geometria finns i Kulturens lundasamlingar två fragment av medaljongkakel. Det ena pryds av en mansfigur i renässansdräkt. Det andra är ett hörnfragment med ett akantusblad som svickelfyllnad. Det tredje kaklet är en bit av ett portalförsett rektangulärt kakel. På den lilla resten av bildytan finns en amorin beväpnad med en båge. Det senare fragmentet är liksom medaljongkaklet med mansfiguren gjort av rött lergods. Alla kaklen tillhör 1500-talets senare hälft. Något förvånande är naturligtvis den plats, på vilken kaklen återfanns vid Skomakaregatan i Lund. Flertalet bevarade tyska praktugnar tillhör slottsmiljöer. Det hus lundaugnen värmt upp måste av grunderna att döma ha varit ett korsvirkeshus om än kanske av gedigen kvalitet. Om den burgna miljön och ägarens välstånd lämnar å andra sidan myntskatten en talande vittnesbörd.

Litteratur Rosemarie Franz: Der Kachelofen. 1969. Eyvind Unnerbäck: Welsche Giebel. Antikvariskt arkiv 42. Andreas Lindblom: Sveriges Konsthistoria Il. 1944·

Kakel från en raserad renässansugn funn en i Lund. KM 62.892: r- 15.

Renässanskakel med kvinnofigur hållande en balansvåg. KM 62.892: 15.

Ill

Bildkommentarer återfinns på s. 62.

Skärpspänne av fö rgyllt silver, med två par »handslag ». Okänd mästarstämpel med dateringen (15) 76. Diam. 8,5 an. KM 2.612.

GUNILLA ERIKSSON

Bilder på rhenska krus

I stengodset från Rhen har den tyska renässanskonsten fått ett av sina mest självständiga uttryck. Kärlformerna är nyskapade och mångfaldiga, anpassade att ta emot och återge den rikedom av bilder, som med grafikens genombrott plötsligt fanns till hands för kons~närer och hantverkare. Liksom träsnidarna skar sina stockar och kopparstickarna graverade sina plåtar, skar stengodsmästarna i den mjuka sandstenen ut sina bilder att smycka kärlväggarna med och bidrog därmed på sitt sätt till att sprida den nya konsten. Deras tredimensionella bilder kan i lyckliga fall ge oss känslan att komma I 500-talet alldeles nära. Så som bilden lämnade formen och sattes an mot kärlväggen, i den våta leran känsligt återgiven i varje detalj, möter den oss intakt ännu efter fyrahundra år. Stengodset är i sig, som keramiskt material, en inhemsk tysk produkt. I Rhenlandet, med dess rika tillgång på skog och tjänlig lera, utvecklades från 600-talet och framåt en lerindustri, vars produkter via Rhen och dess bifloder fördes vida omkring. Under 1300-talets lopp förbättrades bränningstekniken och leran sintrade (dvs. smälte samman till en helt homogen massa). Detta skedde till en början endast i kärlväggens ytskikt. När man kunde driva upp värmen i ugnen till ca 1250 ° blev skärven alltigenom sintrad och stengods - som kineserna då brännt i mer än tusen år - kunde framställas också i Europa. Ungefär samtidigt 3 - Kulturen 1974

någon gång under l 300-talets senare hälft - uppträdde också saltglasyren, en tunn klar glasyr som bildas på godsets yta när salt kastas in i den heta ugnen. Lerindustrin ändrade karaktär. Medan förvarings- och beredningskärl tidigare dominerat, blev nu serveringskärl och framför allt dryckeskärl den stora artikeln. Den nya varan blev ytterligt efterfrågad och exporterades via handelsmännen i Köln i stora mängder till Nordtyskland, England och Skandinavien. Stengodsindustrins huvudorter var under 1500-talet Köln med förorten Frechen, Siegburg (nära Bonn) och Raeren söder om Aachen. Dessa centra har översiktligt presenterats i Kulturens årsbok 1958. I Köln skedde, under decennierna före l 500-talets mitt, det första mötet mellan det nya materialet och renässansens bildvärld. När krukmakarna här ca 1550 tvingades flytta ut ur staden övergick den konstnärliga ledningen till Siegburg, och ingenstans har stengodsets bilder kommit bättre till sin rätt än i Siegburgs finkorniga, vitbrännande lera. Reliefernas skärpa bevaras också väl därför att saltglasyren har svårt att fästa på detta gods och antingen fläckvis saknas eller ligger i tunna skikt. En för Siegburg karakteristisk kärlform är trattbägaren, ett litet dryckeskärl som tidigt försågs med dekor. Under l 400-talet kunde den smyckas med tistel blad i nerskuren relief eller, omkring 1500, med rosmönster konstfärdigt utskurna i dubbelväggiga kärl. Pålagda rundreliefer med knoppar eller enkla bilder förekommer under hela l 400talet, men vid l 500-talets mitt ersättes de av nya rundbilder, sirliga arabeskmönster i Aldegrevers anda och bibliska scener, medvetet och konstnärligt komponerade, bild 2 a-f. De höga slanka krusen, kallade »Schnellen», förses samtidigt med bildreliefer i höjdformat, som, tre tillsammans, täcker hela ytan mellan fotens och mynningens tvärband. Här fick stengodsmästaren utrymme för sina bilder. Från Siegburg har ett rikt material av skråhandlingar bevarats och publicerats. Vi kan följa hur arbetet i verkstaden förlöpte och hur handeln var organiserad. Om matriser för 34

r. Trattbägare och »Schnellen» från Siegburg, 1500-talets mitt och andra hälft, varifrån artikelns bilder hämtats. Därtill en trattbägare med inskuren tisteldekor, 1400-tal.

bildrelieferna heter det att de måste framställas inom verkstaden: »kein Oulner noch Oulners weyb soll gedruckt oder geschnieden werck backen, er habe es dan selber oder seyne haussfraw oder die jenigen, so das handwerck leren, mit irs selbst hanndt geschnitten». (Ingen krukmakare eller krukmakarkvinna skall bränna tryckt eller skuren vara om han ej sj älv, eller hans hustru eller barn eller någon av dem som lära hantverket, med egen hand har skurit den.) Eftersom skrået var spärrat, gick många skickliga män som gesäller eller » W erkmänner» kvar hos sin mästare. Av de fem signaturer som återfinnes på Siegburgrelieferna har endast tre kunnat knytas till mästarnamn i skråförteck35

ningarna. De övriga två måste alltså ha arbetat under en mästare, och det är en av dem, F. Trac, som är den mest betydande bildskaparen och Siegburgerstilens egentlige upphovsman. Forskningen har visat att det nästan alltid går att spåra en förlaga bakom bilderna, även om bildskärarna förhåller sig mycket olika till sina förlagor. Somliga kopierar så troget det är möjligt, andra komponerar om bilden till det nya formatet eller hämtar detaljer från flera olika källor. Andra åter förhåller sig mycket fritt till förlagan och man måste ju också utgå från att ett nyskapande i vissa fall ägt rum. De bilder som utnyttjades var dels den s.k. Kleinmeistergrafiken, dels de stora bibelutgåvorna som vid 1500-talets mitt trycktes på flera håll i Tyskland. I Frankfurt utkom 1533 Christian Egenolffs bibel med illustrationer av H. S. Beham och 1560 Sigmund Feyerabends utgåva av Gamla testamentet och Johannes Uppenbarelser med illustrationer av Virgil Solis. Solis' bilder samlades under titeln »Biblische Figuren» och utkom separat, försedda med korta texter på vers. Förläggarens avsikt härmed var, enligt förordet till första upplagan, »att ingen målare, guldsmed eller konstälskare, som ej var i stånd att köpa den stora bibeln, skulle behöva gå miste om bilderna». Redan 1562 gav Feyerabend ut ännu en bibel, nu även med Nya testamentet, försedd med 218 rullverksinramade bilder av Virgil Solis, bild 13, och två år senare utgav han en ny Lutherbibel med träsnitt av Jost Amman. Många av dessa bibelillustrationer tjänade stengodsmästarna som förlagor. Förläggarna vände sig också till hantverkarna med en2. Rundbilder på trattbägare. Siegburg, 1500-talets mitt och andra hälft. a) arabesk med hjärtformat akantusmotiv och i blomkalkar pickande fåglar. KM 26.698. b) arabesk med växtrankor, som slutar i en mansoch en kvinnoprofil. KM ro.37r. c) rundbild med blommor. KM 10.368. d) arabesk med två gestalter vars kroppar övergår i ornament med runda blad. Aldegrevers stil. KM ro.338. e) Siren i 1500-talsform med kluven och upprullad stjärt. KM 26.700. f) »Luce XI», Kristus botar en stum (driver djävulen ur hans kropp). KM 17.399.

3. Matris skuren i sandsten, signerad CK (Christian Kniitgen). Höjd 18,5 an. KM 27.770. Efter matrisen gjordes ett leravtryck, en patris, som brändes. Efter denna reliefbild gjordes i lågbränt lergods ett stort antal matriser, som användes i produktionen och efterhand byttes ut.

staka blad eller bildsviter, skurna och stuckna av Virgil Solis, Heinrich Aldegrever, H. S. Beham och många andra som gemensamt går under benämningen »Kleinmeister» . Ornament, sviter av allegoriska figurer, scener ur bibelns berättelser och genrebilder ur 1500-talets dagliga liv återges med stor klarhet i bildbyggnaden och skärpa i utförandet i ofta knappt mer än frimärksstora bilder. De rena ornamentsticken har på stengodset utnyttjats för rundmedaljongerna och svickelfyllningar kring de höga bilderna, figurmotiven har övertagits eller omkomponerats till de höga schnellenplattorna. De bibliska måltidsscenerna var ett omhuldat tema, och serier i vilka de förekommer var populära förlagor för dryckeskärlen. Hit hör bröllopet i Kana, Den

4. Kung David med harpa i kungsgårdens fönster. »Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger och gick omkring på konungshusets tak, att han fick se en kvinna som badade: och kvinnan var mycket fager att skåda.» ' (2 Sam. 11.) Detalj av krus KM 17.907.

5. Batsebas tjänarinna på väg till brunnen.

6. Teckning efter ett Batsebakrus i Hetjensmuseet. Signerat av Peter Kniitgen (daterade arbeten 1569-71, ej representerad på Kulturen) . Mittmotivet med den fotbadande Batseba tillhör Cranachs tid och krets och återfinnes i de fl esta Lutherbiblar. »David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan; och man sade: Det är Bat-Seba.» (Mittbilden med budbäraren i trappan.) ». .. och han låg hos henne, när hon hade helgat sig från sin orenhet.» (Bilden t.h. med kvinnorna vid kyrkbesöket.)

rike mannens gästabud och Den förlorade sonen. Många av dessa historier, t.ex. Den förlorade sonen, hade genom det tyska dramat en aktualitet och förankring hos folket. Den allegoriska bildvärlden å sin sida ger uttryck för borgerskapets intresse för tidens humanistiska tankevärld. Kulturens samling av rhenländskt stengods är relativt an-

7. »DER EVANGELIST LUCAS 1574"· Lukas' oxe i blomstersmyckad interiör. Bildplatta sign. CK. Höjd 17 cm. Jordfynd från Malmö. KM 15-429.

8. »HER VERSRET ER SEIN GELT MIT WNSUCHT» . ( »Den ene drog bort i främmand e land och förtärde allt sitt med skökor.» Lukas XV.) Den förlorade sonen njuter här en måltid i det gröna och allt vad munskänk, luta, flöjt och kvinnor kan skänka honom. I scenen ovanför drives han med hugg och slag ut ur glädjehuset. Bildplatta sign. HH. Höjd (inkl. ett skadat, på bilden bortskuret krönparti) 16,5 cm. KM 15-429.

g. Den förlorade sonen förslösar sitt arv. H . S. Beham 1540.

språkslös. Den rymmer få praktpjäser men ger däremot en god bild av tillverkningen i dess bredd, och fyra av de fem genom signering kända konstnärsindividerna kan vi här studera i närbild, bild 4, 51 7 1 8, r r. Kung David med harpa i kungsgårdens burspråk, och Batsebas tjänarinna i porten under honom, de måste vara skurna av F. Tracs hand eller komma från hans närmaste krets. De relativt individualiserade, känsligt återgivna ansiktena, kvaliteten i dräktåtergivningen och portalens fina arabeskranka, hela bildplattans uppbyggnad med arkitekturmotiv som sammanhållande bakgrund hänför reliefen till F. Tracs verk, även om bilden ej är signerad. Som krus är vårt föremål enkelt, och med sin tre gånger upprepade bild ett sekundärt arbete . Men bildens kvalitet är högre än

10. »DE HOFNUNG ». Hoppet med ankare vid sina fötter och fågel i hand. Tillsammans med Tron och Kärleken finns samma platta på ett krus i H etjensmuseet, signerat H H 159i. Höjd 12 cm. KM 20.015. II. »DER GROSS ALEXANDER». Överst rullverksornament, nederst tyska riksvapnet. Som en av de nio hjältarna återges Alexander ofta, på ett krus från 1588 i Köln (Kunstgewerbemuseum) tillsammans med Hector av Troja och Karl den store. Troligen av LW. Höjd 17 cm. KM 27.290.

den vi finner på ett komplett Batsebakrus, bild 6, gjort och signerat av Pet er Kni."itgen i F. Tracs efterföljd. F. Trac förmodas ha arbetat vid Anno Kniitgens verkstad, den största i Siegburg. Signaturen F T förekommer på många krus daterade mellan l 559 och l 568, men i två fall finner vi nF Trac n utskrivet och därmed är hans namn bekant . Till figurmotiven har han fr.a. valt Virgil Solis' bibelillustrationer, till ornamenten Aldegreverstick från åren kring 1550. Några av de säkert skurna rundmedaljongerna skulle också kunna komma från hans hand, t .ex. bild 2 d, som ~1r nära besläktad med ett av Trac signerat krus. C K är uttytt Christian Kni."ttgen, en av med lemmarna i den månghövdad e krukmakarfamilj en Kni.1tgen i Siegburg och sedermera W esterwald . Christian Kni."1tgens första daterade arbete är årsbarn med F. Tracs sista: 1568-1610 är hans verksamhet belagd . Han har en speciell bildfantasi och förhåller sig myck et friare till förlagorna än t .ex. LW och HH, och han arbetar mera eft er Kleinmeister-grafiken än efter bibelillustratione rna . Lucasoxen på vårt krus, bild 7 är väl dock inspirerad av en titelbild till ett Lucasevangelium, där C K utelämnat evangelisten och låtit symbolen träda fram i allt sitt majestät. På en mots va rande Marcusbild på ett krus i H etj e nsmuseet står evange listens skrivpulpet kvar bakom lejon et - en bild som jämte vår Lucasbild och en platta med Johannes' örn återfinnes på ett krus, signerat och daterat C K 1573 och 1574· Vårt Lucaskrus är intressa nt ur fl era synpunkter. Två av bildplattorna är id entiska evangelistbilder och mellan dem ses en scen ur Lucas XV, med liknelsen om den förlorade sonen, bild 8. Temat är inte ovanligt, men själva bildens uppbyggnad är såvitt jag vet utan motsvarighet på rhenska krus . Bilden är signerad med monogramm et H H, vilket sammanställts med mästarnamnet Hans Hilgers, och kombinationen av två signaturer på samma krus ~1r också s~ill synt, om inte unik. Bildmotivet är den förlorade sonen hos kurtisanerna. H . S. Beham återger också motivet som en måltid i det gröna, 1

12. Tomas den tvivlande sticker handen i Kristi sår. Detalj av bildplatta, sign. LW . Höjd 8,5 an.

KM 9.163.

13. Tomas den tvivlande, träsnitt av Virgil Solis Frankfurt 1562. (Efter Lipperheide 1961.)

Biblische Figuren,

bild 9, men vad kompositionen beträffar finner vi en långt större överensstämmelse i en t eckning av Hans Bo!. Han återger kärlekspar vid ett bord med lutspelare och flöjtspelare, och liksom på vårt krus li gge r en av männen på marken framför bordet m ed hu vudet i en kvinnas knä. Bildens uppbyggnad m ed en huvudscen och en i bakgrunden som biscen antydd »fortsättning på historien » är karakteristisk för seriebilder i den tysk-nede rländska konsten under I 500talets senare hälft och förekommer också i en av Hans Bo! t eck nad svit på fyra blad ur Den förlorade sonens historia. D et grafiska blad som Hans Hilgers bör ha utgått ifrån fel ar oss dock ännu . Hans Hilgers var en produktiv bildsnidare o ch hans bilder, daterade mellan I 569 och l 595, tycks ha använts inom fl era olika verkstäder både i och utanför Siegburg. Bibliska motiv hämtade han mera från kopparsticken av H . S. Beham och Virgil Solis än från deras bib elträsnitt. Han har också, till skillnad från F . Trac och Christian Kni.itgen, ofta återgivit allegoriska m otiv, bild 10. Vårt sista exempel på signerade bilder är ett praktfullt krus av monogrammisten LW , bild I 2. Bild plattan är här indelad i tre kvadrater som återger korsfästelsen, Nådastolen och T omas tvivlande. För T omas bilden har L W använt en av Virgil Solis illustrationer till 1562 års bibel, bild 13, och vi kan se hur bildsnidaren gått till väga. Huvudpersonerna är, med kroppshållning och draperade dräkter, troget k opierade medan de omgivande gestalternas mångfald och varierade hållning förenklats till figurer i summarisk profilåtergivning. Monogrammisten L W har signerat en rad bilder under sina åtta verksamh etsår, från 1572 till 1579· Liksom Hans

14. Hertigdömet Jiili ch-Cl eve-Bergs vapenbild, skuren 1574· Hertigdömet, i vilket Siegburg låg, var under Wilhelm den Rike (1539-92) Västtysklands territoriellt största område. Höjd 16,5 rn1. KM 27.575. 15. Svenska riksvapnet inramat av arabesk- och groteskornanwnt . Funnet i Lunds jord. Höjd 17,5 cm. KM 16 .647.

Hilgers följer h an nära F. Tracs och Christian Kni.itgens mönster, och liksom denne är han en sk ick lig heraldike r. Kanske kan vi tillskriva honom den os ignerade bilden av Alexander den Store, bild 11, med sin skarpskurna relief och redigt organiserad e yta och med det lilla trädet under armbågen som också åt erfinnes på andra LW-krus. Vapenbilderna, bild 14 och 15, har båda nära anknytning till Siegburgergods et s historia . D en vänstra återger hertigdöm et Ji.ilich Cleve-Bergs vapen och b et ecknar det furstehus i va rs hägn krukmakarna i klosterstaden Siegburg arbetade. Krus et med det sve nska Folkungavapnet är funnet i Lunds jord och vittnar om tillverkningen i dess högsta blomstring, både i konstnärligt och spridningsmässigt hänseende . D et svenska riksvapnet är samtidigt en lämp lig slutvi njett till denna blick på stengodsbilder från Siegburg. Visserligen hade den konstnärliga ledningen övergått till Raeren och W est erwald redan vid r 500-talets slut, men ännu 16 r 5 brann det i fyrti oen ugnar i verkstäderna utanför stadsmuren, belägna direkt vid lerlagren längs den långa Aulgasse. Sedan svenskarna 1632 br ~1 nt st aden, fl yttade många verkstäder till Altenrath, där trad itionen levde vidare fömu en tid. I Westerwald har det rhenländska stengodset överlevt som en mera folk li g till verkning ända fram till r 800-talets mitt, då de ga mla 1500-talskrusen av historicismen återupptäcktes som en av den tyska renässansens äd laste produkter. Då startade fl era firmor en nytillverkning av stilimiterande karaktär och anvä nde också de gamla matriserna till rena k opior. Men det får vara en annan historia . Litteratur Otto

11 0 11

Fa/lw : Das Rheinische Stein zeug. Berlin 1908.

Karl Koetsclia11: Rheinisches Steinzeu g. Miin chen 1924 . Barbara Lipperh eide: Das Rheinische Steinzeug un d <li e Graphik cler Renai ssance. Berlin 196 r. Steinzeug. Katal oge cles Kun stgewcrbe mu sl· ums Köln. Siegburger Steinzeug. Kataloge <les H etj ensmuseums Diisseldorf. 1972.

Kabinettskåp med trämosaik från Tyrolen, 1500-talets senare del.

Kabin ettskåp av ebenholts med arabeskinläggningar av ben på lådfront erna. Lägg märke till skåpets arkitektoniska mittparti!

D etalj av dörr på tyrolerskåpets fa ck.

VII

Den rike mannens gästabud. Oljemålning daterad r583.

H elsi ngborgs Mariakyrka,

VIII

Den rike mannens gästabud. Fat av lergods med sgraffitodekor, daterat 1768. Diam. 32 cm. KM 6.057.

BENGT BENGTSSON

Ringar från medeltid till renässans

Till färgbild Il/ och IV I bruket att bära fingerringar avspeglas religiösa och magiska för est ällningar och även uråldriga folks eder. Ringen kan vara ett skydd mot onda makte r; helgonbilder och religiösa symbo ler förs t ärker detta skydd. Men ringen i sig själv har genom sin form en mystisk-magisk makt, cirkelform en symboliserar oändlighet en och ringens placering på vänstra handens »ringfinger» hör samman med t ron att det gick en nnervn från denna finger upp till hjärtat. D et är nu inte alla ringar, som placerats där, ett även ytligt studium av porträtt från r 400- och r 500-talen visar, att snart sagt alla fingrar på båda händerna kunnat bli begåvad e med ringar. M en en kvinnas ringfinger är sällan utan ring, i så fall är det unga och icke t rolovade personer, som är avbildade. Ringen är ofta ett t ecken på en position eller en värdighet. Många av de gamla Lundabiskoparna och andra kyrkliga dignitärer t og sin signetring med i graven. Symbolen för deras höga ämbet e var så förknippad e med personen, att den inte kunde lämnas i arv. Redan under antiken uppvisar finge rringens ut formn ing en lång rad variation er och många leve r kvar och utvecklas under medeltiden . Hit hör sigillringarna, som unde r hela denna utveckling ofta uppvisar graverade ädelst enar . Även om dessa blir sä ll syntare på sigi llrin gar före renässansens genombrott, kan man dock tala om en obruten tradition . Vanligare är emellertid den i ringens egen metall graverad e sigillytan. 4 - Kulturen 1974

r. Sigillring av guld, r roo-1200-talet, troligen Skåne. Se även färgbild III,

nr 7.

En sällsynt intressant och vacker sigillring av guld är den som visas i bild r och äve n som nr 7 på färgbilden. D ess framstycke bildas av k onkava ytor, som stiger upp från en avlång åttahörning för att förenas kring den ova la sigillytan. Varje på detta sätt bildad facett är prydd med en graverad palmett inom en relativt bred ram. Gravyren är utförd med mycket fina detaljer. Sigillbilden är ett gående lejon med lyftat hu vud och en S-formigt krökt svans, stolt böjd över ryggen. Dateringen av denna ring är kanske inte helt sj~i l v kl a r. Palmetternas rena, klara form skulle kunna t yda på r roo-talet som senaste datering; man kan jämföra med de lundensiska stenmästarnas palmetter. M en lejonet verkar vara alltför naturalistiskt återgivet för att kunna inplaceras i den romanska formvärld, vi finner i och kring Lunds domkyrka und er dess byggnadstid. Man ville gärna beteckna det som mera anvancerat i formen och jag skulle vilja datera ringen till r 200-talet . Ringen har tillhört zoologen, geologe n och arkeologen Sven Nilsson (1787-1 883), och Karlin förvärvade den tillsammans med andra ringar och ytterligare några fornsaker år I 92 I på auktion efter Nilssons dotter Ida. Då andra av dessa ting ~ir betecknade som Lundafynd, är det inte osannolikt att ~i ven denna ring påträffats här. Lejonet som sigillbild kan tolk as på fl era sätt; det lär i varje fall inte kunna ge några ledtrådar om vem som ägt den märkliga ringen. En mindre ring av i hu vudsak samma form som »lejonringen» har runt den koniska delen inskriptionen A VE MARIA och sigillbilden (om den h är skulle fattas som så50

2. Ring av guld med A VE MAR IA run t fram stycket, 1200-talet . KM 29 .566 .

dan) synes vara blomrankor eller k vistar, dock - på grund av det lilla forma t et - t ämligen summariskt formade, bild 2. Inskriften kan föran leda en t olkning av gravyren som en M ariasymb ol, den blomma som symboliserar renhet. D etta erkännes vara långsökt och för utsätter en långt gången stilisering av de ursprungli ga blomsterfo rme rna . Skenan är dek orerad med geomet riska ornament, som inte motsäger en dat ering till l 200-talet . I den gotländsk a Amundeskatten (i Statens hist oriska museum) återfinnes en ring med samma t yp av »kvist »-dekoration. Av Kulturens övrig a sigillringar tillhör de allra flest a en långt senare tid. Sigill ägdes av fo lk, som hade anledning att skriftligt k orrespond era, m.a. o. deras förek omst hör ihop med den ökade skrivkunnighet en. Vi har n ågra exempel på sigi llringar från l 500-talet och 1600-tal et s första decennier, oftast avbildande bomärke och ett par initialer, ibland ett adelsvapen eller en borgerlig vapenbild. Till det senare slaget hör de som nr 8 och g avbildade ringarna på färgbild 3. D en förra har initialerna BCD och återger Jason med svärd och det gyllene skinnet hän gande över högra armen. Ringen kan bet ecknas som typisk för svenska sigillringar från l 500-t alets senare del. D en är ett jord fy nd från Brännkyrka utanför Stockholm. En sigillring (nr g), om vars ursprung vi t yvärr inte vet mera än att den av utseendet att döma bör va ra n ordisk, är av något yngre datum än den nyss behandlade, kanske från 51

3. Rin g av gul d, funn en i Lund, 12 00- tal et. l nskr . AVE MARIA. K M 29.9 13b. 4. Tr olovningsring av guld , 1550-t al et. Se även färgb ild III, nr

JO.

r 6 ro-30-tal en. D en är av guld oc h har en vapensköld med en fåge l - kanske en falk - som i sin näbb h åll er ett obestämt fö remål, möjligen en kvist med bl ommor ell er frukter. Initialerna är LBS. Ringens gravyr är vä l ut förd och ge r ett vackert avtryck. T vå händer, förenade i ett handslag, är ett vanligt moti v på ringar från medeltiden och in på 1800-talet . Här är det fråga om en symbol för makarnas fö ren ing i äktenskapet och ringa rna måste betraktas som t rolov nings ringa r. Den äldsta i Kulturens samling stammar fr ån r 200-talet och är med säkerhet ett jordfynd från Lund, närmare bestämt från Handelsba nkens t omt vid Klostergat an-G råbröd ersgatan. D en är av guld och bär inskripti onen A VE MARIA. D en Förvärvades av den för ut nämnd e Sven Nil sson, som säges ha burit den allti d, bild 3. Kulturen äge r ytterligare några äldre ringar av detta slag. En av dem (nr r r på färgb ilden) är en »falsk» spiralring, dvs. den best år ske nbart av en enda sp iralvri den skena, med kraftigt mittparti, som dock är rent symmetri skt kompone rat men som är sammanlött med en tunnare skena, lagd i spiral. D e sammanlagda händerna sticker fram ur »manschetter» , bildade av renässansvoluter. Sådana förekommer också i spiralens ändpartier, men dessa avslutas av en variati on på de drakhuvud en med bakåtlagda öron, som vi mött

5. Spiinne av tenn, T yskland , 1300-talet. Förut i Schl ossmu seum , Berlin. Tecknin g e fter Rose nberg av Margareta D rougge.

från olika epoker under medeltiden. Huvudena är formade med starkt framhävda ögon- och nosparti er och de tillbakalagda långa öronen är utformad e på samma sätt som på den medeltida safirringen, bild 8. Ett genuint medeltida dekorationsmotiv har fått bli kva r i en i öv rigt ren renässanskompos ition. På en guldrin g - även den från r 500-talet - ses de två händerna omsluta ett hj ärta, färgbilden nr ro, även bild 4. Även denna variant av moti vet har medeltida anor och vi känner den som renässa ns fö ret ee ls e även från kontinenten. Vi kan finna moti vet i allmogeringar från olika delar av Sverige och Nord en och även på kontinenten. Händ ernas »mans chetter » bildas på vå r rin g av betyd ligt renare och mera mark erad e renässa nsv olut er än på den föregåe nd e ringen och guld smede n har t.o. m . åst ad kommit en antydan till krås runt han dlederna. Initi alerna EK ~i r graverade inuti ringe n, som i diam eter är påfallande snäv, varför den måste ha burits av en kvinna. »H and slagsmo ti ve t » föranleder en mindre exkurs. Kulturen äge r ett cirkelformigt spänne, med säkerhet nordiskt och i (elen icke identifierad e) stämpeln dat erat ( r 5)76. Spännet, som mät er 8, 5 cm i diamet er, är förgyll t och de släta partierna grave rade i bes lagsornarnentik. På t vå diametralt motsatta st~ill e n ses gjutna »handslag» lödda vid spännet, färgb il d IV . 53

Ett dräktspänne av t enn, som har påträffats i Lunds jord och som med säkerhet har kunnat dateras till 1300-talet, är utformat på samma sätt som l 500-talsspännet av silver. Även h är förekommer de två handslagen, placerade vågrätt diametralt mot varandra. Även om Lundaspännet är betydligt mindre - 3,9 cm i diam. - är det dock fråga om samma typ av föremål. Även från mellersta och norra Sverige finns spännen av detta slag belagda. Skattefynd i Statens historiska museum innehåller flera spännen i olika storlekar och utförande . I Hukekullaskatten (Västergötland) finns tre av dem och lika många uppvisar Töreskatten från N ederkalix. Vi kan alltså föra traditionen ett aktningsvärt stycke tillbaka. Man frågar sig då om bruket av handslaget som trolovningssymbol var relativt vanligt och utbrett även under medeltiden. Ett otvetydigt jakande svar ges av Marc Rosenberg i hans G eschichte der Goldschmiedekunst, där han behandlar en rad tyska silverspännen av samma typ. Rosenberg ger ingen exakt datering av dem, men bilderna vittnar om 1300-talet, möjligen tidigt l400-tal. Väsentligt är att ett sådant spänne - Handtrow-Bratze - ingår bland de föremål, som en guldsmed skulle göra som mästarprov, detta enligt tyska skråförordningar från 1300- och l40o-talen. Följaktligen var sådana spännen vanliga som trolovningsskänker under medeltiden och kanske i Norden även under 1500talet. Den s.k. kalvarieringen synes vara en rent nordisk förete else . D en har sitt namn av den korsfästelsescen, som dominerar framstycket, vanligen inom en cirkelrund ram. På vår här i färgbilden avbildade ring - nr l - ser man den korsfäste Kristus med Maria och Johannes vid korsets fot. Kring ramen syns tre hjärtan och tre rosor, i detta fall symboler för Jesus och Maria. Ringen har påträffats i Skåne. Kalvarieringar har förekommit framför allt i Danmark och i de av danskarna under medeltiden ägda områdena. Ch. Pierre Bachman redovisar i uppsatsen Medeltida 54

6. Ring med madonnabild, 1400- eller 1500-talet. Se även färgbild III, nr 6.

»fingergull» från Öland, att de utgör en stor grupp, vara endast nio kan beläggas utanför de nämnda områdena. Bachman räknar med att ringarna spritts från Danmark till Sverige, Norge och även Finland. Den här avbildade ringen, vars breda skena utvidgas till det kraftiga framstycke, som omsluter kalvariescenen, dateras i allmänhet till I400-talet. Det finns tidigare kalvarieringar, men de har smalare skena och relativt litet framstyck e. De återfinnes så gott som helt i det egentliga Danmark. D et finns också en annan typ av kalvariering, där framstyckets ram ~i r kvadratisk eller stående rektangulär. Kulturen äger också ett par sådana ringar, av vilka vi här avbildar den största, ett jordfynd från Roma på Gotland, bild 7. D en prydes upptill och n edtill på ramen av inalles sex kulor och den breda skenan är graverad med ett mönster, som påminner om fiskfjäll eller takspån. Det är en ståtlig och dekorativ ring, som bör dateras till 1400-talets senare hälft. En mindre ring av samma typ är av förgylld brons. Den har en betydligt mindre, helt osmyckad rektangel med kalvariemotivet och på skena och skuldror ett genombrutet gotiskt bladverk. Denna ring är ett jordfynd från »Spetelyckan» (dvs. Hospitalslyckan) i Lund. Ett Kristusansikte, avbildat en face, i gravyr på slät botten, förekommer på åtskilliga medeltida ringar . Enligt Ch. Pierre Bachman har dessa ringar vid sidan av kalvarieringarna den

7. Kal var iering, troligen 1400 tal et, funn en i Rorna p å Gotland. KM 2r.356.

största spridn in gen i Nord en. Men ans iktet ses också på renässa nsringar och Kulturen äger fl era av detta slag, bl.a. t vå guldringa r av hög kva litet. De grave rade ansikt ena är av den t yp, som - även om de är hårt förenk lade - kan ledas tillbaka till äldre framställningar av Veronicas svetteduk. D et är alltså ett passionsm otiv, och ringarna av denna typ t orde därför inte ha tj änat som trolovningsringa r. Den tyngre av Kulturens båda gu ldr ingar (tro ligen stammande fr ån Skåne) uppvisar en kraftig medalj ong med fyra kulor, placerade på samma sätt som hos kalvari eringarna. Gravyren är dj up, vilket kan föra nl eda antagandet att den varit fylld med ema lj, men inga spår av sådan kan urskiljas, ens under stark förs toring. Skenan, som är bred och vidgar sig till medaljongens diamet er, ~i r på sku ldrorna t äckt av vacke rt cise lerade bla dornament av akantus, vilket bör dat era ringen till tidig renässans, se färgbi lden III, nr 2. Den andra ringe n, som möjligen är funn en i Uppland, har Kristusm edaljong av samma typ alltså även den omgiven av fyra sm å kulor. Skenans skuld ror är här emell ertid formade so m bandornamen t, påminnande om kolonnkap itä l. Den kan stamma från r 400-talcts slut elle r r 500-ta lct. Dateringen av de t vå ringarna är dock t äm ligen oviss. Vår st ore kännare av mede ltida guldoch si lversmide, Carl R. af Ugg las, har för liknande ringar i Statens historiska museum

8. Guldring med safir i k lofattnin g, funn en i Viistergö tland. KM 29.571.

inte ans ett sig kunna ge en noggrannare datering än till qoo- elle r r 500-tal. Bach man vill gärna ge dem en tidigare tillk omsttid; särskilt gä ll er detta ringar av samma typ som Kulturens mindre ring. D e n på alla ringar av detta slag nära nog ste reotypt utformad e meda lj ongen med Kristusansiktet gör t ypen enhetlig och den har påträffats sna rt nog över hela Norden. I Danmarks Nationa lmuseum är den för eträdd med inte mindre än 23 exemplar, i Statens historiska museum finns 15 och åtskilliga har påträffats i Norden. Även från Finland och Estl and är enst aka exemplar kända. Man frågar sig om de haft ett gemensamt ursprung. Bachman framkastar den intressanta hypotesen, att ringarna kan ha utgj ort vall fartsminnen, närmare bestämt från Rom, där Kristushuvuden av detta slag finns belagda som pi lgrimsmärk en. Materialet är dock inte undersökt från denna synpunkt. En av Kulturens äldsta och vackrast e ringar är en gu ldring med safir, bi ld 8. D en består av en ganska smal skena av ljust gu ld som på skuldrorna avs lutas av drakhuvuden med långa spetsiga tillbakalagda öron. Huvudenas käkar biter i fattn ingens st omme, som är bi ldad av korsla gda plåtstycken, vi lka i sin tu r upptill sma lnar i fattning ens fyra klor. D en lilla safiren (st örsta mått 6,5 mm) är rås lipad; inga försök att få fram facett er ell er någon regelbund en form kan spåras. Stenen är klart ljusb lå och synbarligen av

hög kvalitet. Den är ett jordfynd från Västergötland. Motsvarighet~r till denna ring finns i flera nordiska museer, bl.a. i Statens historiska museum, Nordiska museet, Nationalmuseet i Köpenhamn m.fl. Olle Källström har beskrivit en av ringarna i SHM och tolkat drakhuvudenas »beteende» så att det är deras tungor som löper ut i en fattning. Hur man tolkar denna form, är ganska likgiltigt, men man kanske kan visa på en ring i Nordiska museet, där drakhuvudenas nosar med sluten mun ligger direkt an mot en kistfattning . På några silverskedar från l 300-talet (bl.a. en i Kulturen och en i Varbergs museum) avslutas skaftet nedåt i ett odjurshuvud, vars käkar synes bita om skedbladets övre kant. I allmänhet daterar man ringar av denna typ till l 200talets senare del, ibland till 1300-talets början. Om stenen är placerad i en fri klo fattning synes l 200-talet ligga nära till hands; om den är fattad i en sarg eller en »kista», skulle en senare datering vara motiverad. Eftersom vår ring har en originell och primitiv fri klofattning, är sålunda 1200-talets senare del trolig som tillkomsttid. En intressant ring visas som nummer 4 i vår färgbild och även i bild g. Den har från början haft rent medeltida form men har med största sannolikhet blivit omgjord under 1700- eller 1800-talet. Det cirkelrunda huvudpartiet har blivit utbytt eller ifyllt med ornamentmotiv, omgivande en sten av bergkristall eller glas. Vad som ursprungligen fyllt cirkeln, är ovisst, men man kan våga gissa på ett kalvariemotiv. Ringen skall ha påträffats i Värmland. På ringens skuldror vilar drakar, vars huvuden med de karakteristiskt bakåtlagda öronen skulle kunna datera ringen - med reservation för retardering - till l 200- eller l 300talet. Drakarnas tretåiga fötter synes klamra sig fast vid ringen. Vi har här återigen ett exempel på användningen av medeltidens drake eller annat sagodjur som dekor på smärre föremål, och i detta avseende är ringenä trots alla

9 . Ri ng av gul d med d rakar p å skuld ror na , r 400- ta let. Se även fä rgbil d IJJ, nr 4. 10. Ring av gu :d m ed e ma lj, omkr ing 1600. Se äve n färg bi ld lll, nr 12.

olikhet er, besl äktad med den nyss behandlad e. Men man bör här lägga märke till den breda skenan och det st arkt utvidgad e mittpa rti et, som sy nes höra se nmede ltid en till, var fö r en dater in g till q oo-talet är moti verad . I den alltm er rika fl oran av finge rringa r med reli giösa moti v under q oo-talet s senare hälft kan man särskilja ett pa r gru ppe r, som t yc ks fö rekomma över hela norra Europa. Först k ommer ringa r med madonnabil d på fr amstycket. Färgbildens nr 6 visa r en ring av fö rgy llt sil ver, där den sittande madonn an med barnet p lacerat s inom ett gotiskt sexpass, bil d 6. Skenans skuld ror är t ~ic kta av goti skt grenverk med stiliserade bl omm or. Ringen är ett jord fy nd frå n H ögsby i K almar län. Motivet fö rekommer oft a i de n goti ska småkonsten, inte min st på spänn en och ringa r av äde lm et all. Figurgru ppen synes n edtill avgrbinsas av en månskä ra, som emellertid endast är att fatta som ett stort veck av Mari as mantel, vari barnet vil ar. En ring av fö rgy llt sil ver, funnen i H öganä s, visa r en likn ande madonn a in om fyrkanti g ram, bild 1 I. D et t ycks unde r denna ti d st abiliseras en sorts standa rdring, där den av va ri erande bl adverk prydda skenan löpe r ut i ett brett, upptill och nedtill spetsat ramst ycke, in om vars ram olika motiv fö rekommer. Kulturen äge r ett p ar

ringar av denna typ, där man ser en vilande hjort inom en rik gotisk vegetation, och här visas (färgbilden, nr 5 ) en ring m ed S :t Göran och draken, ett jord fynd från Skåne. M otivet är här - kanske på grund av dess höj d - vridet i 90 ° i förhållande till ringe ns h orisontal plan, ett t ämligen ovanligt förhålland e. I Lunds med eltid a jord h ar man påträffat relativt få guldföremå l och under den »gamla goda tiden », då fornminneslagen inte var så allmänt känd, hände d et att samlare från grä vningsschaktet s kant förvärvade begärliga ting direkt från d e grävande. Så är fallet med t vå märkliga ringar båda avbildade i vår bildalmanacka för 197 4 - den ena från grundgrävningen för Allhelgonakyrk an, där den köpt es av en professor för 6 kronor men »Överl ät s» till Kulturen 1886. Den andra hittades i Råb ygatan och såldes till en guldsmed, som i sin tur »Öve rlät » den till Kulturen 1893 fö r 1 s kronor. G emensamt för dessa ringar är på varandra lagda guldblad av gotiskt snitt och på ringens framstycke ett hj ärta. En liknande ring - dock av förgyllt silver - är otvivelaktigt svensk (och troligen skånsk), fastän fyndorten är okänd, färgbilden, nr 3. Den hör intimt samman med de i Lund funna ringarna. Intressant är, att runt hjärtat löper en rosenkrans m ed fem blommor . D en representerar t örnekronan, vars fem utslagna rosor symboliserar Kristi fem sår. Denna gammalkristna symbolik visar, att ringen inte gärna har varit t änkt som en vigselring, vilket hjärtat möjligen kunde antyda . D essa hj ärtan på de senmedeltida ringarna ger uttryck för en annan och m era centralt krist en symbolik. Den sis ta och till tiden - ell er kanske snarare till stil en senaste ringen i vår kava lkad representerar helt och fullt renässansen . D en återfinnes på vår färgbild som nummer 12 och även i svartv itt härintill, bild IO. Den är gjord av gu ld, har en rundad skena, som stumt ansluter till en rektangul är, sluttande kistfattning, omslutande en taffelslipad

Ring av förgyllt silver med madonnabild, 1400- ell er 1500-talet. KM 8.135.

l 1.

diamant. Trots seklers nötning märkes icke ett spår av skador i stenens skarpa kanter. Dekorationen är utförd i svart gropemalj längs kistans sidor, upplivad med pålagda prickar av vit emalj. Skuldrorna är djupt graverade med ett akantusliknande bladmotiv, även detta utfyllt av svart emalj, som emellertid utstått en del skador. I sitt alltså relativt väl bevarade skick är den lilla ringen ett gott exempel på renässansens avancerade juvelerarkonst . Vi finner ringar av detta slag på många porträtt från 1500-talet, såväl av herrar som av damer. Nu bär båda könen ringar, de medeltida ceremoni- och sigillringarna var förbehållna männen. Vi finner nu också ett överraskande stort antal ringar på de avbildades fingrar, från tummen till lillfingret. Och ibland ser man - som på ett porträtt av Gustav Vasas syster Margareta från l 528 - att fingerringar kunde förenas till ett knippe, hängande i en halskedja, i detta fall fyra stycken. Emaljkonsten stod högt vid denna tid och var förbehållen juvelerarna, ett yrke för sig vid sidan av de egentliga guldoch silversmederna. Det står i en instruktion för Malmö guldsmeder från 1615 bl.a. : »Ammelerade Smäcker och Ringe med Eddelstene forfatte, dy henvises till Gulldarbeidere och Jubil erer, som duglig der mz omgaais ». Vår ring stammar just från en sådan duglig »Jubilerern och från samma tid, dvs. tiden kring sekelskiftet 1600. Som sagt, detta är ett urval av Kulturens stora samling av smyckeringar. Det skulle vara frestande att redan nu följa vissa av de här behandlade ringtyperna framåt i tiden, men det får anstå till en kommande årsbok. 61

Litteratur Aron Andersson: Finge rring. Kulturhi st. Lex. f. nord. medeltid. Ch. Pierre Bac/mian : Medeltida fin ge rgull fr ån Öland. Kalmar läns Fo rnminnesförenings årsbok 1963. 1-Ieinz Bartlw : Die Rin gs ammlun g der Berliner Schlossmu seums. Berlin 1938. 1-leinz Barthe: Geschi chte des Rin ges. Baden-B ade n 1955· Danslla N ational11111 seet: Middelalder og nye re tid. Vejle<lning 1946. Paul Debo: Alte Ringe. Pj orzh eim 1923. Th or Kiell and: Norsk gul dsmedskonst i middelalderen. O slo 1927. S11en T . Kjellberg: Medeltida fin gerrin gar. Kulturens årsbok 1939· Olle Käll ström: Safirrin g fr ån högmedeltid. Fornv ännen 1947 · Jan H. Lexo w: En magisk rin g. Stava nge r Museum s årsbok 1954· Elisabeth Moses: Der Schmu ck der Sammlun g W . Clemens. Utst ällningskatalog Köln u. å. C. G. Oman : C atal ogue of Rin gs. Vi ctoria and Albert Muse um. London 1930. Marc lfose n/>erg: Gcsch ich te dcr Go ldschmi edekun st. G ranulati on. Fran kfurt a/ M 191 8. Sigf rid S11ensso11: Sydsvenska silve rsm ycken. Kulturens årsbok 1952. Erla Tlw rnam: Bringesölv, belter og ringe r. Kun stindustrimuseets i O slo årsbok 1929- 30. O slo 1931. Carl R. af Ugglas: Finge rringsmagi. Vitterhetsak ademi ens handlingar. Del 75. Stockholm l 96 r.

Bildlw mmentar till färgbild /Il, fin gerringar r. Kalvari erin g, fö rgy llt silver, 1400- eller 1500-talet. Sve nsk, okänd h ärkomst. KM 14.588. 2. G ul d, 1500-talet. Funnen i H almstad. KM 38.562. 3. Förgy llt silver, 1500-talet . Svensk, ok änd h ärkomst. KM 29. 569. 4. Förgy llt sil ver, möjligen l400-tal. Svensk, okänd h ärkomst. KM 29.568. 5. Fö rgyll t sil ver, l 500-talet . Motiv: S:t Gö ran och draken. Okänd härkomst . KM 14.590. 6. Förgy llt sil ver, 1500-talet . Motiv: Madonnan med barn et . Funnen i H ögsby, Kalm ar län. KM ro.964. 7. G uld, lroo-1200-talet. Troligen Skåne. KM 27 .9 14 a. 8. Sigillri ng, fö rgy llt silver, l 500-talet. Jordfynd fr ån Brännkyrka. KM 29.31 7. 9. Sigillring, guld , omkrin g 1600 . T ro li ge n sve nsk. Utan inv .nr. ro. G uld , l 500-talets senare hälft. Jordfy nd fr ån H allebergs trakten, V äs tergötl and. KM 29.575. l r. Förgy llt sil ver, 1500-talstyp. Okänd härkomst. KM 29.576. 12. G uld , emalj , taffelslipad diamant. Omkring 1600. KM 44. 832.

JAN GERBER

Kabinettskåp med trämosaik

I staden Augsburg, dess sydtyska grannstäder och i Tyrolen tillverkades under några årtionden från 1500-talets mitt och framåt praktfulla kabinettskåp, eller vad som då kallades »Schreibtische», vars främsta kännetecken var en mycket speciell ornamentik. Grundformen till denna skrivmöbel, med ursprung i Italien, var given, en rektangulär kistform, inte större än att möbeln utan svårighet kunde bäras i de nästan alltid förekommande sidohandtagen. Bakom skåpets dörrar eller nedfällda lucka döljer sig en konstrikt ofta arkitektoniskt komponerad fasad med fack och lådor, vilkas fronter och fyllningar är överrikt dekorerade i en för dessa arbeten typisk trämosaik (bild 1) . Först något om tekniken och materialet. På skåpens stomme av ett enkelt blindträ limmades ett tämligen tjockt faner av något inhemskt träslag, gärna ek i de fall där inte också yttersidorna skulle täckas med ornament. Insidan av dörrar eller lucka samt fasadens lådfronter och fyllningar, som undantagslöst är täckta med motiv och ornament, utfördes också i faner av inhemska träslag. M ed osviklig säkerhet utnyttjades varje träslags speciella färg- och strukturkvalitet, ingen färgning på konstlad väg fick förekomma. Undantag utgjorde de för dessa arbeten karaktäristiska grönbetsade accenterna samt skickligt utförda skuggningar, som erhölls genom att färdigskurna bitar brändes i het sand. Att för övrigt använda tusch eller andra hjälpmedel för att förhöja små svårarbetade detaljer ansågs som ett allvarligt

fusk, allt skulle bemästras med de inhemska träfaneren, grönbetsningen och sandbränningen. Konstarten visar prov på hur hantverkarna uppnådde mästerlig förmåga till omväxling. För att de olika träslagens färger och skiftningar helt skulle komma till sin rätt var man beroende av slutlig ytbehandling med en mycket högklassig fernissa. En sådan tillverkades i Augsburg och kom så småningom att utgöra en viktig handelsvara på grund av sin höga kvalitet. Rent tekniskt är det inte fråga om egentlig intarsia på de arbeten det här är tal om, eftersom intarsia är ett i grundfaner infällt ornament av trä eller annat material. De sydtyska arbetena är snarare trämosaiker, som fästes på blindträet och endast mera sällan gjordes infällningar i ett grund faner. Vissa skåp har odekorerade eller sparsamt dekorerade yttersidor, här användes gärna den ungerska eken som faner. På motivframställningarna finner man den ljusa och sidenskimrande lönnen som himmel, medan de varmt brungråa nötsorterna gärna utnyttjades till murverk och arkitektoniska detaljer. I de stiliserade eller rent geometriska list- och ramverken finner man företrädesvis päron. För övrigt hade man ett stort antal träslag att välja mellan, inget dock helt svart, vilket man naturligtvis ibland behövde. Man svärtade päron eller buxbom i het sand. Visst existerade ebenholz, men till ett pris som var fullständigt fabulöst, varför man gjorde dygd av nödvändigheten. Eemellertid var den dagen icke avlägsen då ebenholz blev överkomlig, vilket snabbt kom att påverka de sydtyska kabinettskåpens stilutveckling. Vad beträffar de originella dekorationsmotiven karaktäriseras augsburgsarbetena i sin ursprungliga och renodlade form av två element: rullverksornamentet och ruinmotivet (bild 2). De två elementen är samkomponerade men ändå markant åtskilda. En så egenartad och redan från början avancerad dekorationsstil bör ha sitt ursprung i någon betydande förlaga.

r. Kabinettskåp fr ån Tyro len, sent 1500-tal. Västergötlands museum, Skara. 5- Kulturen 1974

2. Trämosaik med rullverks- och ruinmotiv. Detalj fr ån det s.k. Wrangelskåpet, tillverka t i Augsburg 1566. Landesmuse um for Kunstund Kulturgeschichte, Miinster.

Konstnären Lorenz Stöer publicerade år l 567 i Augsburg ett rikt illustrerat arbete »Geometria et Perspectiva» med direkt adress till snickare: »den Schreinern In eingelegter Arbait dienstlich.» Stöer hade under ett tiotal år varit verksam i Augsburg och redan 1555 började träsnitten till hans »Geometria» att spridas. Träsnitten visar i ett otal variationer skickligt tecknade rullverk, geometriska figurer och byggnader eller ruiner i perspektiviska framställningar i en manieristisk stil (bild 3). »Geometria et Perspectivas» stora betydelse för konstsnickeriet i Augsburg låg naturligtvis däri att Stöer bodde och arbetade här och naturligtvis verkade för spridningen av sina förlagor. De mest framstående snickarna använde sig också av hans grafiska blad som förlagor, men naturligtvis också sådana av bl.a. de Vries, Jamnitzer och Robler. I övriga verkstäder var man, som ofta är fallet, inte sen att taga efter de mera framgångsrika snickarnas stil. Tekniken och materialet påverkade ornaments- och motivvalet och så småningom kan man märka en stelhet som avslöjar att rutin många gånger fått råda över inspiration och noggrannhet. Arbeten från grannstäder och omland samt från Tyrolen visar en större självständighet i förhållande till förlagorna och här utvecklas snart särdrag som skiljer de olika orternas arbeten från varandra. Motivframställningarna från Tyrolen har egentligen inte mycket kvar av ruinmotivet utan visar snarare hela arkitekturprospekt ofta i en så förenklad form att det närmar sig folkkonsten. Framförallt kan man skilja på kabinettskåp från Augsburg och Tyrolen. Den i det närmaste dogmatiska behandlingen av rullverks- och ruinmotivet vi finner i de skickliga augsburgssnickarnas arbeten söker man förgäves på de tyrolska skåpen. Här utvecklades en mycket friare stil och denna typ av arbeten hade också ett mycket starkt fäste i Tyrolen och fick uppleva en blomstrande tillverkning ännu efter det att snickarna i Augsburg på 1500-talet helt gått över till att framställa praktfulla kabinettskåp i ebenholz och andra exotiska träslag med företrädesvis snidad

3. Träsnitt ur Lorenz Stoers arbete »Geometria et Perspectiva ». Augsburg 1567.

dekor. Gustaf Il Adolfs s.k. konstskåp i Uppsala är ett utmärkt exempel på denna typ av skåp som i ett slag e fterträdde de fanerade, med rullverks- och ruinmotiv. Skälen är flera till att tyrolerskåpen, trots sin något lägre kvalitet, ännu en bit in på r 600-talet vann uppskattning. Tyrolen 68

4. Kabinettskåp fr ån Sydtyskland eller Tyro len, omkrin g holm.

1600.

Trolle-

var givetvis provinsiellt i förhållande till Augsburg och man får räkna med en naturlig eftersläpning i stil förändringarnas genombrott. Men här fanns också en stor mecenat och gynnare av stilen, nämligen ärkehertig Ferdinand på slottet Ambras. Slottet var känt för sina konst-, kuriositets- och naturaliesamlingar och ärkehertigen lät för dessa sina samlingar göra stora beställningar av rikt dekorerade skåp, ja, han beställde även dörrar och andra inredningsdetaljer för slottet i den stil han oberoende av stilväxlingar fortsatte att uppskatta. En icke ringa del i framgången låg slutligen i en viss export till N ederländerna, England och Spanien. Exporten minskade så småningom i samma mån som dessa länder själva började arbeta med tekniken. Till Spanien fick den ett omedelbart slut då Philip Il helt förbjöd import av sydtyska arbeten för att stimulera en inhemsk tillverkning, troligen med hjälp av hantverkare från Augsburg eller Tyrolen.

5. Kabinettskåp. Trämosaikerna fr ån Tyro len, sent 1500-tal. Skåpet ombyggt under 1800-tal et. KM 7.930.

6. Dörr till mittfacket på kabinettskåpet bild 5.

Något årtionde in på 1600-talet stod, trots stark tillbakagång, hantverket på hög nivå, men den manieristiska och förfinade stilen förmådde ej hålla sina positioner. Konstarten förföll dock inte utan levde vidare som en originell och livskraftig del av alpländernas folkkonst (bild 4). Med hjälp av t vå skåp i Kulturens samlingar skall vi något m er ingående analysera de spe ciella stildragen på arbeten från Tyrolen. 71

I Kulturens samlingar finns ett kistformat skåp som visar en lådfront tned jämnstora och regelbundet placerade lådor kring ett större mittfack (bild s). De mer påkostade skåpens arkitektoniskt uppbyggda fasader saknas på skåp av den här typen. Lådfronterna har inläggningar med arkitekturmotiv av en för Tyrolen mycket typisk stil. Byggnader och ruiner är starkt stiliserade och ligger tämligen jämnt placerade på en linje i bildens mittplan. I förgrunden ligger enorma, välhuggna stenblock, som tillsammans med enkla perspektiviska valv och fönsteröppningar skall ge den obligatoriska rumsliga illusionen. Vid ett närmare studium av byggnaderna finner man att de knappast är hus med volym utan snarare en samling kulissfasader. Den obefolkade scenens intryck av övergivenhet och förgänglighet betonas än mer av de kraftiga grästuvorna, som inte endast växer på marken utan även uppe på murverk och hus (bild 6). Dessa starkt förenklade och självständigt uppfattade ruinmotiv, helt i avsaknad av omramande rullverk, är ett gott exempel på en stor grupp av enklare »Schreibtische» från Tyrolen. Skåpets helhetsintryck ger inte en riktig bild av ett kabinettsskåp från 1500-talets slut. Dörrar eller i detta fall snarare en nedfällbar klaff framför lådfasaden saknas, liksom sidohandtag. Underredet är fäst vid skåpets botten. De tidiga skåpen hade aldrig ställ utan placerades på bord. De övervägande svarta snickerierna och inte minst hopplisterna runt varje lådfront, väcker misstanken att skåpet är omarbetat i senare tid. Under 1800-talets andra hälft, då denna möbeltyp åter blev mycket omtyckt, gjorde man för det första alltid ett speciellt ställ till de skåp som saknade sådant. Naturligtvis var det också lätt att använda detaljer av skadade skåp för nytillverkning. De gamla skåpens rikt dekorerade insidor var ju ganska väl skyddade bakom dörrar eller luckor medan yttersidorna farit mer illa. Kulturens lilla skåp har tydligen tillverkats kring lådorna från ett »Tyroler Schreibtisch». Ett annat skåp av samma typ har förblivit mer orört (bild 7). Det visar samma uppbyggnad 72

7. Kab inettskåp från Tyrolen, sent Trolleholm.

1500-tal. Underredet

1800-tal.

som Kulturens skåp, men har en enklare ornamentik där motivets rumsliga verkan i det närmaste h elt saknas. En kuriös detalj är ett kraftigt före nklat rullverk, som utgör fantastiska utväxter på arkitekturen. Skåpet kan rubriceras som ett arbete som ligger fo lkkonst en n ära. Kulturens andra kabinettskåp från T yrolen st år i ganska stor k ontrast till de ovannämnda genom ett betydligt rikare utföra nde både konstnärligt och t ekniskt. 73

Bakom skåpets dörrar döljer sig en stramt uppbyggd fasad i en antikiserande stil. Balansen och rytmen i fasadkompositionen är säker och utgör ett gott prov på den manieristiska stilen vid 1500-talets slut. Men inte heller detta skåp har undgått förändringar. Dessbättre gäller det endast det yttre höljet. När skåpet är stängt ser man en möbel med två dörrar, dekorerade med en enkel intarsiadekor i form av en stjärna och en tunn list. Skåpets överdel har ett konkavt uppsvängt krön med rak avslutning, denna överbyggnad har en låda (bild 8). Skåpet är fanerat utan större skicklighet och kan knappast i sin nuvarande gestaltning betraktas som komplett. Det krönande partiets vågräta plan saknar faner och har dessutom en liten fals, i vilken troligen en krönprydnad har haft sin plats, exempelvis en klocka. Skåpets nedre del verkar oavslutat, vilket kan tyda på att det varit placerat på ett tillhörande underrede. Av stil och material att döma bör man placera möbelns tillkomst i det tidiga 1700-talets Tyskland. En vanlig möbel vid denna tid var de stora dominerande förvarings- och skrivskåpen. De bestod av en byråliknande underdel, ett mellanplan med skrivskiva och smärre lådor samt en överdel med dörrar bakom vilka fanns en inredning med lådor och fack (bild g). I det här fallet har det drygt hundraåriga kabinettskåpet byggts in i en ny möbel, den inre fasaden har förblivit intakt medan dörrarnas insidor beskurits, vilket man tydligt ser på det defekta ramverket (färgbild VI). Dörrarna har möjligen ej hört till det ifrågavarande kabinettskåpet, kvaliteten både tekniskt och konstnärligt är nämligen högre på dessa. För att återvända till skåpets fasad så visar sig dess mera påkostade kvalitet bland annat i de plastiskt utformade detaljerna. Fasaden följer mönstret för den antika triumfbågen (bild IO). Vi ser de tre rustik bågarna, där de yttre underordnar sig den centrala, de är skilda från varandra genom parställda högt utdragna kolonner av en ordning som saknas bland de antika. Kolonnerna står på höga postament dekorerade med ett geometriskt mönster, där träsla-

8. överdel till skrivskåp, tidigt 1700-tal, byggt kring ett kabinettskåp från Tyrolen. KM 27.192.

gen imiterar olika marmorsorter. Denna våning är dubblerad, i den nedre upprepas de mellersta kolonnpostamentens mönster, medan de yttersta har fått formen av plastiska s-formade konsoler. Den översta våningen, eller attikan, har samma indelning som de övriga och de olika fälten avdelas här med eleganta konsoler. Hela schemat med kolonner, postament, konsoler och nischer samt deras inbördes placering finner man i den tidens välkända arkitekturhandböcker av Vitruvius, av Alberti, Serlio och Palladio. Att möbelsnickare framför allt vid tillverkning av skåp funnit förlagor i dessa handböcker har man ofta anledning att konstatera. Om vi lämnar skåpets arkitektoniska fasadbehandling 75

__ _____,,,.,,,T.,..,

r ""'-~ -

- -·~..... ---~ - -~~

"""""=__,,_

ro. Triumfbåge. Illustration ur en upplaga av Vitruvius »Tio böcker om arkitekturen ». Niirnberg 1548.

och fäster uppmärksamheten på lådfronternas trämosaiker, finner vi nio stycken lådor med samma typ av motiv som på det tidigare beskrivna skåpet. Ett antal fantasifasader står uppradade i bildens mittplan något vinklade mot varandra som om de utgjorde en utfälld avdelningsskärm. Genom att husen står litet snett i förhållande till åskådaren kan valvoch fönsteröppningar ges den lätta perspektiviska verkan som är nödvändig för motivets rumsliga verkan. Man finner ofullständiga byggnader och trasiga valv bland vilka gräset växer fritt. Snickaren har underlättat sitt arbete genom att

g. Skrivskåp från Tyskland, tidigt 1700-tal. Trolleholm.

r r. Dörr till mittfacket på kabinettskåpet på fär gbild va.

upprepa samma mönster på ett par lådor, vilket förresten också är fallet med de redan nämnda skåpen. Mittmotivet, som man ser genom rustikbågen är utfört med betydligt större fantasi och säkerhet. I förgrunden ser vi en krigare, som rider bort mot en muromgärdad stad i

12. Kabinettskåp från Tyrolen, sent 1500-tal. Bayeri sches Nationalmuseum, Mi.inchen.

fo nden, till höger om stadsporten är muren raserad och även i förgrunden syns ruiner (bild II). Motivet har många för Tyrolen karaktäristiska detalj er. De naturalistiska växterna med sina hjärtformade blad och tulpanliknande blommor, murverket uppbyggt av i h et sand svedda träbitar, kyrktornets kulkors i ett naivt perspektiv och de ymniga grästuvorna. Motivet har rymd, perspektiv och ett bildmässigt innehåll som lådfront erna saknar. Övriga bågfält och lådfronter har ett vasmotiv med samma typ av blommor som mittfältets . Vasen med blommor finner man knappast på arbeten utanför T yrolen och på skåpets dörrar utgör den huvudmotiv. Vasen är placerad i ett ganska t rångt öppet bågfält, vilken utgör centrum i en arkitektonisk fantasi-

komposition (färgbild VI). Här får vi ett bra exempel på rullverk, som annars helt fattas på fasaden. Med stark illusorisk verkan har en perspektivisk vägg byggts upp med olika träslag som byggstenar. Förutom rullverket har också en geometrisk figur fogats in, nämligen obeliskerna i bågfältets flankerande nischer. I denna sakligt komponerade perspektivbild har tre naturalistiska blomvaser fått sin plats. De bildmässiga, respektive ornamentala delarna i motivet.utgör en dekorativ enhet av två oberoende element, det är en representativ komposition av augsburgtyp men i tyrolsk stil. Runt motivet löper ett ramverk av bårder och lister, den schackmönstrade bården finner man speciellt i Tyrolen medan de övriga är typiska för genren i sin helhet. I Bayerisches Nationalmuseum i Miinchen förvaras ett Kulturens mycket snarlikt skåp, vilket är sammanbyggt med en liten spinett, en kombination som inte var ovanlig på mer påkostade och större skåp (bild 1 2). De båda skåpen följer till sin uppbyggnad samma schema. Att de för den skull utgått från samma verkstad är onödigt att ens försiktigtvis förmoda, mönsterskydd var då en okänd företeelse. Men de betydande överensstämmelserna mellan detta och andra identifierade skåp från Tyrolen och det från Kulturen ger det sistnämnda en säker proviniens och trots sitt nya ytterhölje är det ett utmärkt exempel på en mycket speciell dekorationsteknik i Tyrolen under 1500talets sista årtionden.

