Konstförfalskarna som lurade världen

”Mästerverk” har gått under klubban hos de världsberömda auktionshusen Sotheby's och Christie's.

I maj 2000 upptäckte de båda klassiska auktionsfirmorna att de hade var sin målning av Paul Gauguins Vase de Fleurs i sina kataloger samtidigt.

Det var i alla fall en för mycket.

Målningarna spårades till den New York-baserade galleristen och bedragaren Ely Sakhai som hade en liten kader av kinesiska invandrade i sin studio som förfalskade tavlor i stor omfattning.

De båda målningarna granskades av en expert från ansedda Wildenstein Institute i Paris. Sotheby´s hade den äkta målningen medan Christie´s fått förfalskningen.

Ely Sakhai dömdes till fängelse och stora skadestånd.

I den internationella databasen Art Loss Register (ALR) har antalet registrerade förfalskningar fördubblats på två år till 12 000.

– Vi brukade ha dessa gentlemän bland förfalskarna som var stolta över sina verk. Nya studier tyder på att den tidens förfalskare har ersatts av massproduktion av förfalskningar som säljs över nätet från Kina och andra platser, berättade Will Korner från ALR nyligen till tidningen The Guardian.

Nedan kan du läsa om fem av absolut största konstförfalskarna i vår tid.

Han van Meegeren (1889–1947)

Frågan är om någon konstförfalskare varit mer framgångsrik än nederländaren Han van Meegeren. van Meegeren var en begåvning utöver det vanliga. Men få föll för hans konstnärliga egna verk. Det är inte ovanligt att många förfalskare saknar originalitet men bär på en unik fallenhet för avbildning eller förmåga att efterlikna en framstående konstnär.

Det var länge en del av undervisningen vid de konstnärliga akademierna att kopiera de stora mästarna för lära sig deras teknik.

Men förmodligen var det de knappa ekonomiska resurserna som fick Han van Meegeren att börja förfalska. Han hade en familj att försörja och hans egna tavlor sålde dåligt.

Han blev expert på det holländska måleriet. Framför allt Johannes Vermeer vars samlade konstnärliga produktion var begränsad och som började betinga allt högre priser på marknaden.

Han van Meegeren var inte sen att slå mynt av saken.

Plötsligt började det dyka upp nya okända mästerverk som alla passerat van Meegerens händer. Konstverken såldes för astronomiska summor. van Meegerens liv förändrades radikalt, från fattig som en kyrkråtta till ett liv i sus och dus.

Snart var han stolt ägare till en lyxvilla på den Franska rivieran, och hans fester blev det stora samtalsämnet bland innefolket.

Problemet uppstod när han ”råkade” sälja en förfalskad målning av Vermeer till nazisten Herman Göring. När försäljningen senare kom till Nederländernas kännedom åtalades van Meegeren för landsförräderi.

Han blev föremålet för ett helt lands avsky. När han till slut lyckades övertyga rätten om att det var en förfalskning ändrades landsmännens attityd och han blev en hjälte.

Han hade lurat inte bara den näst högsta nazistiske ledaren efter Hitler utan även hela etablissemanget. I en nationell omröstning blev van Meegeren den mest populära personen i hela landet.

Men det satt långt inne. Han van Meegeren var tvungen att bevisa att han förfalskat målningen genom att själv måla en ny Vermeer.

Domstolen i Amsterdam fann Han van Meegeren skyldig till förfalskning och bedrägeri och dömde honom till minst ett års fängelse. Innan han hann inställa sig i fängelset drabbades han av två hjärtattacker och dog till slut den 30 november 1947.

Många hade ändå svårt att förlika sig med tanken att van Meegeren var en simpel förfalskare. Främst de som betalat jättesummor för en oäkta Vermeer.

Elmyr de Hory (1906–1976) 

Elmyr de Hory var en andra rangens konstnär men en första klassens konstförfalskare. Egentligen handlade hela hans liv om bedrägeri. Det var svårt att se var gränsen mellan bluff och sanning låg.

När han i slutet av 1960-talet lät sig intervjuas inför en biografi kunde han ändå inte sluta ljuga om sin bakgrund. Uppgifter som framkommer i boken har senare visat sig vara påhitt. I de Horys fall var det inte ens fråga om nödlögner.

