Lyxig tandborste motade inte masken – européerna höll på att tappa tänderna innan de grabbade tag i skaftet av plast

Tandborsten var länge en lyxprodukt. Tandborsten i den mening vi uppfattar den i dag, med en borst som sitter vinkelrätt mot ett rakt skaft, uppfanns i Kina alldeles i slutet av 1400-talet.

Denna första kinesiska version var tillverkad av svinborst med handtag av ben eller bambu.

Kineserna var överlag skickliga när det gäller tänder. De tillverkade tidigt speciella tandpetare och var sannolikt först i världen med att utöva mer avancerad oralkirurgi.

Över tusen år innan tandläkare i Europa började använda silveramalgam hade kineserna använt liknande material för att laga hål i tänderna.

De äldsta arkeologiska fynden med koppling till tandvård kommer dock från Indien och har 9000 år på nacken. Där kunde man uppenbarligen borra tänder med ett slags primitiva handdrivna borrar redan då.

I olika kulturer har man använt olika metoder och material för att rengöra tänder. Man har exempelvis tuggat på kvistar av trä eller olika läkeväxter.

I Norden skötte man tandhälsan genom att tugga kåda

Förutom trä kunde primitiva tandborstar bestå av fågelfjädrar, benbitar eller taggar av djur. Vidare rengjordes tänder genom att gnida dem mot tygbitar.

Forna tiders tandborstar av trä bestod helt enkelt av små grenar vars ena ända man tuggade upp så den blev fransig. Denna tuggpinne eller kvistborste gnuggade man mot tänderna för att skrapa bort eventuella partiklar.

Babylonierna och egyptierna rengjorde tänderna genom att gnida dem mot träbitar eller tuggpinnar redan omkring 3500 f.Kr.

Även i den sumeriska kulturen var man tidigt ute då det gäller tandskötsel. Där förekom tandpetare på 3000-talet f.Kr.

I Indien har man borstat tänder med kvistar av mangoträd och neemträd sedan åtminstone 500-talet f.Kr. I Kina användes kvistborstar kring 200 f.Kr.

I Rom rekommenderade Plinius kvistborstar cirka år 70.

I Norden skötte man tandhälsan genom att tugga kåda. I till exempel Sverige har man hittat tuggade kådbitar från stenåldern, från cirka 7000 f.Kr. Kåda tuggas fortfarande.

– På stenåldern tuggade man gran- eller tallkåda. Det smakar ganska gott och på senare tid har man ju inom medicinsk forskning kunnat konstatera att kåda är ett mycket bra antibiotikum. Men om man på stenåldern visste att det hade någon inverkan på tandhälsan är svårt att säga, berättar Risto Hakomäki, amanuens vid Nationalmuseet.

Tandborstar i väst

Den regelrätta tandborsten nådde Europa med europeiska handelsmän som besökt Kina.

Till Frankrike kom tandborsten år 1560. Den kinesiska svinborsten ersattes av hästhår eller fjädrar.

Storbritannien var först ute då det gällde europeisk masstillverkning av tandborstar. Denna tillverkning i större skala inleddes i England år 1780.

Skaften bestod av ben med handborrade hål som fylldes med svinborst.

I Frankrike, Tyskland och Japan började tandborstar tillverkas industriellt på 1840-talet.

Med maskinsvarvning fick borstarna det utseende vi känner till i dag med ett rakt skaft som kunde bestå av ben, elfenben eller trä, samt tre rader borst bestående av svinborst, hästtagel eller grävlingsghår fäst i ett borsthuvud.

I dag är tandborstarna som bekant främst gjorda av plast. De första celluloidskaften tillverkades i USA år 1884.

Den första moderna tandborsten med borsthår av nylon togs fram och tillverkades även den i USA. Året var 1938 och tandborsten fick namnet Doctor West’s Miracle Toothbrush.

Europa nåddes av dessa nymodigheter först efter andra världskriget.

År 1948 kom tandborstar med både borst och skaft i plast.

I Finland fanns de allra första tandborstarna till salu på 1800-talet. Men för mången landsortsbo var tandborsten obekant ännu så sent som på 1950-talet.

Risto Hakomäki berättar att man i Finland började fästa uppmärksamhet vid tandvård och tandborstning egentligen först då systemet med skoltandläkare infördes.

– Det här skedde på 60-talet då det riktigt drevs kampanj. I folkskolorna delade man ut tandmuggar med devisen ”Puhtaat hampaat, raikas suu – hammaspeikko lannistuu” (mycket fritt översatt: ”Rena tänder i fräsch mun – tandtrollet duckar på en sekund”).

Européer på efterkälken

I Europa låg man på efterkälken när det gällde tandhygien medan man i andra kulturer som sagt utvecklade olika redskap för tandvård redan mycket tidigt.

