Kvanthopp: Saharaöknen har inte alltid varit en öken – kan den forna grönskan återupplivas med ett artificiellt innanhav?

Planer har funnits på att fylla Saharas lågländer med vatten, genom kanaler sprängda med hjälp av atombomber!

Jag har sett solen gå upp över Saharaöknen. Det är en av de här synerna man inte glömmer i första hand. Öknen är ju lite som havet, med dyner istället för vågor – så långt ögat når. Det är någonting vemodigt med den här synen. Vinden vandrar vilset över sandhavet, som om den letar efter ett segel att fylla, förgäves. Förstås.

Den tanken, Saharaöknen som ett hav, är inte så befängd som den låter. Sahara har periodvis varit betydligt våtare i det förflutna, när den skiftande jordaxeln har fått monsunen att vandra norrut. Det har funnits stora sjöar och floder i Sahara. Med grönska och djurliv. Och människor.

I Kvanthopp ska vi ta en titt på det här. Vi ska också kolla in en handfull planer och projekt från vår egen tid, som har siktat mot att återställa åtminstone en del av den här försvunna fukten och grönskan till Sahara.

Saharaöknen har inte alltid varit en öken – kan den forna grönskan återupplivas med ett artificiellt innanhav?

33:20

Grejen är nämligen att delar av Sahara ligger lägre än havsnivån. Om vi bara grävde kanaler – enligt vissa planer med hjälp av kärnsprängningar – och lät havet rinna in… hur realistiskt är det här? Och hur smart? Också om det sannolikt är tekniskt möjligt. Jag menar, skulle ett innanhav i Sahara faktiskt göra öknen fruktbar igen, funka som transportled, förbättra klimatet i Europa…

Det här ska vi gå på djupet med i Kvanthopp. Klicka på länken högst upp så vet du snart mer.

Jordens ”hjärtslag”

De som gärna föreställer sig jorden som en enda stor levande organism tycker om Saharaöknen. Det är som om Sahara pulserade, mellan grönt och brunt. Mellan aktivitet och vila. Lite som om jorden andades. Frekvensen mellan andetagen är bara så långsam att vi människor, som de dagsländor vi är, inte kan urskilja den.

Ändå är vi kanske här idag, i Europa, just tack vare den här pulserande rörelsen mellan knastertorr öken och blöt savann. Det finns en teori kallad ”Sahara Pump Theory”, Saharas pumpteori. Den går ut på att Sahara under sina blöta, gröna faser har ”pumpat upp” flora och fauna från Afrikas inre, upp mot norr. Inklusive oss människor.

Den här pendelrörelsen kommer sig alltså av tidvisa förändringar som jordens omloppsbana och rotationsaxel genomgår, vilket får de fuktiga monsunvindarna att sträcka sig längre norrut. Och sedan tillbaka söderut igen, varpå öknen återtar sina gamla marker. Som just nu.

När Sahara har varit en öken, då har migrationerna norrut stoppats. Den tidiga människan visste till exempel inte hur man färdades över öknen med kamelkaravaner. Kamelerna var inte domesticerade då ännu – inte ens de gamla egyptierna hade kameler.

Vid ett tillfälle, under en särskilt torr fas, slutade också självaste Nilen att rinna, vilket hindrade livets vandringar längs dess fåra.

Däremot, när Sahara har varit inne i en av sina blöta savannfaser, då har det blivit möjligt med allsköns migrationer från norr till söder och vice versa.

På det här viset har Sahara alltså fungerat som en pump, som ibland har blockerat och ibland tillåtit passagen genom området. Homo Sapiens tros ha utnyttjat en sådan här grön och blöt fas till att vandra norrut på sin väg ut ur Afrika, för omkring 80 000 år sedan.

Under perioder med ett vått eller grönt Sahara blir Sahara och Arabien till en savanngräsmark med terrängen full av floder och stora sjöar. Senast det hände, mot slutet av den senaste istiden för cirka 10 500 år sedan, vandrade monsunen norrut och gradvis började Sahara grönska allt mer och blev till en savann.

För omkring 9500 år sedan inleddes den särskilt fuktiga så kallade neolitiska subpluvialen. Getter, får och annan boskap betade i det grönskande Sahara, där också vi människor trivdes. Vi fiskade och simmade i de stora sjöarna och floderna som fanns där på den tiden.

