Mary Wollstonecraft vägleder världens kvinnor till frigörelse

När upplysningen förändrade Europa i mitten av 1700-talet var det vetenskapens landvinningar som helt enkelt tvingade fram nya synsätt. Förnuftet skulle råda i stället för döda överheter som Gud och kungamakten. Alla människor hade samma värde och idéerna om demokrati och yttrandefrihet slog igenom. Bara en grupp glömdes bort mitt i frihetsruset – kvinnorna.

Inte ens i Frankrike syntes de när revolution bröt ut 1789 och fältropet löd: Frihet, jämlikhet, broderskap. För kvinnorna hade inte mycket frihet. Nästan överallt var högre utbildning och yrkeskarriärer stängda för dem. Medelklassens döttrar kunde möjligen försörja sig som guvernanter, lärarinnor eller genom att starta en skola. Märkligt med tanke på att de själva fått så lite utbildning – vad skulle de lära ut? Nej, kvinnans uppgift var att gifta sig och avla barn. Därför framhölls ständigt hennes tjuskraft och barnsliga oskuld, så att hon inte skulle ställa några krav på kunskap.

Men upplysningen vädjade ju till förnuftet – kunde man då utestänga halva mänskligheten? Nej, när den nya franska författningen från år 1791 inte tillät kvinnor att utöva någon som helst politisk verksamhet och enbart gav männen medborgarskap ansåg en ung kvinna i London att måttet var rågat – hon hette Mary Wollstonecraft.

I rasande fart skrev hon, på bara några månader, ett glödgat manifest ­— Till försvar för kvinnans rättigheter — med hela det logiska skarpsinne hon kunde uppbåda – en bok som fortfarande är ett nöje att läsa. Den väckte sensation när den kom ut 1792 och spreds som en löpeld över Europa. I ett slag blev Mary Wollstonecraft berömd och kvinnofrågan fördes upp på agendan.

Inte enbart för att Mary tog upp ett försummat och laddat område, utan också för att hon är en så lysande skribent; knivskarp, rolig och rasande. I sann upplysningsanda använder hon sig av förnuftsargument, det blir förödande — även för vissa upplysningsfilosofer som exempelvis Jean-Jacques Rousseau.

Rousseau anser att kvinnans uppgift är att behaga och lyda mannen. Mary betackar sig: Nej, kvinnan bör sträva efter att väcka respekt! Framför allt bör hon ha rätt till utbildning, samma utbildning som mannen! Ja, Mary har djärvheten att föreslå att hennes kön borde vara företrätt i regeringen, en tanke som inte skulle bli verklighet på över 100 år.

Att just utbildning var en hjärtefråga för Mary Wollstonecraft har med hennes bakgrund att göra. Hon föddes 1759, och flyttade ständigt under barn- och ungdomsåren på grund av en alltmer alkoholiserad far som drog runt med sin familj och satte i gång nya projekt som misslyckades. Så Marys skolgång blev grovt försummad.

Eftersom hon inte ville gifta sig måste hon försörja sig på det fåtal yrken som stod öppna: hon var underbetald sällskapsdam, hemsömmerska och startade en skola tillsammans med en väninna och en syster. När skolan efter några år gick i konkurs och Mary misslyckats som guvernant, hade hon 28 år gammal uttömt alla yrkesmöjligheter.

Vad skulle hon göra? Märkligt nog fanns det en frizon för kvinnor som senare Jane Austen och systrarna Brontë också använde sig av. Att skriva! Mary hade turen att leva i en tid av förändring. Redan som lärarinna hade hon haft viss kontakt med Joseph Johnson, en radikal bokförläggare i London. Nu var det på hans dörr hon knackade då hon pank och desperat inte visste vart hon skulle ta vägen.

Joseph Johnson såg omedelbart hennes potential och satte henne i arbete. Äntligen kan hon ta igen alla de kunskapsluckor hon lidit av. Hon läser, översätter och recenserar. Samtidigt umgås hon bland den tidens mest spännande intellektuella personer som rör sig i kretsen kring Johnson. Hon är en lysande debattör och hävdar sig väl bland männen. Men kvinnofrågan är det ingen som bryr sig om, inte förrän Mary gett ut sitt manifest.

Men varför nämns hon sällan bland de övriga upplysningsfilosoferna? Varför hyllas hon inte mer som den första riktiga feministen? Tvärtom ströks hon ur historieböckerna efter sin död 1797, och glömdes bort i nära 200 år. Först i vår tid har hon återupptäckts. Varför denna bannbulla? Vad hade hon gjort?

Man kan säga att sexualiteten blev Mary Wollstonecrafts öde. Hon lät sig ryckas med av den nya tiden. Den franska revolutionen pågick för fullt när Mary reste till Paris i december 1792. Moral och levnadsregler förändrades i rasande fart, kvinnorna fick rätt att skilja sig. Ja, varför gifta sig över huvudtaget, varför inte leva ihop ändå?

Den passionerade Mary kan omöjligen stå emot de nya signalerna. Hon förälskar sig i amerikanen Gilbert Imlay, lever med honom och föder dottern Fanny. Sedan blir det problem: Imlay försvinner till London och när Mary kommer efter har han redan hittat en ny kvinna. I sin förtvivlan gör hon två självmordsförsök.

I Europa blåser reaktionära vindar sedan frans­ka revolutionen urartat i skräckvälde. Men Mary fortsätter att skriva, om än mind­re politiskt. Hon återser en av vännerna från förr, William Godwin, som brukar kallas den förs­ta anarkisten. De blir ett par, bor och arbetar på var sitt håll på dagarna, men tillbringar nätterna tillsammans.

Ett modernt särboförhållande 200 år före sin tid! Allt är frid och fröjd – tills Mary blir med barn. Hon tvingar den motvillige Godwin att gifta sig, en dotter föds (som senare blir den berömda Mary Shelley) men bara tio dagar efter förlossningen dör modern i barnsäng, 38 år gammal.

Godwin vill hylla hustruns minne och skriver en fullständigt ärlig biografi om hennes liv. Det blir skandal: hon har levat i synd med två män, en prostituerad! När det gäller sexualiteten ställs kvinnan ständigt vid skampålen. Därför måste hennes minne utplånas. Även många feminister tar avstånd från henne, rädda att bli förknippade med sexuell lössläppthet. Först i vår tid, när den sexuella revolutionen var ett faktum, kunde hon återupprättas.

Vad skulle Mary ha sagt om kvinnans ställning i dag? Säkert hade hon glatt sig ofantligt över att alla yrken står öppna för båda könen och att kvinnorna till och med dominerar på de flesta utbildningar. Att det i ett land som Sverige finns lika många manliga som kvinnliga ministrar och att kvinnor sakta men säkert börjar ta sig in i företagens toppskikt. Samt att preventivmedel och fri abort gör att kvinnor själva kan bestämma över barnafödandet.

Ändå är sexualiteten fortfarande en sårbar punkt. Aborträtten hotas ständigt. Det utbredda näthatet med grova sexuella hot slår brutalt mot kvinnor i offentligheten. Unga flickor hånas som horor och fittor. Tonåringar luras till förnedrande sexuella handlingar på nätet.

Och i stora delar av världen förtrycks kvinnor genom ”hedersvåld”, könsstympning och genom att behandlas mer eller mindre som mannens ägodelar. Om Mary Wollstonecraft hade levat i dag tror jag hela hennes enorma glöd och energi skulle ha utmynnat i ett nytt manifest: Till försvar för kvinnans sexuella rättigheter.

Gunilla Boëthius, Dramatiker, journalist, författare och expert på Mary Wollstonecraft