Européerna var inte särskilt begåvade på att borsta sina tänder och det var närmast en syssla för överklassen.

Antikens romare använde enkla tandborstar i form av pinnar eller kvistborstar som sumererna. Romarna kunde också efter måltiden peta tänderna med hjälp av tandpetare i mässing eller silver.

Överlag verkar man i Europa ha nöjt sig med tandpetare och vatten. Skulle det vara extra fint kunde man gnida tänderna med linnetyg och salt.

Den kinesiska uppfinningen, tandborsten, möttes länge med motstånd bland européerna. Hygienen var överlag undermålig.

Vidare ledde Romarrikets fall, kristendomens utbredning och den medeltida stagnationen till läkekonstens förfall i Europa.

De kunskaper man förvärvat under antiken föll till stora delar i glömska eller betraktades som hedniska.

Den gryende tandläkarkonsten ersattes med vidskepelse och magi. Utdrivning av onda andar och allsköns huskurer var dominerande.

Indianernas imponerande tandrader

Så kallade naturfolk har i allmänhet haft utmärkta tänder.

En undersökning av 150 kranier från äldre järnåldern visade att av 2500 undersökta tänder fanns spår av karies i endast 5 procent, de flesta hos äldre människor.

Det enda verkliga problemet dessa människor hade med sina tänder var slitna tuggytor. På grund av rätt primitiva metoder för skörd och malning av spannmål innehöll deras mjöl en hel del sand som verkade som slipmedel.

Sockret spelade en stor roll i den kraftigt försämrade tandhälsan

Övergången till jordbruk har ofta lett till försämrad tandhälsa.

De europeiska kolonisatörerna blev ofta imponerade av de amerikanska indianernas fina tandrader. Att det gjorde det är inte så förvånande eftersom tandhälsan i den så kallade Gamla världen genomgick en radikal nedgång.

Sockret spelade en stor roll i den kraftigt försämrade tandhälsan.

Ännu under medeltiden var sockret en dyrbarhet, det användes i små mängder och precis som starksprit främst som medicin. Sockret såldes på apotek.

Den svenske historikern Peter Englund redogör i sin bok Tystnadens historia och andra essäer (2003) bland annat för tandborstens historia och om hur sockret kom att spela en avgörande roll i européernas försämrade tandhälsa.

Sockersuktan européernas fördärv

Mot slutet av 1500-talet började det surra på sockerfronten.

Sockerodlingen krävde varmt klimat och stor arbetskraft – nu bjöd kolonierna i Nya världen på det varma klimatet medan slavhandeln i Afrika garanterade tillgången på arbetskraft.

Sockret började strömma in i Europa från de nya kolonierna.

Enbart i Amsterdam fanns det över 50 sockerraffinaderier på 1640-talet. Förtjusningen hade inga gränser.

I England steg sockerkonsumtionen med runt 1500 procent på hundra år

Bakverk och salta huvudrätter som tidigare varit helt osötade, eller på sin höjd smaksatta med honung, dränktes nu i socker.

Sockrets verkliga genombrott skedde under 1700-talet. Då lärde man sig raffinera sockret ur sockerbetan vilket innebar att man kunde börja odla den eftertraktade råvaran hemma i Europa.

I England steg sockerkonsumtionen med runt 1500 procent på hundra år, mellan åren 1700 och 1800. I Paris kunde brist på socker rentav orsaka kravaller på gatorna.

Sockrets segertåg i Europa ledde obönhörligen till försämrad tandhälsa. Men sockret var inte den enda orsaken.

Andra civilisationer har i långa tider känt till och använt socker, utan motsvarande katastrofala tandförfall. Förfallet i Europa hade högst sannolikt koppling med européernas svaga hygienuppfattning.

När det gäller tandhälsan hade rika och välbärgade det sällan lättare än övrigt folk

Andra mer renliga kulturkretsar som den arabiska, indiska och kinesiska hade länge känt till tandborstens princip.

Men även om dessa civilisationer hade bättre redskap handlade det för européernas del mer om brist på kunskap än brist på verktyg.

När det gäller tandhälsan hade rika och välbärgade det sällan lättare än övrigt folk. Snarare rent av värre eftersom de hade råd att äta mera socker.

Rötan är en mask

I Europa tog det lång tid innan man förstod vad tänder överhuvudtaget är för något.

Länge tänkte man att det bara var ett slags ben eller kanske ett speciellt material som i likhet med naglar och hår bara uppstår på vissa ställen på kroppen.

Man trodde bland annat att människans tänder växer livet igenom och till och med kan återbildas om de går förlorade.

Visserligen kanske inte en alldeles omöjlig och långsökt tanke i och med att barnets mjölktänder ju ersätts med permanenta. Eventuellt tänkte man att fenomenet upprepar sig livet igenom.

