Det har hos Kennet Klemets - ända sedan debuten 1997 med diktsamlingen "År med tretton månar" - funnits en sträng återhållsamhet i tilltalet, som om varje mening färdats lång lång väg genom lyrikens galax, innan orden slutligen blivit verkliga på en bit papper, en boksida. Den strängheten - i kombination med en hård musikalisk ton - har skapat ett författarskap som har varit både särpräglat och suggestivt.
Med sin sjunde diktsamling, "Beröringen" har han lyckats skapa en läsbar nollpunkt. Dikterna är två eller tre rader långa. Den intensiva närvaron bryts medvetet upp genom öppna närapå banala ord.
Det är en viktig strategi, för på det sättet undviker han det sakrala, högstämda. Dikten är inte en teologi. Den är ett sätt ett försök att bli till i världen, i rummet, i mötet med den som är den andre.
Klemets kan påminna mig om Duras, inte minst i att den som ser ut som ett offer i själva verket är en förövare. Han kan tyckas beskriva sitt projekt i en av dikterna: "Sårflammor, sorgflammor. / Hellre än tystnad."
Det är frågan om Klemets nu inte nått fram till den absoluta bottensatsen i det egna författarskapet - dikterna är närapå självlysande, mörka, gnistrande, som korta telegrammeningar uttalade genom stor smärta.
"Beröringen" är en viktig samling, utan tvekan - men jag blir också så oerhört nyfiken på vad som skall komma efter detta? Vad finns bakom smärtväggen?