Den kristna kyrkan och universitetet är två av västerlandets slitstarkaste, framgångsrikaste och för ett civiliserat samhälle mest oumbärliga institutioner. De troendes och de lärdas respektive gemenskap är från början spontant framvuxna organismer, tillkomna på initiativ av sina innebyggare, inte den politiska makten. I konsoliderings- och spridningsprocesserna spelade emellertid statsapparaten inte sällan en viktig roll. Ekonomiskt och moraliskt stöd från härskare och herrar har haft sin oomtvistliga betydelse. Förutsättningen för ett gott förhållande till staten är dock att den respekterar institutionernas autonomi, och inser att kyrka och universitet bara kan fullgöra sina funktioner under självständighetens banér. En röd tråd i de troendes och de lärdas historia utgörs av försvar för autonomin gentemot en statsmakt som vill använda institutionerna för andra syften än dem som är nedlagda i deras respektive idé.

I all övergripande historieskrivning gör sig frågan om periodisering påmind, också i universitetens och kyrkans fall. Lager läggs på lager, att småningom avtäckas av idéforskningens svar på arkeologprofessionen. Jag ska uppehålla mig vid ett sådant lager: reformationen på 1500-talet, här uppfattad mer i kulturell än religiös mening. Detta med avsikt att peka på paralleller, men också skillnader, till det samtidsdrama som Matthew Goodwin tecknar med det brittiska exemplet i fokus. Historien får kasta ljus på nuet.

”Liksom på 1500-talet är den västerländska traditionen och kanonen en svuren fiende.”

Reformationen innebär ett brutalt krossande av kyrkans autonomi. I Sverige blir de troendes gemenskap en del av Vasastaten. Maktfullkomliga renässansfurstar som Henrik VIII ersätter i den nationaliserade kyrkan Petri efterträdare som hennes överhuvud. Kyrkor och kloster plundras, ett rikt, månghundraårigt andligt liv tillintetgörs. Också för universitetsväsendet i Norden är reformationen ett kritiskt tidevarv. Det 1477 grundade Uppsala universitet slås igen. I Köpenhamn blir universitetet ett redskap för ut­övande av statlig censur.

Man behöver inte vara katolik för att inse att 1500-talet för svenskt vidkommande till stor del är en tid av kulturellt armod. På omslaget till Magnus Nymans bok Förlorarnas historia. Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina (1997) driver en skara gråklädda lutheraner färgglada helgon och klosterinvånare på porten. Det är inte alltför svårt att se paralleller till 2000-talets universitet, där aktivister använder sig av redskap som deplattformering, avstängning, censur och trygga zoner för att fördriva, eller i vart fall tysta, mot nedärvda ideal trogna delar av kollegiet. Även om utvecklingen i Sverige inte har gått lika långt som i de anglosaxiska länderna har offren för den oakademiska nedstängningskulturen iklätts personnamn också hos oss: psykologen Johan Grant, neurofysiologen Germund Hesslow, kulturantropologen Inga-Lill Aronsson och statsvetaren Erik Ringmar, för att ta några exempel. Det är de klassiska universiteten, Uppsala och Lund, som har gått i täten för detta destruktiva kulturskifte. Aulor och seminarierum helgade åt fria tankar och livaktiga disputationer fylls av konformismens kvava luft. Oliktänkande får svårare att andas.

Även om mindre lärosäten, som mitt eget, har varit jämförelsevis förskonade så här långt, cirkulerar även i denna typ av miljöer uppgifter om för ordval anmälda lärare, woke-inspirerade forskare som misstänkliggör yttrandefrihetsprojekt, påbjuden mångfalds- och hållbarhetslitteratur samt ideologibaserad korridorsmobbning av human- och samhällsvetare med konservativ intellektuell profil. Till detta kommer den mest effektiva form av likriktning som mänskligheten känner: självcensurens.