Européerna var länge övertygade om att karies främst orsakades av små insekter i maskform som åt upp tänderna.

Föreställningen om tandmaskar var dock inte unikt europeisk; idén om tandmaskar återfanns lite varstans på jordklotet, till exempel bland araber, azteker och kineser.

Men hos européerna levde tanken ovanligt segt vidare.

Idén om tandmaskar liksom även kuren mot dem hade långa anor. Redan i romerska handböcker gavs råd om att försöka röka ut maskarna med bolmört.

Bolmörten är en urgammal medicinalväxt som nämns redan på 6000 år gamla sumeriska lertavlor.

Bolmörtens blad användes bland annat vid framställning av sömn- och bedövningsmedel samt kärleksdryck medan bolmörtsolja användes mot öroninflammation.

Vidare användes bolmörten för utvinning hallucinogena ämnen. Många giftmord begicks också med hjälp av den giftiga bolmörten.

Ångan från bolmört användes mot tandvärk.

På landsorten tydde man sig ofta till tången om det blev problem med tandhälsan

Sköljningar av olika slag var likväl populära.

Olika sorters blandningar bestående av allt från alun, salt, hjorthorn, honung och mynta till äggskal, fiskben, krossad korall, muslort och urin skulle göra underverk bland tandraderna, tänkte man.

På landsorten tydde man sig ofta till tången om det blev problem med tandhälsan. Man drog helt enkelt ut den onda tanden.

– Det var egentligen den enda formen av tandvård på landsorten. Det fanns personer som kunde dra ut tänder med en viss sorts tänger. Inte var det frågan om några regelrätta tandläkartänger, men bysmeder tillverkade lite liknande tänger. Med hjälp av dem drog sedan diverse helare ut sjuka tänder, berättar Risto Hakomäki.

Så länge man trodde att karies berodde på de små maskarna gjorde man inte så mycket för att förbättra munhygienen utan sökte hellre hjälp i olika underkurer.

Tandvården begränsades länge till munsköljning och tandutdragning. Stor osäkerhet rådde kring hur man skulle sköta sina tänder och vetenskapsmännen var långt ifrån överens.

Upptäckten av bakterier banade vägen för bättre tandhälsa

Vändpunkten kom med mikroskopets frammarsch och upptäckten av bakterier.

Slutligen var det den tyske prästen och vetenskapsmannen Jacob Christian Schäffer som tog kål på tandmasksmyten.

Med hjälp av sina experiment kunde han år 1757 påvisa att de små varelser alla trodde var tandmask i själva verket var bolmörtens frön.

Det var nu som man äntligen började intressera sig för mekaniska metoder att hålla tänderna rena.

Ännu så sent som på 1960-talet sålde man blodiglar på apoteken

Tandborsten kom in i den europeiska kulturen på allvar. Genombrottet skedde på 1700-talet.

Ännu under sent 1800-tal omgavs tandborsten av lyx och skaften kunde till exempel bestå av exklusiva material som elfenben eller silver.

Plasttandborsten blev en vattendelare. Tandborsten blev nu en billig vardagsvara och tandtvätt ett vardagsbestyr.

Det första patentet på en eldriven tandborste registrerades redan 1908 men apparaten var rätt så otymplig eftersom det fortfarande var svårt att tillverka små elektriska motorer.

Marknadsvänliga eltandborstar lanserades först flera årtionden senare.

Genombrottet för den moderna tandvården överlag skedde på 1800-talet då bedövning, den mekaniska borren och plomber av amalgam slog igenom.

Under 1800-talet utvecklades tandvården mer än under hela sin historia dittills.

Men ännu så sent som på 1960-talet sålde man blodiglar på apoteken. Man lade igeln på den onda tanden eller varbölden vid tandroten och lät den suga ut varet. Nationalmuseets Risto Hakomäki har personliga minnen.

– Jag minns levande hur min far, som var apotekare, sände mig och min lillebror till stranden för att samla blodiglar. Där stod vi i vassen och väntade på att benen skulle vara fulla av iglar och lade dem sedan i en hink och vandrade iväg till apoteket med dem. Pappa betalade en penni per styck. Jag är inte alldeles säker på om han sålde dem, eller om det bara var ett påhitt…

Källor:
Peter Englund: Tystnadens historia och andra essäer (2003)
Shenet: Tandrengöringshistoria (http://www.shenet.se)
https://popularhistoria.se: Lång väg till smärtfri tandvård
https://varldenshistoria.se: Tandläkare har borrat i 9 000 år
https://historianet.fi: Hampaiden hoidon historiaa
http://tandläkare-info.se: Tandvårdens historia genom tiderna
https://popularhistoria.se: Månadens föremål: Tandborsten behövdes när sockret kom
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia