Ny sport mötte motstånd
»Ishockey är en blandning av bandy, fäktning och biljard, och åkes på skridskor.« Så hette det när Svenska Dagbladet i januari 1921 beskrev den nya sport som just hade gjort entré i landet med en match på Stockholms stadion.
Sven »Svenne Berka« Bergquist och Axel »Acke« Nilsson står beredda att teka när Hammarby möter AIK i DM-finalen 1936. Platsen är Ispalatset i Frihamnen i Stockholm.
Den 30 januari 1921 spelades den första ishockeymatchen i Sverige. IFK Uppsalas bandylag bytte till puck och längre klubbor och mötte tyska Berliner SC på Stadion i Stockholm inför cirka tvåtusen nyfikna åskådare, inklusive kung Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf.
Få kände till ishockey
»Sveriges första ishockeygäster är här«, löd Idrottsbladets rubrik till en artikel om ishockeyn och dess regler inför matchen. Sverige hade faktiskt deltagit med ett ishockeylag vid OS i Antwerpen 1920. Men några klubblag fanns ännu inte i landet, och relativt få svenskar kände ens till sporten.
Filmregissören och hockeyfantasten Raoul Le Mat var en av de drivande när sporten etablerades i Sverige.
Domare vid matchen på Stadion var Raoul Le Mat. Han var en franskfödd amerikansk filmregissör, hockeyfantast och en av drivkrafterna bakom ishockeyns etablering i Sverige.
När han blåste av matchen hade Uppsala sensationellt vunnit med 4–1. IFK:s starka skridskoåkning och spelförståelsen från bandyn räckte för att kompensera lagets brist på erfarenhet av ishockey.
Många ville prova den nya sporten
Det gryende ishockeyintresset i Sverige gällde i första hand Stockholm, som under lång tid blev centrum för sportens utveckling i Sverige. Berliner SC:s besök inspirerade till den första matchen mellan två svenska lag, IK Göta och IFK Stockholm, några veckor senare. Göta var överlägset och vann stort inför 1 500 åskådare på Stadion.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Även nu var det klubbarnas bandyspelare som ville prova på den nya sporten. På så sätt kom ishockeyn i Sverige att växa fram genom bandyn. De flesta spelare betraktade dock ishockeyn mest som ett roligt tidsfördriv, vid sidan av bandyn.
Ishockeyn har sitt ursprung i Kanada. Detta vykort från början av 1900-talet visar ett damhockeylag som tränar i Toronto.
Ishockeyns ursprung finns i Kanada. Den första matchen efter moderna regler spelades i Montreal 1875. En av spelarna, James Creighton, skrev ner reglerna och det bidrog till att olika lokala varianter av ishockeyn fick en gemensam regelbok. Creighton fick genom sina pionjärinsatser epitetet »ishockeyns fader«.
I Kanada kom ishockeyn att växa till en nationalsport. De geografiska förutsättningarna var en faktor, men också att Kanada genom en inhemskt utvecklad sport ville markera sitt oberoende gentemot de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, samt mot det ekonomiskt rikare USA.
Lord Stanley of Preston
Klassiska Stanley Cup avgjordes för första gången 1892, under namnet Dominion Hockey Challenge Cup. Initiativtagaren, den brittiske guvernören Lord Stanley of Preston skänkte en pokal, och 1895 fick turneringen sitt namn efter honom.
Den professionella sammanslutningen National Hockey League (NHL) bildades 1917. Sporten började vid den tiden också få spridning i USA, och 1924 kom Boston Bruins som första amerikanska klubb med i NHL.
Bandyn introducerades i Sverige på 1890-talet. På bilden, tagen i Stockholm 1901, syns den puckliknade trätrissa som användes innan den byttes till den merkontrollerbara bollen.
I Europa introducerades ishockey mot slutet av 1800-talet. I Centraleuropa blev bandyn omkörd av den mer intensiva ishockeyn, men i Norden förblev bandyn störst till en bit in på 1950-talet.
Bandyn kom till Sverige från England i mitten av 1890-talet, precis som fotbollen och flera andra sporter. Ursprungligen spelades bandyn med en puckliknande trätrissa, men 1904 byttes den mot en boll, som inte bar sig lika okynnigt åt på isen.
Bandyn fick en konkurrent
Uppsala och Stockholm utgjorde de tidiga fästena, men bandyn spreds snart ut i landet – till exempel till Västerås och bruksorter som Nässjö, Slottsbron (i Värmland) och Sandviken.
När ishockeyn lanserades i Sverige i början av 1920-talet fick bandyn plötsligt en konkurrent. Den ledande sporttidningen Idrottsbladet förutspådde att det snart skulle »pucklas och puckas« varje kväll på Stadion. Många bandyklubbar ute i landet såg ishockeyn som ett hot.
Bandyn var enligt sina förespråkare en estetisk och traditionell nordisk sport, medan ishockeyn dömdes ut som en vulgär import som skulle fläcka ner det rena svenska amatöridealet. Bandyetablissemanget lyfte också fram att bandyn hörde till de intellektuella sporterna, vilka krävde bättre spelförståelse och taktiskt tänkande än ishockeyn.
Avfärdade ishockeyn
En som avfärdade ishockeyn var Carl »Ceve« Linde, en stark ledarprofil inom svensk idrott generellt. Såhär skrev han i Idrottsbladet den 11 februari 1922:
»Ishockey är bra för belgier och tjecker och andra som sätta likhetstecken mellan sport och cirkus, men […] ishockey är ingenting för svenska folket. […] Det är möjligt att ishockeyn kan bära sig i Stockholm men att den icke kan det i övriga Sverige, är absolut säkert. Det är därför en alldeles onödig kraftansträngning att söka inympa ishockeygrenen på vårt urgamla, speciella nationella bandyspel.«
Stockholmsklubben IK Göta blev det första svenska mästarlaget 1922. Från vänster: Bror Arwe, Birger Holmqvist, Einar Olsson, Einar »Stor-Klas« Svensson, Åke Nyberg och Einar »Knatten« Lundell.
Mot kritikerna stod ishockeyns apostlar, som lyfte fram sin sport som modern, underhållande och publikfriande. Främst stod Svenska Fotbollförbundets (SvFF) ordförande Anton Johanson, som hade duster med »Ceve« Linde kring många idrottsfrågor. Johanson hade en egen ishockeyspalt i Idrottsbladet där han framförde att bandyn skulle få ge vika för ishockeyns mer intensiva egenskaper.
Inramningen på ishockeyns kvällsmatcher blev tät när publiken stod sammanpackad på läktarna intill rinken, jämfört med bandyns spel i dagsljus och mer utspridda åskådare. »Där ligger söndagsspelet bandy ohjälpligt efter«, skrev Johanson.
Nationellt förbund bildas
Han hade stöd hos den inflytelserike sportjournalisten David Jonason, »Mr Jones«, på Dagens Nyheter, som förutspådde att Sverige vintertid skulle bli ett »ishockeyland« istället för ett »bandyland«.
Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér var en medlande diplomat. Han värnade om bandyn, men insåg samtidigt ishockeyns dragningskraft. Tegnér ansåg att det fanns utrymme för båda sporterna och tog som exempel att fotboll och rugby existerade parallellt i många olika länder.
Ishockeyn vann en prestigeseger i och med att ett nationellt förbund bildades 1922. Bandyn lydde då ännu under SvFF och bildade sitt eget förbund först 1925.
Lockade 200 åskådare
Publikmässigt var dock bandyn överlägsen när det drog ihop sig till större matcher. Till bandyns SM-final 1922, mellan IK Sirius och Västerås SK, kom nära 7 000 åskådare till Stadion.
Ishockeyns första SM-final samma år, mellan IK Göta och Hammarby, lockade bara 200 åskådare och här blev det uppenbart att ishockeyn hade långt kvar till bandyns status. Bandyn skulle hålla positionen som vinterlagsporten nummer ett i några decennier till.
Det kanadensiska laget Victoria mötte Södertälje SK på Stockholms stadion 1927. Läromästarna från Kanada vann matchen stort.
Kanadensiska lag utgjorde färgstarka förebilder som stärkte intresset för ishockey i Sverige. När Victoria HC besökte Stockholm och Södertälje 1927 spelade de totalt sex matcher som blev fin propaganda för sporten.
