Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Intressant nog hade en annan viktig lag stiftats 1766, bara en knapp månad före tryckfrihetsförordningen. Den hette Kongl. Maj:ts Förordning, til befrämjande af Lagarnes behörige Wärkställighet. I förordningen står det att ändringar eller tillägg i grundlagen ska utarbetas vid den riksdag där förslaget ställts, men inte genast ”såsom en stadgad Lag til fullbordan gå; utan wid den nästföljande Riksdagen under sluteligt bepröfwande komma.”

Det är alltså den lagen som är ursprunget till att vi idag inte får stifta eller ändra grundlagar hur som helst; det krävs två riksdagar med val emellan, så att medborgarna i värsta fall kan gå emot sina valda representanter, om de tycker att lagstiftningen håller på att spåra ur. Tanken är också att grundlagarna inte ska ändras på grund av tillfälliga opinionsstormar.

Men en knapp månad senare, när tryckfrihetsförordningen skulle klubbas i riksdagen, var det bråttom. En av dem som kanske har den främsta äran av vår första tryckfrihetslag, var den österbottniske prästen Anders Chydenius. Han hade författat ett för tiden mycket radikalt förslag till en lag som förbjöd censur och tillät att man tryckte protokoll från riksdagen, rådet och domstolarna till exempel Chydenius kände på sig att det 1765–66 hade öppnats ett fönster, som det brukar heta idag, att det gällde att passa på.

Därför fanns det inte tid att låta förslaget vila till nästa riksdag, då fönstret kanske var stängt igen och hattpartiet återfått makten. Det hör till saken att vid denna riksdag hade mösspartiet fått makten för första gången på 27 år. Och de hade kämpat för tryckfrihet i åtminstone något decennium, inte minst för att kunna visa hur illa hattarna skötte sig. Förutom tidsbristen, så var ett annat problem att det inte fanns stöd för lagen hos alla fyra stånden; även det gjorde att den inte kunde bli grundlag.

Alltså, man försökte sitta på två stolar samtidigt. Lagen blev vanlig lag, men de flesta kom att uppfatta den som en ”oryggelig” grundlag. Men första inskränkningen kom alltså efter bara tre månader, då kungen sände ut en kungörelse med en Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande. Dessa ”rykten” spreds främst av hattsympatisörer, som åkte land och rike runt och spred propaganda, både i tal och skrift, om hur folket led, hur fabriker och handel stod stilla, som resultat av den senaste riksdagens beslut om besparingar.

Den här ”warningen” kunde ändå inte hindra att det kom ut en flod av skrifter, som tidigare inte hade kunnat publiceras. 80 nya tidskrifter startades under den här perioden, flera utländska skrifter som inte fått ges ut i Sverige tidigare publicerades nu.

Denna period brukar ofta kallas för ”det fria ordets slyngelålder”, och många liknar den vid dagens situation på de sociala medierna, där debatten som bekant ofta kan vara hätsk och hatisk.  Man kallade varandra saker som ”köttkoloss”, ”växande kadaver” och ”wederstyggeliga foster af Lögnens Fader”.

Detta bidrog till att det ropades på nya inskränkningar i tryckfriheten. Mössorna var inte lika glada i den nu när de själva hade makten och kunde avslöjas på samma sätt som de hade tänkt avslöja hattarna.

Vi har haft sex olika tryckfrihetsförordningar: 1766, 1774, 1792, 1810, 1812 och 1949. Av dessa är det troligen bara en som stiftats helt grundlagsenligt; 1949 års lag, som ju gäller än idag. Kanske även den första från 1766 om vi nu ser den som vanlig lag och inte som grundlag. Men det finns tveksamheter även där.

Det bör sägas att det fanns högst skiftande uppfattningar både på 1700- och 1800-talen om vad en grundlag egentligen var och hur den kunde stiftas och ändras.

Vid Gustav III:s statsvälvning 1772 avskaffade han alla grundlagar som tillkommit efter 1680. Han var listig nog att i sin regeringsform skriva just att han avskaffade alla ”såsom Grundlag ansedde stadgar”. Därigenom inkluderades alltså även 1766 års tryckfrihetsförordning, som knappast var grundlag utan just ”ansågs” som en.

Gustav III författade också mer eller mindre på egen hand en ny tryckfrihetsförordning som blev lag 1774. Den var inte grundlag och var som helhet grundlagsvidrigt stiftad, eftersom kungen inte samrått med ständerna, vilket han faktiskt själv hade stipulerat i den nya regeringsformen två år tidigare. Han bröt alltså mot sin egen lag.

1791 och 1792 utvidgades brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen med förbud mot att skriva om Frankrike. Man fick inte, som det hette, ”direkt eller indirekt utgiva eller på något sätt omröra vad de franska sakerna angår”.

1792, efter mordet på Gustav III, kom en ny tryckfrihetsförordning skriven av kammarherren Gustaf Adolf Reuterholm. Den sågs inte heller som grundlag, och var som vanlig lag betraktad inte grundlagsenligt stiftad. I det officiella trycket är den bara undertecknad av hertig Karl, men inte av talmännen från stånden.