Bland annat påstod han att han föddes i en aristokratisk familj där pappan var ambassadör och mamman kom från en släkt av bankirer. Offentliga handlingar kunde senare visa att han egentligen var född Elemér Albert Hoffamann och att han var son till ett judiskt par där pappan ägnade sig åt partihandel med hantverk.

Ibland får man känslan av att han hämtade stoff ur landsmaninnan baronessan Orczys roman Röda nejlikan. Han var i alla fall svag för dramatik.

Elmyr de Hory hade konstnärliga ambitioner. Han började studera konst i hemlandet Ungern för att senare fortsätta i Tyskland innan han till slut hamnade i Paris där en av hans lärare var Fernand Léger.

Han studerade där under en brytningstid då mycket hände på den konstnärliga scenen. De Horys håg låg mot det figurativa och icke abstrakta. Men efter examen fanns det ingen efterfrågan för just den typen av konst. I stället var det stilar som fauvism, expressionism och kubism som lockade konstmarknaden.

Det var svårt att försörja sig under den stora depressionen efter börskraschen 1929. Särskilt svårt måste det ha varit för en ung kämpande konstnär.

Elmyr de Hory försökte ändå slå sig fram. Men det var svårt. Vid ett tillfälle efter andra världskriget sålde han en teckning i bläck till en brittisk kvinna. Hon misstog den för en Picasso. Nu befann sig alltså de Hory i en situation där han förstod att han hade en sällsynt förmåga att måla och teckna pastischer av Picasso, samtidigt som han inte hade mat för dagen.

de Hory började måla och teckna allt mer. Paris gallerier fick besök av ungraren som förklarade att hans aristokratiska familj tvingats sälja ut delar av sin konstsamling.

Senare samma år fick han kontakt med en man som senare kom att bli hans ”konsthandlare”. De båda begav sig ut på en turné med falska konstverk. Ett lyckat stopp för de båda männen var Sverige där man lyckades sälja flera teckningar.

I USA väntade en marknad som suktade efter modern konst. Det man inte hade i kunskap hade man i stället i dollar. de Hory producerade Matisse, Modigliani och Renoir. Vid ett museum började man fatta misstankar. Elmyr de Hory gick under jorden och började i stället sälja konsten per postorder.

Samtidigt såg han att den konst han förfalskat såldes för mycket höga belopp på gallerierna. Förfalskaren förstod att han blivit bedragen av sin kollega. Under den här tiden hade dessutom FBI fått upp ögonen för de Hory. Sedan följde en tid då han drabbades av depression, försökte ta sitt liv för att sedan återvända till förfalskarbanan.

Nu började det gå upp för allt fler gallerier och kunder att de blivit grundligt lurade. Interpol kopplades in. De Hory flydde till Ibiza där han grips och ställs inför rätta.

Han dömdes bland annat för sin homosexualitet, straffbart på den tiden, att han saknade medel och att han umgicks med kriminella element. Däremot fälldes han inte för sina konstförfalskningar. Man kunde inte bevisa att han förfalskat i Spanien, vilket var ett krav.

Elmyr de Hory hävdade dessutom att han förvisso kopierat de moderna mästarna men aldrig deras namnteckningar.

Att kopiera ett konstnärligt verk är inte ett brott. Det har tvärtom varit en del av utbildningen vid de konstnärliga akademierna för att lära sig tekniken hos mästarna.

1976 förklarade de Horys livvakt och livskamrat Mark Forgy att Spanien beslutat att lämna ut honom till Frankrike. de Hory var förkrossad tog sitt eget liv.

2012 gav Mark Forgy ut en biografi över sin vän. I den berättar han om de Horys förmåga att bedåra den tidens stora stjärnor som Marilyn Monroe, Liz Taylor, Montgomery Clift, Rita Hayworth och Orson Welles.

I dag får man betala dyrt för en äkta konstförfalskning av Elmyr de Hory. Eller som han själv sa: ”Vem föredrar ett dåligt original framför en bra förfalskning?”

John Myatt (1945-)

Från lovande konstnär till skicklig förfalskare och sedan vidare till programledare med eget tv-program. John Myatt har minst sagt haft en annorlunda karriär.

John Myatt spåddes en lovande framtid som målare. Men egentligen spelar det ingen roll hur duktig man är på att måla landskap. Vill inte marknaden ha pastorala idyller på sina väggar så får man söka sig en annan utkomst.

