Johan Gustafsson: Åren börjar omvandlas till en mardröm
Johan Gustafsson, som varit kidnappad av al Qaida i Mali i fem år och sju månader, höll under torsdagen i en presskonferens där han berättande om tiden i fångenskap.
Johan Gustafsson berättade att första året var det absolut jobbigaste, och att han var noga med att skaffa sig rutiner för att hantera situationen.
– Man skaffar sig ett liv där, det blir en vardag. Från den här intensiva perioden i början som var ganska traumatisk, när man känner med att man sitter med mer eller mindre ett dödsstraff hängande över sig, säger Johan Gustafsson.
Det var i november 2011 som Johan Gustafsson kidnappades av al Qaida i Mali. På dagens presskonferens berättade han om tiden i fångenskap, och om återvändandet till Sverige i slutet på juni i år.
Johan Gustavsson säger att han inte vet något om skälet till hans frisläppande, eller om någon lösensumma varit inblandad i processen.
Det var en känslofylld stund på presskonferensen, där också flera av Johans närmaste anhöriga var med. Såhär sa hans flickvän Wen Zhang om hur hon reagerade när hon fick veta att Johan var på väg hem.
– Det hände jätteplötsligt. Jag var på väg hem och bara skrek. Det var mitt i natten, säger hon.
Den 29 juli släpptes Johan Gustafsson sydafrikanske medfånge Stephen McGown också fri. Även han uttalade sig på en presskonferens i dag. Där sa han bland annat att det funnits tre separata tillfällen där han fruktat för sitt liv. Han beskriver de första tre månaderna som den värsta tiden.
Också Johans föräldrar Göran och Marianne Gustafsson var på plats på presskonferensen. De berättade om sina upplevelser den dag Johan kom tillbaka till Sverige.
– Det var oerhört känslosamt att få krama Johan efter så lång tid, säger Göran Gustafsson.
Johan Gustafsson berättade om att han under de här åren flyttades mellan olika platser i Mali. Han berättade att han efter drygt ett halvår låtsades konvertera till islam och hur han så småningom kunde börja röra sig friare.
Under tiden i fångenskap var han noga med att sysselsätta sig. Han tränade mycket, och försökte lära sig de lokala språken. På frågan om han har hunnit förstå att han är fri nu svarar han såhär:
– Det känns snarare som att de här åren redan börjar omvandlas till någon slags mardröm bakom mig. Det känns mer overkligt än att vara tillbaka här. Det här är jag van vid. Det här är mitt hem.
Många tycker att du är som vanligt nu när du kommer tillbaka hem. Kommer du tillbaka som samma person?
– Nej, det de inte kan se är ju alla de här åren man har suttit där, och allt det jag har varit med om. Det kan de förstås inte relatera till. Men det bär jag med mig, det kan man inte se på mig.