Som mest kom över 6 000 personer till Stadion, där de fick se kanadensarna ha uppvisning och vinna med 17–1 mot ett mixat svenskt lag. Att bjuda in gäster med sådan internationell lyster kunde inte den till Norden begränsade bandyn göra.
Trängsel utanför spelarhotellet
Kanadensarnas dragningskraft handlade inte bara om ishockey. Även de som inte var sportintresserade var nyfikna och 400 personer trängdes utanför spelarhotellet för att få en skymt av de beryktade storheterna.
De som hade missat att se Victoria live kunde istället se dem i en filmad version på hockeyambassadören Raoul Le Mats biograf i Stockholm. Han drev nämligen Piccadilly på Birger Jarlsgatan 16, som för övrigt var den första bion i Sverige som visade ljudfilm (1926).
Hockeyskridskor från 1950-talet, tillverkade i ABC-fabrikerna, Kungälv.
Vid ishockeyns första svenska mästerskap, 1922, deltog åtta lag. Samtliga kom från Stockholm. Mästarlaget IK Göta skulle komma att dominera de första åren. Bakom Göta hängde Djurgården, AIK och Hammarby, men även många mindre Stockholmsklubbar, på ishockeytåget.
Den enda egentliga ishockeyorten utanför Stockholm var länge Södertälje. När Göta missade SM-titeln 1925 var det Södertälje SK som vann. SSK var under många år ett ständigt hot mot Stockholmslagen, som hade olika gyllene perioder.
Komplicerade spelregler
Hammarby, eller »Bamsingarna« som de kallades, radade upp seriesegrar och tog många SM-guld under 1930- och 1940-talen, med AIK, Göta och SSK som främsta utmanare. I mitten av 1950-talet tog Djurgården över den ledande rollen.
Det var svårt för ishockeyn att få fäste utanför Stockholm. Huvudstaden och dess idrottsklubbar var inte särskilt populära ute i landet, det hade många bandylag och fotbollslag fått lära sig. Dessutom uppfattades ishockeyreglerna som komplicerade och svåra. Det hindrade inte att flera Stockholmsklubbar gjorde »missionerande« framträdanden runt om i landet.
Brynäs vann SM-guldet 1964. Här Tord Lundström och Håkan Wickberg i kamp med djurgårdarna Åke Rydberg och Roland »Rolle« Stoltz.
Två kombinationslag bestående av spelare från Stockholm och Södertälje åkte till Gävle och mötte varandra i en uppvisningsmatch 1927. IFK Stockholm reste till Östersund, eftersom Norrland med is- och snösäkra vintrar sågs som ett framtida ishockeylandskap.
IF Linnéa for till Göteborg och IK Göta till Malmö. Idrottsbladet menade att det möjligen såddes framtida ishockeyfrön även om publiken i landsorten var svårflörtad. Gävle, som sagt en av orterna dit ishockeyns propagandaresor gick, skulle komma att bli ett av Sveriges starkaste ishockeyfästen i framtiden.
Brynäs var en av de första klubbarna utanför Stockholm och Södertälje som nådde den högsta serien i början av 1940-talet.
Rivaliteten upphörde
Vid det laget hade både bandyns och ishockeyns företrädare insett att båda sporterna skulle leva vidare. Den konkurrens och ideologiska rivalitet som hade funnits dem emellan upphörde gradvis.
Ishockeyn hade blivit allt mer självförsörjande när det gällde spelare, och byggde inte längre på att bandyspelare anammade sporten. Visserligen fanns det fortfarande många spelare som dubblerade, men det blev med tiden allt mer angeläget med specialisering.
Tre Kronors Lars-Göran Nilsson dribblar med pucken under matchen mot Sovjetunionen vid ishockey-VM 1970. Matchen spelades på Johanneshovs isstadion i Stockholm och Sverige vann med 4–2.
Världsmästerskapet i Stockholm 1949 innebar ett nationellt genombrott för ishockeyn. Allt fler klubbar ute i landet tog till sig ishockeyn och publikintresset växte tydligt direkt efter VM. I den internationellt sett betydligt mindre bandyn fanns ännu inget VM som kunde elda på intresset (1957 hölls bandy-VM första gången).