Myatt började undervisa i konst på en skola. 1985 lämnade hans fru honom och han stod ensam med barnen. För att dryga ut månadslönen satte han in en annons i tidningen: ”Äkta förfalskningar. 1800- och 1900-talsmåleri, allt från 150 pund”.

Att han kunde kopiera gamla mästare, det visste han. I konstkolan hade han roat sina klasskamrater med att härma andra konstnärers stilar.

Annonsen slog an och kunder började höra av sig. En av hans mer regelbundna köpare, John Drewe, berättade senare att han lyckats sälja ett av Myatts verk som äkta vidare till den ansedda auktionsfirman Christie´s för 25 000 pund.

Tillsammans kom de överens om att expandera, det fanns uppenbarligen pengar att tjäna här. Myatt började måla tavlor i samma stil som Marc Chagall, Alberto Giacometti, Matisse och Le Corbusier bara för att nämna några.

Man uppskattar att Myatt målade 200 tavlor signerade olika mästare från 1900-talet. Av dessa har man lyckats spåra ungefär 80. 120 är alltså fortfarande ute på marknaden och kan rentav ropas ut hos någon av alla dessa framstående auktionshus som omsätter miljarder. Myatts målningar har redan sålts i London, Paris och New York.

1995 greps John Myatt av Scotland Yard. Har erkände på en gång och lovade samtidigt att bistå polisen med att bygga upp ett mål mot John Drewe, som ansågs vara den riktiga skojaren.

Myatt uppskattade att han tjänat runt tre miljoner kronor på sina förfalskningar. Man kan bara gissa hur mycket Drewe drog in.

Så en aprildag 1996 slog polisen till mot John Drewes kontor i södra London. Vid tillslaget hittade man utrustning för att förfalska proveniensen, den dokumentation som visar ett konstverks historia bakåt i tiden och vilka som tidigare varit ägare. Denna dokumentation är av avgörande betydelse för samlare, investerare, gallerier och museer. Ett konstverk utan rätt dokumentation kan i värsta fall vara omöjlig att sälja, åtminstone inte utan en rejäl rabatt. Köparen vill försäkra sig om att denne verkligen har köpt rätt vara.

Vid rättegången dömdes Myatt till ett års fängelse varav han avtjänade fyra månader. Drewe dömdes till sex års fängelse men fick krypa ut efter två år.

Men avslöjandet fick inte John Myatt att sluta måla. I dag målar han porträtt och kopior av kända konstnärer. Myatt är numera känd, inte bara för den insatta konstpubliken utan även utanför den kretsen.

I den egna tv-showen Fame in the Frame har han som programledare målat av kändisar i en bekant stil, som en van Gogh, Velásquez, Grant Wood eller Cezanne.

Eric Hebborn (1934–1996)

En dag i Rom i Italien 1960 träffas två män som kommer att förknippas med svek och bedrägeri av hel värld längre fram i tiden. Men just då var de okända. Den ena mannen är Eric Hebborn som kommer gå till historien som en av världens skickligaste konstförfalskare. Den andre mannen är Anthony Blunt, konsthistoriker och agent vid brittiska underrättelsetjänsten MI5.

Men framför allt kommer Blunt bli känd som en av Cambridge Five, den grupp på fem män med kommunistiska sympatier från det ansedda universitetet som rekryterades av Sovjetiska KGB.

Hebborn befann sig i Italien på ett konststipendium. Anthony Blunt tittade på några av den unge Hebborns teckningar och förklarade att de liknade Poussin.

Blunt borde veta i egenskap av expert på franskt måleri mellan 1500 och 1700 och dessutom författare till ett flertal böcker om Nicolas Poussin.

Man kan lätt förställa sig att Blunts kommentar skulle få betydelse för Hebborn längre fram. Tillbaka i London får han jobb som konservator, som lär honom ännu mer om klassiskt måleri och teknik. Därefter skaffar han sig mer kunskap om äldre papper och hur de använts inom konsten.

Eric Hebborn producerar teckningar som påstås vara av den italienske målaren 1500-talsmålaren Andrea Schiavone. Teckningarna hittar till flera av Bond Streets fina gallerier, och några till och med till auktionshuset Christie´s.

Hebborn var ingen vän av den moderna, experimentella samtida konsten. Han föredrog renässansen och barocken. Eric Hebborn blev en mästare på att härma de stora mästarna.