Källor 1. Böttiger: Philipp Hainhofer und der Kunstschrank Gustav Adolfs in Upsala. 1909. A. Feu/ner: Kunstgeschichte des Möbels. 1930. G. Kossatz: Die Kunst der Intarsia. 1954· L. Möller: Der Wrangelschrank und verwandten siiddeutschen Intarsienmöbel des 16. Jahrhunderts. 1956.

NILS-ARVID BRINGE.US

Den rike mannens måltid

Under femtonhundratalet rådde välstånd i Skåne. Man hade råd att klä sig dyrbart och äta kostligt. Men trots goda tider så fanns de fattiga alltjämt bland de rika. Kyrkan, som vid reformationen själv blivit fattig, tog sig an deras sak och offerstockarna, som inbringat gåvor till kyrkan, fick nu en ny funktion som fattigbössor. Lasarus blev de armas hjälpare och redan på kyrkbacken kunde han i skulpterad gestalt med lyftad hatt möta menigheten, bedjande om en skärv. Men också den rike mannen kunde såsom varnande exempel fylla samma uppgift, och det har han gjort i S :ta Maria kyrka i Helsingborg i snart fyrahundra år, färgbild VII och bild 1. Om tillkomsten av tavlan i Helsingborg är ingenting bekant. Kanske är det donatorn som döljer sig bakom initialerna längst upp till vänster på ramverket, medan konstnären målat sitt signum överst till höger. Båda har dock förblivit okända. Längst ner till vänster läser man årtalet 1583, då tavlan med all säkerhet utförts. På maskaronen till vänster är årtalet 1922 målat så diskret att man knappt ser det. Den renovering, som då utfördes av konservator Alfred Nilsson i Stockholm, skall dock vad avser själva tavlan blott ha omfattat rengöring. Själva tavlan som är målad på fyra stående bräder mäter 72 X 72 cm i fyrkant, varav större delen 54 X 72 cm, illustrerar berättelsen i Lukas 16 :e kapitel om den rike mannen och Lasarus. På ramverket återges två bibelställen, det ena löftesrikt, det andra hotelsefullt. Ovan6 - Kulturen 1974

för målningen är orden hämtade ur psalm 41 i Psaltaren: BEATVS QVI INTELLIGIT SVPER PAVPEREM (Säll är den som låter vårda sig om den arme). Nedanför målningen citeras en vers ur Ordspråksbokens 21 :a kapitel: QVI OBTVRAT A VREM SVAM AD CLAMOREM PAVPERIS ET IPSE CLAMABIT ET NON EXA VDIET (Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar). Under bildframställningen på själva tavlan löper en versifierad maning: I CHRISTNE SOM GVDT HAFVER GIFVET NOCK+ BETENCKER DE ARME NOGET I DENE BLOCK SOM LIDE SORRIG SIVGDOM IAMMER OCH N0DT ARMODT F A TIG DOM OC HVNGER FOR BR0DT + BEVISER EDERS TRO MEDT GIERNINGER SK0NE VIL GVD I HIMMERIGE EDER VELBEL0NE. Konstnären har återberättat liknelsen med god bibeltrohet. Den rike mannen i sober klädnad sitter vid ett väldukat bord. Nere till vänster i förminskad gestalt, för att markera avståndet, finn er vi Lasarus jämte tre hundar. Två av dem med halsband om halsen slickar hans tydligt utmärkta sår. Längst upp vid samma sida möter vi honom på nytt, men nu fri från sår i Abrahams sköte. Därunder skymtar den rike mannens välgödda lekamen i den brinnande elden mellan ett odjurs väldiga käftar. En avvikelse från bibelberättelsen lägger vi genast märke till. Målaren har låtit den rike mannen få sällskap vid bordet av en dam. Den praktfulla röda dräkten, de gyllene halskedjorna liksom ålder och uttryck antyder att det är hans hustru. I andra bildframställningar - t .ex. en kalkmålning i Daugård vid Vejle från omkring 1550 - är han ensam vid bordet, uppvaktad av tjänare och musikanter. På en kalkmålning i Karmeliterklostret i Helsingör från 1500 ägnar sig den rike mannen däremot inte enbart åt bordets fröjder utan är omgiven av en kvinna på var sida, bild 6. Så avbildas den rike mannen även i slutet av 1400-talet i Everlövs kyrka, bild 7. Motivets förekomst på kalkmålningar i danska kyrkor

(Daugård, Fanefjord, Hyllested, Oure) visar att det fanns en förreformatorisk kyrkmålartradition, vartill motivet ansluter sig. Men det förefaller likväl osannolikt att konstnären hämtat sin förebild i det romersk-katolska kyrkomåleriet. Det ligger närmare till hands att söka en tryckt förlaga av evangelisk-luthersk prägel. Som jag tidigare visat (Rig 1972) finner vi den troligen i den med stora träsnitt illustrerade danska upplaga av Niels Hemmingsens postilla som trycktes i Köpenhamn l 576 dvs. sju år före målningens tillkomst, bild 2. Att träsnittet tillhör samma ikonografiska tradition (den rike mannen med en kvinna) som Helsingborgstavlan ser vi genast. Bilden har nära nog samma beskärning. Även kompositionen av huvud- och bimotiven är mycket snarlika medan däremot själva rumsbilden omgestaltats. Det perspektiv som markeras genom det rutiga golvet och landskapet på träsnittet åstadkommes på Helsingborgstavlan på annat sätt. Bordet placeras framför en fondvägg medan en pelare skiljer den främre scenen från den bakre. Innan jag går in på detaljerna, är det nödvändigt att ännu en gång ställa frågan om Hemmingsens bild utgjort förlagan. Sedan min förra studie publicerades har jag nämligen i G. Gardes arbete om danska silkesbroderade lärftsdukar från 1500- och 1600-talet funnit att träsnitten i Niels Hemmingsens postilla tidigare förekommer i Veit Dietrichs folioupplaga av Luthers postilla tryckt i Wittenberg 1570 och att de är daterade 1561 och 1562. En jämförelse med hjälp av ett exemplar av Luther-postillan från W olfenbi.ittel, Herzog-August-Bibliothek, visar att träsnitten är så lika att de näppeligen kan skiljas åt. De bär även samma träskärarmärke. Det tyska träsnittet av den rike mannens måltid måste i sin tur delvis vara baserat på äldre förlagor. Scenerna som föreställer den rike mannen i helvetet och Lasarus i Abrahams sköte utgör sålunda tillsammans en egen, mycket snarlik bildkomposition (av H. S. Beham?) som ingår i tidiga utgåvor av Nya testamentet och som bl.a. inlånats

I. Tavla från 1583 ova nför fatt igstocken borg. Jfr färgbild I.

S:ta Maria kyrka

H elsin g-

2. Den rike mannen och Lasarus. Träsnitt ur Nie ls H emmingsens postilla, tryckt i Köpenhamn 1576.

i den svenska evangelieboken från l 562 . Själva iden att utnyttja dessa bilder som bimotiv till framställningen av den rike mannens måltid tycks inledas av Virgil Solis 1560 och traditionen fortl ever långt fram på 1600-talet . Träsnittet i Luther-postillan saknar emellertid de många obibliska tillsatser som man elj est möter. Bl.a. den skål i Lasarus hand som finns på vissa träsnitt och som återkommer på H elsingborgstavlan, där den dock oberoende av förlaga kan ha inkomponerats som en slags förbindelselänk mellan tavlan och offerst ocken. För att ytterligare utmärka Lasarus eländiga tillstånd har konstnären i H elsingborg avbildat honom med höger arm stympad.

Gardes påpekande att bilderna i Hemmingsens postilla återgår på äldre tyska träsnitt är betydelsefullt. Förhållandet har ej beaktats vare sig av Troels-Lund eller av senare utgivare av hans Dagligt Liv i Norden, där Hemmingsens postillabilder utan reservationer flitigt utnyttjas som illustration. Då jag ej kunnat spåra Luther-postillan i något nordiskt bibliotek torde den knappast varit särskilt spridd här. Det är därför alltjämt sannolikt att konstnären haft den tämligen nyutkomna Hemmingsenska postillan i sin hand. Även kännedomen om en blidförlaga till Helsingborgstavlan är betydelsefull. Tavlan har nämligen använts som källa till kunskap om 1500-talets kulturförhållanden i flera sammanhang utan att dess källvärde diskuterats. En synoptisk tabell som jag gjort mellan tavlans och postillabildens bildframställning visar ett stort antal detaljskillnader. Redan detta tyder på att tavlan har ett källvärde genom sin självståndighet i förhållande till förlagan. (I vad mån detsamma gäller om det tyska träsnittet i jämförelse med tyska förhållanden kommer jag ej att undersöka här.) Även ifråga om bimotiven finns vissa avvikelser. Medan den rike mannen i den brinnande elden på träsnittet sträcker fram händerna i en bönfallande gest, så ser man på målningen hur han pekar med ett finger mot sin mun. Detta åsyftar den passus i texten där det heter att den rike mannen som plågades i dödsriket fick se Lasarus i Abrahams sköte och ropade: »Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.» Inte heller här t orde dock bibeltexten ha varit konstnärens omedelbara förlaga. Detaljen påträffas redan på ett träsnitt i nya testamentet på tjeckiska r534 och illustrerar en parafras över liknelsen i den svenska psalmboken 1562. Vårt intresse knyter sig här emellertid till själva huvudscenens detaljer. Att dräkterna liknar förlagans sammanhänger naturligtvis med att det är herrskap i den mobila borgerliga kulturen i två länder som vid denna tid stod i nära förbindelse med varandra. I stark belysning kan man

3. Teckning av Tycho Brahe från 1586 av okänd hand. Statens museum for kunst, Köpenhamn.

t.ex. se att den rike mannen bär en jacka med skinnbesatt krage precis som på träsnittet. Ännu större är dock likheten med samtida danska porträtt. En jämförelse med en bild av Tycho Brahe från 1586, bild 3 visar inte blott detaljöverensstämmelser i dräktplaggen utan även i sättet att bära dem ( t.ex. den uppslagna kragen), ja t .o.m. i händernas ställning. Både tiggartavlans och träsnittets herrskap bär halskedjor, men dessa framträder tydligast på den förstnämnda bilden. Kvinnan bär här en tredubbel guldkedja eller förgylld kedja med smycken innefattade i medaljonger och mannen bär en tvådubbel med guldmynt. I gengäld bär han breda guldringar på tre fingrar (tummen, långfingret, lillfingret) på varje hand, medan hon bär ringar på två fingrar 1

(långfingret, lillfingret) på varje hand. Sådana ringar och kedjor avbildas ofta på såväl manliga som kvinnliga porträtt av ståndspersoner under 1500-talet. Den nyligen utgivna Malmö stadsbok visar rikedomen på smycken hos borgerskapet under 1500-talet . Även guldkedjor med kors eller agnus dei uppföres bland minderårigas arvegods. Som Sigfrid Svensson visat i Kulturens årsbok 1952 har hängsmyckenas medaljonger, ibland med monogram i senmedeltida majuskler, kvarlevat långt senare ibland den skånska allmogens dräktsmycken. Även den kvinnliga huvudbonaden på målningen ger ett intryck av större prakt än på träsnittet. Liknande pärlbesatta huvor möter vi ofta på danska porträtt från l 500-talets slut. Vi lägger märke till att den rike mannen, trots att han sitter till bords behåller huvudbonaden på. Så är även fallet på de senmedeltida måltidsscenerna, där emellertid de uppvaktande tj änarna saknar huvudbonad medan Lasarus på H elsingborgstavlan tagit av sin hatt och lagt den vid sidan. Helt säkert vågar man se denna olikhet som ett uttryck för sociala skillnader. Gunnel Hazelius-Berg har visat att seden att äta med hatt på längst kvarlevde i de allra högsta kretsarna. På serafimerordens stora högtidsdag fick serafimerriddarna under Gustav III :s tid spisa middag vid samma bord som kungen, alla sittande med hattarna på huvudet! Detta markerade kanske bättre än något annat deras förnämliga ställning. Men låt oss överlämna den närmare granskningen av dräktskicket åt specialisterna och i stället titta på det dukade bordet. I jämförelse med träsnittet har perspektivet något förkortats för att lämna utrymme åt t exten under tavlan. De mjukt fallande vecken på träsnittets duk motsvaras på målningen närmast av stela spegelfält. Bordets framsida är dock även här t äckt med en vit duk som avslutas med en mörk frans . Ovanpå denna duk ligger på Helsingborgsbordet en överduk med samma bredd som bordet men som hänger ned ett stycke på kortsidan. Det är ett dukningssätt som överensstämmer med det som alltjämt

4. Högt glas, s.k. igel. Jordfynd från Lund, 1500-talet.

brukas av kyrkornas altare och varpå Garde anför flera exempel. Medan bordet på t räsnitt et saknar dekorationer, prydes målningen av två symmetriskt formade kvistar med röda blommor. Att levande bordsprydnader svarar emot samtida sed visar såväl en bild av en måltid hos Jacob Ulfeldt som en notis i en Malmökrönika 1584. Det heter här att »om S :t Poffuils tid sto de 0rterne ij ha ffuerne mett sine ski0nne blomster, saa mand tog dem hiem och st rndde vinduerne oc borderne der mett». Bordtyget på tavlan har delvis berörts av Sven T . Kjellberg i Kulturens årsbok 1953· Han identifierar de två höga glasen som en s.k. igel och de två låga med glasnoppor som bägare. De höga glasen är på tre ställen dekorerade med 89

5. Bägare av glas med noppar. Teckning av Margareta Drougge efter Dexel, Das Hausgerät Mitteleuropas, Berlin 1962.

tre pålagda glastrådar som tjänade som märke då man drack. De kallades därför även passglas. Båda glastyperna är sannolikt importerade från Tyskland eller Nederländerna men jordfynd i Lund visar att de förekommit bland borgerskapet i de skånska städerna vid tiden för tavlans tillkomst. Glasen har uppenbarligen varit avsedda för vin vilket ytterligare understryker måltidslyxen. I en liknelsepsalm som ingår i den svenska psalmboken r536 och r562 heter det att den rike mannen drack »både wijn och most». Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok från 1500-talets förra hälft visar att det förekom import av rhenvin från Liibeck och Stettin, men man kan utgå ifrån att det bara var de högre samhällsskikten som kunde bestå sig sådan dryck. På postillabilden är tallrikarna av trä. Söm Kai Uldall visat tillverkades bl.a. svarvade trätallrikar i Skåne under I 500talet. I motsats till de vita träkärl som användes vid »knabernes» bord och annorstädes brukades rödmålade fat och tallrikar på »herrernes » eller riddarnas bord. Tallrikarna på Helsingborgstavlan är dock inte rödmålade. Färgen tyder snarare på att det är tenntallrikar och konstnären synes rentav ha velat återge lite av metallens glans. Fatet med fot mitt på bordet förefaller ha fått alltför 6. Den rike mannens· måltid. Utsnitt av väggmålning från Karmeliterklostret i H elsingör.

1500

små dimensioner. Det liknar ett enkelt svarvat saltmatsfat av den typ som var allmän i södra Sverige. Det är inte lätt att ana vad som ligger på fatet. På den rike mannens bord i Helsingör är det ett fjäderfä. Medan herrskapet på träsnittet saknar bordsverktyg, ligger det två rejäla knivar på Helsingborgsbordet. De kanske snarast placerats här för att markera att de nyttjats för att skära den stek som ej fått plats på bilden, men som säkert ingått i måltiden liksom hos det tyska herrskapet på bild 2. På en kalkmålning av Emmausmålningen i Veggerl0se finner vi två liknande knivar. Den ena brukas just för att skära ett stycke av steken. Här ligger även »en sprekket dyrek01le» på fatet precis som på träsnittet. Även inom femtonhundratalets ståndsmässiga kokkonst var man således väl förtrogen med att göra magert kött saftigt. Fem korsformade gulbruna föremål på bordet är placerade så att de för tanken till en konstnärlig »horror vacui». En jämförelse med bordsframställningar på medeltida kalkmålningar visar emellertid att de inte är fantasifigurer utan måste vara bröd. Vi finner dem redan på en målning i Estvads kyrka på Jylland från förra hälften av 1200-talet och senare bl.a. i Everlöv, bild 7 och Helsingör, bild 6. Brödtypen avbildas även vid stadgor för bagarna i Malmö stadsbok 1524, och i Helsingörs tingbok 1550, bild 8 och g. Formerna växlar något men bröden på Helsingborgstavlan är påfallande lika teckningen i Helsingörs tingbok, där man även finner samma prick (russin?) mitt på brödet. Av Helsingörs ting bok framgår ovedersägligen att det korsformade brödet är ett vetebröd, medan det trekantiga brödet med tre små bullar i ändarna avser »skonroggen», dvs. bröd av finsiktat rågmjöl. Detta visar till yttermera visso en anteckning i Malmöbagarnas lagsbok 1584, som omtalar att lagets nya svarta sammetspäll på båda sidor hade broderier i vit damast föreställande »2 huidde brödt oc 2 tre knuste skonrdggenn. En päll med samma motiv finns enligt vad Einar Bager meddelat mig i Mölln ett par mil söder om Li.ibeck. 92

7- Den rike mannens måltid. Kalkmålning från I4DO-talets slut Everlövs kyrka, Skåne.

I själva verket utgjorde det kors- eller kilformiga vetebrödet jämte andra bröd yrkesmärke för många bagarlag på de danska öarna och i de gammaldanska landskapen samt i Bergen. I Malmö finner vi det- på nsigillum pistorum malmogen belagt r5r6-rfö4, bild ro, liksom på ett nytt sigill från r668 . Det är jämte en kringla avbildat på en gravsten från r6oo-talets mitt i Malmö S :t Petri över stamfadern 93

till den kända Malmösläkten Bager, bild l l. Vi finner det även på sigill från Landskrona 1608, Karlskrona 1716, Karlshamn 1741, Varberg 1749 liksom på ett par pokaler tillhöriga bagarlaget i Bergen från l66I och 1665. I Danmark upptar Grandjean i sin översikt över skrågillen det kil- eller korsformade brödet från bagarlagen i Köpenhamn 1525-1842, Kjöge 1552-1610, Helsingör 16081610, Svendborg 1608, 1748, Kalundborg 1718 och Holbcek 1750-1784, samt i Nakskov (utan år) . I norra Tyskland finner man brödtypen på inte mindre än ett fyrtio tal bagarsig;ll i den utmärkta sammanställning som upptages sist i litteraturförteckningen. Grandjean karakteriserar brödtypen på de danska l 500-talssigillen som »vegger », medan han för de tidiga 1600-talssigillen därjämte sätter »strut» inom parentes för att om de senare sigillbilderna uteslutande använda beteckningen strut. Den medeltida beteckningen »wegge» som bl.a. möter i bagarartiklarna för Slesvig q18 och för Slagelse 1471 användes ännu i skråordningen för bagarna i Bergen 1597· Teckningarna i Malmö stadsbok och Helsingörs tingbok visar dock att övergången från vigg- till strut- eller korsform skett redan i början av 1500-talet. I dessa källor kallas de »huede brndt» respektive »symlenn », dvs. en · kvalitets beteckning, som särskiljer dem från bröd bakat av »skonroggen». De danska ordböckerna upptar först senare beteckningen strut eller strud, men i princip har nog H. P. Hanssen rätt när han menar att denna b eteckning uppstod efterhand som formen ändrades. Strutarnas kvalitet framgår även av bagartaxorna från Malmö 1524 och Helsingör 1549 och 1550. Vetebrödet eller »symlenn» betingade ett högre pris än bröd bakat av »skonroggen» och brödets vikt följde i båda fallen mjölpriset. Ju dyrare mjöl desto mindre bröd skulle b agarna baka. Enligt Malmötaxan vägde vetebrödet mellan 4 och 8 lod och bröd av »skonroggen» mellan 8 och 16 lod. Vetebrödet var alltså som regel mindre än rågbrödet. Att konstnären givit strutarna på tavlan i Helsingborg en påfallande gul färg i förhållande till övriga bröd på bor94

det kan möjligen visa att de var kryddade med saffran. Om så var fallet är detta ytterligare en detalj som markerar måltidslyxen. Saffran var n ämligen en mycket dyrbar krydda. Räkenskaperna visar att den förekom i det danska hovet redan under 1400-talet och den omtalas även i Malmököpmannen Ditlev Enbecks räkenskapsbok. Saffransbrödet kom däremot aldrig att få någon spridning bland bredare lager i Skåne. D et uppsvenska bruket av saffran som brödkrydda skall enligt traditionen ha introducerats av Mårten Kemmecker (död 1675) som givit namn åt Tyskbagaregatan i Stockholm. Det vigg- eller strutformade brödet kan således genom ikonografiska källor beläggas från förra delen av 1200-talet till l 800-talets mitt. Men därmed upphör ej traditionen. Brödet bakas alltjämt i Köpenhamn och andra städer till fastlagen, bild 12, medan det enligt H. P. Hanssen knappast varit särskilt utbrett på landsbygden. I en uppsats i Rig 1958 fäster Sigfrid Svensson uppmärksamheten på att »strutar» även bakats till fastlagen i Ystad : »Här kan också nämnas att i min gamla skolstad Ystad har till fastlagen brukats korsformiga bröd, som kallats strutar. Samma bröd och samma motsägande b enämning förekommer också i danskt fastlagsfirande. Men det är ett sent kulturlån, lanserat av en Ystad bagare vid sekelskiftet.» Själv håller jag det dock fö r sannolikt att strutarna i Ystad har gammal tradition. Detta framgår även av uppteckningar i Folklivsarkivet från 1942, som också omtalar hur bröden bakades och anrättades. D e kors formiga kumminbeströdda bröden, som såldes av bagarna i staden, var av vetedeg, sjudna i salt vatten och gräddade i ugn. De kunde klyvas och ätas med smör på men fastlagsmåndag var det vanligt att doppa dem i varm äggmjölk med saffran i. På precis samma sätt bakades och åts fastlagsbröden i Nordtyskland vid 1700-talets mitt. En i Rostock utgiven avhandling om fastlagsseder berättar: »Heetweggen äro som bekant bröd av fint mjöl och mjölk bakade i form av ett 95

8. Avbildning av »huede brndt» och »skonroggen » i Malmö stadsbok 1524, Malmö stadsarkiv. g. Avbildning av samma bröd som bild 8 i Helsingörs tingbok 1550, Landsarkiv for Sjrelland m.m., Köpenhamn.

kors och som ätas antingen torrt eller bredda med smör eller också kokade i varm mjölk och anrättade tillsammans med ägg, smör och kryddor.» (Cit. efter Hagberg.) Vid den tyska Östersjökusten liksom alltjämt i Schleswig-Holstein var »Hetwecken » typiska fastlagsbröd. Den tyska benämningen känner vi igen i formen hetvägg som en äldre beteckning för fastlagsbullar hos oss. Bildmaterialet bestyrker språkforskningens uppfattning att ordet hetvägg avser brödets ursprungliga, vigglika form. Medan ordet hetvägg hos oss fortlevat även sedan brödformen ändrats har alltså den dansk-skånska benämningen anpassats efter formförändringen. Oavsett formen är det alltjämt ett vetebröd och lustigt n og fortlever den gamla beteckningen härför - semla - numera enbart i betydelsen fastlagsbröd. Också brödet av siktat rågmjöl hade som vi sett sin formbeteckning »treknust » och sigillograferna borde snarare använda denna än skonroggen, som är en kvalitetsbeteckning, vilken enligt Gösta Berg även använts om andra brödtyper. D en sentida fastlagsstruten har o;åledes sitt ursprung i ett medeltida f estbröd som tillverkades av bagarna i städerna.

ro. Malmö bagarlags sigill 1516. Efter Grandjean. r. Vetebröd och kringla som emblem på gravsten från 1600-talets mitt i Malmö S:t Petri. Detalj efter Bager. l

De skiftande måltidssituationer, varvid den avbildas på kalkmålningarna antyder att den liksom treknust en kunde brukas i olika festliga sammanhang. Dess funktion som fastlagsbrö d är uppenbarligen yngre. En sådan funktionell reträtt från högtidsbröd i allmänhet till högtidsbröd med anknytning till en speciell högtid har den t yske forskaren Helmut Plath även påvisat beträffande treknust eller Dreitimpenbrot. Att struten eller viggen förknippades just med fastlagen sammanhänger med att man under den stränga fastan skulle »ferma vid vitt» dvs. blott äta mjöl- och mjölkmat. Sedan fasteföreskrifterna bortfallit knöts de speciella fastebruken till fastlagen, då man redan under medeltiden frossade och roade sig på olika sätt före fastans inbrytande. Den i Skåne förekommande benämningen »vedetisdag » för »vita tisdag» eller fastlagstisdag h änsyftar på att man då åt vetebröd. Medan de rika kunde äta sådant bröd när de önskade var vet ebrödets roll i de bredare folklagren i Skåne i äldre tid begränsat till fastlagen och andra särskilt högtidliga tillfällen. Även »skonroggen» av kontinent alt ursprung fortfor man 7 - Kulturen 1974

att baka långt fram, som Gösta Berg har visat . Till skillnad från strutarna förekom brödet även längre norrut . Man finner det på en målning i Als st avkyrka i H allingdal från slut et av l 200-talet men även på en kalkmålning i Nykyrka i Egentliga Finland, Strutarna är emellertid inte de enda bröden på Helsingborgstavlan. Längst ner till vänst er på bordet finner vi ett bröd som liknar fyra sammanhängande tjocka pepparkakor. Till höger ligger ett liknande som blott best år av tre sådana och mitt på bordet t vå stycken med t vå delar. Bröden har en något mörkare färg än strutarna. D å vi vill söka jämförelsemat erial till dessa bröd, av vilka de t vå senare styckena kan vara skurna eller brutna av ett längre bröd, sviker oss de medeltida kalkmålningarna. På en bild av bröllopet i Kaana från omkring 1418, vilken härstammar från Mikaelisk lostret i Liineburg finns däremot ett snarlikt bröd, avbildat av Helmut Plath. Sådana bröd förekommer även ofta på de tyska bagarlagens vapen och sigill med växlande antal vulster liksom på H elsingborgst avlan. Ett bagarsigill från Aalborg 1687 bär också en viss likhet med de tvärskurna bröden. På de svenska bagarsigillen saknas däremot direkta motsvarigheter liksom fallet var med viggarna eller strutarna. Malmöstadgan från 1524 talar om »offuenskaaren skonrogen» vilket visar att tekniken inte var begränsad till vetebröd. De tvära skårorna avsåg att öka gräddningsytan och förhindra dödbakning. De är alltså - liksom på vissa former av pain riche - en bageriteknisk finess. De lökformade föremålen längst ut vid bordsändarna på H elsingborgstavlan kan inte som jag först trodde vara frukt er (det som kan tolkas som ett skaft under >>äpplet» till vänst er är en repa i målningen) utan är av färgen att döma sannolikt också bröd. Tre sådana »bullar» finns även på träsnittet . De kan möjligen h a brutits loss av en sammanhängande t värskuren lev. En jämförelse med kalkmålningarnas måltidsscener gör det naturligt att t olka all den föda som ligger direkt på bordduken som bröd. Måhända finns det på H elsingborgst avlan även ett avsiktligt sammanhang 98

12. »Strutter» inköpta 4 mars 1974 Köpenhamn.

Trianon på Vimmelskaftet

mellan bildinnehållet och textens tal om »hunger for brndt». Jämförelsematerialet har visat att den konstnär som utfört tavlan i Helsingborg både varit beroende av en förlaga och en medeltida målartradition. Det är en lockande uppgift att följa denna tradition och dess omvandling i senare svensk folkkonst i motivet om den rike mannen och Lasarus. De förstudier jag hunnit göra visar att skildringen i fortsättningen koncentreras till måltidsscenen. Det finns emellertid ett undantag från denna regel, nämligen orneringen på ett lerfat i Kulturen, färgbild VIII. Fatet inköptes av G. J :son Karlin på auktion hos inspektor Nilsson i Jerrestatorp utanför Simrishamn den 24 oktober I 890 för den då ansenliga summan av 50 kronor. Här sitter den »Rrycke man» ensam vid bordet men uppvaktas av »dienen>, »schenker» och en ))musekant» på ömse sidor. I ett undre plan ligger »der arme latzarUS ll omgiven av tre 99

13. D en rige .Mand og Las arus. K olore rat träsni tt. O dense ca 1750. Efter C lausen .

hundar varav två slickar hans sår. I fat ets bård, på verkningsfullt avstånd från huvudscenen, möt er vi den rike mannen i »helvite» medan Lasarus får vederkvickelse hos A braham. Fatet är utfört »Anno 1786» , men h ela bildframstiillningen bär en tydlig renässansprägel. Även i detta fall kan vi räkna med en tryckt förl aga. V . E. Clausen h ar nyligen publicerat ett tidigare okänt kistebrev tryckt av P. W. Brandt i Odense omkring 1750 som visar slående detaljlikh et er med motivet på grötfatet allt ifrån den rike mannen s huvudbonad till musikanternas instrument, bild 13 . Det danska träsnittet kan mycket väl återgå på ett tyskt som varit krukmakarens omedelbara förlaga. Det visar likväl tydligt att det är bildskäraren som förmedlat renässan straditionen medan krukmakaren sn arast moderniserat motivet genom att förse musikanterna med stångpiskor. 100

Att den rike mannen och Lasarus avbildats mitt i ett grötfat kan verka som ett utslag av sjuk humor. Men det torde dock ha skett med lika stor avsikt som då karmelitermunkarnas refektorium i Helsingör dekorerades med samma motiv. En maning till en var vid bordet att inte hemfalla åt vällevnad och obarmhärtighet med den rike mannens öde som varnande exempel. Inte minst vid gillen och kalas fanns det anledning att påminna härom. I äldre tid skedde detta högst konkret. På bröllopsbordet skulle t.ex. bruden på en extra tallrik lägga undan lite av alla de rätter hon själv smakade. Tallriken överlämnades sedan åt någon av de tillstädeskomna fattiga. Som tack för maten prisade denne i sin tur givaren inför Gud och människor. Så återställdes, åtminstone för stunden, balansen mellan rik och fattig, till evigt gagn för den förre, som tavlan i Helsingborg alltjämt förkunnar: BEVISER EDERS TRO MEDT GIERNINGER SK0NE VIL GVD I HIMMERIGE EDER VEL BEL0NE.