Känd från ”Den engelske patienten”

Ett vittnesmål om det här hittar vi eventuellt i den så kallade Simmarnas grotta i sydvästra Egypten, nära gränsen till Libyen. Den innehåller neolitiska hällmålningar av människor med böjda lemmar, som om de simmade. De tros ha målats för cirka tio tusen år sedan. Här finns också avbildningar av giraffer och flodhästar. Det här alltså mitt i vad som idag är idel kruttorr öken.

Simmarnas grotta upptäcktes 1933 av den ungerske upptäcktsresanden och greven László Almásy. Almásy var förebild till huvudpersonen i Michael Ondaatjes roman Den engelske patienten från 1992 och filmen med samma namn från 1996. Dessvärre har betydande delar av grottan skadats oåterkalleligt av besökare under åren, särskilt sedan filmen hade premiär 1996.

Men den här sortens hällmålningar som vittnar om vatten hittar man också på flera andra ställen i den nuvarande Saharaöknen. Den första europé som fick se det här med egna ögon var den tyske upptäcktsresanden Heinrich Barth i mitten av 1800-talet.

När Barth korsade Saharaöknen med karavan från Tripoli söderut till Timbuktu i mitten av 1800-talet, upptäckte han mästerligt återgivna pastorala scener på klipporna, med elefanter, giraffer, flodhästar, antiloper och uroxar, vår tids tamboskaps vilda förfäder.

Sahara har kallats världens största konstmuseum med hundratusentals hällmålningar och inristningar som pryder grottväggar och klippkanter.

Den uppenbara motsättningen mellan Saharas livlösa ökenlandskap och målningarna som sjöd av liv, fascinerade Barth som noterade att det hela ”vittnar om en värld som var mycket annorlunda än det vi är vana att se numera i dessa trakter”.

Fram till omkring 4 000 fvt. sträckte sig en vegetation som påminde om Medelhavsländerna ända ned till centrala Sahara. På bergssluttningarna växte lönnar, askträd, valnötter och lindar, typiska för till exempel Italien. Slätterna påminde om savannen i dagens Kenya.

Öknen gör comeback

Efter det blev klimatet gradvis allt torrare men fukten återvände i vågor några gånger. Det var fortfarande relativt fuktigt för 5 000 år sedan, strax före det egyptiska Gamla rikets första faraoner. Sahara liknade förmodligen en torr savann vid den här tiden.

Men regnen blev allt mer sporadiska när monsunen drog söderut. Avdunstningen översteg nederbörden, vattennivån i sjöar som Tchadsjön föll och floderna försvann eller blev till torra wadis, uttorkade flodbäddar som eventuellt fylls med vatten för kortare perioder, om det regnar.

Så floran och faunan retirerade norrut till Atlasbergen, söderut in i Västafrika eller österut in i Nildalen. Och människorna, som hade vallat boskap och idkat jägar-samlarliv ute på savannen i Sahara, följde efter, in till Nildalens gröna band och till Mesopotamien. Och resten är historia – bokstavligen.

Saharaöknen kommer helt säkert grönska på nytt i något skede. Men vi som lever nu kommer knappast att få bevittna det. Eller kommer vi?

Saharasjön, eller Saharahavet, är namnet på ett ambitiöst projekt som går ut på att diverse dalsänkor i Saharaöknen skulle översvämmas med vatten från Atlanten eller Medelhavet. Målet: att skapa ett artificiellt innanhav i klass med Svarta havet som med sin avdunstning skulle ge fuktig luft, regn och jordbruk åt områden som i dagens läge är mer eller mindre totalt död ökenmark.

I veckans Kvanthopp presenteras tre olika försök från det förflutna att återuppliva de knastertorra ökenlandskapen genom att översvämma Saharas lågländer, som delvis ligger lägre än havsnivån. Britterna, fransmännen och amerikanerna har alla haft sina egna planer för det här. Vissa av dem involverande kärnvapen... Och en plan är de facto på bordet än i dag.

Lyssna på det här avsnittet av vetenskapspodden Kvanthopp för att höra den här fascinerande berättelsen.