I Reuterholms tryckfrihetsförordning återställdes vissa friheter som möjligheten att skriva om Frankrike till exempel Värre var att rätten att ge ut skrifter anonymt avskaffades, och till och med något så fundamentalt för svensk tryckfrihet som offentlighetsprincipen togs bort.

En mycket repressiv tid följde sedan Gustav IV Adolf blivit myndig och bestigit tronen. En rad inskränkningar gjordes: indragningsmakt infördes, den teologiska censuren fanns ju kvar men nu skulle även recensioner av teologisk litteratur förhandsgranskas, importförbud för danska och franska böcker kungjordes och likaså förbud mot rättegångskommentarer. Myndigheterna kunde också beslagta böcker under pågående tryckning. Järnåren brukar den här tiden kallas.

1809 tog järnåren slut i och med att kungen störtats och en ny regeringsform skrivits. Dock var inte heller den grundlagsenligt antagen. Nu kan det kanske verka småaktigt att kräva grundlagsenlighet när man just gjort revolution. Hur som helst var det bara bondeståndet som 6 juni inte hade skrivit på den nya regeringsformen. Den 27 juni kallade kungen bondeståndets talman till Slottet och skällde ut honom tills han skrev på. Detta stred bland annat mot 55 § i regeringsformen, att ständerna inte får fatta beslut i konungens ”övervaro”. Det kan vara värt att skänka en tanke åt detta när vi firar nationaldag 6 juni.

Året efter, 1810, trädde en ny tryckfrihetsförordning i kraft. Inte heller den beslutades av två riksdagar, och det fanns ändringsförslag från prästeståndet som skulle ha tagits upp vid en kommande riksdag, men det gjordes aldrig. Det skulle ha fördröjt lagstiftningen ytterligare. En tilläggsförklaring till tryckfrihetsförordningen, som gjorts i oktober 1810, borde också ha varit grundlagsfråga. Tillägget var en anmärkningsvärd lag, som gjorde det brottsligt att väcka missnöje inte bara hos en främmande makts potentater utan även hos dess undersåtar.

Bröt förfarandet mot den nyligen antagna regeringsformen? Kanske, kanske inte. RF 1809 § 81 stadgar att grundlagarna inte kan ändras eller upphävas utan två riksdagsbeslut. Men kanske kunde man skapa en helt ny lag vid endast en riksdag.

1812 års tryckfrihetsförordning hade beretts redan 1810, men 1812 framfördes flera ändringsförslag bland annat från kungen. Förslaget 1812 var alltså inte identiskt längre med vad som lagts fram vid den tidigare riksdagen. Det skulle ha behövt vila ända till 1815 års riksdag. Att förslaget gick igenom, tror man berodde på att många var rädda att kronprinsen skulle ångra sitt åtagande att bli Sveriges regent. Det var nu den mest kända indragningsmakten kom till. Den ledde till att mängder av skrifter drogs in fram till 1838. Många har nog hört talas om hur Aftonbladet bytte namn ett tjugotal gånger för att kringgå just indragningsmakten.

Mellan 1812 och 1949 antogs ingen ny tryckfrihetsförordning, fast det gjordes vissa förslag som aldrig gick vidare. Men många detaljändringar gjordes förstås, bland annat om sekretess.

En lag som helt klart stred mot grundlagen var det s.k. transportförbudet som kom under andra världskriget, 1940. Man kunde nu förbjuda skrifter som man ansåg hotade rikets säkerhet från att transporteras med statliga kommunikationsmedel, alltså med tåg, linjebuss eller post. Detta stred mot 86 § i regeringsformen, som garanterade medborgarna rätt att utge skrifter ”utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder” (denna passus flyttades 1974 till tryckfrihetsförordningen).

Av historien kan vi alltså lära oss att medborgarna bör vara vaksamma på lagarnas innehåll, men också på formalia, om de stiftats på ett lagenligt sätt. Idag kan vi också se att attackerna mot tryck- och yttrandefriheten inte bara är historia; i europeiska länder som vi sett som demokratiska sker nu inskränkningar av dessa grundläggande rättigheter.

Åtminstone sedan 1810 har det också diskuterats om den svenska modellen på tryckfrihetsområdet, alltså att ha en mycket detaljerad tryckfrihetslag i form av en grundlag, verkligen är nödvändig. Grundlagarna ska utgöra grundvalarna för rikets styrelse. Hör en brottskatalog som den i tryckfrihetsförordningen verkligen dit? De flesta länder fastställer yttrande- och tryckfriheten i sina konstitutioner mera generellt och kortfattat, ungefär som vi också gör i vår regeringsforms 2 kap. 1 §.

Fördelen med en kortversion i regeringsformen är högre grad av teknikoberoende och att lagen inte lika fort blir inaktuell. Nackdelen är att man mycket lätt kan ändra detaljerna, som då återfinns i vanlig lag. Det skulle alltså bli lättare att göra ändringar av den typ K.G Westman gjorde under andra världskriget. Debatten kring detta brukar blossa upp då och då. Tills vidare kan man säga att vi i Sverige har en yttrandefrihetsmodell med både livrem och hängslen.
Och det kanske behövs.

Karl-Erik Tallmo