Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rotskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
946
Skador och sjukdomar. R.
angripes av samma insekter och parasitsvampar
som kålrot (se d. o.).
Fodervärde. Rovorna hava till följd
av sin lägre torrämnehalt mindre fodervärde
än övriga rotfrukter, synnerligen som en
procentiskt högre halt av växttråd antyder
en något lägre smältbarhet. Därtill kommer
deras egenskap att lätt meddela sin skarpa
smak och lukt åt mjölken (jfr Kålrot). Till
följd härav givas rovor företrädesvis åt
nötboskap, vars rymliga matsmältningskanal bäst
kan mottaga det skrymmande fodret, men vid
utfodring åt mjölkkor iakttages samma
försiktighet, som är nämnd under kålrot. För
svinen, som hava trång matsmältningskanal,
passa de mindre och böra åt dessa djur helst
givas kokta.
Rovdrift betecknar ett jordbruk, vid
vilket jordens näringsinnehåll ej underhålles
genom gödsling, utan skördarna vinnas
genom fortgående utsugning av jorden. Härmed
följer minskning av skördarna, vilken till en
början är hastig, men sedan det lättlösliga
näringsförrådet bortförts, sker nedgången i
skördemängd mycket långsamt. Då
odlingskostnaderna ej avtaga i samma mån som
skördemängden, kan r. löna sig endast så länge
jordens lätt tillgängliga näringsförråd (den
jungfruliga jordens bördighet) är tillräcklig
för frambringande av medelstora skördar, men
blir sedan alltid förlustbringande.
Rovfjäril. Se Kålfjärilar.
Rovflugor. Se Tvåvingar.
Rovfrösåningsmaskin. Se
Rotfruktssånings-maskin.
Rovfåglar. Se Falk, Fiskgjuse, Glada, Hök,
Kärrhök, Ugglor, Vrak, Örn.
Rovsmak. Se Mjölk: Mjölkfel.
Roxne. Se Fräken.
Rubus. Se Björnbär, Hallon, Hjortron,
Åkerbär.
Ruchadlo, en från tjecker och andra
slaviska folkslag härrörande plogform med mycket
brant, spadliknande vändskiva. Jfr Plog.
Ruda, Carassius vulgaris Nilss., en
karpfisk (fam. Cypvinidœ), som står karpen ganska
nära men skiljes från denne bl. a. genom högre
och kortare kroppsform samt saknad av
skäggtömmar vid munnen. Sidornas färg skiftar
vanligen i mässingsgult, fenornas något i rött.
Man brukar skilja på 2 former: S j ö r u d a n,
som i vissa vatten skall kunna nå en vikt av
ända till 3.5 kg., förekommer i sjöar spridd
över hela landet upp till norra Hälsingland,
men saknas på många håll inom detta område.
Hon trives bäst i grunda vegetationsrika sjöar.
Leker i slutet av maj och i juni. D a m m r
u-dan förekommer i dammar och smärre sjöar
upp till Norrbottens lågland, dit hon
troligtvis införts av människan. Köttet av större
sjörudor är medelmåttigt, av dammrudor dy-
smakande. Som matfisk hava de ringa
betydelse. H. N.
Rudbeckia. Se Guldbollar.
Ruggning, fåglars årliga fjäderfällning,
som inträffar under eftersommaren, medför
trots upphörd äggläggning ökat behov av
äggviterik näring för de nya fjädrarnas
bildning samt kraftnedsättning och ömtålighet
för yttre inflytelser, om detta behov ej fylles.
Se Höns: Utfodring.
Rullskikt. Se Mur.
Rullvivel, si. Rhynchites, små
bredryggade skalbaggar med långt snabellikt utdraget
huvud, av vilka flera ha för vana att hoprulla
blad på lövträd för att däri avlägga ä,gg. Ej
sällsynt är päronrullviveln, Rh. betuleti
F., som hoprullar ett flertal päronblad till en
cigarettstor rulle. I denna läggas ägg, varefter
bladskaften helt eller delvis avbitas, så att
bladrullen torkar och erbjuder larverna
passande föda. En annan vanlig art, Rh. betulœ
L., hoprullar strutlikt yttre hälften av
björkblad, sedan de uppskurits till mittnerven. Arr
terna göra sällan synnerlig skada. A. T—n.
Rumex. Se Syra, 2.
Rumpning. Se Flottning.
Rundmaskar, nematoder,
mikroskopiskt små, trådsmala maskar, vilka allmänt
träffas bland eller i för multnande växtdelar eller i
jorden. Vissa av dem äga ett sylformigt
redskap i munnen, med vars hjälp de kunna
sön-dersticka och intränga även i levande
växt-vävnader. De äro ofta mycket betydelsefulla
skadedjur. Bestämningen av de olika arterna
är mycket svår. Med ett mikroskop, vilket
förstorar några hundra gånger, kan närvaron av
dessa parasiter ofta lätt påvisas. Den
misstänkta växtvävnaden, som vid ett angrepp
snart inträder i förruttnelse, öppnas med en
spetsig kniv, varefter man avskrapar något av
den inre vävnaden och lägger den i en
droppe vatten mellan ett s. k. objekt- och ett
täckglas. Nematoderna, som äro nästan
genomskinliga, uppenbara sig snart och simma under
ormlika rörelser kring i vattnet. Ofta finnas
tillsammans med de parasitiskt levande
arterna även saprofyter, d. v. s. sådana som
inkommit sekundärt i den multnande vävnaden.
Dessa sakna alltid den ovannämnda
muntaggen. Hanarna äro mindre än honorna samt
ofta i bakändan krokiga. Honorna fortplanta
sig ofta utan föregående befruktning. En hona
kan giva upphov till en oerhört stor avkomma.
Bland de arter, som uppträda härjande i vårt
land, må följande nämnas: Stj älkålen,
Tylenchus devastatrix Kuhn, lever
företrädesvis på klöver och uppehåller sig huvudsakligen
i de över marken befintliga delarna, särskilt
i stjälken. Invandra från den omgivande
jorden, där de även i brist på lämpliga
näringsväxter mycket lång tid kunna hålla sig vid liv.
En infekterad klövermark blir med åren
»klövertrött», d. v. s. klöver angripes allt starkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