Källor Otryckta:

Uppteckningar i Folklivsarkivet, Lund M 9125, 9130, 91 32, 9134, 9135, 9143.

Bagarnas lagsbok, Malmö stadsarkiv. Tryckta: E. Andersen: Mal!lli'Jkobmanden Ditlev Enbeck og hans regnskabsbog. Khvn 1954. E. Bager: Malmöhistoria i sten 2. 1964. B. Bengtsson: Hantverkets emblem. Kulturen 1973· G. Berg: »Gubben Rosenbom » och de antropomorfa fattigbössorna. Fornvännen 1969. - Kringlor och pepparkakor. Fataburen 1963. - Några äldre brödtyper i Sverige. Folkeliv og kulturlevn. Studier tilegnet K. Uldall 14. september 1960. Khvn 1960. N. -A. Bringeus: »N rer het leven »? Etnologiskt bildmaterial i källkritisk belysning. Rig 1972. - Stenkakor. En ålderdomlig maträtt i etnologisk belysning. Rig 1966. 101

K. G. Cedergren: Svenska skråsigill. 1944· V . E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien. Khvn 1973· G. Garde; Danske silkebroderede lrerredsduge fra 16. og 17. århundrede. Med srerligt henblik på de grafiske forbilleder. Khvn 1961. P. B. Grandjean: Danske Haandvrerkerlavs Seg!. K.hvn 1950. L. H agberg: Fastlag ock hetvägg. Svenska landsmål ock svenskt folkliv l9II. H. P. Han sen: Bondens brnd. Primitiv brndbagning. Khvn 1954· G. Ha zelius-Berg: Om hattens rätta bruk. Fataburen 1963. Helsing.er Stadsbog 1549-1556. Rådstueprotokol og bytingbok utg. ved E. Kroman. Khvn 1971. R. Kjellberg-H. Stigum: D et norske håndverks historie 2. Oslo 1936. S. T. Kjellberg: Europeiskt glas. Kulturen 1953· A. Malmgren: Fyra svenska reformationsskrifter tryckta i Stockholm år 1562. l-3, 1965-1966. Malm0 rådstueprotokol (stadsbok) 1503-1 548. Utg. ved E. Kroman . Khvn 1965. J. S. Moller: Fester og h0jtider i gamle dage. 2. H olbrek 1933· L. Nielsen: Dansk bibliografi 1551-1600. Khvn 1931-1933. C. Nyrop: Danmarks Gilde- og Lavsskraaer fra Middelalderen. K.hvn 1895-1904. H. Plath: Das Dreitimpenbroth. Deutsche Volkskunde. Vierteljahresschrift för Deutsche Volkskunde. Mi.inchen 1939· Samlingar till Skånes historia 1871: 13. Ph. Schmidt: Die Illustration der Lutherbibel 1522-1700. Basel 1962. G. Stoltz: Litt om bergensk brnd. Maal og minne 1916. S. Svensson: Danskt och skånskt. Rig 1958. - Sydsvenska silversmycken. Kulturen 1952. Troels-Lund: Dagligt Liv i Norden i det sekstende Arhundrede. 6. udg. 2-6, Khvn 1968-1969. K. Uldall: Bordroj af trre i D anmark omkring 1500-tallet. Varbergs museum årsbok 1963. Wappen und Siege l des Bäckerhandwerks herausge geben von der Diamalt-Aktien-Gesellschaft, Mi.inchen. Mi.inchen 1912.

!02

GöSTA BERG

De s.k. fiskfaten och deras användning

När Otto Rydbeck för 65 år sedan grävde ut den medeltida borgen i Skanör fann h an i den yttre vallgraven även )}stora fiskliknande stek fa t fö rsedda med handtag och med en enda kort fot å undersidan )}. Han avbildar t vå sådana, av vilka det större h ar en län gd av 45 cm, bild 1 och 2. Faten, av rödgods, är förs ed da med upphängningshål och invändigt glacerade. Många fragment av liknande fat tillvaratogs även uppe i borgvallen, )}vilket med säkerhet visar, att de varit samtidiga med själva borgen)}, dvs. senast från omkr. 1425.1 Tre sådana fat har man funnit i Slottsfjärden i Kalmar, bild 3- 5. Även de är av rödgods och invändigt glacerade. Längden är 42,5 (varvid dock snåsen saknas), resp. 49 och 39,5 cm. Det första fatet, som har ett hål för upph ängning, är längs kanterna ornerat m ed en inristad våglinje, med jämna mellanrum pålagd fläckar av vitlera. Det andra fat et, som h ar två upphängningshål, har på undersidan en kort fot vid ena kanten. På kanten är inristat ett vågband. Fatet var vid upptagandet fullståndigt, medan de båda andra måst kompletteras. Det tredj e fa tet är tillverkat av ena h älften av en h ög, drejad flas ka med mycket t rång m ynning. D en är på mitten av ena långsidan förs edd med öra eller handtag. Snarast torde faten på grund av glasyren kunna dat eras till 1300- eller 1400-tal. Det tredje fatet kan dock vara yngre .2 I Landskrona har framkommit t vå fynd av hithörande slag. Den ena pj äsen, bild 6, låg i en brunn i Borgmästaregatan, som undersökt es 1960. Fatet har en längd av 57 cm, I03

__J

har ett kort handtag mitt på ena långsidan och är »brunglaserat med ett par dekorativa 'fläckar' i grönt. Brunnen torde ha anlagts i slutet av medeltiden, sannolikt under l 500-talets förra hälft». Fatet har två fötter, placerade efter ena sidan.3 Vid grävningar inom kvarteret Kasernplanen Lilla framkom ännu ett fat, bild 7, som närmast är att jämföra med det tredje Kalmarfatet. Det är på samma sätt tillverkat av en halverad flaska och försett med handtag, i detta fall i form av ett runt och ihåligt skaft. Längden är 43,5 cm. Det är numera något kompletterat. 4 Närstående det sistnämnda är ett fat, bild 8, som hittades 1964 vid utgrävningen av en husgrund vid Södra Kyrkogatan i Hälsingborg, sannolikt även den från l 500-talets förra hälft. Det är 46 cm långt, tillverkat av rödgods med. invändig olivgrön glasyr. Handtaget är liksom på det tredje Kalmarfatet bygelformat. Till skillnad från detta är det närmast handtagssidan försedd med en kort fot. 5 Fragment av liknande fat har man funnit vid Lundagrävningarna. Monica Rydbeck meddelar att ett flertal fragment framkommit också vid de pågående grävningarna i Lödöse, bland dem ett med bygelhandtag och fot vid ena sidan. 5• I Köpenhamn fann man omkring 1855 vid grävning i fastigheten 0stergade l 3 en pjäs av detta slag, i inventariet kallat »stegeso», bild g. Den är 47 cm lång och liksom de vi mött i Kalmar och Hälsingborg tillverkad av ett halvt drejat krus. Mitt på ena långsidan sitter ett ihåligt handtag som ytterst är försett med en avsats, sannolikt för att insättas i ett trähandtag. Materialet är på insidan glaserat rödgods. Om åldern vet man inget annat än att fyndet gjordes på 8 alnars djup. Nationalmuseet förvarar emellertid därutöver ett par fragment av ett liknande fat, funnet i Drag0r tillsammans med rhenskt stengods och andra senmedeltida föremål. 6 Det har rått tvekan om vartill dessa föremål använts. Harald Nilsson kallar dem i anslutning till Otto Rydbeck »s.k.

1-2. »Fiskfat» av invändigt glaserat lergods. Jordfynd i Skanör. Historiska museet, Lund.

105

fiskfat (stekfat)» men går inte närmare in på frågan. Margareta W e,idhagen finner det sannolikt att de använts som fiskfat. »Då den kokta eller stekta fisken gärna faller sönder, bör den helst serveras i sitt tillredningskärl. Fatens utformning och märkligt lutande ställning får en praktisk förklaring, om dessa varit avsedda såväl för tillredning som för servering direkt från bordet.» 7 Såsom framgår av ett rikhaltigt utländskt jämförelsematerial har emellertid användningen varit en annan. Det rör sig här om sådana fat som sattes under stekspettet för att samla upp den saft som framkommer unde·r prepareringen. Det gängse franska namnet är lechefrite, på svenska kan det lämpligen kallas droppanna. Vi har dokumentariska bevis även från Norden att man brukade sådana redan under medeltiden. Så upptages i ett inventarium på biskopsborgen Tynnelsö i Södermanland 1443 i fatburen »I Bradepanna /stekpanna/ och en Kopervanna vnder Steek tha hon ste-

106

3-5. »Fiskfat» funna seum.

Slottsfjärden

Kalmar. Statens historiska mu-

kisn. 8 Och i Odenseborgaren Mikkel Klavss0ns bo fanns i stegerset bl.a. »2 Pander at saette under Stegn. 9 I många sådana inventarieförteckningar, både äldre och yngre, följer uppgifter om pannor i anslutning till stekspetten, men skilda från grytor och egentliga stekpannor, på ett sådant sätt att man har anledning utgå från att det rör sig om droppannor. Så upptages i den utförliga förteckningen 1686 över Magnus Gabriel De la Gardies egendom på Kägleholms slott i Närke: » 1 Stekewännare, 2 st. Aflånga pannor, 1 Stekespeet medt 2:ne fötter, 1 Eldgaffel, 2 st. Hackeknifwarn etc. 10 Om användningen ger bildkällorna gott besked. Ett fragment av en målad glasruta från sen medeltid eller tidigt 1500-tal i Victoria and Albert Museum visar, hur en fågel stekes på spett med ett droppfat under.11 På Pieter Brueghel d.ä. :s bekanta stick Det feta köket, utfört 1563, ser man två liknande droppfat, bild IO. De har den kända formen med snås i ena ändan och handtag mitt på långsidan. Man ser också den tillhörande långskaftade droppsleven, med vilken jusen under stekningen slogs tillbaka över steken.12 Droppannan syns även på en bild av Brueghels samtida Joakim Bueckelaer (omkr. 1533-1574).13 På Gillis Mostaerts målning av den heliga familjen i Nationalmuseet i Budapest hänger två stora droppannor vågrätt på spiskupan.14 Alla de nu nämnda pannorna är keramiska, men de har också, inte minst i senare tid, tillverkats av metall. Det här som bild 12 reproducerade sticket med en interiör från ett engelskt 1500-talshem visar två sådana stående i rad under det långa, mekaniskt drivna spettet. På en ofta reproducerad bild av Thomas Rowlandson från omkring 1800, visande en interiör från ett värdshus i Carmarthenshire i Wales, står under det av en hund drivna spettet en fyrkantig droppanna på fyra ben med en långskaftad droppslev.15 Droppannor av olika slag torde finnas bevarade i många europeiska samlingar. Jag har inte gjort någon systematisk I08

6-7. »Fiskfat» . Jordfynd i Landskrona. Landskrona museum.

8. »Fiskfat». Jordfynd i Hälsingborg. Hälsingborgs museum.

efterforskning men erinrar om ett par pjäser som mera tillfälligt kommit under mina ögon. Två sådana från Rhenlandet finns sålunda i friluftsmuseet i Kommern vid Köln. Den ena, 47 cm långt, ovalt med ögleformigt handtag mitt på ena långsidan, dateras till omkr. 14001 den andra, fyrkantig, inte mindre än 64,5 cm lång och ansedd vara från 1500-talet, har fäste för två handtag efter ena långsidan. 16 Två handtag har också en droppanna från Provence, förvarad i det provenc;:alska museet i Arles, bild 13. En droppanna, fyrkantig, av järnbleck, med handtaget slutande i en fot, så att pannan blir snedställd, ingår i ett dockskåp i Germanisches Nationalmuseum i Ni.irnberg från omkr. 1710-20 (renoverat 1819). Otto Lauffer menar att droppannans lutning är till för att man med sleven lättare skall kunna ta upp vätskan och hälla den över steken. 18 Kanske kan man emellertid också ha avsett att genom strålningsvärmen hålla vätskan i pannan varm. IIO

g. »Stegeso». Jordfynd i Köpenhamn. Nationalmuseets anden afd. Köpenhamn.

I det äldsta dockskåp vi känner till, förstört genom en eldsvåda antingen 1674 eller 1750, fanns också droppanna i de båda köken, åtminstone i det ena fallet av keramik. Dockskåpet färdigställdes l 558 och ingick senare i hertig Albrecht av Bayerns konstkammare. Vi känner det väl genom en inventarieförteckning från 1598. Skåpet hade två kök, i olika våningar. I nedre köket förtecknas nauf dem Herd etliche Spiesse, mit Gefliigel und anderm Bratfleisch angesteckt, sammt den Hafen». Det sistnämnda avser droppfatet, men om detta varit av keramik är osäkert, eftersom det i annat sammanhang talas om att kocken iordningställer en kapun »in einem kupferen Hafen». I det andra köket, i översta våninge, fanns nauf dem Herd ein silberner Bratspiess mit seinem Feuerhund, darin man den Spiess Ill

10.

D etaljer ur Peter Bruegels stick D et feta köket, 1563.

dreht; an den Spiess steckt eine Wildente. Bei dem Feuer stehen 2 griinverglaste Häfen ». 1 9 Droppfaten är i Frankrike k ända från 1300-talets början och i England, där de kallas dripping-pan, åtminstone från 1463.20 D et synes redan tidigt, sannolikt under 1500-talets senare del, ha blivit vanligast att förfärdiga dem av metall. Den stora franska encyklopedien definierar Lechefrite som »ett slags lågt k ärl av plåt eller smidesjärn, avlångt, på fötter eller utan sådana, med ett eller två handtag med en snås eller snip i ena eller båda ändarna, som är till för att tömma fettet eller jusen, som den upptar från steken, under vilken alltid står en sådan pjäs» (1765). I K riinitz Oeconomerische Encyclopädie talas det också om en sådan Bratpfanne av järnbleck med ett eller två handtag som sättes under stekspettet för att upp ta och samla det neddroppande fettet (1775). Sådana bleckpannor är det vanliga i senare handledningar i användningen av stekspett i matlagningen, t. ex. hos vår svenske klassiker Charles Emil Hagdahl.2 1 112

1I. Stekning på spett i engelskt kök. Slutet av 1500-talet. Efter Hartley Elliot, Life and work.

I Gastronomisk kalender 1971 har Tore Wretman givit en utförlig och instruktiv framställning av Grill och spett, den öppna härdens gastronomi. Han nämner där också droppannan, som placeras under spettet framför eldhärden. »I den svettas steken eller fisk en ner god saft. Och den saften blandar sig med en ordentlig klick smör, kryddor och en skvätt vatten, som i vissa fall kan bättras på med litet vitt vin som man före rotisseringens början placerat i droppannan.»22 Under medeltiden synes droppannan även ha kommit till användning vid såsberedningen, varvid jusen fick bilda huvudingrediensen. Vi kan hämta goda uppgifter härom i den märkliga handledning i hushållning, som kallas Le menagier de Paris och som nedskrevs omkring 1393 av en högre äm8 - Kulturen 1974

12.

Lechefrite av glaserat lergods, från Provence. Efter Danilowicz.

b etsman för han unga hustru. Där beskrives t. ex. hur man brynte lök i droppannan och tillsatte späck och persilja, allt därefter serverat till den styckade fågeln. Ett särskilt kapitel ägnas buljongsåserna, och h är kommer droppannan ofta till användning. Som exempel kan anföras receptet för en skarpsås att serveras till kanin, sjöfågel eller skogsduva: »Bryn lökar i gott fett eller hacka dem och sätt dem att koka i droppannan med stekjusen och tillsätt inte druvsaft eller vinäger förrän det kokar. Tillsätt då hälften druvsaft och hälften vin och litet vinäger och låt kryddsmaken slå igenom». Såsen ställes sedan åt sidan i en särskild panna, värmes upp när stekningen är avslutad och serveras med rostat bröd till fågeln eller kaninen. Eller t.ex. sås för en kapun eller en höna : »Lägg en mycket liten mängd smulor 114

av vitt bröd att blötas i druvsaft och saffran och stöt den. Lägg den sedan i droppannan med fyra delar druvs aft och den femte delen fett av hönan eller kapunen och inte mera, ty mera blir för mycket, och koka det i droppannan och servera det i skålar.» Ett tack för värdefull medverkan riktas till docenten Aron Andersson, Stockholm, docenten Sven B. Ek, Landskrona, intendenten Lars-Göran Kindström, Hälsingborg, museuminspektören Niels-Knud Liebgott, Köpenhamn, docenten Monica Rydbeck, Stockholm och docenten Dagmar Selling, Göteborg.

Noter 1 Rydbe ck, Den medeltida borgen i Skanör, 1935, s. 156 o. s . .s8. 2 Stat. hist. mus. 2rr44: 2192-2194. - Brev från Dagmar Selling 17 aug. 197r. 3 Harald Nilsson i Gamla Landskrona 1963, s. 90 ff. - Landskrona mus. 1r.ooo. 4 Landskrona mus. 1 r.849: 1 r. 5 Margareta Weidhagen i Kring Kärnan 1964, s. 136 f. 5• Ett annat fragment från snåsändan är till förväxling likt motsvarande del på det stora fatet från Skanör. 6 Nationalmuseets anden avd. 14.734. - Brev fr ån Niels-Knud Liebgott 20 nov. 1972. 7 M. W . säger sig ha kom1taterat att faten, i varje fall de från Hälsingborg och Landskrona, »i glasyren och på undersidan visade spår av att ha använts för kokning och stekning ». Säkerligen måste detta dock bero på att de sekundärt nyttjats för något annat ändamål. 8 J. H. Schröder, Inventarium curiae Tynnelsö Anno MCDXLIII, 1839, s. 6. 9 Fra Arkiv og Museum 1, 1899-1902, s. 43r. ro Magnus Roth, Kägleholm och Magnus Gabriel De la Gardie, 1867, s. 19. - Jag har i art. Stekning i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid felaktigt betvivlat Alfa Olssons tolkning i denna riktning i art. Halstring i samma lexikon. rr Avbildat hos Molly Harrison, The Kitchen in History, 1972, pi. 7. 12 Rene van Basteler, Les Estampes de Peter Bruegel l'Ancien, 1908, pi. 159 0. s. 53. 13 En!. J. W eyns i Ons Heem, Tijdschrift van het Verbond voor Heemkunde 23, 1969, s. ro6. I4 Sander Pierron, Les Mostaert, 1912, s. 132 f .

IIS

15 Se t.ex. D. Parry-Jones, Welsh Country Upbringing, 2:a uppi. 1949, fig. 7. Äv. h os Molly Harrison, anf.arb., pi. 30. 16 Volkskunst im Rheinland, 1968, nr 367 o. 386. 17 C. de D anilowicz, L'art rustique fram;ais, u .å. ( 1912), fig. (49). 18 Otto Lauffer i Mitteil. aus d. Germ. Nat. mus., 1901 1 s. 76. 19 J. Stockbauer i Anzeiger f. Kunde d. deutschen Vorzeit 26 1 1879 1 sp. 313 ff. - Lydia Bayer, Das Europäische Puppenhaus von 15501800, Diss. Wi.irzburg 1962 (stenc.), har missförstått uppgifterna om droppannorna och tror att därmed avses »<lie zum Kochen ausserdem notwendigen Töpfe» ( s. 12 o. 20 f.). 20 H enry H avard, Dictionnaire de l'ameublement 31 under Lechefrite (belägg från 1313 och senare) . - New English Dictionary, under Dripping-pan. 21 H agdahl, K okkonsten som vetenskap och konst, 2:a uppi., 1896, s. 359. 22 G astronomisk kalender, 1971, s. 21 o. 23. 23 Le menagier de Paris, publie par La societe des bibliophiles frarn;:ois 2, 1846, s. 181 o. 233 ff. - En eljest förträfflig engelsk upplaga, som under titeln The Goodman of Paris utgavs 1928, är inte alldeles fullst ändig, bl.a. ifråga om matrecepten.

IJ6

DANUTA JEDNOROG

En bröllopsvas från Deruta

Till färgbild IX INGEN KÄRLEK VARAR UTAN GENSVAR - denna aforism uppträder p å en vas som är en av pärlorna i den italienska majolikakollektioneri i Kulturens samlingar. I enlighet med epokens anda är denna inskription skriven på latin : »Nullus amor nisi fruc tus servat amorem.» Insk riptionens ämne är inte slumpmässigt valt, eftersom vasen t illhör den typ av kärl som kallas bröllopsvas - »vasi gamelli » eller »nuziali» från det grekiska respektive italienska ord som betyder »gifta sig». D essa vaser, som spelade en roll i bröllopsceremonien, var för det mesta försedda med en till ämnet passande bild eller inskription. . V asen i Kulturens samlingar tilldrar sig vår uppmärksamhet genom sin speciella karaktär och form. Vasen, som är ganska stor, vilar på en utsvängd fot. Nedre delen av kärlet är kraftfullt bukig. Över den markerade skuldran är halsen indragen, för att åter vidgas vid mynningen. Två kraftigt utsvängda lodgrepar, ansatta under mynningen och på skuldran, avslutar formen. Palmettornament och horisontala ringar och band pryder vasen. Banden omger vasen i dess bredaste del. Den n edre delen är målad med godronlika ornament. D en m ålade dekoren betonar vasens struktur och t ycks organiskt sammanbunden med den. Inskriptionen är placerad i det breda bandet. V asens färger är de för den italienska majolikan k arakt eristiska: gult, orange, blått och grönt. Såväl formen som ornamenten och färgerna, men först och främst vasens användningsområde, tycks ganska entyI 17

digt avgöra dess ursprung, vilket hittills varit diskuterat. Endast i Deruta tillverkades vaser av denna typ. De tillverkades enligt en strängt fastställd tradition, så att likheten mellan vaserna är påfallande. Färgval, form och proportion är nästan identiska inom gruppen. Ornamentiken på de olika vaserna skiljer sig knappast från varandra. Repertoaren utgöres av för renässansen typiska rikt utformade grotesk- och arabeskmönster och mera strikta palmettmönster. Däremot skiljer sig bildframställningarna, vilka utom ornamentiken pryder de olika kärlen, från varandra. I de olika bildframställningarna uppträder oftast ett hjärta som står i »kärlekens brand» eller är genomstucket av Amors pil; även Amor själv uppträder, liksom händer i vänskapens handslag. Som vi ser, har det skenbara godtycket i bildframställningarna en gemensam n ämnare : alla symboler alluderar på kärlek på ett naivt och charmfullt sätt. Ibland finns ett mansoch ett kvinnoporträtt på samma kärl eller en lämplig inskription (som på vår vas) som talar på ett mindre alluderande och mer konkret och direkt sätt. Dessa vaser bevarar i sin form den klassiska keramikens tradition och ger oss ett eko från en avlägsen tid. M an associerar lätt till den grekiska och romerska amforans form. Den speciella, identiska formen hos vaser i denna grupp med anknytning till antiken (vilket är mycket sällsynt i den italienska majolikan) förvånar oss inte, om vi tar i betraktande det faktum, att dessa vaser kommer från Deruta. D erutas produktion överraskar oss jämt med sin speciella karaktär och böjelse för en viss traditionalism, tagen i ordets bästa bemärkelse. D enna tillhör Derutas mest karakteristiska särdrag. Denna lilla stad i närheten av Perugia är känd som en av de viktigaste miljöerna för den italienska majolikans utveckling. Man brukar anse att Faenza har prioritet som den viktigaste av de italienska städerna för utvecklingen av den italienska majolikan under dess blomstringsperiod. Många

JI8

1, 2 . Bröllopsvaser från Deruta med brinnande hjärta och Amor som motiv.

3, 4. Bröllopsvaser från Deruta med genomborrat hjärta och handslag som motiv.

rrg

forskare anser dock att just Deruta borde ha denna ställning. Argumenten för en sådan åsikt är talrika och ganska övertygande. Först och främst präglar ovannämnda speciella karaktär nästan varje föremål som kommer från Deruta. De specifika och bestämda normerna i Derutas stil är ytterst konsekvent följda. Karakteristisk är böjelsen för det grafiska och lineära återgivandet och en viss stelhet i dekorens kontur. Det är åter det förflutnas eko. Karakteristisk för denna stil är också förekomsten av icke-berättande motiv i stället för de - vid an<lra verkstäder vanliga motiven, som illustrerar händelser från den klassiska mytologien eller från historia och religion. D erutas majolikor vittnar mer om intresse för komposition än för illustration. Det är färgen, linjen och det geometriska ornamentet· som verkligen fascinerat mästarna från Deruta, k ort sagt alla dessa drag som är typiska för den s.k. »stränga stilen» (stile severo). Den traditionsbundna formen är på ett utomordentligt sätt balanserad med den perfektion och säkerhet i själva utförandet, för vilken D eruta är berömt. Vår vas utgör ett typiskt exempel på Derutas tillverkning.

Bröllopsvaserna från Deruta är tecknade av Margareta Drougge efter bilder i D e Mauri (E. Sarasino ), Le maioliche di Deruta. Milano 1924, Otto von Falke, Die Majolikasamlung Adolf von Beckerath, Berlin r9r3 och B. Rackham, Catalogue of Itali an Majolica in the V. & A. Museum, London .r940. 120

DANUT A JEDNOROG

Italiensk majolika

Till färgbilderna X och XI

Konstens blomstring under renässansen innefattar bl.a. ett särskilt fenomen, nämligen den italienska majolikan - av många skäl ett tacksamt fält för renässansforskningar. Försök att definiera begreppet »majolika» erbjuder vissa svårigheter, eftersom det finns olika åsikter om vilka kriterier som är mest avgörande i sammanhanget. Materialet är lergods med ogenomskinlig tennglasyr, vilken är en utmärkt grund för målad dekor. Benämningen »majolika» härstammar troligtvis från ön Mallorca (enligt gammal italiensk form - Majolika). Denna övar under 13och 1400-talen en stapelplats för spansk keramik, avsedd för vidarebefordran till de italienska städerna. Spanska fajanskärl uppskattades högt under denna tid i Italien och inspirerade av dessa började man här med anknytning också till inhemsk tradition att tillverka en typ av keramik som sedan kallades »majolika». De äldsta kärlen av detta slag visar att tillverknings- och dekorationstekniken i början var ganska primitiva. Detta skede brukar kallas för »den arkaiska perioden» i den italienska majolikans historia. Såväl vad beträffar material som dekoration skiljer sig denna tidiga vara, ofta kallad mezza-majolika, från den som tillverkades av renässansens majolikamästare. Den dyrbara, inte särskilt ljusa tennglasyren användes sparsamt, och man kan se att vissa kärl endast delvis täcktes av glasyren. Kärlens former liknar fortfarande dem, som sedan gammalt var kända i Italien. Dekorationen är också mycket sparsam. 121

I. Kannor. Mezzamajolika. Dekor i grönt och mangan. I. Toskana. H . 13,3 cm. KM 3+758. 2. Orvieto. H. 19,5 cm. KM 3i.153. 3. Faenza. H. 13,7 cm. KM 34.756. 4. Orvieto. H. 14,5 cm. KM 3i.146. Samtliga från 1400-talet.

Dessa mezza-majolikor kan inte räknas som renässansprodukter men tillhör likväl den italienska majolikans historia, trots att majolikan först och främst är ett typiskt alster av renässanstiden - och dess blomstringsperiod sammanfaller med utvecklingen av andra konstarter under renässanstiden. För att förstå den italienska majolikans utvecklingshistoria i dess helhet måste man lära känna också dessa tidiga kärl från den arkaiska perioden, bild r. Om man iakttar strängheten, den begränsade färgskalan, enkelheten i former och ornament - som i sig har ett särskilt artistiskt värde - och om man jämför med den senare majolikan, kan man förstå vilka stora framsteg som gjordes inom majolikakonsten. I22

Albarello och albarellofragment. Majolika. Dekor i blått, fragmentet I. H . 27 cm. KM 27.253. 2. H.

i blått och orange. Florens, 1400-talet. 13 cm. KM 3i.r88.

I en annan grupp av kärl från en något senare period finner vi ornament, som har sina rötter i ett inflytande från Spanien . Ett ofta förekommande motiv är ett stiliserat murgrönsblad eller stiliserade blommor, bild 2 . D ekoren är fortfarande av gotisk karaktär. Ornamenten överensstämmer påfallande med vissa motiv i spansk k eramik; det kan man mycket lätt konstat era vid jämförelse av ovannämnda föremål med spanska fajanser i Kulturens samlingar. När det gäller att klassificera den italien ska majolikan med tanke på dess självst ändiga utveckling - brukar man 123

3. Två ·albarelli från Faenza och en vas från Florens. Majolika. Albarelli dekorerade i blått, vasen i blått, gult, brunt, grönt och mangan. Samtliga från 1400-talets senare del. r. H. 33 cm. KM 27.252. 2. H. 33,7 cm. KM 27.25r. 3. H. 21 cm. KM 34.77r.

använda ornamenttyperna som indelningsgrund. Dessa är mera adekvata än andra stilistiska begrepp, som t.ex. gotisk, ungrenässans- och renässansstil. Man talar t.ex. om »den gröna familjen», familjen med »gotiska blad», bild 3, familjen med »påfågelfjädermönster», bild 3, familjen med »persisk palmett», bild 4, osv. De ornament, som användes inom de ovannämnda grupperna, anknyter alla till den gotiska stilen. Särskilt kan detta konstateras i familjen med »gotiska blad», som i Kulturens samlingar representeras av två albarelli (från Florens eller 124

4. Kanna. Majolika. Dekor i blått och orange. Syditalien.

1600-talets förra hälft. H. 19,S cm. KM 34.048.

Faenza) och en florentinsk vas, i vars ornament vi även _å terfinner npåfågelf jädermotivet», bild 3. Låt oss betrakta dessa tre föremål litet närmare. Alla har skapats ungefär samtidigt (1450-1475) . De två albarelli är stilistiskt mycket besläktade; båda har dekorerats på ett likartat sätt såväl vad beträffar färg som teckning. Det är fortfarande den gotiska stilen - sträng och sparsam. På den florentinska vasen är det gotiska bladet kombinerat med påfågelfjädermönstret, men djärvheten, bravuren i behandlingen av de gotiska ornamenten och färgskalan är redan ett uttryck för den nya renässans andan. När man betraktar dessa tre föremål - två stränga albarelli och den flor entinska vasen - får man ett starkt intryck av att dessa t vå albarelli har tillverkats av medeltidens krukmakare-hantverkare, medan den florentinska vasen har gjorts av en renässanstidens krukmakare-konstnär. 125

5. Kanna. Mezzamajolika. Dekor med ristad kontur i gult, grönt och blått . Mantua? Början av 1500talet. H. 21 cm. KM 34.766.

Iakttagelsen b elyser ett viktigt moment i den italienska majolikans utvecklingshistoria - dess skapares förä ndrade inställn{ng till sin roll. D en tidiga majolikan var en produkt av enkla hantverkare men utvecklades sedan till att bli ett verk av högt uppskattade m ästare-konstnärer. Majolikamålarnas alster värderades så högt, att de introducerades vid furstehoven och ersatte k ärl av hittills högt skattade ädla metaller. Efterhand förlorade de sin funktionella karaktär och användes som prydnadsföremåL Under 14- och 1500-talen blev de lyxartiklar på modet. Detta illustreras tydligt av de s.k. )) piatti da pompa» - fat som endast var keramiskt underlag för imponerande måleriska framställningar av framst ående mästare. (Enligt en sägen skulle även Rafael Santi h a arbetat med verk av denna typ - vilket emellertid ej kunnat verifieras .) Maj olikans dekorering krävde verkligen en mycket stor skicklighet i t eckning och målning därför att inga rättelser

sa. Kanna - samma som på bild 5. Detalj.

kunde göras på den obrända, sugande glasyrens yta. Inte endast rent t eknisk skicklighet utan även en konstnärlig förmåga krävdes av majolikans skapare. Kompositionens fulländning och vackra färger gör att man gärna räknar majolikan till de sköna konsterna och inte endast som en gren av ett artistiskt hantverk . Denna keramik, som med sin skönhet hänfört många forskare och samlare, är ett särskilt tacksamt objekt för studier över renässanstiden. D en ger, liksom andra grenar av renässanstidens konst, uttryck för konstnärernas ökade självkänsla. Konstnären blir medveten om sin roll i den allmänna utvecklingen av konst och kultur; hans hittills ofta anonyma person blir nu känd. Majolikorna, som till att börja med inte hade signerats, bär senare konstnärens monogram och därefter hela hans namn och namnet på den plats, där de hade tillverkats. Somliga av majolikamästarna förser kärlens baksid'! med korta inskriptioner, som hän127

visar till framställningarna på framsidan. Tillsammans med de utsökta bildernas motiv är de ämnade att ge uttryck . för sina skapares bildning. Somliga av dessa konstnärer är verkligen, liksom andra bildade män från renässansepoken, väl förtrogna med samtida renässanslitteratur och med klassisk kultur. Humanismens anda som genomtränger hela renässanstidens kultur och konst, intresset för människan, hennes skönhet, de talrika anknytningarna till antiken, grekisk och romersk mytologi - alla dessa fen omen som är karakteristiska för renässansepoken - avspeglas även i allra högsta grad på den italienska majolikan. Vid övergången från det arkaiska skedet fascinerades mästarna mer och mer av de möjligheter till en rikare f~rg- . sättning och dekorering som fanns i majolikatillverkningen. Som exempel kan man nämna vissa kärl, där såväl materialet som formen och den sparsamma användningen av en tekniskt bristfällig glasyr tillhör det äldre skedet medan själva framställningens motiv och kompositionssätt är en obestridlig renässansprodukt. Ett vackert exempel härpå är en kanna i Kulturens samlingar prydd med ett porträtt av en man i renässansdräkt, bild 5. Efter hand som renässansen får sitt genombrott blir det alltmera modernt med majolikan och efterfrågan på den växer liksom antalet verkstäder. Skillnaden i stil mellan de olika tillverkningsorterna blir också större. De viktigaste centra under 1500-talet var Faenza, Deruta, Urbino, Castel Durante och Gubbio. Deruta bevarar konsekvent sin speciella, stränga stil. Sparsamheten och enkelheten i själva motivet betonar kompositionens, teckningen och ornamentens skönhet. Den konstnärliga kvaliteten är kombinerad med en teknisk perfektion som är karakteristisk för majolikan från Deruta. Derutas mästare var (jämte mästarna från Gubbio) de första och enda som behärskade tekniken att täcka kärlens yta med en metallisk, pärlemorskimrande lyster. Lysterglasyrens hemlighet var troligen först känd i Per-

6. Skål på fot. Majolika. Faenza. Omkring 1535. Diam. 28,7 an. KM 34.770.

sien och kom sedan via andra islamiska länder till Spanien och därifrån till Italien. De första daterade lysterfajanserna i Italien är tillverkade just i Deruta och bär årtal från I 500talets början. Majolikor med lyster var synnerligen uppskattade, vilket inte förvånar, eftersom dessa kärl med sitt metalliska skimmer i regnbågens alla färger ger en karaktär av dyrbar klenod. I Kulturens samlingar finm ett par exempel på majolikor av denna typ, ett fat från Deruta och ett annat från Gubbio, färgbild X b. Det lilla fatet från Gubbio, vars mittbild föreställer Johannes Döparen som barn, kommer från en verkstad, där g - Kulturen I974

129

7. Fat. Majolika. Dekor i blått och orange. Castel Durante. Daterad 155r. Diam. 24,2 cm. KM 3+76r.

en av de mest framstående mästarna, nämligen Giorgio da Gubbio, arbetade. För att fram.häva lystereffekten försåg mästaren fatet med en rad uppstående bucklor runt mittbilden. Lystern på föremål från Deruta skiljer sig från den, som framställdes i Gubbio. Derutaprodukterna ~kimrar i guld och blått medan de från Gubbio glänser i rubinrött. Derutamästarna fortsätter att pryda sina kärl med olika slags ornament även sedan man på andra orter övergått till den berättande »istoriato »-stilen. D e använder en särskild ornamentrepertoar. Speciellt typisk är en dekor som kallas »a quartieri» där fatens yta är indelad i fält och fälten innehåller olika ornament, färgb ild ro a. Liknande dekoreringsprinciper finner vi ibland på föremål som kommer från Faenza - ett stort centrum för majolikatillverkningen under såväl 14- som 1500-talet. Staden Faenza har lånat sitt namn åt den keramiska produkten fajans. Från detta centrum spreds majolikor ut över Europa, där det tennglas erade lergodset fick benämningen fajans (ett bevis på Faenzas betydelse som exportort). Faenzas tillverkning representeras i Kulturens samlingar av bl.a. ett fat från förra hälften av 1500-talet med en framlJO

8. Två fat. Majolika. Polykrom dekor. Urbino. 1565-70. 1. Diam. 30 17 cm. KM 30.181. 2. Diam. 26 1 5 cm. KM 33.286.

ställning av aposteln Paulus omgiven av något slags växtornament, bild 6. Fatet är en typisk produkt från den mest .kända av Faenzas verkstäder, »Casa Pirota». Ett annat ornament som också är t ypiskt för renässansen, är kallat »a candelieri», här illustrerat på ett fat från Castel Durante daterat 1551. Ornament av grotesk typ är komponerade symmetriskt kring en mittaxel, bild 7. Detta fat representerar en ganska stor grupp liknande föremål, vilka numera finns spridda i många museer. Den målade dekoren utvecklas i den italienska majolikan under 1500-talets lopp mot ett mer och mer komplicerat sätt att dekorera kärlen. De tidigaste kärlen från den arkaiska perioden är dekorerade på ett mycket anspråkslöst sätt. Deras dekor och tillverkningsteknik hör medeltiden till. Under loppet av 1500-talet fick renässansens anda däremot sitt mest fullmogna uttryck, när det gäller majolikan, i de kärl som var dekorerade med framställningar av »isto131

g. Två fat. Majolika. D ekor i gult, orange och bl ått m ot vit fond. Faenza. Ca 1560. I. Diam. 25,7 cm. KM 17.038. 2. Diam. 24 cm. KM 4.754.

riato»-typ. Hela scener, hela »historier» vilka var inspirerade av den grekiska eller romerska mytologin, av historien eller religionen målas på faten . I en sådan typ av istoriatodek or ingår ofta många personer, byggnader och landskap eller - om scenen utspelas inomhus - en rums- eller en t empelinteriör. K ärlen med målad dekor av istoriato-typ tillät mästaren att visa alla sin kunskaper som målare-konstnär. Ett exemp el på ett sådant konst verk utgör en tallrik i Kulturens samlingar, gjord av en av de mest uppskattade majolikamästarna, Guido Durantino, eller i hans verkstad, färgbild Xlb. En viss »manierism» (=överdrift1 i framställning en visar 132

ro. Platå. Majolika. Polykrom dekor. Urbino. Slutet av 1500-talet. Största mått 47 =· KM 39.365.

sig i återgivandet av de båda målade gestalterna, i dramatiken i deras rörelser och i den för Guido Durantino typiska utsökta färgskalan. Allt detta ger ett kanske oharmoniskt intryck, men uttrycker samtidigt, att konstnären i majolikans dekorering såg någonting mera än ett hantverk. Här har dekoreringen av ett kärl blivit ett konstnärligt uttrycksmedel. Guido Durantino verkade i Urbino, en stad som var ett centrum för tillverkning av majolika i nistoriaton-stil. Från Urbino kommer också två fat som otvivelaktigt är besläktade med varandra, bild 8. Båda är dekorerade med scener, vilkas motiv är hämtade från Bibeln. Båda faten kommer troligtvis från Fontanas verkstad i Urbino. Där utnyttjade man grafiska blad, som blev mycket p opulära under denna tid och hjälpte till att sprida kännedom om målerikonsten. Ovannämnda fat skulle man kanske studera litet närmare med hänsyn till att de tycks vara stilistiskt be133

släktade med den stora grupp av italienska renässansmajolikor, som finns i Nationalmuseum i Stockholm under benämningen Drottning Kristinas servis. Den komplicerade kompositionen, rikedomen av uttrycksmedel, den rikt varierande färgskalan - alla de karakteristika som hör till »istoriato»-stilen, - fick sin motpol i de s.k. »bianchi» (de vita), där mästaren begränsar sig till ett mycket enkelt motiv i få färger på helt vit fond eller, på kärl med en uttrycksfull form, helt avstår från målad dekor, bild g. Från Patanazzis verkstad, också den i Urbino kommer ett före!J1ål, en bordsplatå, dekorerad med groteskornament av ett slag som är typiskt för Urbino under 1500-talets senare hälft, bild IO. Med sin prakt, med en viss överlastning i kompositionen och tyngd i formen och med en speciell behandling av färgerna - som är mindre raffinerad än i tidigare majolikor pekar denna platå framåt mot en ny stil och nya estetiska värderingar. Tillkommen omkring sekelskiftet 1600 kan den också stå som en symbol för övergången mellan två epoker i konstutve.cklingen.

134

DIANA KRUMINS

Bibeln på damast under 1500- och 1600-talet

Redan under medeltiden har borddukar använts och på 1400-talsmålningar, t.ex. januaribilden i Les Tres Riches Heures du Duc de Berry, kan man på det stora bordet se en vit duk, som är utförd i ett så avancerat mönster som dräll på många skaft. · Ar 1496 kom damastlinneväverier igång i Flandern, dels i Courtrai, dels i Malines. Ordet damast är beteckning för en speciell teknik och den hade genom handelsförbindelser överförts hit från Italien, där den redan i ett par hundra år använts på sidenväverier. Till Italien kom t ekniken från Syrien - staden Damaskus har givit t ekniken dess namn dit den på handelsvägar införts från Kina. Flandern var se'dan mycket lång tid tillbaka ett viktigt linodlingsdistrikt, gynnat bl.a. av det fuktiga klimatet. För de flandriska linneväverierna var det naturligt att tillämpa damasttekniken på linne. Synnerligen invecklade figurmönster med bl.a. bibliska motiv, vanligen ur gamla testamentet, vävdes. Hur de flandriska väverierna med denna plötslighet kunde nå en sådan fulländning har ej kunnat utredas. Mycket källmaterial gick till spillo när damastmuseet i Courtrai förstördes under andra världskriget. Av de hundratals vävarna träder några i förgrunden. I Malines verkade J acques de Hochboosch, som fick stora beställningar på såväl dukar som servetter av bl.a. Gyllene Skinnets orden 1528, vars stormästare var kejsar Karl V. En annan vävare Pasquit Lamertin, var född i Courtrai 1562 och flydde under hugenottförföljelserna ca 1580 till det 135

mot protestanter toleranta Holland. I Haarlem inledde han en lång och mycket framgångsrik verksamhet. Lamertin, som erhöll beställningar från Frankrike och från hoven i England och Danmark flyttade på inbjudan av Kristian IV till Köpenhamn, där han verkade vid det danska Silkewerk till sin död. I Danmark finns sannolikt en del av hans arbeten bevarade. En sidenduk i blått-vitt, som är vävd av honom - troligen dock ej i Danmark - finns i Moskva. En av de mest kända vävarna och förläggarna i Haarlem var Quirijn Jansz med tillnamnet Damast. Efter hans död ca 1650 upprättades en bouppteckning av hans dotter, publicerad i Jan Six' bok De boedel van Quirijn Jansz Damast, som är en viktig informationskälla för mönster och kvaliteter. År 1685 upphävdes ediktet i Nantes och ett par hundra tusen människor flydde till Holland. Bland dem fanns skickliga damastvävare, som sökte nya arbetstillfällen i Hollands vävcentra. Många fortsatte dock till England, Irland och Tyskland, där damastvävning sattes igång på redan befintliga linneväverier. Första gången borddukar är nämnda i svenska arkivalier är i inventarier från Gustav Vasas hov. Servetter är kända sedan Erik XIV:s tid, men först under Sveriges stormaktstid på 1600-talet kommer införseln av duktyg igång i större skala. I inventarier från herremanshemmen läser vi om dukar med »Christi mönster», »Qvinnan wedh Brunnen» och »Troia förstöring», vilket tyder på holländsk damast. När Karl X Gustav 1654 gifte sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp förde hon med sig en rik brudutstyrsel, där även ett antal damastdukar med bibliska motiv fanns med. En del av detta finns ännu kvar och förvaras på Gripsholms slott. Här finns inte mindre än fyra stora dukar med motiv ur Susannas historia, Josefs historia återges på två dukar och Elias på ytterligare två. Herodes gästabud finns på en duk och dessutom fragment av dukar med Josefs resp. Simsons historia. Samtliga dukar har vävts i Haarlem. Det var också Hedvig Eleonora, som 1698 startade det

I. Bordduk, damast, 213 X 250 cm, tillverkad i Courtrai, Flandern, 1500t alets senare del. Motiv: Abrahams offer. KM 37.146.

137

första damastväveriet i Sverige (dock endast för hovets räkning) genom att inkalla vävaren Georg Hoffman. Det första allmänna damastväveriet grundades i Flor, Hälsingland, år 1729.

Något om damasttekniken En vävnad i damastteknik, av tradition vävd vitt i vitt, har dels matta, dels blanka partier. Mönstret bildas genom växelverkan mellan varp och inslagssatin. På rätsidan brukar botten vara blank och mönstret matt. På avigsidan är det tvärtom. De glansiga ytorna åstadkommes genom s.k. satinbindning i inslagseffekt, som innebär att trådarna ligger parallella och obundna över största möjliga antal kor- · sande trådar. 5-, 6- och 8-skaftssatin är de mest använda för damast. De komplicerade mönstren i flandrisk och holländsk 1500-tals- och 1600-talsdamast vävdes alltid i spets, vilket innebär att den mellersta solven i varpen vävs ensam, medan trådarna på ömse sidor binds ihop, nästa solvpar binds ihop igen osv. På så sätt behöver endast halva mönstret sättas upp, vilket sedan vänds och bildar den första mönsterhalvans spegelbild. Att väva damast var synnerligen tidskrävande på de vävstolar som stod till buds, s.k. kägelstol med dragrustning och simpelstol. Tre personer skötte en sådan stol. Ett barn satt uppe i stolen och lyfte mönstertrådarna, medan en person skickade iväg skytteln och en tog emot. I en katalog över holländsk damast hittar man uppgifter om varp och inslag. Kvaliteterna varierade från 28 upp till go varptrådar resp. inslagstrådar per cm.

Mönsterf örlagor För de synnerligen vidlyftigt t ecknade bibliska mönstren kan en del mönsterböcker ha använts som förlagor. Joh. Sibmachers »Newes Modelbuch», som utkom 1601 i Niirn-

2. Servett, damast, 81 X 91 cm, tillverkad omkring 1600. Motiv: skapelsen och utdrivandet ur paradiset. KM 38.246.

berg var t.ex. mycket spridd. De många uppbyggelseböckerna och bibelutgåvorna användes också som förlagor. Georg Garde säger i artikeln »Lidt om dansk og fremmed bogkunst i det 16. århundrede» att bokillustrationer var inspirationskälla för all annan konst under 1500-talet och i »Arv

139

3. Bordduk, damast, 205 X 2r2 an, tillverkad r6r4 Marie Bebådelse. KM 65.903.

140

Holland. Motiv:

4. Detalj av bordduk. Monogram IW-IWS, alliansvapen och årtal 1644. KM 65.903.

og Eje» berättar han om en sidenduk från 1651 med bibliska broderier, där förlagan konstaterats vara M. Merians lcones Biblicae (1625). Gunnel Sylvan Larsson beskriver en med silke broderad linneduk i Göteborg. På denna duk finns tre rundlar med bibliska motiv, vars förlagor tagits från danska biblar av år 1588-89 resp. 1633. Några av de populäraste motiven och deras ålder har behandlats av Elna Mygdal. Till de äldsta hör Bebådelsen och Den förlorade sonen, som finns belagda från omkring 1550. Kring sekelskiftet 1600 kommer Abrahams offer, Judith och Holofernes samt Simsons historia och ett stycke in på 1600-talet Jacobs historia, Ismael i öknen, Jesus och den samaritiska kvinnan, samt Pauli omvändelse. 141

Kulturens material På Kulturen finns idag åtta exempel på det här b eskrivna duktyget och dessa illustrerar tillsammans på ett utmärkt sätt utvecklingen från l 500-talets ornamentalt högtidliga och stelt tecknade mönster till 1650-talets fulländade barockkompositioner. D en troligen äldsta duken föreställer Abrahams offer och anses vara vävd i Courtrai i slutet av 1500-talet. Mönstrets uppbyggnad har en stiliserad, ornamental karaktär. Ögonen tecknas som på kant ställda fyrkanter med en prick i mitten. De magnifika fotsida kläderna har 1500-talskaraktär, de faller rakt och stelt, gesterna är avvägda och något tama. Utrymmet mellan figurerna utfylls av symboliska blomsterornament. Detta är karakteris- . tiskt för det protestantiska Holland, i motsats till det katolska Flandern, där man gärna använder religiösa symboler som utfyllnad. Motivet Abrahams offer är det allra vanligast förekommande i det svenskägda materialet. En servett med motivet »Skapelsen och utdrivandet ur paradiset» dateras till ca 1600 och även här utgörs mönstret av en stram uppställning av m änniskor, djur och växter. I mitten på servetten finns en rundel av stjärnor vari paradisets alla djur står uppradade. Förlagorna till dessa finner man i Sibmachers »Newes Modelbuch». Mönster bestående av figurer inskrivna i rundlar är mycket ålderdomliga och förekommer flitigt i den persiska; byzantinska och romanska konsten. Denna servett har en rankbård runtom, vilket var ovanligt då såväl dukar som servetter vävdes i långa stycken och klipptes i längder efter beställarens och köparens önskemål. En duk, som 1973 skänkts till Kulturen, har motivet Bebådelsen: Maria med språkband »weest gegroet Maria », ängeln och under dem »LUCAS l». Duken är märkt 1644 men daterad till 1614. En duk med samma motiv - just denna version av bebådelsemotivet tycks ha varit mycket omtyckt - beskrivs av bl.a. Elisabeth Thorman och William Karlson. Även i Nordiska museet finns en sådan duk.

5. Bordduk, damast, 208 X 340 cm, tillverkad i Haarlem , Holland, tidigt 1600-tal. Motiv: Josefs historia i 8 scener. Bilden visar hur Josef stoppas i brunnen av sina bröder. KM 53.784.

143

6. Bordduk, damast, 212 X 290 cm, tillverkad i Haarlem, Holland l63i. Motiv: Jacobs historia. Bilden återger Jacobs dröm. KM 37.145.

Josefs historia är motivet på en duk, som dateras till 1600-talets första fjärdedel. Den dramatiska historien om Josef och hans bröder berättas i åtta mycket skickligt tecknade scener, fortfarande i den tidiga strama stilen. Däremot återges historien om Jacob på en duk från 1631 på ett betydligt mer livfullt och engagerat sätt. Figurerna står ej längre uppställda i rader, de är i aktion. De avbildas såväl endast frontalt som i halvprofil och profil. De har rikt veckade böljande kläder och »Vindblåst» hår och skägg. Barockens diagonallinj e kommer fram i teckningen av himlastegen i Jacobs dröm. Utfyllnadsfigurema är dock fortfarande stiliserade träd med varje löv utbrett i bildens yta. Denna duk hör till det holländska damastväveriets höjdpunkt, som anses ha inträffat vid mitten av 1600-talet.

7. Servett, damast, 69 x 80 an, förmodligen tillverkad i Haarlern, Holland, under 1600-talets första hälft. Motiv: Kristus vid Sichars brunn. KM 37.702: 4.

Dit hör också en servett med mönstret »Vid Sichars brunn», där allt det stiliserade försvunnit. Såväl figurerna som de stora träden och stadsbilderna är framställda med barockens svällande, spänningsfyllda formspråk. 10 -

Kulturen 1974

145

I Tyskland upptogs ej de komplicerade holländska mönstren utan egna enklare mönster vävdes. Kulturens blåvita duk »Det förlovade landet» är troligen vävd i Pommern och är ett bra exempel på den tyska typen. Endast tre scener finns: en rad med hus med höga smala gavlar vända mot gatan som i tyska medeltidsstäder. Därunder slingrar sig en vinranka och nedanför denna kommer spejarna bärande på druvklasar. I Fjärde Mosebok, kap. 13 står: »Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två man.» Därunder finns en rad stiliserade träd, mellan vilka står vakter med hillebard. Hela mönsterteckningen är gjord i grova drag. Troligen har ett folkligt träsnitt varit förlaga. Alla figurerna är tecknade i profil, de är kraftiga med mar- · kant stora näsor och klädda i tyska 1600-talskläder, bl.a. pluderhosor och högklackade kängor. D etta mönster tillhör de allra populäraste i det undersökta 1600-talsmaterialet. Det sista duktyget, en servett, har motivet korsfästelsen, upprepat fyra gånger. Även den ä'.r tysk, troligen från 1700talets början. Den på servetten invävda texten är hämtad ur Johannesevangeliet. T eckningen är gjord med få enkla linjer. ·Den tragiska scenen skildras enkelt och naivt men med stort patos. I det undersökta materialet förekommer korsfästelsemotivet endast i tyskt duktyg.

Bårderna Bårderna vävdes, som redan nämnts, i regel endast på långsidorna och även de undergår en förändring under den aktuella perioden. De äldsta dukarna har antingen en stiliserad rankbård av renässanskaraktär eller har man försökt efterlikna en italiensk eller flamländsk spets. Ytterst finns så gott som alltid en smal schackrutebård. Från 1600-talets början - framförallt i den holländska damasten - utgöres bården av en elegant t ecknad dubbel rankbård med par146

8. Bordduk, damast i blått och vitt, 140 X 184 cm, tillverkad i Sachsen eller Schlesien, 1600-talets mitt. KM 3.32+

147

g. Servett, damast, 85 X 85 cm, tillverkad i Tyskland, tidigt 1700-tal. Motiv: Kristi korsfästelse. KM 33.652: 6.

ställda fåglar och blommor. Schackrutebården finns även här. Här nedan följer en uppställning över de bibliska motiv som förekommer i det svenskägda damastduktyget från 1500- och 1600-talet. I denna beräkning har medtagits: Materialet på alla svenska museer, inkluderande Gripsholm och Skokloster plus de dukar med bibliska motiv i privat ägo, som finns anmälda på Nordiska museet och Kulturen, tillsammans 198 stycken. 148

Motiv:

Antal gånger som motivet förekommer:

Abrahams offer »Det förlovade landet» Kristus vid Sichars brunn Jacobs historia Skapelsen Elias historia Susannas historia Scener ur Jesu liv Bebådelsen Judith och Holofernes Den förlorade sonen Josefs historia Paulus historia Johannes döparens historia Davids historia Tobias historia Simsons historia Daniels historia Den barmhärtige samariten Änglar i rader Korsfästelsen Marialegenden Sauls historia Jeftas historia Jonas historia Ismaels historia David och Batseba Salomos historia Stephans historia

18 16 15 15 13 13 12 Il

8 8 7

6 5 5 5 3

3 2 2

3 2 I I I I

I I

149

Litteratur: Margarete Braun-Ronsdorff: Alte Tafeldamaste. Dannstadt 1955. Gerda Cederblom: Ett bidrag till det dukade bordets historia. Fataburen 1912.

Georg Garde: En silkebroderet lrerredsdug fra 1651. Arv og Eje 1964. - Lidt om dansk og fremrned bogkunst i det 16. århundrede. Fund og Forskning XIV 1967. Agnes Geijer: Ur textilkonstens historia. 1972. Getrud Ingers och John Becker: Damast. 1955. William Karlson: Ståt och vardag. Lund 1945. Märta Lindström: Duk och damast. Kulturen 1958. Elna Mygdal: Af Drekket0jets historie. Tidsskrift for Industri. K0benhavn 1913. Jan Six: De Boedel van Quirijn Jansz Damast. Oud Holland 1910. - Paschier Lamertijn. Oud Holland 1913. Elisabeth Thorman: Textil konst i Sverige före år 1930. Norstedts 1944: - Utställning av damastduktyg från Stockholms stad och län. Stock~ holm 1936. Emelie von W alterstorff: Linnedamast. Nordiska museets och Skansens bilderböcker. Nr 3. Stockholm 1931.

150

BRITTA HAMMAR

En båtsmansrya från södra Småland

Till färgbild XII Ryan använd som värmande sängtäcke med den flossade sidan neråt har gammal hävd i Norden. Brukad på detta vis kallas den idag för slitrya. I Vadstena klosterregler från år 1420 står beträffande systrarnas sängutrustning följ_ande: »Över sig skall de ha ett kläde av vit vadmal. Och därtill en rya (ryio; i den latinska versionen pannus villosus, dvs. luggigt täcke). Och skinnfäll av får då det är vinter.» Spridda arkeologiska fynd av flossade vävnader från stenåldern, bronsåldern, vikingatiden och 1000-talets Island och Lund talar för att ryan som b egrepp är äldre, ett antagande som också får stöd av språkforskningen. Ordet ryia fanns i forns venskan och rya i fornnorskan. Under 1500-talet blir de arkivaliska b eläggen allt talrikare. Gustav Vasa b ekräftar genom kungabrev r 523 ölänningarnas gamla privilegium att exportera ryor. Räkenskaper av olika slag, fogderapporter m.m. visar att ryor fanns och tillverk ades i stor mängd på de olika slotten. D e ingick i sängutrustningen hos både herre och tjänare, förmodli gen i n ågot olika utförande. På kungsgårdarna i Finland fanns en organiserad ryatillverkning för armens räkning . Också i tidens fiskebåtar användes ryan som täcke, ett bruk som i vissa kusttrakter hållit sig in i våra dagar. Ryan var lätt att tvätta och den förblev mjuk och smidig, när den torkat, till skillnad från skinnfällen, som blev torr och spröd och lätt gick sönder. Ryan hörde också till båtsmansutrustningen i vissa delar av landet fram till omkring 1816. Båtsmanshållet inrättades år 1635.

Slitryan fanns under 1500- och 1600-talen förutom i södra och mellersta Sverige också i hela Danmark, i Norge upp till Tröndelagen och utmed kusten längre norrut och i Finlands kusttrakter från Vasa i norr till Borgå i söder. Under 1700-talet försvinner den nästan helt i Danmark och Skåne och i övriga delar av det svenska utbredningsområdet återfinns den inte längre bland högreståndsbouppteckningarna. Samtidigt gör prydnadsryan, dvs. ryan använd som prydnadstäcke med den flossade sidan upp, sitt intåg. Enstaka bevarade exemplar av slitryan finns i Sverige från hela det gamla utbredningsområdet. Det rikaste beståndet kommer från Blekinge, Smålands södra och västliga delar, Ölands norra del samt från hela Uppland. Hur äldre tiders slitryor såg ut och exakt hur de gjordes, lämnar skrifterna endast knapphändiga uppgifter om. Ryor mönstrade med lister, ränder, tungor, tärningar och kors vävdes på vasaborgarna i Finland under Johan den tredjes tid. De flesta ryor under 1500- och 1600-talen får dock antagas vara naturfärgade med omönstrad nocksida. Då täckena låg med nocken nedåt i bädden kom eventuell utsmyckning att ägnas slätsidan, rätsidan. Bottnen kunde vävas med varierande mönsterinslag och man lät ofta synliga knutar bilda ett geometriskt mönster. Ena kortsidan, huvudänden, utmärktes ibland genom invävda årtal och initialer. Bevarade ryor har ofta också en enkel rand- och rutmönstrad nocksida. Ryorna vävdes i vanlig vävstol och är ihopsydda av två våder med sömmen mot den flossade sidan. Materialet var ull, lin, hampa, nöthår och bomull. Varpen var någon gång av ull, i de flesta fall av lin eller hampa. I senare tid har bomullsvarp använts. Botteninslaget kan vara av ull, lin eller nöthår. Till nock har använts ull, ofta den finare höstullen, lin men också trasor av allehanda slag. Så är t.ex. fallet i den tyvärr illa medfarna men mycket charmfulla »båtsmansryan» från Nybro socken, Södra Möre härad i Småland, som sedan 1916 befunnit sig bland Kulturens samlingar. Den mäter 173 X 120 cm och är ihopsydd av två våder. Varpen är av grovt z-spunnet lingarn och har

en trådtäthet av 20 trådar/ rn cm. Botten i inslagsrips, med 94 trådar/rn cm, består av en 1,5 cm ( = 12 inslag) bred rand av s-spunnet brunt nöthår omväxlande med en o,8 cm ( = rn inslag) bred rand av s-spunnet lingarn ( skäktefall). Nockraden är knuten i mitten av linranden. Rapporten blir således: nöthår, lingarn, nockrad, lingarn. Nocken som är knuten med giordesknut, består förutom av trasor också av naturfärgat lingarn av olika kvalitet, företrädesvis koncentrerat till en 20 cm bred remsa i båda kortändarna. Rester av starkt sliten ull- och nöthårsnock kan urskiljas. Trasornas färgskala går huvudsakligen i blått med inslag av grönt, brunt, rött och gråbeige. Här finns vadmal från sönderklippta kläder, bitar av vad som kanske varit gamla lakan i grovt kypertvävt skäktefall, remsor av förklädestyg och huvuddukar av bomull i utsökta rut- och randningar och rester av stickade klädesplagg. Väverskan har med säker färgkänsla knutit in några få röda trasor. De glittrar till som röda stenar här och var och förhöjer färgverkan hos kompositionen, som i all sin enkelhet har en sparsmakad elegans. Trots tidens angrepp på fibrerna kan man ännu ana hur vacker den måste varit som ny. Av materialet att döma vävdes den någon gång under 1800-talets första hälft. Vadinalsbitarna kan möjligen vara från 1700-talets slut, men då bomull blev vanligt bland allmogen först mot slutet av 1700- och i början av 1800-talet, får man nog räkna med att det dröjde åtminstone ett eller två årtionden innan huvuddukar, förkläden och västar blivit så slitna, att de klipptes till trasor. Färgställningen på de randiga och rutiga bitarna gör södra Småland trolig som ursprungsort. Vem som vävt den och åt vem förblir en hemlighet. Kanske tillhörde den en båtsman, kanske värmde den en frusen fiskare under kalla timmar till havs. Hur som helst så påminner den oss idag om en tid då sparsamhet inte blott var en dygd utan en bister nödvändighet och då man med små medel förstod att förläna skönhet åt enkla bruksting.

153

Litteratur: Astrid Bugge: Ryene p å Kj erringty, Handelssted i Nordland, By og bygd 1966.

Inger Estham: Upplands äldsta ryor, Uppland 1963. Agnes Geijer: Ur Textilkonstens histori a, Lund 1972. Märta Lindström: Medeltida textilfynd från Lund, Kulturen 1970. Anna-Maja Ny/en: H emslöjd, Lund 1969. A. T. Sirelius: Finlands ryor, Helsingfors 1924. Vivi Sylwan: Svenska ryor, Stockholm 1934- Svenska ryor med oklippt flossa, Rig 1934·

154

GUNILLA ERIKSSON

Beskära vinstockar och skjuta fågel

Ett vackert exempel på renässansens ornamentik äger Kulturen i en emaljtallrik från Limoges, återgiven i färg i bildalmanackan 1974. Det är tallrikens undersida som visas, med en kraftfull rullverkskartusch som ram till en mansprofil och med en sirligt utlagd, med lätt pensel uppc;lragen arabeskranka på brättet. På kälningen finns svaga spår av ett i guld målat arabesknät. Vänder vi på tallriken finner vi spegeln täckt av ett landskap med figurer: en man som beskär vinstockar och två jägare med armborst och bössa på väg mot skogen med sina hundar. I bakgrunden byggnader och en ruin, som avtecknar sig mot havet. Brättebården är här en arabeskranka, bildad av drakdjur vars huvuden fjättrats av och vars stjärtar övergår i metalliska ornament. Gränsle över rankan sitter naturalistiskt återgivna putti. Arabeskrankan, och framför allt den som finns på undersidan, är karakteristisk för en av 1500-talets emaljmålare i Limoges, Pierre Reymond. M ed sina medaljonger och snäcklika voluter återfinnes den på en rad PR-signerade arbeten och tycks nästan kunna gälla som en verkstadssignatur. Pierre Reymond räknas som en av de främsta företrädarna för renässansens nya emaljteknik, den s.k. målaremaljen. I medeltida arbeten hålles de olikfärgade emaljerrra åtskilda genom fördjupningar i metallen, eller genom pålödda metalltrådar - en teknik som kallas guldsmedsemalj. På 1400-talet började man måla på en enfärgad emaljgrund och kunde genom upprepade bränningar åstadkomma ett valörmåleri med flera på varandra liggande färgskikt. Limo155

I. Tallrik, emalj på koppar, målad i grisaille och hudfärg vid Pierre Reymonds, verkstad i Limoges, 1500-talets mitt. Diam, 19 cm. KM 28.467. Motivet symboliserar månaden mars i en serie tallrikar med månadernas arbeten.

ges blev på 15- och 1600-talen huvudorten för den nya tekniken, familjerna Penicaud och Limosin dess främsta utövare. Pierre Reymond var samtida med Leonard Limosin, båda verkade decennierna kring l 500-talets mitt. Pierre Reymonds första kända arbete är en triptyk, nu i Eremitaget, med Kristus i Getsemane som huvudmotiv. Med hänsyn till de familjevapen, som ingår i dekoren, kan den dateras till l 530, då man förmodar att konstnären var sjutton år gammal. Karakteristiska drag i hans konst finner vi redan här: han målar i grisaille, dvs. i en gråskala mot mörk fond med sparsamma inslag av hudfärg eller lätta toner av andra färger, han har en fint genomarbetad model-

2. Tallrikens undersida med en för Pierre Reymond karakteristisk . ornamentdekor.

lering av figurerna och ett från vänster infallande, starkt sidoljus. En annan triptyk, i Rotschilds samling, utgör ett enstaka exempel på polykromt måleri av hans hand. Föremål med anknytning till den kristna kulten tycks utgöra ungdomsarbeten. D ock finns på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn tio vackra plattor med profetgestalter, utförda av Reymond omkring r 550. Där finns också en pokal, som exemplifierar det verksamhetsområde han framför allt kom att ägna sig åt, den luxuösa bordsservisen. H ela serviser och delar ur sådana finns bevarade på de stora museerna runt om i Europa - kannor med bägare, ljusstakar, saltkar och framför allt fat och tallrikar, alla målade i gri157

3. Detalj av brättebården.

saille med pregnanta renässansornament och rika figurmotiv. Till familjen de Memes, vars medlemmar var storsamlare av konst och böcker, gjorde han bl.a. en serie tallrikar med motiv från argonauternas kamp. Motiv ur Ovidius' m etamorfoser, Vergilius' Eneid och Gamla testamentets dramatiska berättelser kunde han till stor del hämta i den italienska förlagegrafiken i Rafaels efterföljd. Emaljserviserna utgör här en direkt parallell till de italienska majolikaserviserna av »istoriato»-typ. Ett sammanhållande bildtema för tallriksdekor, som Reymond flera gånger valt, är »månadernas arbeten». H är bygger han på en tradition som har rötter i antiken, men som utvecklats och hållit sig levande under hela medeltiden, i bokilluminationer och på kyrkportaler. De abstrakta bilder i form av personifikationer, som under antiken sammankopplades med det astronomiska kalendariet, ersattes på 800-talet av arbetsbilder som återgav lantlivets årliga sysslor. I »tideböckerna», privata andakts- och böneböcker, som ofta inleddes med ett kalendarium, fick denna genre från 1300-talet fram till 1500-talets början sin högsta blomstring. H ertigen av Berrys bönbok är den genom flerfaldig reproducering mest kända tideboken. Den återger bönders och jägares jordnära sysslor men också furstehovets säsongbundna nöjen, med vinterns gästabud, vårens skogsritt och sensommarens falkjakt. I dessa bilder av livet på 158

landet har vi tidiga exempel på den nya, på naturobservation grundade landskapskonsten. Några av månadsbilderna är traditionella, andra varierar, beroende på tid och rum. Breddgraden har sin betydelse. Att beskära vinstockar hör t.ex. ibland till februari, ibland till mars, medan slåtter i juni och slakt i december är ganska fasta månadssymboler. Den exakta återgivningen av arbetsredskap och dräkter ger ofta bilderna ett historiskt värde utöver det konstnärliga. Med boktryckets och grafikens genombrott fick månadsbilderna en vidare spridning och konsthantverkarna mera lättillgängliga förlagor att arbeta efter. H. S. Beham och Virgil Solis har båda återgivit månadernas arbeten, den förre bland annat l 527 i en träsnittsserie för Martin L_u thers bönbok. De motiv som här tas upp återkommer i många stick och teckningar av tyska och nederländska konstnärer från l 500-talets förra hälft. Traditionella motiv i Behams serie är januaris måltidsscen invid ugnen, majbildens glädje över vårens ankomst (ofta med skogsritt, här med båtutfärd, ibland med bad i det fria), junis slåtter, julis får klippning, augustis skörd, septembers plöjning och sådd, oktobers vinskörd och de·cembers svinslakt. Mera obestämda är också här februari och mars med sådd och beskärning av träd och vinplantor. Nyskapade under 1500-talet kan aprilbilden med en mjölkningsscen och novemberbilden med kvinnorna som häcklar och bråkar lin vara. Reymonds månads tallrikar finns i enstaka exemplar i olika museer, därav t vå i Nationalmuseum i Stockholm, och två i Louvren. I bild återges nio av dem i en auktionskatalog från London 1883. På åtta av dessa är en av brätterankans medaljonger på framsidan ersatt av ett vapen med devisen »De Forti Dolcedo» och på baksidan försedd med signaturen PR. För övrigt är rankorna identiska med dem på vår tallrik, och reversens spegelfyllning är mycket besläktad. Serien omfattar januari med en gästabudsscen, februari som samlar ris och hugger träd, maj är ett par som 159

rider till skogs, augusti skördar säden, september sår, plöjer och gräver, oktober skördar och trampar vin, november häcklar och bråkar lin och december slaktar svin. I majbilden återklingar något av den höviska stämning som präglar tideböckerna och man erinras om att emaljmästarna liksom bokilluminatörerna arbetade för en exklusiv kulturell elit. Denna bild saknar, liksom jägarna på vår marstallrik, motsvarighet i den Behamska serien där de övriga motiven återfinnes. I en teckningssvit med rundbilder, utförd av en anonym Ni.irnbergmästare i Behams krets, finner vi en överensstämmelse också med kompositionen i Reynolds bilder. De ingår alltså i en bildtradition som tillhör 1500-talets förra hälft. Londonkatalogens Marsbild är identisk med den som finns på vår tallrik. Vid en jämförelse dememellan och med hänsyn till Reymonds andra arbeten kan man konstatera att vår tallrik knappast är ett originalarbete av konstnären men ett verkstadsarbete av hög klass. Som ett exempel på den prakt som karakteriserar renässansens bordskultur och på de franska emaljmästarnas konst med rötter i såväl gammal bildtradition som ny förlagegrafik är tallriken en värdefull bit i vårt historiska läggspel.

Litteratur: 0. Dobroklonskaya: Painted Enamels of Limoges. The State Eremitage collection. Moscow 1969. Messrs. Christie: Manson & Woods, Limoges Enamels from Blenheim Palace. London 1883. Z. Drobna: Une serie de dessins allemands du XVI siecle, repr. les travaux des mois. Bull. mus. nat. Hongrois 12. 1957.

160

Bröllopsvas, majolika. Deruta, omkr. 1520. H 26 1 5 an. KM 29.107.

Fat, lystermajolika. Deruta, omkr. 1515. Diam. 27 an. KM 34.76 Skålfat, lystermajolika. Gubbio, Maestro Giorgios da Gubbio verksta omkr. 1535· Diam. 22 an. KM 35.593.

Fat, majolika. Deruta, omkr. 1525. Diam. 33 an. KM 34-759· Fat, majolika. Urbino, Guido Durantinos verkstad, omkr. 1530. Diam. 26 cm. KM 34.583.

XII

Båtsmansrya från Nybro, Kalmar län, omkring 1850. KM 24.860.

Xlll

Bänkdyna med granatäpplemönster, flamskvävnad, Skåne, 1600-talets senare hälft. KM 63.913. Ett karakteristiskt exempel på hur renässansens granatäpple-ornamentik kvarlever genom seklerna, omformas av tekniken och stiliseras efter senare stilarters formkänsla. Mönstret är dock alltid lätt att känna igen, även om detaljerna ibland kan avlägsna sig från ursprungsformerna.

XIV

Kofta, jacka och stubb av siden med silkebroderi av regencekaraktär, 1740-talet. KM 6sAgo.

Kappa tillhörig sorgdräkten och som drogs upp över huvudet, så att »blott ena ögat synes». Svart vadmal med ok av brun sammet, fram kanter och nederkant prydda med svart siden. Torna hd. KM r.187 .

XVI

Kvinnofigur i »fläckekjol » dragen ovanpå en skinnkjol, »röep äls» , med rött skinn och kläde. Ingelstads hd. KM 16.789 resp. 2.136 . Piglock KM 13.974.

SIGFRID SVENSSON

»Utan tror sig vara junkrar»

Till färgbilderna XV och XVI I en »Undervisning om tjänaren som utkom i Köpenhamn l6IO säges om nen part av våra skånska drängar», att de vill ha fjädrar och silverknappar i hattarna och av idel högfärd inte vet hur de skall gå utan tror sig vara junkra.r. En ny tid hade med 1500-talets senare hälft också nått Norden. Den hade kommit med ett nytt sätt att leva, ett nytt sätt att bo och inte minst med ett nytt sätt att klä sig. Men ännu när den unge tysken Samuel Kiechel l 586 gör en resa genom vårt land finner han, att människorna här är »tarvliga och gammalmodiga i sin klädedräkt, i synnerhet bondebefolkningen». Närheten till kontinenten hade dock medfört att den nya tiden - sammanfattningsvis kallad renässansen - redan nu börjat nå också bönderna i Danmark och i de sedermera svenska provinserna. Välbekant är att det folkliga dräktskicket till vissa delar varit ytterst kons ervativt. Enskilda plagg med härstamning från forntid och medeltid har kunnat leva kvar ännu in på 1800-talet. Det gäller t.ex. skorna gjorda av ett enda skinnstycke med dragband kring vristen. Det gäller den helsydda vita yllekolt som använts av säljägarna på Runö. Och det gäller också de vita långbyxor av linne som i Siljansbygden brukades vid slåttern ända fram till dess att långbyxor blev allmänt mode igen. Men alla dessa exempel härrör från arbetsdräkten, där de gamla plaggen varit funktionella, de bäst lämpade för speciella ändamål. Med findräkten har det däremot ofta varit helt annorlunda. Alltså den dräkt som utmärkte nstatusn, som beI 1 - Kulturen 1974

161

gagnades vid kyrkobesök och gillen. Modelejon i bondedräkt fanns inte bara r610 utan också r795. D et året gjorde C. A. Ehrensvärd en resa genom Skåne och i sin dagbok gav han då bönderna i örkelljungatrakten en grundlig åthutning för deras sätt att klä sig: »Här röjdes bland allmogen den osmakliga apningsvanan utan behov. Bönderna tro sig fullborda en skyldighet, n är de uppdraga sprätthökens forna dräkter, engelska och franska till klippningen .. . Apning från apor . .. När bonden visar sig i en skådespelarrock med rakt hår och träskor blir denna förening odrägligt löjlig.» Vad den koleriskt missnöjde greven åsyftar är bondebruket av det sena r6oo-talets och det t idiga r700talets långa blå livrock med blänkande knappar. I övre Sverige och ända n er i norra Skåne hade alltså en. senare tids klädedräkt, den karolinska tidens mode- och uniformskostym, även blivit bondedräkt. Kan det under sådana omständigheter finnas utsikt att i samma landskap bevarats minnen från en ett sekel äldre modedräkt? Alltså den dräkt som den danske författaren r610 ansåg visa, att skånska bonddrängar »trodde sig vara junkrarn. D et är denna fr åga som här i korthet skall besvaras med utgångspunkt .från n ågra plagg i Kulturens dräktsamlingar. M en fö rst n ågot om förutsättningarna för att renässansdräkten - man kan också säga den spanska dräkten för det var i stora delar av V ästeuropa samma sak - så tidigt slog igenom i det dåvarande Danmark. Närheten till kontinenten har ovan nämnts. Redan under m edeltidens sista tid synes en sädesexport av verklig betydelse ägt rum från Skåne. Under r500-talet inträdde en allmän högkonjunktur i Europa och bönderna gynnades av att priserna för lantbruksprodukter steg mer än för andra varor. D etta gällde särskilt spannmålspriserna som anses ha tredubblats under århundradets lopp. D essa gynnsamma förhållanden måste ha fått verkningar inte minst på Skånes slättbygder, En beskrivning från r567 ger en entusiastisk skildring av hur fruktbar denna provins

I. Bonde i flasketröja, vida byxor och hög hatt som all a härstammar från 1500-talets spanska modedräkt. D etalj ur karta från Örsjö socken, Vemmenhögs härad, Skåne. Lantmäteristyrelse ns arkiv H 2: 347.

var. Liknande vittnesbörd lämnar också ett par andra resenärer från 1500-talets slut. Av största betydelse för den stegrade välmågan i en jordbruksbygd är bekväma avsättningsmöjligheter för dess produkter. Malmö och Ystad upplevde från och med 1500-talets mitt och ett sekel framåt en mycket rik blomstring. Välståndet i dessa städer har varit av betydelse för allmogen i hela södra Skåne. En växelverkan har existerat mellan ett bördigt uppland och en köp-

stark och handelsivrig borgarbefolkning. Detta var den ekonomiska bakgrunden till den 1610 påtalade högfärden i de skånska bondpojkarnas klädedräkt. Till denna dräkt torde ha hört den s.k. flasketröjan dvs. en tröja med skört av flikar. Hur detta plagg tedde sig i lyxutförande kan man se av Gustav Il Adolfs bevarade sidentröjor i Kungl. Livrustkammaren i Stockholm. Hur flasketröjan såg ut för samtida soldater och vanligt folk kan skånsk bondedräkt ge en säkrare bild av. Nordiska museet äger två sådana tröjor. Liksom på kungens tröjor består även här skörtet av lösa flikar, men färgen är svart, tyget är av redgarn och tillskärningen förenklad. Det är samma slags tröja som mannen med ymnighetshornet på den här återgivna kartvinjetten är klädd i. Lantmätarna var skickliga tecknare och har ibland roat sig med att på sina kartor avrita sig själva eller sina lantliga medhjälpare. Att mannen på Örsjökartan tillhört de senare är tydligt nog, en herrskapsperson skulle inte omkring 1700 kunnat uppträda i en vid den tiden så ålderdomlig dräkt. Men av skånska slättbönder bars den ännu åtskilligt senare. I sin berättelse om Bara härad skriver prosten N. 0. Lönqvist: >>Flasketröjor voro svarta, med sex flikar till skört, brukades i sorg, äro merendels avlagda.» Från södra Skåne, alltså inom samma område varifrån lantmätaren avtecknat och Lönqvist omnämnt nflasketröjan», är den också omtalad i bouppteckningarna ännu på 1800-talets början. Som bondeplagg är flasketröjan okänd i övre Sverige. Här har däremot funnits en snarlik svart tröja, som också varit vanlig i Skåne. Den har liknande ryggsömmar som flasketröjan, samma korta liv och samma knäppning med hakar och hyskor. Men på dessa tröjor är dock inte skörtet tillsytt utan bildas dels genom insatta kilar i sidorna, dels genom att ryggstycket nedtill är bredare och lagt i veck. Den kan lämpligen kallas skörttröja. Om dess användning vittnar benämningen »böndags- eller nattvardströja». I förhållande till flasketröjan är skörttröjan av modell äldre och fortsätter delvis i sin tillskärning traditioner från den me-

2. Mansfigur klädd i broderade axelkarmar mönster fr ån Nordiska 235. Hatt från Färs hd.

bredbrättig hatt och i svart skörttröja med och röd klädeslist. Vidbyxor, nysydda efter museet. Skörttröja fr ån Ingelstads hd. KM Allm. KM Allm. 68.

deltida kolten. Från renässansens modedräkt har den ett inslag som envist kom att kvarleva, nämligen karmarna över axlarna, se bilderna. Den mest framträdande dekorativa utstyrseln var dock den taggade, röda listan på bröstets vänstersida. I en beskrivning från Närke säges om den siste i Kräklinge socken som bar skörttröja och som dog 1720: nPå kroppen hade han en sköte-tröja av svart vallmar med röda flikar på bröstet och röda uppslag.» I södra Skåne bars en sådan tröja ännu ett sekel senare. Skörttröjorna har inte enbart varit svarta utan genom bouppteckningar vet vi, att de också sytts av bl.a. rött tyg. Någon röd manströja har dock inte blivit bevarad, ett exempel på att ett museimaterial endast styckevis täcker den försvunna verkligheten. Att mannen på den här återgivna akvarellen bär rött livstycke vittnar om att rött tyg även brukats i mansdräkten. Till renässanstidens spanska dräkt hörde även de vida knäbyxorna. De blev också allmänna i det folkliga dräktskicket i Västeuropa under 1600-talet och långt in på det följande seklet. De avbildas här på akvarellen, de kom dock tidigare ur bruk än de ovan omtalade tröjorna. Vi ser också att den manliga dräktfiguren är påklädd trängre byxor, bevarade vidbyxor är fåtaliga. Men en skånsk benämning har kvarlevat som visar på sammanhanget med det senare l 500talets dräktskick: pludderböjser, svarande mot det tyska Pluderhosen. Männen på våra bilder är klädda i två helt olika slags hattar. Kartvinjetten visar en man i hög spetsig hatt. Sådana hattar var på modet under 1500-talets senare hälft och vid 1600-talets början. Det är extra märkvärdigt att den då kunde vara i bruk i Skåne ännu ett sekel senare. Ty här har under samma tid också använts en bredbrättig hatt av det slag som de andra bilderna visar. Ursprungligen var detta den gamla bondehatten som på 30-åriga krigets tid blev till modeplagg i stället för den spanska höga hatten. I krigiska tider har den militära dräkten en stark genomslagskraft. 166

3. Bonde från Skåne med skörttröja med axelkarmar; besättningar röda, bredbrättig hatt. Akvarell av Louis Belanger, omkring 1800. Kulturens bibl. nr 9.913.

En hög och upptill avsmalnande hatt kom på nytt i bruk i början av 1800-talet och det var den som blev till senare tiders cylinderhatt. Men traditionssammanhanget här hade haft en lång och krokig förmedling. Med engelska kväkare, vilka gärna höll på gammalmodig dräkt, hade den förts över till Nordamerika. Efter självständigheten kom den sedan härifrån som en frihetens symbol åter till Europa för att efter franska revolutionen bli ett plagg på modet. Men bland bönderna i det konservativa östra Skåne dröjde det länge innan den höga hatten kom i bruk. När författarens farfar gifte sig 1854 var hans nbrogemanshatt» en hatt av samma slag som här avbildas, alltså en hatt med vida brätt en - en hatt med inhemska gamla anor redan på 30-åriga krigets tid. Trots att herrekiperingsaffärernas annonser kan ge ett motsatt intryck är väl i våra dagar kvinnorna de svagaste gentemot modets växlingar. Inom herrskapsklassen gällde nog detsamma även i äldre tid. M en bondebefolkningen representerade då ett primitivare kulturstadium, där det var karlarna som i första hand la sig till med modenyheter, under det kvinnorna starkare företrädde konservatism och traditionstrohet. Djupt primitiva drag träder i dagen l. denna männens lust för klädelegans. Det var också lättare för karlarna än kvinnorna att utmana den allmänna opinionen. De hade därtill större ekonomiska resurser att skaffa sig nytt. Därför möter vi inte heller motsvarande starka renässansinslag i kvinnodräkten som det finns i mans dräkten inom samma område. Ett undantag är visserligen de skånska silversmyckena med sin blandning av gotik och renässans, men silverföremål utgjorde i ännu högre grad än kläderna · en ren kapitalplacering och var mfndre en modesak. Helt oberoende har dock inte heller de skånska kvinnorna varit av tidens modenyheter. Att den gamla långa, skjortliknande kolten ersattes av en kortare framtill ihophäktad tröja innebar både för män och kvinnor den största förändringen i 168

4. Bondfo lk fr ån Blekinge. Mannen är kl ädd i röd väst, svarta vidbyxor och tröja med röda besättningar. Flickan har röd plisserad kj ol och grön tröja. Akvarell av Louis Belanger omkring 1 800 . Kulturens bibl. nr 9.913.

169

klädseln vid medeltidens slut och den nya tidens inbrott. Skörttröjan kom också i bruk hos kvinnorna. Att högtidskjolarna var lagda i täta och skarpa veck, jämför bilderna, återfinnes i det senare 1500-talets dräktskick. Detsamma gäller den sydskånska skinnkjolens, »röepälsens», tvärrandning av olikfärgat tyg. Men i museisamlingarna finner vi därtill ett par kvinnoplagg, som direkt sammanför den folkliga dräkten med renässansens modedräkt. Nils G. Bruzelius, författare till Allmogelivet i Ingelstads härad, som är en av vårt lands värdefullaste bygdeskildringar, har där beskrivit en s.k. fläckekjortel. Den var framtill öppen - därav namnet - och bars utanpå den delvis röda skinnkjolen. Under 1800-talet hörde detta plagg till hustruns sorgdräkt och kom endast till användning vid begravningar och nattvardsgång. Det är en allmän företeelse, att ålderdomliga plagg längst höll sig i bruk i rituella sammanhang. Att här avbildas en ogift kvinna (med lock och inte klut) iförd fläckekjortel är sålunda en rekonstruktion som kan åskådliggöra en äldre och allmännare användning av plagget. En jämförelse med utländska dräktbilder från 1500-talets slut och 1600-talets början visar, att fläckekjorteln är en folklig kvarleva från kvinnomodet vid denna tid. Bevarade exemplar härrör från södra Skåne och till väsentlig del från de sydöstra häraderna. Sin närmaste sentida motsvarighet har fläckekjorteln haft i den ålderdomliga Amagerdräktens uppvikta »venneke», som också bars utanpå en särskilt utstyrd skinnkjol. Till renässansens kvinnodräkt hörde också en kappa som var helt öppen framtill, gick upp till axlarna och knäpptes endast vid halsen. Det omtalas, att under 1500-talet och 1600-talets första årtionden bars i Nederländerna och nordvästra Tyskland en sådan kappa upplagd över hjässan. Den var särskilt ändamålsenlig i de fuktiga kusttrakter det här gäller och brukades av kvinnor inom olika samhällsklasser. Samma bruk omtalas från Jylland och från den svenska västkusten. I Skåne har en kappa buren över huvudet längst hållit sig kvar i sorgdräkten. I stället för kappa har man på 170

5. Spänne med mad onn a, tillverkat av Niklas Ramberg i Lund (mästare 1803-1 847 ). KM 12.999.

· samma sätt kunnat använda en kjol med fastsytt livstycke. Det är härom Linne skriver, att b ärarinnorna är nvärda både löj e och medömkan, ty va d kan icke modet inbilla människorna». Att moralisera över dräktmodet har dock aldrig lönat sig. Det är intressantare att betrakta det ur kulturhistorisk synpunkt. Pehr Kalm omt alar från 1700-talets mitt, att k vinnorna i städerna i Bohuslän använde den omtalade kappan när de skulle gå ut på gatan. Han skriver, att ansiktet gömdes så väl natt icke mer var öppet än ett litet hål ovanför näsan, därigenom de tittade ut». Från Skåne är ett sådant dräktskick mest bekant genom en bild i C. Forsells planschverk nEtt år i Sverige» (1864) av »sörjande bondfolk från Torna härad». Om den ena av de avbildade kvinnorna säges, att hon b är över huvudet nen särskilt för sor171

gen gjord svart kjortel eller kappa - - - den hålles så nära tillsluten omkring ansiktet att blott det ena ögat synes». Jämför härmed den här återgivna rekonstruktionen1 I den över huvudet burna kappan har vi alltså ett exempel på att ett plagg tillhörande renässansdräkten haft en sammanhängande förekomst i de södra Nordsjöländerna och i sydligaste och västligaste Sverige. Till denna utbredning finns motsvarigheter bl.a. ifråga om silversmycken och heminredning. Vi har därtill från Skåne observerat, att det är sorgdräkten som längst b evarat ett gammalt plagg liksom sättet att bära det, företeelser som båda tidigare haft en allmännare tillämpning. Så till sist. Hur har de här nämnda plaggen över huvud taget kunnat i Skåne hålla sig kvar i användning under två , sekler? Och detta trots de stora modeförändringar som samtidigt inträffat och som i mångt och mycket kommit att prägla det folkliga dräktskicket i övre Sverige. För att repetera: Från Kräklinge i Närke har ovan omtalats, att den siste som bar skörttröja dog 1720. Han hade också stora, vida byxor. Han var då hundraårig. I sydöstra Skåne var denna dräkt i bruk ännu efter sekelskiftet 1800. Orsakssammanhanget har författaren haft anledning att framlägga flera gånger tidigare. Må också här en kort repetition tillåtas. Efter den svenska erövringen kom Skånes bönder att digna under krigshärjningar, skatter, pest och prisstopp. En liknande tillbakagång inträffade inte för allmogen i det övriga Sverige. I vissa områden och framför allt i Bergslagen blev istället 1600-talets senare del en ganska blomstrande tid. Att den karolinska tidens stil och mode i så hög grad kommit att prägla de uppsvenska böndernas hem och dräkt är ett resultat av ett tidsskede i framåtskridande. I Skåne rådde samtidigt en tillbakagångens tid. Renässansinslaget här med bred spridning i dräkt och heminredning var ett utslag av 1500-talets högkonjunktur, dess långa kvarlevande ett resultat av nedgång och stagnation.

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

En kvinnodräkt från omkring 1740

Till färgbild XIV Hösten 1972 erhöll Kulturen genom testamente av framlidna fröken Hilma Cederborgh som gåva en mängd föremål av skiftande slag. Donationen innehöll inte minst textilier och dräktdelar. Häribland märkes den förn.ämliga damastduk, som behandlas på annat ställe i denna årsbok, samt olika klädesplagg. Några av de kläder, som tilldrog sig det största intresset, skall här närmare beskrivas. Det gäller en kvinnodräkt, bestående av kjol, kofta och jacka. Plaggen är sydda av hjortrongult siden och kjolen och jackan pryds av vita silkebroderade bårder av regeancekaraktär. Kjolen är en s.k. stubb, en sticksömmad, vadderad kjol. Typen var vanlig i England men aldrig speciellt populär bland Frankrikes damer. Stubben kantas nertill av en 47 cm bred silkebroderad bård. Denna består av två större ornament, 43 och 23 cm långa, som upprepas växelvis. Stiliserade blomrankor är inkomponerade bland beslagsornament och band. Bården är mycket skickligt utförd och torde vara ett ateljearbete. Mönstret breder ut sig fritt över kjolen och tar ingen hänsyn till vådbredden, som är 40 cm. Broderiet är sytt tvärs igenom kjolen, som alltså syddes färdig innan broderiet påbörjades. Man har någon gång klippt av stubben på längden, och därvid även minskat vidden med ca 30 cm. Det var vanligt att man manipulerade med stubbar på detta vis - de upplevde ofta en renässans i form av paradsängtäcken. Tröjan, som på 1700-tals maner kallas nkoftan är kort och figursvängd med halvlång ärm. Materialet skiljer sig 173

Detalj av stubbens silkebroderade bård. För tydli ghetens skull visad negativt.

något från de övriga plaggen i ensemblen. Även koftan är vadderad och sticksömmad med snedrutsmönster. D en vida halsurringningen och ärmen kantas med grosgrains-band i avvikande gul färg. Koftan går kant i kant och h äktas ihop fram. D atering och bestämning av den långa, vida jackan skapade till en början en del bekymmer. I ryggen hade den djupa, nersydda veck, som var sydda med sytråd av helt annan kvalitet än övriga sömmar. De nersydda vecken skulle alltså ha tillkommit senare. När väl de sekundära sömmarna sprättats bort kunde man få bättre grepp om hur jackan sett ut. Även jackan verkar ha blivit avkortad; den har möjligen varit hellång. I så fall t orde jackan ha sin förebild i det engelska modet. Ärmarna kantas av breda, styva uppslag 174

Detalj av stubbens silkebroderade bård. KM 65-492.

som är silkebroderade liksom jackans framkanter. Det är en extremt rymlig och vid jacka - kan det månne vara ett plagg för en blivande mamma? Ett står dock fast - dräkten är från 1730-40-talen och är ett av museets äldsta klädesplagg. Det bör noteras att frånsett stympningarna alla tre delarna är i mycket väl bevarat skick. Den har sannolikt varit en släktklenod - kanske en bruddräkt - som ärvts genom flera generationer.

175

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1973

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj:t Konung Gustaf VI Adolf t

H edersledamöter

Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fil. dr Sven T . Kjellberg, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund t Docent Ragnar Blomqvist, Lund Direktör Conrad Assarsson, Malmö Fru Karin Nordenstedt, Genarp

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 24.240. Antalet årsbetalande var 23.912 (varav 12.258 utanför Skåne). Arsmöte hölls den 5 juni i närvaro av ca 150 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av direktör Holger Crafoord. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1972. Föreningen omvalde intill årsmötet 1976 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord, major Christer Wahlgren och boktryckare Per-Håkan Ohlsson samt till suppleant fru Ingeborg W esterström. Bankdirektör Anders Winblad och greve Gustaf Trolle-Bonde valdes till ledamot resp. suppleant i styrelsen. Till revisorer av 1973 års förv altning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzfo, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, disponent CarlEric Borgenstierna, byggmäst are Harry Karlsson, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds kommuns ombud, boktryckare Per-Håkan Ohls·son, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, docent Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds kommuns ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin, professor Jörgen W eibull (till 5/6), bankdirektören Anders Winblad (från 5/6) samt självI2 -

Kulturen 1974

177

skriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit lantbrukare Anders Hugo Anderson och fil. mag. Staffan Söderberg, Lunds kommuns ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, skolinspektör Harry Schultz, Kristianstads iäns landstings ombud, lagm an Anders Bruzelius, fru Ingeborg Wester ström, direktör Sune W etterlundh, Kungl. Maj:ts ombud, bankdirektör Anders Winblad (till 5/6) och greve Gustaf Trolle-Bonde (från 5/6). Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds kommun kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontorist Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 5/ 2, 5/6 och 3/r2. D et av styrelsen tillsatta arbet sutskottet, bestående av hrr C ra foord ( ordf.), Svenss on ( v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt 18/i, 22/5, s/6, 17/7, llrr och 27/rr.

D en 5 september avled k onservator Hans Erlandsson, hedersledamot i Kulturhistoriska föreningen och genom åren en av Kulturens tro gnaste vänner. H an har berikat våra samlingar med många värdefulla gåvor och hans ge digna sakkunskap inom åtskilliga områden kom ofta Kulturen tillgodo. För några år sedan skänkte han redskapen från sin egen målareverkstad och inredde själv en verkstadsinteriör i Locus Virtutum, där hans yrkeskunnande och skickligh et - inte minst som dekorationsmålare - fått ett värdigt minnesrum.

B. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intende~t: Stadsantikvarie: Museilektor: Antikvarier:

Konservator: K onservators biträde: Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorsskrivare:

f il. dr Bengt Bengtsson ( 196 l) fil. lie. Anders W. Mårtensson (1957) fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson ( 1960) fil. lie. Nils Nilsson (1962) fil. lie. Christina Lindvall-Nordin ( 1967) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) fil. kand. Jan Gerber ( 197 r) fil. kand. Barbro Åstrand (1971) antikvarie Fred. R. Allik (1955) jur. kand. Alarik Wachtmeister (16/6-14/12) fru Ingela Kristi ansson (1967) överste Ake Rehnberg (1965) herr Sune Jensen ( 1967) h err Sune H ell borg ( 1960) fru Astrid Sörensson (1954)

Registrator: Kontorsbiträden:

fru Eva Mårtensson ( 1963) fru Anna-Stina Melin (1963) herr Kurt Andersson ( 1969)

Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med utställnings- och katalogiseringsarbete. Fil. kand. Brita Hammar har tjänstgjort på textilavdelningen från 16/6. Fil. kand. Bengt J acobsson har 16/7-13/10 ordnat museets magasin. Fil. kand. Eva Kj erström-Sjölin har under juli månad vikarierat på museets kansli. Tecknare Rie Benzon har tidvis tjänstgjort på keramiska avdelningen och hantverksavdelningen. Fru Sylvia Persson har under januari-maj biträtt med konservering på textil avdelningen. Fotograf Lars W estrup har varit anställd från 117. Antikvarie Wilhelm Jönsson har utfört konserveringsarbete. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort snickare Herman Hansso n, uppsyningsman Lars Johansson, trädgårdsmästare Kj ell Lundh, herr Arvid- Månsson och snickare Stig Wihlborg. Fruarna Elisabeth Andersson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Anna Andersson, Berit Jensen, Carla Johansson och Svea Lundberg (till 28/9). Kulturens hökeri har skötts av fru Ellen Bergman och fröken Cari Skanby. Tillsyningsman för föreningens möll a vid Bosjökloster har varit kyrkovaktmästare Folke Lindstedt. Som arkivarbetare har tjänstgjort fru Eva Blixt, hr Carl-Gösta Bryve, fröken Gittan Dahlstedt (från 13/8), fru Teodora Györffy (till 29/ 10), hrr Jonas Jonsson och Abraham Rozenbaum. Med anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd har på arkeo logiska avdelningen fil. kand:a Maria Cinthio och Nils-Ove Nilsson varit anställda. Fil. kand. Bert Axel Westerström har varit assistent på konserveringsavdelningen.

Akademisk arbetskraft genom AMS Hösten 1972 tilldelades Kulturen två anslag av AMS, från 16/10 220.000 kronor och från l lII 152.000 kronor. D e på dessa anslag anställda har arbetat på olika avdelningar fram till maj-juni 1973 och redovisas här nedan. Fil. kand:a Karin Bjurström, Agneta Persson, ritare Karin Stangertz och jur. kand. Alarik Wachtmeister (arkeologiska avdelningen och dess konserveringsavdelning); fil. kand:a Birgitta Lindahl-Wengert och Ylva Paumgardhen (hantverksavdelningen); fil. kand:a Britta Hammar och Danuta Jednorog (textilavdelningen); fil. kand:a Gunhild Norberg och Ulla-Eva Wingmark (silveravdelningen); fil. kand. Ulla Pihl (lärdomshistoriska avdelni ngen); fil. kand:a

179

Ulf Cronqvist och Elisabeth Herner (kulturhistoriska avdelningen); fil. kand. Eva Jeppsson (konsthantverksavdelningen) ; fil. kand. Asta Carbtröm (biblioteket) samt herr Lars Westrup (fotograf).

Restaurering av byggnader Genom bidrag av AMS-medel har museet kunnat fortsätta de byggnadsreparationer, som påbörjats under vintern 1971-72. Sålunda har den omfattande reparationen av taket på Weibullska huset fullbordats. Locus Virtutum - ett 1700-talshus på ursprunglig plats - visade sig svårt skadat av röta i korsvirket, varför denna reparation blev mera tidsödande och kostsam än beräknat. Vidare hade klockstapelns virke blivit angripet av röta, varför den bärande konstruktionen helt måste förnyas, ett arbete, som inte medräknats i vår reparationsplan. Vissa träd på Kulturens område hade visat ålderstecken och på andra hade grenarna växt ut till men eller fara för intilliggande byggnader. En välbehövlig gallring och beskärning kunde utföras under året. Muren framför Vita huset har reparerats och målats. En genomgripande restaurering av "I'homanderska husets inre möjliggjordes framför allt genom de skickliga målare, som AMS ställt till förfogande. En lycklig omständighet var, att Kåbergs tapetfabrik, som 1924 kopierat de i byggnaden funna originaltapeterna, hade tryckrullarna bevarade och nu återigen kunde generöst donera en uppsättning tapeter till huset. Nyinvigning ägde rum den l juli.

Föremålsavdelningarnas arbete Inom avdelningarna för näringsliv och samf ärdsel har arbetet huvudsakligen varit inriktat på förnyelsen av basutställningarna. Sålunda har genomförts en rad förberedande arbeten till avdelningarna för åkerbruk och boskapsskötsel, bl.a. inventering och katalogisering av en rad olika grupper av redskap och maskiner. Intressanta nyförvärv har också gjorts i anslutning härtill, bl.a. en höbår från Kvidinge, ett årderämne från Hjärsås, en brännvinsvåg från S. Sandby bränneri och en honungsslunga från trakten av Lund. Av ytterligare nyförvärv kan nämnas en samling sillgarn och andra fiskenät från väst- och sydskånska fiskelägen, en dragkärra från målerifirman Jeremiassons Eftr. i Lund och en stor samling äldre radioapparater, grammofoner och diverse materiel från en av Lunds äldsta radioaffärer. Förpackningsmuseet, vars kärna utgöres av Akerlund & Rausings förpackningsarkiv och som drives i samarbete med detta företag, har förutom den kontinuerliga tillförseln av nya prover ur företagets produktion, fått flera värdefulla tillskott. Särskilt bör nämnas en fallskärm av papper (för materiel) från andra världskriget och några provkollektioner av påsar från 1920-talet, representerande flera olika äldre producenter i Skåne. Viktiga nyförvärv har också kommit genom samarbetet med Nordiska museets avdelning för näringsliv. Under året har avdelningen för hantverkarnas sammanslutningar färdig-

r8o

ställts - en basutställning belysande historik, organisation, funktion, sammankomster och utbildning från skråtid till 1900-tal samt hantverkarnas dagliga liv och principerna för märkning och saluföring av hantverksalster. Arbetet har kunnat fullföljas tack vare anslag och donationer från enskilda personer och organisationer. På keramikens område har en inventering med nykatalogisering och fullständig genomfotografering av materialet avslutats vad beträffar det svenska lergodset och påbörjats vad beträffar den italienska majolikan. Den utställning i H errehuset som avser att illustrera de keramiska föremålens funktion i sin samtid har förberetts genom arbete med kompletterande ljud- och bildband. Till avdelningen har under året bl.a. inkommit en kaffe- och teservis, sent 1700-tal, i kompaniporslin. Servisen är placerad på små konsoler p å en sammetsklädd platta inom förgylld ram i rokokoform. Museets samlingar av möbler har under året genom gåvor u tökats med bl.a. följande: en karmstol av s.k. Gripsholmsmodell från senare delen av 1700talet. Stolen har stått i V. Vrams prästgård, vidare ett helt möblemang i nyrokoko tillverkat i Malmö på 1860-talet samt ett skrivskåp tillverkat i. Köpenhamn omkring 1830. Lindforska huset. Kulturens nya avdelning för vetenskaps- och lärdomshistoria invigdes högtidligt av Rector Magnificus på Universitetets promotionsdag den 30 maj. Avdelningen är inrymd i Lindforska huset, vilket restaurerats och inretts för sitt nya ändamål med anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Öppningsutställningar var »Museum Stobaeanum» och »Lindforska huset - en historisk k avalkad». D en senare var en utställning om gårdens historia och dess invånares relationer till staden Lund, Universitetet och Kulturen. Museum Stobaeanum är Universitetets äldsta demonstrationssamling. Omkrihg 1800 delades den upp på olika institutioner. Vad som nu finns kvar av den ursprungliga samlingen har åter förts samman och utställningen presenterar Kilian Stobaeus och hans verksamhet som läkare, vetenskapsman och akademisk lärare. Textilavdelningen. I samband med årsmötet invigdes basutställningen »Så klädde vi oss» i Textilhallens bottenplan. Utställningen omfattar modedräkter från tidigt 1700-tal till dags dato, skånska allmogedräkter och civiluniformer. I övre textilhallen återställdes utställningen med 1500-talsgobeliner och ryor i enlighet med museets tryckta vägledning. På andra våningen nyordnades utställningen av allmogetextilier. I dagspressen efterfrågades herrkläder och ett flertal nyförvärv inkom. I övrigt inkom damkläder från 1700-t alet, en komplett sjuksköterskeuniform från 1929, dockor, spetsar och allmogetextilier, varav kvinnodräkter från Gagnef speciellt bör noteras. Genom testamente erhöll Kulturen hösten 1972 en inte minst personhistoriskt värdefull donation av framlidna fröken Hilma Cederborg, Stockholm. Åtskilliga intressanta ting inom textil- och dräkthistoria utgjorde väsentliga tillskott till våra samlingar, bl.a. kan nämnas damastduk från 1600-talet, närmare beskriven på annat ställe i denna årsbok.

181

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grundoch ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av äldre bebyggelse, som av byggnadsnämnden givits b yggnadslov. De livligt debatterade kommunägda fastigheterna i Nöden har bl.a. varit aktuella. Undersökningarna har berört sammanlagt 26 projekt. Vid grävning för avlopps- och vattenledningar har många iakttagelser gjorts. I Sandgatan påträffades rester av grundmurar till ett flertal hus, bl.a. till det s.k. Svarta konsistoriet norr om D omkyrkans tvärskepp. I Biskopsgatan erhölls ett tvärsnitt genom den medeltida vallgraven. I Råbygatan blottades 12 medeltida gravar hörande till kyrkan S:t Johannes, som varit belägen i nuvarande kvarteret Bagaren. I Kyrkogatan, framför Domkyrkan, undersöktes murrester bl.a. hörande till den medeltida domskolan. I Grönegatan framgrävdes stenlagda gatunivåer fr ån medeltiden. Under hösten verkställdes en mindre provundersökning på gården till tomt nr 8 i kvarteret S:t Clemens. Bl.a. påträffades 1 l gravar hör ande till den för sta biskopskyrkan i Kattesund. Tre av gravarna h ade kistor av urholkade ekstammar, en grav innehöll en barnkista och i en annan av de övriga gravarna _låg en hasselkäpp inne i kistan. Således ytterligare ett belägg på den vid Thulegrävningen 196 1 konstaterade äldre medeltida gravseden att låta den döde få en eller fl era käppar med sig i graven. Vid schaktning av en mindre källare p å tomt nr 47 i kvarteret Billegården kom sex gravar fram hörande till Lilla Sankt Peters medeltida kyrkogård. Bearbetningen av fynden fr ån Stadshallstomten har fortsatt planenligt tack vare friko stiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd. Lundaarkivet har tillförts 85 blad originaluppmätningar, 377 fotografier och ett hundr atal diabilder i färg. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader - bl. a. Ekska huset och Krognoshuset och h ar samarbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor. I konserveringsanstalten har arbetet fort satt med för em ålen från de senaste större fyndkomplexen. En länge närd önskan om ett analyseringslaboratorium h åller på att förverkligas. Grundpl åten till detta erhöll Kulturen genom bidrag från Riksbankens Jubileumsfond och en förnämlig utrustning av analyse ringsmikroskoper har inköpts. Likaså har en mer avance rad läderforskning påbörjats och analyseringsarbete med andra materialer förber etts. Därtill har assistent Bert Axel W esterström gjort stora insatser såväl genom arbete som personliga donationer. Även i år har värdefull hjälp erhållits fr ån Garveriforskningsanstalten i Köpenhamn genom lab.-föreståndare civ.-ing. E. Löven- . dahl, lab .-mästare E. Hanse n, fil. lie. A. Larson och fru J. Rangholm Larsen. Från Statens Provningsanstalt i Köpenhamn h ar också i år civ.-ing. J. Borvig, akademiing. I. Andresen och assistent A. Brasen välvilligt ställt sitt kunnande kostnadsfritt till vårt förfogande. Det goda samarbetet med våra danska kolleger från Nationalmuseet med chefkonservatorerna B. Brorson Chri stensen, K. Holm, konserv atorerna G . Möller, 0. Schmid, H. Nyström i spetsen har som vanligt fortsatt. Många goda råd har också erhålli ts från Glyptotekets chefkonservator A. Theilman, Lab.-assistenterna Hj. Gustafsson, S. Håkansson och

ing. N. Lynhagen har hjälpt till att förbättra vår utrustning. Värdefull hjälp har också lämnats av verkstadschefen B. Boklund, verkmästare L. Andersson, ing. R. Dahlberg, civ.-ing. K. Dalsgaard och teknolog B. Zeeberg - samtliga från Akerlund & Rausing. Från Tekniska Röntgencentralen har övering. G. Klose och insp. B. Wernberg lämnat välvilligt bistånd med röntgenundersökningar. D ocent B. Erlandsson och fil. lie. E. Bladh har lämnat ovärderlig hjälp med analyseringsarbete av viktiga lundafynd. Konserveringsanstaltens utrustning har förbättrats tack vare värdefulla donati oner från Odelberg & Olson AB, Akerlund & Rausing AB. Institutet för Färgfoto AB och T etra Pak AB har liksom tidigare bistått oss m ed välvillig hj älp. Under höstterminen har 20 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

Tillfälliga utställningar Redan den 5 januari öppnades i Vita hus et en utställning av de nyförvärv, som möjliggjorts av våra m ecenaters välvilja under 1972. Här fick man en god bild av Kulturens samlingsområde vad gäller .sådana ting, som finns ute i handeln och som anskaffats för att fylla luckor i samlingarna. I anslutning till en måndagsafton om nordamerikansk pueblokeramik den 5 mars visades under våren en liten utställning med material från de egna samlingarna. Ett annat keramiskt evenemang bar utställningen »Kinesiskt porslin i strålande färg» ur en privatsamling, öppnad den 28 april i anslutning till Rädda barnens dagar på Kulturen. Det ytterst märkliga gravskick, som tillämpats vid ärkebiskop Jacob Erlandsens gravsättning i franciskanerklostrets kyrka i Lund, och som Anders W. Mårtensson skildrat i för egående årgång av denna bok, visades i en utställning i medeltidshallen, öppnad den 2 augusti. En originell utställning »Polismössor från hela världen » visades i samband med det m öte som »International Police A ssociation » avhöll på Kulturen den 12 augusti. Samlingen skänktes efter utställnings slut till Kulturen. Utställningen »Kungen gräver», sammanställd till konung Gustaf VI Adolfs 90-årsdag av Statens historiska museum, öppnades den 8 november till minnet av Kulturens nyligen bortgångne Höge beskyddare. Kulturens samling av Frans Lindberg-m ålningar med motiv från folkliv et på Österlen utställdes i Vita huset under december månad. Utställningarna i Lindforska huset redovisas under föremålsavdelningarna.

Måndagsaftnar Vårens måndagsaftnar inleddes den 1212 med att intendent Ben gt Bengtsson berättade om och visade Kulturens nyförvärv. Medlemmar ur Kulturens orkester under Bo Nybergs ledning musicerade i Bosebo kyrkan den 19/2 och även 26/ 2, 2/4, 7/5 och 2i/5. D en 5/3 talade amanuens Eva Jeppsson om Nordamerikansk pueblokeramik och den 12 i samma månad var rubriken Att fär-

das då antikvarie Ni ls Nilsson visade den nyöppnade vagnhallen. I anslutning till Nationlmuseums utställning, Gustaf III, gav rste antikvari e Eva N ordenson, Stockho lm, den 19/3 ett porträtt av kungen och följande måndag talade antikvari e Jan Gerber om Trädgården som konst. Om en m ärklig grav från 1200-talet berättade stadsantikv arie W. Mårtensson den 9/ 4 och 16/ 4 t alade överantikvarie Stig Fogelmarck, Kungl. Husgerådskammaren, om Kina slott och dess samlingar. Den traditionella kvällsvandringen på musee t under intendent Bengt Bengtssons ledning anordnades den 14/ 5. Höstens måndagsaftnar började den 15/ rn med att antikvarie Jan Gerber visade Museum Stobaeanum. Den 22/rn föreläste docent Jan Wirgin om Japansk keramik och den 20/ro arrangerade medl emmarna ur Kulturens orkester musikafton i Bosebo kyrka liksom i Vita huset den 12/ u och 26/ u . Så klädde vi oss var rubriken på antikvarie Christin a Lindvall-Nordins och amanuens Britta Hammars måndagsafton den 5/u. Om biskop Thomander och hans tid berättade docent Lars Österli n den 19/r r under medverkan av en dubbelkvartett ur Lunds Studentså ngföre ning. Arets måndagsaftnar avslutades med att intendent Bengt Bengtsson föreläste om Kistebrev - den tryckta fo lk= konsten den 3/ 12. Måndagsaftnarnas fö reläsningar har arrangerats i samarbete med Studiefrämjandet, när det gällde docent Wirgins föreläsning i samarbete med Japanska ambassaden.

Undervi sning Mellan skolorna och museet h ar ett fort satt livligt och givande samarb ete ägt rum under. året, vilket resulterat i en betydande ökning av antalet elever, som undervisats på museet. V erksamheten med målinriktade studiebesök, med handledningsmaterial för lärares och elevers förber edelse och efterarbete och årskursanpassad ämnesundervisning av särskilt utbild ade undervisare på museet h ar utökats med allt fl era studieämnesalternativ för varj e årsku rs inom ramen för deras respektive läroplaner. Här bör särskilt framh ållas det studiepaket för årskurs 4 om medeltiden som folksk ollärarna Kri stine KrabbeSvensson och Ingrid Lundkvist i samarbete med museets undervisningsavdelning utarbetat. D et nytänkande inom museiundervi sningen, museibesök, som h är presenteras, h ar väckt glädjande uppmärksamhet och ligge r till grund för en fortsatt utbyggnad av läromedelsservicen. För Lunds skolor har schemalagda studiebesök ägt rum för samtliga elever i årskurserna 4-9. Fritt valt arbete har haft rubriken Arkeologe n i arbete. Handledare har varit fil. kand . Nils Ove N ilsson. Med länsskolnämnderna i Skåne har samarbete ägt rum för vidgad information om vad Kulturen och Kulturens Öst arp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria. Kurser i allmän kulturhistoria för mellanstadiets lärare har hållits i Lund, Ystad, Helsingborg och Landskron a med museilektorn som huvudlärare i samarbete med länsskolnämnden i Malmö. Studiedagsverksam-

het, lärarutbildning och lärarfortbildning har på sedvanligt sätt ägt rum i samarbete med olika utbildningsenheter i de sydliga länen. En undervisning, som vill visa lärarna, hur de i sin undervisning bör ta till vara museernas kunskaps- och upplevelseinnehåll för olika utbildningsmål. Universitetsundervisning har under året hållits för konsthistoriker och etnologer med museets tjänstemän som föreläsar e. För historiestuderande har hållits kurser i kulturhistoria. En YRK-kurs i museiteknik har under höstterminen 73/74 varit knuten till museet med i huvudsak Kulturens tjänstemän som undervisare. Bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena» har flitigt utnyttjats av studenterna varvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare. I samarbete med framför allt olika bildningsförbund har museets tjänstemän under året varit flitigt angagerade som föredragshållare runt om i landet. Kulturen och Studiefrämjandet har vid museet anordnat kurser i Den europeiska keramikens teknik och historia med antikvarie Gunilla Eriksson som ledare.

Evenemang Trettondagen firades traditionellt med vespergudstjänster i Bosebo kyrka, stjärngossetåg och Staffanssång. »Kul på Kulturen» med många olika slag av tävlingsuppgifter, dockteater, målarverkstad m.m. var uppskattade aktiviteter för februariledig skolungdom. Även under påsklovet anordnades liknande arrangemang. Rädda Barnens familjesöndag på museet ägde rum den 6/5. Lunds ungdomsorkester medverkade, barnmannekänger, dockteater och killingdop var andra attraktioner under dagen. Lions på Kulturen var ett evenemang i dagarna två den 19/5 och 20/5. Polis och brandkår medverkade vid uppvisningar, hantverkare demonstrerade sin yrkesskicklighet, ponnyridning för barnen, dockteater och skatteletarjakt för hela familjen var uppskattade inslag liksom mat och förfriskningsmöjligheter från det gamla tivoliståndet. Lyngbygardens musikkår konserterade, hälsobringande örter försåldes i jungfrur m.m. På söndagen inleddes dagen med högmässa i Bosebo kyrka med efterföljande kaffe på kyrkbacken. Folkmusikens Dag arrangerades den 27/ 5 i samarbete med Lunds spelmansgille och Lunds musiknämnd. 70-talet spelmän och många besökare gjorde evenemanget till en stor framgång. Under sommaren framträdde bland andra Tornabygdens folkdanslag, Helgeandskyrkans flickkör och Ringstorps blockflöjtsensemble samt i samband med Kulturens internationella barndag ett 40-tal barn från tio olika länder, gäster på Klinta internationella barnläger. - Teatersällskapet Proteus gav uppskattade föreställningar med Carlo Gozzis commedia dell'artespel »Kung Hjort». Lunds stifts kvinnoråd arrangerade för fjärde året i följd förbönsandakter

i Bosebo kyrka under juli månad. För de musikaliska inslagen svarade musikdirektör Per-Göran Rosen. Lunds husmodersförenings och museets julstök blev en stor och lyckad publikframgång. Många frivilliga och entusiastiska krafter möjliggjorde succen.

C. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med r.237 nummer, varav r.014 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 65.147-66.383. Biblioteket har ökats med 880 nummer varav 201 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 26.142-27 .022. En inventering av biblioteket har slutförts.

Arkivet Arkivet har under året ökats med 141 nummer. Porträttarkivet har ökats med 384 fotografier. Under året har följande arkiv uppordnats: körsnären Johan Petersons arkiv, Föreningen Gamla Lunds arkiv.

D. BESÖK Museet i Lund har under året haft g7.243 besökare (mot g3.617 år 1972), varav 5.757 studenter, 24.260 skolbarn och 6.815 medlemmar av för eningen. Hökeriet har haft 13.085 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 142.876.

E. öSTARP östarpshallen öppnades den l maj med utställningen Så blev kläderna rena och fina. Malmöhus läns hemslöjd utställde och förs ålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till den l oktober av 14-641 personer. Utställningen visades under hösten även i Simrishamn. Gamlegården har hållits öppen för besökare l maj-30 september. Antalet besökare utgjorde 18.007. östarpsdagen söndagen den 12 augusti besöktes av omkring 6.ooo personer. Dagen inleddes med friluftsgudstjänst av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Lunds spelmansgille. Vid Gamlegården och Röddeån visades hur kläderna blev rena och fina - tvätten byktes, sköljdes, klappades, h ängdes, torkades, manglades, gneds och ströks. Ullberedning demonstrerades, ullen tvättades, kardades, spanns och garnet färgades. Kopparslagare, krukmakare, spånkorgmakare och tunnbindare visade sin yrkesskicklighet. Klutakvinnor band klutar. Torns ponnyklubb anordnade ryttarlekar vid Möllegården, spelmännen konserterade och Östarpsexpressen, ponnyåkning för barnen, rullade. I dalgången mellan möllan och Tingvallen samlades så östarpsborna för att

186

visa besökarna hur ett bykegille kunde gå till i äldre tid. Fru Charlotte Weibull kommenterade de medverkandes kläder under rubriken Från h ätta till klut. Tornabygdens barn- och folkdanslag, Lunds spelmansgille m.fl. medverkade också i denna av besökarna mycket uppskattade illustrerade kulturhistoria. På Tingvallen avslutades dagen med att Tornabygdens folkdanslag dansade för och lekte med barn och vuxna. För Kulturens många vänner i och kring Östarp, som entusiastiskt och oegennyttigt ställt upp, blev denna Östarpsdag en ny triumf. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson, fru Ester Nilsson och fru Clara Rosberg fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörm ästare Inge Dahlbom.

F. KUL TURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förv altning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

G. FÖRENINGENS EKONOMI Sammandrag av r973 års räkenskaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter . ....... ..... . Inträdesavgifter .... . .. . ...... . Försäljningsintäkter .... . .. . .. . . Ersättning för tjänster .. . . ... .

598.185: 109.020: 172.127: 99 20.595: 03 Hyresinkomster ......... .. ............... . Gåvor från företag och enskilda1 • • • • • • . . • • • . Bidrag från Kulturens donationsfonder ...... . Diverse intäkter . ........ . . ...... ... ...... .

899.928: 02 86.035: 30 2r.800: 5.350: 6r.308: 79

r.074.422: ll

388.000: 953.600: 125.000: 30.000: r.500: 500:4.275: -

r.502.875: --

Allmänna anslag från staten ................ . ........ . ...... . Lunds kommun .... .. ........... . ...... . landsting M-län ..... . ................. . landsting L-län ......... .. ........... . . . landsting K-län .. . ......... .. .. . ....... . landsting N-län .. ... ....... . . . .... ... . . . kommuner' ............................ .

Boliden AB ................. . ............ ...... .. . . Cardo AB för treårsperioden 1973/75 kr 9.000: - , därav lyft Cementa AB för treårsperioden 1971/73 kr 5.000: - , allt lyft 1971 ......................................... . Förenade Superfosfat AB för treårsperioden 197 l/73 kr r.500: - , därav lyft ...... . ....................... . . . . Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1973/75 kr 3.000: - , därav lyft ......... . ............. . Skånska Brand-Hermes . . ........................... . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1973/75 kr 6.ooo: - , därav lyft ........ .. ................... . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier .... ..... .... . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1971/73 kr 6.900: -, därav lyft ................................ .

500:3.000:o: --

500:r.ooo: 10.000:2.000: 2.500: 2.300: 2r.800: -

188

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv ..... .. .. .. . .. .. . Inventarier . ...... ...... . ......... .. .. ... .

21.453: 56 20-404: IO

Löner Pensioner m.m. . . .. .. . ... . ............... . .

1.254.590: 32 331.759: 91

Vakthållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . övriga främmande tjänster . . . . . . . . . . . . . . . . . .

37.075: 75.605: 83

12.680: 83

Reklam ........................ . ................. . . . . . Resor, representation ..... . ... . . . .... ..... . . . . .... . ... . . . Försäkringar .. ..... . ..... . .... ...... ... . .... ....... . . . Fastighetsunderhåll ....... . .... . .... . ........ . ......... . Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten .............. . .. . 74.933: 30 Porto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Telefon och övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.021: 55

57.820: 92 30.304: I4 38.716: 41.318: 38 116.122: 59

Årsbok .... . ....... ..... .. .... . .... .... . ........... . .. . Almanacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59-478: 14 Övriga försäljningsprodukter . . . . . . . . . . . . . . . . 41.895: 22

123.708: 91

Utlägg för uthyrningsverksamheten . ... ............... ... . Räntor .... .. . ............................ . .... . ... . .. . Förskotterade medel för låneamortering ......... . . ...... . . Skatter ................................... . . . ........ . ökning av eget kapital ..... . . ... ... . ...... . .. . ......... .

99.954: 85

IOI.373: 36 29.031: 92.044: 61.000: 32.268: 12.744:

47 80 44 53

Kommuner: Bara, Billesholm, Blentarp, Burlöv, Härslöv, Höör, K ävlinge, Lomma, Löddeköpinge, Månstorp, Perstorp, Riseberga, Räng, Sjöbo, Staffanstorp, Svalöv, Svedala, S. Sandby, Veberöd, Vellinge, Vollsjö, Åstorp, örkened, ö. Färs och Ö. Ljunby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . tillsammans

189

BALANSRÄKNING TI LLG ÅNGAR

Fastigheterna i Lund och Östarp ........... . Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier ....... . Kortfristiga fordringar .................... . Kassa, bank, postgiro . .. .. ................ .

2.095.500: -

3:35.184: 59 87.352: 26

2.095.500: -

3: 86-416: 19 33.844: 21

SKULDER

Långfristiga skulder Checkräkningskredit Kortfristiga skulder Interimsavsättningar . ............. . .. ..... . Eget kapital ..... .. . .. ........ .. .. ... . ... .