Erkända konsthistoriker inte bara förklarade målningarna som äkta utan underströk även deras stilistiska briljans. Det räckte för att de skulle ropas in för höga belopp på de stora auktionerna. Hebborn själv har berättat att han producerade tusentals falska teckningar, målningar och skulpturer.

1978 märker en uppmärksam museiintendent i Washington att en del teckningar av olika konstnärer tycks komma från samma papper. Intendenten tar kontakt med den ovetande säljaren som uppger att verken kommer från Hebborn.

Men det kommer ta tid innan världen får kännedom om den skicklige förfalskaren. Ett problem är att Hebborn är så kolossalt skicklig att han till och med lurar experterna, som dessutom är oroliga för att de ska stämmas för förtal av Hebborn.

1984 går Eric Hebborn ut via pressen. Där förklarar han hur han länge lurat etablissemanget för vilket han bara känner avsky och förakt. Det gäller konsthistorikerna, handlarna och gallerierna. Däremot vidhåller han att han aldrig skulle sälja en falsk målning till en amatör.

Han utmanade också konstkännarna att försöka skilja en äkta Camille Corot från en av Hebborns förfalskningar.

Historien Eric Hebborn får ett blodigt slut. En dag hittas han svårt skadad på en gata i Rom. Han skjutsas till sjukhuset där han avlider den 11 april 1996. Dödsorsaken uppges vara ett kraftigt slag med ett trubbigt föremål mot huvudet.

Mark Landis (1955-)

Mark Landis skiljer sig från den gängse bilden av den skamlöse förfalskaren. Han har nämligen inte tjänat en dollar på sina förfalskningar. Han har inte ens försökt. I stället har han under 30 år donerat sina skickliga förfalskningar till kyrkor, museer och andra institutioner.

Man tror att det är den uppmärksamhet och uppskattning han får som driver Landis. Mark Landis har fått diagnosen schizofreni, även om man i dag tror att han snarare är bipolär.

Landis pappa var amiral i den amerikanska flottan. Efter pensionen flyttade familjen till Mississippi i den amerikanska södern. Men strax därefter får pappan diagnosen cancer och avlider året därpå. Det blir ett fruktansvärt slag för Mark som tas in på en psykiatrisk klinik i Kansas. I behandlingen ingår konstterapi. Här märker man Marks sällsynta förmåga att kopiera konstverk.

Nu står det klart att han ska fortsätta att utbilda sig till konstnär. Han börjar studera både i Chicago och i San Francisco utan att fullfölja utbildningarna. I stället öppnar han ett galleri utan framgång. En investering i fastigheter går också åt pipan.

1985 donerar han en förfalskning av den amerikanske konstnären Maynard Dixon till ett mindre museum i Kalifornien. Museet skriver att tackbrev som Mark tar med sig till Mississippi och visar upp för sin mamma som blir både imponerad och stolt.

Mark Landis får blodad tand. I snabb takt målar han av bilder ur konstböcker och kataloger. Han vänder sig till små institutioner som kanske inte har kunskapen att avslöja fusket.

Mark uppträder alltid i en annan gestalt. Han klär ut sig till präster och andra förtroendeingivande figurer. Dessutom är benägenheten att granska gåvorna liten hos museerna. Någon betalning har det ju aldrig varit fråga om. I de här fallen var det ju bara fråga om gåvor från en excentrisk filantrop. Han bad aldrig om någon ersättning.

Under flera decennier donerar han hundratals kopior till mer än ett 60-tal museer och kyrkor i över 20 stater. Han gör en exakt kopia i sex exemplar av en känd konstnär som han senare donerar till lika många olika museer.

Men tiden hinner ikapp Mark Landis. Några museitjänstemän fattar misstankar. Snart får polisen reda på allt. Men något åtal räcker det inte till. Enligt polis och åklagare har han inte brutit mot några lagar.

Visserligen har han varit vilseledande men han har varken tagit betalt för verken eller yrkat avdrag i sina deklarationer för gåvorna. En annan förmildrande omständighet är att han överlämnat förfalskningarna till experter som faktiskt hade möjligheten att genomskåda bluffen.

Enligt de senaste uppgifterna har Mark Landis hälsa försämrats. Donationerna ska ha upphört.