Hellre en arg kristenhet än en likgiltig

Säg mig vem du blir arg på och jag ska säga vem du är. Det vi upprörs av säger något om vilka vi är. Är det höjda drivmedelspriser som orsakar ilskan kan det till exempel bero på tunn plånbok, att man anser att politiker ska hålla sina löften eller simpel snålhet. Är det, som kvinnan som ringde mig häromdagen, rebellerna som mördar och lemlästar i Sudan så att oskyldiga civila får fly hals över huvud – om de bara kan få tag i en bil, beror det troligen på empati och medkänsla.

Arg, det ska man väl inte vara? Säger inte Skriften (1917): Vredgens men synden icke? Jodå. Men notera att det står att vred kan man visst bli. Men låt bli att synda i vredesmod. Det verkar sunt att inte kväva känslor av upprördhet. Men när ilskan får grepp, och styr ens handlingar eller ord, då börjar det gå överstyr. Och när den börjar poppa upp i situationer som förr aldrig skulle orsakat ens en ögonbrynshöjning kan det finnas anledning till självreflektion. Varför är du så arg?

Om din upprördhet över orättfärdighet, ondska, oärlighet, fusk eller översittarstil motiverar dig att markera emot antisemitism, ge någon en tröstande kram, skriva en insändare till stöd för kristna skolgrupper, eller engagera dig för klimatet kan det faktiskt vara något gott. Till och med Jesus blev så arg att han drev åt månglare ur templet (och jag tror att han var arg när han ritade i sanden och sedan sa till de dömande männen att den som är utan synd får kasta första stenen). Och kanske är en arg kristenhet att föredra framför en likgiltig.

[ Frida Park: De lågmäldas farliga tystnad ]