Så där jäkla lätt är det inte att hitta till skrivmaskinen alla gånger. Ena stunden skiner solen varm (och vem vill sitta inne under däck då) medan man andra stunder, måste göra alla måsten. Jo, även ett fritt liv som vårat, innehåller såna. Måsten alltså. Ena natten blåste det så fruktansvärt så vi trodde att Wilma skulle dundra in i kajen med sitt vaterstag. Vaddå vaterstag, tänker ni landkrabbor som har svårt att skilja styrbord från babord…

Vaterstag är den vajer som sitter mellan förstäven (nära vattenlinjen) och bogspröt och som har som uppgift att ta upp krafterna från mastens vajrar (eller stag som vi båtfolk säger). Hur som helst så vaknade vi av att masterna i marinan ven i vinden – och i vårt sömndruckna tillstånd insåg vi att vi behövde lägga på ett par extra förtöjningar. Klockan visade fyra på morgonen och det enda sättet att lösa bekymret på, var att trotsa det nattliga utegångsförbudet som råder här i Tunisien. Styrman hoppade hjälpligt i ett par mjukisbrallor (ja och kanske en tröja också) och sen skuttade hon av båten vidare ut genom grinden. Snart hade hon rundat hörnan av hamnbassängen och kommit ut på bryggan bakom Wilma, där hon tålmodigt väntade på att Kapten skulle få fram en förtöjningslina. Snart kom repet svingande genom luften och det räckte precis fram. Två pålstekar senare kunde Kapten spänna upp förtöjningarna så Wilma nu låg spänd mellan betongkajen och flytbryggan.

Våra båtgrannar hade (precis likt oss) vaknat upp och vi såg dem i mörkret tassa runt på däck, för att kolla sina förtöjningar. Behöver ni hjälp, gastade vi genom stormens brus. Jo, ett par extra armar kunde nog göra gott, menade de – även de ville lägga på förstärkningar. När vi så dragit ett par linor med grannarna (hö hö hö…att ”dra en lina med grannen” kan lätt missuppfattas, men det är ingen fara så länge tågvirket inte är gjort av hampa ((gud, så dåligt skämt!)) så återvände vi till Wilmas goa värme. Lagom uppspelta efter all aktivitet var det omöjligt att somna om så det blev en pratstund i bingen till en kopp te. Inte konstigt då, att man inte orkar skriva och vara produktiv efter en sån natt.

Andra måsten är sånt som ni landkrabbor också gör med den skillnaden att ni gör det i förbifarten. Bara en sån sak som att handla mat. Promenaden till marknaden är hyggligt lång och där ska man sen i folkvimlet (på alternativt franska eller arabiska) försöka förklara vad man önskar köpa. Varje stånd har sin grej – vilket gör att man först måste köa vid köttdisken, för att därefter köa hos snubben som säljer ost. Grönsakerna kräver oftast besök vid tre olika stånd för att få ihop det man önskar köpa. Ja så håller det på, brödet och fisken och fågeln och frukten…alla säljer sitt.

När man väl kommit ut från marknaden så knorrar magen och då blir det en lunch på stan. Jo jo, vi vet att ni vet att vi skryter om att vi är lågbudgetseglare. Men var inte oroliga över vårt ”äta-ute-konto”. Här kan man hitta en soppa på stan för 6 kronor portionen eller välja något dyrare, för en sisådär tjugo kronor. Ofta landar vi prismässigt någonstans mittemellan. Som ni förstår har förmiddagen vid det här laget övergått till eftermiddag. Med tunga kassar fyllda med mat traskar vi därefter tillbaka till marinan. Är man lat och inte så snål, kan man ta en taxi tillbaka för åtta spänn. Överkomligt pris. Men då vi inte lyfter tungt på något gym, så ser vi detta som en utmärkt vardagsmotion. Ibland passar vi på att vila oss längs med vägen och på någon mur sitter vi då i solskenet och låter armarna återgå till normal längd, innan vi på nytt låter de dras ut som på en orangutang. Bära matkassar långväga var väl det vi svenskar gjorde på 60-talet. Men vi gillar det. Allt var inte bättre förr, men kanske inte sämre heller.

Hemma måste all mat stuvas. Men medan ni öppnar ert (i våra ögon) gigantiska kylskåp så måste vi börja leka Tetris med matpaketen. Lyckas man dåligt får man göra om, för ingen kylprodukt får bli kvar i värmen utanför. Som om inte det vore nog, man måste memorera också. Mjölken står klockan ett och osten hittar vi klockan fem. Puh! Efter ett sånt pass behöver man stärka sig med en kopp kaffe och på så vis försvinner ännu en halvtimme av dagen. Till slut är det inte så mycket eftermiddag kvar och ofta finns det något viktigare på schemat att göra, än att skriva blogg. Men så plötsligt händer det, att Styrman finner sina tangenter och då blir det något litet över, även till er.

Senast vi var och handlade fick Styrman för sig att hon ville köpa torkad pepparfrukt. Framför allt ville hon dekorera sitt båtkök med denna vackra ätbara fläta. Istället för en blomma, typ. Så nu har vi så mycket peppar så vi får vårkänslor i kroppen. Det riktigt pirri pirri… (fniss).

Knäpp och Skoj!

Over and Out