Hoten mot lärosätenas autonomi är som framgått en del av deras historia. Så sent som för tiotalet år sedan publicerades uppsättningar av böcker och artiklar om hur universitetets idé riskerade att ersättas av marknadstänkande, företagslika driftsformer och arbetsmarknadsmotiv. ”Anställningsbarhet” blev sinnebilden för den utbildnings- och forskningsfabrik som avtecknade sig i hotbildens form. Men den invasion som nu sveper in i universiteten skiljer sig från många historiska exempel på artfrämmande tankegångars intåg i den bemärkelsen att det är en kulturrevolution både ut- och inifrån. Också i detta avseende finns anledning att dra paralleller till 1500-talets reformation. Innan Gustav Vasa tömde heliga rum på silverkalkar, liturgiska tyger och mödosamt framställda handskrifter hade Martin Luther spikat teser i Wittenberg. På motsvarande sätt grundläggs den förstörelsevåg vi nu iakttar i synsätt formulerade vid universiteten själva. Vår tids bildstormare går under etiketter som postmodernister, postkolonialister och genderideologer. Liksom på 1500-talet är den västerländska traditionen och kanonen en svuren fiende.

Till universitetens karaktär hör att de har präglats av en värdegemenskap som sträcker sig över tid och rum, en professionell kodex vilande på akademiska dygder: sanningssökande, kunskap som ett värde i sig, det goda samtalets kultur, kollegial styrning, intellektuella friheter samt vaktslående om avskildhet och oavhängighet – Einsamkeit und Freiheit, för att tala med universitetsideologen Wilhelm von Humboldt, idéarkitekten till Berlinuniversitetet.

Dessa med universitetets idé sammanfogade mönsterbilder för kunskapstradering, lärande och forskning skulle med idealtypisk terminologi kunna beskrivas som en professionsetisk yrkesidentitet. Den reformation som under den politiska korrekthetens, woke-kulturens och egalitarismens stridstecken iscensatts vid universiteten, innebär att den professionsetiska självsynen hotas av en aktivistisk. Medan den professionsetiska idealtypen är nära förknippad med universitetets idé representerar den aktivistiska idealtypen föreställningen att lärosätena finns till för yttre syften: för att skapa ett bättre samhälle, präglat av rättfärdighet, jämlikhet, normkritik, multikulturalism, ekologism och icke-diskriminering. Denna uppsättning av alternativa ”heliga värden” är politisk, inte akademisk, till sin natur.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Den aktivistiska reformationen drivs alltså på av en allians bestående av vissa universitetslärare, högljudda studenter samt en identitetspolitiskt präglad statsmakt utrustad med 95 teser om jämställdhetsintegrering, hållbar utveckling och värdegrund. Liksom kloster angreps både av statsmaktens fogdar och av folkmassor som organiserats av lutherska präster kommer hoten mot den akademiska friheten från staten såväl som från till monokulturen försvurna lärare och studenter.

En illustrativ blixtbelysning av den avgrundsdjupa skillnaden mellan de båda idealtyperna ges av synen på hur urvalet av kurslitteratur ska gå till. Medan den professionsetiskt vägledda akademikern baserar studenternas pensum på meritokratiska grunder (de bästa, mest ändamålsenliga böckerna) resonerar aktivisten i kvoterings- och rättvisetermer. Kön, ras, sexuell läggning med mera ska representeras, också in absurdum som fallet Erik Ringmar visar: kvotering av kvinnliga författare skulle genomdrivas på hans kurs om modernitetskritiker, även när inga lämpliga böcker med feminina avsändare fanns att tillgå.

Denna artikel inleddes med konstaterandet att statsmakten historiskt både har varit ett stöd till och ett hot mot universiteten. Jag tror, sorgligt nog, att Matthew Goodwin har rätt i att lärosätena inte på egen hand kan lösa den föreliggande intellektuella krisen. Delar av den akademiska professionen har övergivit det egna skråets yrkesetik och därtill har många universitetsledningar varit notoriskt dåliga på att hävda autonomins värden när politiska påbud har utgått. Politik behövs paradoxalt nog för att hålla politisk styrning av universiteten borta både in- och utifrån. Det måste i Sverige likväl som i Storbritannien träda fram parlamentariska krafter som är försvurna åt öppenhetens ideal. Sådana väktare på muren bör tilldelas uppdraget att skapa lagar som tillförsäkrar att universitet får vara universitet, det vill säga institutioner där högre utbildning och forskning bedrivs i enlighet med professionsetiska ideal, inte med aktivistiska värden för ögonen.