1.398.000: 9.923: 323.111: 80.301: 406.702:

88 87 32 78

887.243: 157-480: 77 566.411: 185.181: 32 419.447 : 31

Räntor och utdelning å aktier (därav från Kulturfonden kr 4.973: 10) ... .. .. .. .............................. . Gåvor ... . ..... .. .. . ... ... ..... .. ...... .. ............ . Vinst å aktieförsäljning .. . .. .... .... .. ..... . . ...... . ... .

44.892: 07 68.920: lO 12.966: 55

KUL TURENS DONA TIONSFONDER INT ÄKTER

126.778: 72 KOSTNADER

Bidrag till föreningen . .... .... . . ... ... .... . ........... . Notariatavgifter ............ . . . ........................ . Nedskrivning av aktier ................................ . Kapital-konto .............. . ................. .. .. .... .

5.350: - 1.239: 32-429: 87.760: 72 126.778: 72

TILLGÅNGAR

Obligationer .. . .......... ... ......... . .. . . Aktier . .... . .. . ........ .. ......... . . .. . . Lån .. ... . . ... .. ........... .. .. ...... .. . . Bank .. . . . .. . . . ... . ........... .. ........ .

31/12 1972 9.600: 546.37]: 76

o: 1.010.21 8: 91

kursvärde 31/i2 1973 kr 621.893: - . SKULDER OCH EGET KAPITAL

1.010.218: 91

Kapitalvärde av pensionsförpliktelser: r.848.000 kronor. 190

3i/12 1973 9.600: 483.966: I I 1 68.920: IO 535.493: 42

Disponibelt belopp

Fondernas kapitalbehållning

Thomanderska fonden ........ . .... . Anna Karlins premiefond ..... . . . . . Ole Olsens Keram. legat ....... . . . . Beathe och Sven Bengtsson .... . ... . Skånska Brands fond ... . ......... . Kulturens Jubelfond . ...... . ... .. . . Skånebokens fond ........... .. ... . Ingeborgs Holcks fond . ............ . Anna Lithströms fond ........ . .. . . . Bror W. Olofssons fond ...... . .... . Albert Ekmans fond . ............. . J. T. Berggrens fond .... . .. . ....... . Jubileumsinsaml. 1957 ............. . E. Cederborgs fond . ........ . . . . . . . Bosjöklosters mölla .. .. .... . ...... . Assarssons fond ....... . .. ........ . Mecenaters fond ... ....... ... .. . . . Harry Karlssons hantverksfond

17.037: 84 2.009: 87 45.180: 42 3I.315: 88 16.722: 83 13.545: 37 6I.061: 26.045: 82 18-482: 97 46.328: 82 55.034: 60 60.658: 61 278.201: 99 50.831: 67 10.216: 84 296.385: 34.321: 29 34.598: 81

17.037: 84 l .009: 87 4.305: 95 l I.315: 88 6.722: 83 4.850: 37 12.369: 79 9.545: 13 6.655: 54 14.259: 26 5.034: 60 10.658: 61 278.201: 99 50.831: 67 616: 84

o: 34-321: 29 34.598: 81

Ej d isponibelt belopp

o: I.OOO: 40.874: 47 20.000: 10.000: 8.695: 48.691 : 21 16.500: 69 lI.827: 43 32.069: 56 50.000: ·50.000: - o: 0: -9.600: 2g6.385: -

o: o: -

Lund i januari 1974· Styrelsen

rgr

1973 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Arkivforskare Janne Agri, Vellinge Almqvist & Wiksell AB, Uppsala Fröken Anna Anderberg, Malmö Herr Bengt Anderberg, Malmö Fröken Carin Andersson, Malmö, en!. tes:tamente Helge Anderssons Radio- TV- och skrivmaskinsaffär, Lund Verkmästare Martin Andersson, Lund Kommendör Olof Angelin, Lund Herr Areskog, Lund Fru Elisabet Arvell, Lund The Arts & Literature Press, Hong Kong Herr Bernhard Beckmann, Kommern Intendent Bengt Bengtsson, Lund Fil. kand. Hans Bengtsson, Sibbhult Ingenjör Ingvar Bennewitz, Malmö Kapten Walter Berg von Linde, Markaryd Adjunkt Sven Bergelin, Lund Fru Inga Berglund, Karlskrona Fröken Ingrid Bern, Lund Arbetschef John Björklund, Lund Intendent Karin Blomqvist, Lund Professors·kan Sonja Bolin, Lund Disponent Carl-Eric Borgenstierna, Lund Ambassadör Carl-Herbert Borgenstierna, Madrid Ingenjör Jan van den Bom, Lund Bosebo församling, Gislaved Professor Nils-Arvid Bringeus, Lund Herr Nils Brodd, Abullaberga Fröken Ulla Bruzelius, Johanneshov Burlövs kulturnämnd, Arlöv Fru Dagmar Burström, Lund Byggnadsstyrelsen, Stockholm Fröken Edit Carlberg, Vänersborg Kurator Eva Carlberg, Lund Herr Per Carlenfelt, Malmö Fröken Helga Cederborg, Stockholm, en!. testamente Museumsinspektör Tage Christiansen, Köpenhamn Fru Gunhild Colliander-Larsson, Lund

Fru Anna-Greta Crafoord, Lund Fröken Greta Cronsioe, Lund Fru Roma Cyganowska, Krak6w Fru Kerstin Dahl, Lund Fröken Ellen Dahlbergs dödsbo, Malmö Fröken Anna Dahlqvist, Lund Den Danske Landmandsbank, Köpenhamn Fru Eva Ehnmark, Lund Förste socialassistent Dan Eidland, Alingsås Ambassadör Nils-Eric Ekblad, Algarve _ Polisinspektör Gert Ekelund, Lund Fiskare Alvar Ebtröm, Trelleborg Fru Britta Elmqvist, Fjälkinge Docent Harald Elovson, Lund Fru Kerstin Emmelin, Lund Fru Elida Engberg, Svalöv Fil. kand. Esaias Erics·son, Ljungbyhed Antikvarie Gunilla Eriksson, Lund Disponent Nils Erlandsson, Kvidinge Länsassessor Sven Ernberg, Malmö Professor Bengt Falck, Staffanstorp AB Felix, Eslöv Herr Lennart William Flood, Göteborg ö vers.te Sven Forsberg, Lund Fru Minna Frej, Lund Herr Bertil Frostberg, Ängelholm Fru Kerstin Gahne, Lund Gamla Lund, förening för stadens minnen Professor Carl Gemzell, Uppsala Direktör och Fru Nils Godenius, Åstorp Grahns Pappershandel, Lund Fru Nora Gustafsson, Lund Fru Ebba Gustavsson, Ängelholm Hallands södra tingsrätt, Halmstad Köpman H. Hamfelt, Lund Sjuksköterskan Anna Hansson, Malmö Fil. dr Ake Hansson, Lund Herr Bo Hellborg, Staffanstorp Kamrer Sune Hellborg, Lund Fru Maria Helmer, Simrishamn

Professor Theodor Hjelmquists dödsbo, Lund Fröken Marga H olmberg, Lund Fru Thora Holmbergs dödsbo, Lund Fru Laila Houmann, Staffanstorp Herr Benny Håkansson, Lund Höganäs AB, Höganäs qvilingenjör Sven Hörsta, Spånga !CA-förlaget AB, Västerås Kommunalrådet Hans lngemanson, Lund Direktris Gertrud Ingers, Lund Fil. dr Ingemar Ingers, Lund Textilkonstnärinnan Margit Izikowitz, Göteborg Fru GuHan Jensen, Lund Fru Gunhild Jensen, Nerum Verkmästare Sten Jensen, Lund Rustmästare Sune Jensen, Lund Herr Kurt Johansson, Lund Fru Hilma Johanna Jönsson, V ellinge, en!. testamente Fru Ingrid Jönsson, Billesholm Fiskare Tage Jönsson, Trelleborg Med. dr Ingeborg Kas·tman, Göteborg Fröken Margit Kastman, Lund Fru Birgitta Klarström, Växjö Fru Joyce Knopper, Malmö Konstfrämjandet, Stockholm Konsulat <ler Bundesrepublik Deutschland, Malmö Kåbergs Tapetfabrik, Handen Herr John Lagerholm, Lund Fotograf Björn Larsson, Lund Smed Kjell Larsson, Lund Hovrättsfiskal Erik Lembke, Motala Borgmästare Martin Lembke, Lund Grevinnan Tony Lewenhaupt, Glumslöv Antikvarie Märta Lindström, Lund Antikvarie Christina Lindvall-Nordin, Höör Lunds nation, Lund Lunds stads tekniska verk, Lund Flygöverläkare K. Uno Lundberg, Stockholm Handlande Olof Lundberg, Lund Handlande Otto Lundberg, Lund Fru Ingeborg Lundh, Lund Docent Yngve Lövegren, Lund Konstnär Kurt Migård, Lund Fru Marie Mikkelsen, Malmö Byggmästare Curt Mildner, Lund Musikcentrum, Stockholm Fru Agda Mårtensson, Ystad

Fru Anna Mårtensson, Hittarp Tandläkare Eva Möller, Eslöv Naturhistodsches Museum, Wien Direktör J. 0 . Naucler, Perstorp Rektor Alvar Neander, Lund Direktör Olle Nelander, Lidingö Fröken Ebba Nelsson, Lund Disponent I. Nilsson, Lund Fru Gulli Nilsson, Helsingborg Fru Hanna Nilssons dödsbo, Lund Fru Hilma Nilsson, Trelleborg Antikvarie Nils Nilsson, Lund Bokbindare Torsten Nilsson, Lund Fröken Gunhild Nordendahl, Strömstad Överläkare Jan Nordenskjöld, Gävle Tandläkare Staffan Nordin, Höör Herr Oskar Norr, Bredaryd Fil. dr Bo Nordstrand, Lund Justitierådet dr Torkel Nordström, Bromma Fröken Helga Oderborg, Sto-ckholm Veterinär Ake Olson, Malmö Tandläkare Boel O lsson, Lund AB Håkan Ohlssons Boktryckeri, Lund H err Sture Olsson, Lund Körsnär Sven Olsson, Lund Fröken Kerst in Ottosson, Lund Herr Algot Persson, Sjöbo Fröken Brita Persson, Lund Fröken Elvira Persson, Lund Målaremästare William Persson, Lund Herr Bertel Peterson, Röstånga Intendent Gertrud Serner-Petren, Skillinge Fru Evelyn Pettersson-Tiig, Bjärred PLM Plastdivisionen, Malmö Polisen, Lund Polska ambassaden, Stockholm Professor Carl-Erik Quensel, Lund Tandläkare Bertil Rafstedt, Lund Fru Karin Rehnberg, Lund Tullöverkontrollör Sture Richter, Trelleborg Med. dr Torsten Rietz, Ronneby Riksutställningar, Stockholm Docent och Fru Sophus von Rosen, Malmö Fru Ingeborg Rudebeck, Lund Fru Elsa Sandbergs dödsbo, Lund Fil. dr Dagmar Selling, Göteborg Fru Ida Sjögren, Malmö Civilingenjör Georg Sjöholm, Malmö

193

Fru Anna Sjövall, Lund Skånes numismatiska förening, Malmö AB Herman Stenberg, Handen Fru Malena Svanholm, Lund Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, Malmö Fru Anna Svensson, Lund Professor Sigfrid Svensson, Lund System Dishman, Helsingborg Fru Karin Söderström, Södertälje AB Södra Sandby Fabriker, Södra Sand by Södra Sveriges Skogsägares Förbund, Växjö Fru Astrid Sörensson, Lund Herr Erik Terje, Lund Fröken Aina Toree, Lund Direktör Erik Torudd, Skanör Författare Hallvard Tveiten, Eslöv

Fru Maja Upmark, Stockholm Herr och Fru Torsten von Wachenfeldt, Anderslöv Folkskollärare Ernst Walerius, Göteborg Fabrikör Ebbe Wallenborg, Lund Doktor Olof Wallengren, Malmö Herr Erik W allin, Södra Sandby Fru Hanna Wallin, Lund Direktör Oskar Webmark, Veberöd Ingenjör Per Weiertz, Landskrona Fil. kand. Birgitta Wengert, Lund Fröken Anna Wennström, Lund Fru Ingeborg Westerström, Lund Direktör Stellan Winther, Bjärred Assessor Sigmund Wollmer, Stockholm Fru Ann-Sofie Akerberg, Lund Antikvarie Barbro Åstrand, Bjärred Docent Lars Österlin, Lund

MECENATKONTOTS DONATORER Då många bidragsgivare ej utsatt sin titel, har vi här konsekvent avstått från detta. Birger Abrahamson, Västerås Thore Ahlberg, Malmö Lena Ahnesjö, Kungsbacka Sven Ahrås, Ludvika Wilh. A. Albrechtson, Västerås Margareta Allerdahl, Stockholm Hans Erik Alm, Ljungby Bo Anderholm, Ängelholm Kerstin Andersen, Stockholm Anders Hugo Anderson, Lund Siv Anderson, Örebro Bengt Andersson, Lund Erling Andersson, Göteborg Gunnar Andersson, Halmstad J. Harald Andersson, Vislanda Sten Andersson, Mörarp Sture Andersson, Helsingborg Tage Andersson, Hägersten Yngve Andersson, Mörarp Karl-Erik Andreasson, Arlöv H. Araskog, Stockholm C. Arfwidson, Lund Henry Arvidsson, Malmö I. E. Ask, Malmö Olof Ask, Lund

194

Sture Aspegren, Karlskrona Sam Aven, Helsingborg Sigurd Aven, Stockholm Sune Axelsson, Lund Nils Balte, Trollhättan Katharina Bardon, Farsta Eric Beck-Friis, Stockholm Karin Beets, Lund John Bellander, Gustavsberg Gert Bengtsson, Grimslöv Gösta Bengtsson, Täby Lena Bengtsson, Svalöv Nils Bengtsson, Malmö Sten Bengtsson, Fjälkinge Viola Bengtsson, Nyhamnsläge Karin Berg, Staffanstorp Nils Bergdahl, Lund Ragnar Bergelin, Motala Sven Bergelin, Lund R. Bergendorff, Stockholm Hillie Berglund, Karlstad Sven Berglund, Malmö Arne Bergman, Kalmar Ingrid Bergsten, Göteborg Evald Bergström, Kävlinge

Lars E. Billton, Kungsbacka Stina Björk, Oskarshamn Torsten Björkman, Lund Sven Bjömwall, Enskede Elisabeth Björsell-östling, Uppsala Bertil Blixt, Helsingborg Ivar Blomberg, Södertälje Nils Blomgren, Malmö Per Blomquist, Lund S. Blomstrand, Skara Kåre Bloom, Tidan Anders Boberg, Bromma Erik Bodman, Malmö Sven Bohlin, Södertälje Ellen Bolmgren, Klippan Henrik Boltenstern, Stockholm Gustaf Bonde, Aneby Carl-Eric Borgenstierna, Lund Signhild Borgström, Eslöv Rut Boström, Nora stad Ake Brantstedt, Filipstad Gustaf Brattström, Lund Emil Brindmar, Ängelholm Tore Broman, Stockholm Elsa Brycker, V ejbystrand G. H. V. Bryhagen, Sösdala Gustaf Bryve, Lund C. E. Brändström, Danderyd Reidulv Buseth, Sollentuna Th. Byström, Lidingö G. Bååth, Västerås Karin Bönnestig, Hässleholm Juliµs Börjesson, Trelleborg Nils Carbonnier, Karlskoga Per 0. W. Carlenfelt, Malmö Firma Anton S. Carlsson, Tyringe S. G. Carlston, Stockholm Lilly Carlström, Sölvesborg B. Gösta Carshult, Mariestad E. G. Cavallin, Lund G. Charpentier, Lidingö Alice Christofferson, Borås Ebba Christofferson, Lund Edith Christoffersson, Lund Sigvard Classon, Johanneshov Sven Collberg, Lund Holger Crafoord, Lund Gun Cronberg, Nyhamnsläge Jan-Magnus D ahl, Stockholm Lennart Dahl, Bjärnum H elmer Dahlbäck, Bromma Rudolf Dahlgren, Helsingborg Sigrid Dahlgren, Falkenberg Nils Damm, Norrköping Dana-Salongen, Lund

Sven Davids.son, Sollentuna G. Djurberg, Degerfors Erik Duvander, Motala Sven Eric Edestig, Bromma Rut Eitrem, Trelleborg Bertil Ejder, Lund Edwin Ekberg, Stockholm Evald Ekberg, Stockholm Gunnar Ekblad, Solna Hugo Ekdahl, Helsingborg Gunnar Ekholm, Uppsala 0. Ekström, Helsingborg Harry Elmerot, Växjö Staffan Engström, Stockholm Inge Erichson, Malmö Marianne Ericsson, Göteborg Bertil Eriksson, Svenljunga Elsa Eriksson, Förslövsholm Hans Erlandsson, Lund Ervid Ernstson, Malmö Gunnel Espegård Wall, Stocksund Karl Esscher, Stockholm Märta Ewetz, Örkelljunga Annie Fabricius, Lund Erik J. W. Falkman, Malmö Torkel Fischer, Eskilstuna Hjördis Flagerup, Vänersborg Gunnar E. Flinck, Råå S. Flodberg, Lund Tommy Forss, Falun Elsa Fredlund, Hässleholm Fredrika Bremerförbundets Lundakrets Olle Fridberg, Bara Essie von Friedrichs-Dahlqvist, Lund Margret Fries, Linköping Sten Fromell, Landskrona Gustaf Genmark, Johanneshov Arvid Giertz, Malmö Eleonor Gillbjörn, Lilla Harrie Margit Gisle, V åxtorp Margit Gorthon, Helsingborg Ragna Gorthon, H elsingborg Göre! Gorton, Lund Ingrid Gottfries, Lund Elsa Grandin, Norrköping Gösta von Greyerz, Eskilstuna Gumlösa Kyrkliga Arbetsförening, Vinslöv Ann Marie Gustafsson, Malmö Marianne Gustafsson, Borås Nils Gustafsson, Knäred Verner Göth, Lund Dagny Haage, Stockholm Torsten Hagman, Vreta kloster

195

John A. Hallberg, Borås Sven Hallberg, Saltsjöbaden Alf Hammar, Sollefteå L. Hammar, Västerås Gustaf Hanson, Ludvika Hans Hansson, Vadstena Hugo Hansson, Lund Knut Hansson, Ekeby Malte Hansson, Akarp Matts Hansson, Bjuv Ove Hansson, Malmö Berta och Ingeborg Harberg, Knislinge Maj Havland, Kristianstad Gunnar Hedenskog, Katrineholm Björn Hedlund, Göteborg Ingvar Hedlund, Skoghall Björn Helmfrid, Vikbolandet Lars-Erik Henning, Järna Arne Herlöfsson, Trelleborg K. A. Hessfelt, Göteborg Majt Hillgerger, Floda Lizzie Hillbom, Mora Ch. Hjorth, Malmö Tage Holm, Malmö As,t a Holmberg, Hägersten Karin Holmberg, Hörby Lars Holmqvist, Tygelsjö Brita Holmström, Göteborg Rolf Hommerberg, Falsterbo Signe Hulthe, Göteborg Fride B. Hylander, Nyköping Signe Häckter, Olofström Carin Hägerstrand, H elsingborg Beata Häll, Malmö Signhild Häller, Göteborg Inger Högberg, Göteborg Jarl Hönig, Älvsjö L. Hörman, Helsingborg Sture Hövden, Stockholm H. Idholm, Eskilstuna Inger Ingeman, Helsingborg Stig Isberg, Ystad E. Isendahl, Hässleholm Ulf Ivarsson, Osby Lola Jacobsson, Lund Per Jakobsson, Malmö Ingmar Jargell, Helsingborg Edvin Jarlert, Malmö Arvid Jeppson, Hässleholm Arthur Johans.son, Lund Astrid Johansson, Vårgårda Doris Johansson, Bergkvara Harry Johansson, Hästveda Maj-Britt Johansson, Malmö

196

Ragnar Johansson, Huskvarna Stig Johansson, Johanneshov Thorsten Johansson, Göteborg Estrid Johnell, Nyköping Bertil Johnson, Solna Björn Johnson, Halmstad Karl E. Johnsson, Johanneshov Ragnar Jonason, Stockholm Siri Jonsson, Svedala Stig Jonsson, Uppsala Arne Josefsson, Halmstad Olof Josefs.son, Kun gälv I. Jungner, H ärnösand Tage Jälltoft, Malmö Bollan Järpe, Ulricehamn Anni Jönsson, Lund Arvid Jönsson, Osby Ebba Jönsson, Lund Oscar Jönsson, Lund Stig Jönsson, Malmö Alfred Kaing, Askim Rolf Karlberg, Anderslöv Olle Karleby, Stockholm Gunnar Karlsson, Svenljunga Harry Karlsson, Karlshamn Nils Karlsson, Glimåkra Per Karlsson, Påryd Ronny Karlsson, Billesholm Tore Karlsson, Kristianstad Ebba Kempff, Lund A. Kemstedt, Huddinge Gustaf Kihlman, Göteborg Einar Kihlström, Lund E. Kindblom, Huddinge Elsa Kinnman, Lidingö Karin Kj ellgren, Sölvesborg Carl Klason, V . Frölunda Anna Kl emedtson, Bräkne-Hoby Bo Kollberg, Järlåsa Bengt Olof Krafft, Modena Kaj Krantz, Norrköping Klas G. Kristensson, Malmö Bo Kristiansson, Svalöv Bertil Kullenstein, Jönköping Kerstin Kvist, Veberöd Curt Källström, Båstad Anders Kärrstrand, Halmstad Elsa Lagerlöf, Stockholm Carl Lamberth, Stockholm L. E. Lamm, Stockholm Torkel Landberg, Älvsjö Kaisa Langton, Hägersten Birger Larsson, Hjortkvarn Britt och Gösta Larsson, Halmstad Jacoba Larsson, Granbergsdal

Nils Jakob Larsson, Höör A. C:son Leijonhufvud, Djursholm Einar Leonardsson, Lidingö Håkan Lesse, Södra Sandby Elis Levin, Lund Maria och Elsa Liedholm, Kristianstad Björn Lignell, Lund Ingegerd Liljeqvist, Malmberget Sven Lindblom, Stockholm Vera Lindbom, Johanneshov Birgit Lindell, Barsebäck Märta Linder, Göteborg S.-0. Underström, Ljungby Ola Lindqvist, Göteborg Uno Lindskoug, Malmö L. Lindstedt, Lidingö John Ljungqvist, Lund Gerth Loven, Malmö M. Lund, Malmö Ingeborg Lundh, Stockholm John Lundberg, Saltsjöbaden Uno Lundberg, Stockholm Thore Lundell, Dals Långed Maj Lundgren, Mariefred Matts Lundgren, Ulricehamn Paul Lundin, Kristianstad Hasse Lundquist, Hägersten Karin Lundqvist, Solna Albert Lundvall, Göteborg T. Lustig, Lidköping Stina och Torkel Låftman, Lidingö Börje Löfgren, ödåkra Eva Margareta Löfgren, Ektorp Sten Löfqvist, Malmö Anna-Stina Magnusson, Örkelljunga Jan-Erik Magnusson, V. Frölunda Nils Magnusson, Smedstorp Magnussons Ur, Göteborg Werner Mannebäck, Vällingby Hans Markstedt, Sundsvall Gunnar Martin, Borås Lennart Martins, Hisings-Backa Erik Martinsson, Lerum Arne Mattsson, Nyköping Hjördis Meijer, Eslöv Elsa Mellerborg, Lund S. Mellin, Lidingö Gudrun Moberger, Lund Chr. Moltved, Halte G. Myllenberg, Helsingborg Ella Månsson, Arlöv H . Månsson, Dalby A. Mårtensson, Malmö Ester Mårtensson, Lund

Margareta och Torgil R. Möller, Lund Ejnar Neymark, Stocksund Arvid Nilsson, Skurup Astrid och Gunnar Nilsson, Lund Evert Nilsson, Vittsjö Gunnar Nilsson, Stockholm Gustav Nilsson, Kristianstad Gösta Nilsson, Linköping Jöns Nilsson, Vitaby Mårten Nilsson, Nyhamnsläge Svea Nilsson-Y dervall, Arild Torsten Nilsson, Höganäs Evert Nordell, Kungshamn Wilhelm Nordenstedt, Genarp Ivan Nordin, Örnsköldsvik Torkel Nordström, Bromma Einar Norelius, Bjursås Per-Ake Norkrans, Göteborg Ake Norrby, Sollefteå Anna Nyblom, Lund Claes-Ake Nygren, Mölndal Bertil Nyholt, Nybro Ruth Nyren, Klippan Albert Olin, Höör K.-A. Olin, Löddeköpinge Arne Olofsson, Viskafors Carl Olofsson, Göteborg Einar Olofsson, Staffanstorp Inger och Birger Olofsson, Akersberga Karin Ohlsson, Perstorp Torsten A. Ohlsson, Partille Axel Ohrlander, Helsingborg Eric Olsson, Köping Birger Olsson, Stockholm Henry Olsson, Karlshamn Kerstin Olsson, Malmö Lars Olsson, H elsingborg Nils Olsson, Lund Oscar Olsson, Ystad Sonja Olsson, Hörby Curt d'Orchimont, Vargön Folke Ors, Lund Rune O sberg, H elsingborg Kerstin Osborne, Lund Karl Oskarsson, Särö Eric Ottosson, Klippan Thure B. Ottosson, Ockelbo· E. Palmaer, Lund Y. Palmström, Lund Ole Pedersen, Hindås R. Pello, Vänersborg Algot Persson, Sjöbo Birgitta Persson, Malmö Bosse Persson, Löddeköpinge

197

G. Persson, Södertälje Hulda Pers.son, Malmö lngmar Persson, Vollsjö Mats Persson, Malmö Stig F. B. Persson, Malmö Tage Persson, Södertälje Tall Persson, Staffanstorp Yngve Persson, Furulund Stellan Petersen, T äby Hillevi Petersson, Fjärdhundra Erik Petterson, V. Frölunda Aili Pienanen-Nilsson, Eslöv Carl von Plomgren, Stockholm Karin von Parat, Stockholm Gunnar Postrup, Eksjö Bror Pålsson, Genarp Cecilia Ramberg, Smålandsstenar Fredrik Ramberg, Smålandsstenar L. Rasmusson, Lund Ulla Rasmusson, Stockholm H . Reh, Helsingborg Eric Reimers, Malmö Thorsten Rigen, Malmö Ulla Rosvall, Malmö Eva Rudenschöld, Stockholm Gunnar Rudolphi, Ljusdal Einar Rundfors, Göteborg Inga Ryden, Nässjö Ake Ryden, Borås Gustaf Råvik, Råå Otto Sallner, Kalmar Bodil Sand, Dingle Albin Sandberg, Bj ämum Gunnar Sandberg, Lomma Ingvar Sandberg, Akarp Ake Sandberg, Lund Grace Sandblom, Lausanne Ingrid Sanmark, Malmö Bo G. Sandström, Vällingby Ingeborg Schartau-Backlund, Sollentuna K. Segerberg, Hagfors Stig S. Siöstedt, Alingsås Fru Gunni Sjeldrup, Bandhagen Ove Sjöberg, Ystad Inger Sjögren, Malmö Gunnar Sjöstedt, Danderyd Elsa Sjögren, Malmö Lennart Sjövall, Malmö K. Skeppstedt, Alnö Josepha Skärblom, Norrtälje Lennart Slättne, Kristianstad Ulla Smith-Petersen, Lund G. Solheim, Jönköping Bertil Steen, Göteborg

198

Carl Stehr, Stenungsund Eric Stenberg, Kvissleby I. Stenberg, Torsås Bo T. Stenström, Svenshögen Gert Stern, Svalöv Folke Stigen, Göteborg Göte Stjärnemyr, Malmö Bengt Strutz, Halmstad Kurt Strömberg, Lund John Ståhlberg, Höganäs Tord Sundelin, Lomma Kjell Svanström, Stockholm Birgitta Svensson, Nybro C. Gösta Svensson, Huddinge Claus Svensson, Glemmingebro Einar Svensson, Sölvesborg Erik Svensson, Helsingborg Erik Svensson, Sk. V emmerlöv G. Einar Svensson, Eksjö Göte Svensson, Göteborg Karin SveI11Sson, Lund Kenneth SvensS'on, Ahus Margareta Svensson, Råda Margit Svensson, Malmö 0. Svensson, Hässleholm. Sigf rid Svensson, Lund Sjune Svensson, Frösön Sten Svensson, Stockholm Sture Svensson, Landskrona Rose-Marie Sydbrant, Mölnlycke Bengt Sydoff, Kävlinge Gunnar Sällström, Karlskrona Greta Söderbaum, Tällberg Brita Söderberg, Grödinge Bengt Söderlund, Täby Henry Sönnerkvist, Löddeköpinge Sörenssons Plåt AB, Lund S. Tedenstad, Forsheda Harry Tengrud, Johanneshov Hans Thornstedt, Bromma Greta Thott, Klågerup ' Börje Thoursie, Gävle Ingemar Thureson, V äst erås Margareta Thånell, Lund Bo Tideström, Sundsvall Torsten Tillander, Uppsala Brita Tollin, Gislaved Folke Toren, Karlshamn Karin Toren, Asarum Nils Tottie, V argön Alice Trolle-Wachtmeister, Fjälkinge Gunnel Trulsson, Frösön Lars G. Thulin, Göteborg Ake Thulin, Köping Börje Tyreskog, Enskede

G. Törnkvist, Sollentuna Gustav Törnqvist, Ljungby John Thörnqvis,t, Ängelholm Gunnar Udden, Örebro Börje Uhnoo, Gävle Sixten Ulfsparre, Solna Annelies Unruh, Lund Gustaf Wachtmeister, Knislinge Karl F. Wahlberg, Hisings Backa Erik W ahlquist, Stockholm Märta Walde, Nättraby Ernst Walerius, Göteborg Bodil Walles, Klågerup Tore Wallin, Landskrona Einar Wallquist, Arjeplog Greta V anberg, Svalöv Harriet och Knud W arfeldt, Lund Kurt Webing, Helsingborg Lars Weibull, Habo C.-0. W elin, Lund Ida Wendler, Halmstad Nanna Werner, Landskrona Rut vVerner, Kristianstad Sven W erner, Värnamo Berthold Westemar, Vallentuna Berit och Jan-Anders Westerstad, Östraby Karl Westin, Lidingö Sune W etterlundh, Malmö

Harald Wiberg, Västervik Clae s~Erik Wickström, Västerås Eddy Widborg, Akers-Runö Eva Vifot, Lund 0. Wiik, Malmö Carl Orvar Wijkborn, Västerås K. E. Wiklund, Finspång Karin Wijkström, Lund Ake Wikström, Lund Kjell-Axel Wilen, Stockholm L. G. Vinstorp, Malmö Hilda Wiren, Malmö G. Ivar Wirgin, Götene Yngve Wittmark, Stockholm Egon Woller, Arlöv Bertil Vollmer, Veberöd Elsa Wåhlen, Stockholm Viola Wägander, Lund Nils af Zellen, Täby Gustaf Zickerman, Vällingby H. A. Abjörnsson, Svedala M. Akerman, Lund Anneli Åkesson, Staffanstorp Ingrid Åkesson, Lund Sven Akesson, Fågelmara Ake Akesson, Spånga Ingeborg Östberg, Lund S. Östergren, Kallinge Sonne öwall, Borås

199