Från tidigt 1950-tal började klubbar som Mora IK, Gävle Godtemplares IK, Leksands IF och Skellefteå AIK att utmana Stockholmsklubbarna på allvar. Gävle GIK bröt dominansen säsongen 1956/57 och blev de första SM-vinnarna utanför Stockholm och Södertälje.
Fick mycket exponering
I en avgörande match på Johanneshovs isstadion vann Gävle mot Djurgården inför 18 070 åskådare. Det är ett än idag gällande rekord för serieishockey i Stockholm.
Ishockeyn kom nu i allt högre grad att driva sin egen utveckling, eftersom sporten hade fått ordentligt fäste över hela Sverige. Landslaget Tre Kronor fortsatte att vara draglok och VM-turneringen i Stockholm 1954 blev ännu viktigare än den som hade hållits fem år tidigare. Matcherna sändes i radio, vilket gav ishockeyn extra mycket exponering.
Sven »Tumba« Johansson var en av svensk hockeys stora stjärnor. Här under en VM-match mot Tjeckoslovakien 1954.
När tv slog igenom var ishockeyn uppenbart mer lämpad för detta medium än vad bandyn var. Ishockeyns största stjärnor, som Sven »Tumba« Johansson (senare Sven Tumba) nådde ut och blev kända även för de som inte var särskilt idrottsintresserade. Sven Tumba gav dessutom ungdomsishockeyn en rejäl skjuts genom introduktionen av turneringen TV-pucken, 1959.
År 1956 tog ishockeyn ett definitivt kliv förbi bandyn – såväl när det gäller antalet föreningar och utövare, som publikstorleken. Så sent som 1953 var bandyns totalpublik för högsta serien plus SM-slutspelet ännu drygt dubbelt upp mot ishockeyns, 244 000 mot 108 000.
Tre år senare var ishockeyn alltså förbi, och 1962 var hockeypubliken mer än dubbelt så stor som bandyns, 586 000 mot 275 000.
Fler rinkar byggdes
Trots att bandyn alltså ökade sin publik, var den chanslös mot det nu formligen exploderande intresset för ishockey. I vissa regioner hade – och har – bandyn fortfarande greppet.
Hälsingland, med välkända bandyorter som Edsbyn, Ljusdal, Bollnäs och Söderhamn (Broberg), har aldrig haft något framstående ishockeylag. En viktig faktor för hockeyns vidare expansion var att det byggdes allt fler rinkar med konstfrusen is liksom inomhushallar.
Den första var Rosenlundshallen i Jönköping som invigdes 1958, och fyra år senare fick Johanneshovs isstadion (»Hovet«) i Stockholm tak över sig. Visserligen fanns Ispalatset i Stockholm redan under 1930-talet, men det var ingen ren ishall, utan en gammal flyghangar som under några år användes som ishockeyarena.
Damkronorna, med målvakten Kim Martin, firar sitt silver vid OS i Turin 2006. Det är svensk damishockeys största framgång hittills.
Det uppstod nu en regional kamp inom ishockeyn mellan Stockholm och de främsta landsortsklubbarna. Efter Gävles SM-guld 1957 tog Djurgården kommandot igen och det dröjde till 1964 innan Brynäs bröt deras svit av SM-guld.
Störst i Sverige
Året därpå tog Västra Frölunda IF (idag Frölunda HC) SM-titeln till Göteborg. Sedan dess har det växlat mellan vilka lag som har stått främst i den svenska klubbishockeyn. Framgångsrika klubbar har varit Djurgården, Brynäs, Färjestads BK (Karlstad) och Skellefteå AIK, men det har också växt fram nya starka ishockeyfästen under de senaste decennierna, som Jönköping (HV71), Malmö, Luleå och Växjö.
Publikmässigt var ishockeyn som störst i Sverige under åren 1989–93. Fotbollen tog därefter tillbaka den positionen, men ishockeyn håller alltjämt en säker andraplats.
Jonas Cederquist är SO-lärare på högstadiet och författare.
Publicerad i Populär Historia 2/2021
