Förutsättningar som gör det roligt att vara kyrkoherde

Kyrkans Tidning nummer 3, 2022, skriver om svårigheten att anställa kyrkoherdar. Många tjänster är vakanta. Med egen erfarenhet av tjänst som kyrkoherde i 18 år och i tre församlingar i Stockholms stift vill jag gärna ta till orda, eftersom kyrkoherdar behövs, vilket förutsätter vettig utbildning, gott medarbetarskap och fungerande kyrkoråd.

Jag har otroligt svårt att förstå varför det ofta talas om kyrkoherden och den myckna administrationen. En kyrkoherde är präst, men anställd för att leda all verksamhet i församlingen. Det gör inte kyrkoherden till chefsadministratör! Att vara kyrkoherde är ett teologiskt arbete.

Kyrkoherden ska med hjälp av sin teologiska utbildning och pågående reflektion bidra till att församlingen kan formulera en gemensamt erövrad teologisk grundhållning. En sådan gemensamt erövrad teologisk grundhållning formuleras i arbetet med församlingsinstruktionen. Och den teologiska grundhållningen proklameras varje gång en kyrkoherde tar till orda inför förtroendevalda eller medarbetare.

En kyrkoherde måste hela tiden ha något att berätta. En kyrkoherde måste i allt, från den egna förkunnelsen, till inledningstalet vid varje kyrkofullmäktige, till hyllningstalet då den äldste kyrkvärden fyller år, formulera den teologi som församlingen grundar sig på. I Täby ska vi enligt vår församlingsinstruktion välsigna det goda, utmana det privilegierade och upprätta det brustna. Den teologiska grundhållningen tål att upprepas. En kyrkoherde som tiger eller pratar om annat sköter inte sin uppgift. Jag har tyvärr sett alltför mycket av tigande och därmed frånvarande ledarskap i både stift, kontrakt och församlingar.

För att kyrkoherden inte ska drunkna i administration behövs ändamålsenliga enheter. I Malmö finns vår största enhet under en kyrkoherde. Det förefaller vara en ändamålsenlig enhet, även om fusioner alltid är besvärliga, även i den stora världen utanför kyrkan. Däremot har vi många små enheter där kyrkoherden får göra det mesta. Det är orimligt. Sammanläggningar är dock inte lösningen på alla problem. Många kyrkoherdar på landsbygden tillbringar den mesta tiden i bilen på väg mellan olika delar av vidsträckta pastorat. Det kan inte vara ändamålsenligt. Nu är inte allt i Sverige stad, så den här geografiska obalansen måste tas i beaktande. Stora enheter som Malmö är inte samma sak som stora enheter i Luleå stift. Hur det här ska lösas vet jag inte.

I Kyrkans Tidning berättar Alexandra Cimbritz om de åtgärder som hennes eget Göteborgs stift och de flesta andra stift försöker med för att underlätta för kyrkoherdar. Men det är tre saker som saknas i sammanhanget.

För det första. Att vara kyrkoherde är inte konstigare än att vara chef i andra sammanhang. Därför borde kyrkoherdar både utbildas och fortbildas med andra chefer, från andra håll. Själv har jag gärna sökt mig till utbildningsföretag hellre än till stiftskansliernas utbud av fortbildning. Jag möter också regelbundet en chefscoach och inte en inomkyrklig mentor. Det ger luft under vingarna och vidgade vyer kan jag lova.

För det andra. Vi är ibland sjukligt ledarfixerade i kyrkan. Det är inte sunt. Poängen med att vara chef är att sätta andra i arbete, inte att göra allt själv. Se Andra Moseboken 18:13ff. och Apostlagärningarna 6:1ff. Vi behöver stärka medarbetarskapet. Det borde inte vara så svårt i kyrkan, med tanke på att en kyrkoherde inte kan byta jobb med sina medarbetare, utom med prästerna. Det här skiljer kyrkan från andra sammanhang. En rektor är lärare, en chefsläkare läkare och en städledare städare. Men en kyrkoherde är varken musiker, lokalvårdare eller kyrkogårdsarbetare. Jag själv kan inte utföra de flesta av mina medarbetares arbetsuppgifter. Alltså måste jag stärka deras medarbetarskap, se till att de självständigt och med hög kompetens utför sina uppgifter.

Herbert von Karajan fick en gång frågan hur man dirigerar en så stor och kompetent orkester som Berlinfilharmonikerna. Svaret var enkelt: Nicht stören! Stör dem inte. Just så ska en chef förhålla sig till kompetenta medarbetare. Fungerar däremot inte en medarbetare måste kyrkoherden förstås gripa in, ställa till rätta och ibland avveckla.

För det tredje och sista. Kyrkoråden måste ta sitt ansvar som församlingens styrelse. Det innebär bland annat att skilja mellan styrning och ledning. Att inte se sig som en grupp ideella medarbetare som ska ha åsikter om högt och lågt. Att inte utöva prickskytte och underminera den kyrkoherde man valt och anställt. Här finns tyvärr inga instrument för vettig tillsyn. Alltför många kyrkoråd tycks missköta sin uppgift. Val vart fjärde år är ett lite väl trubbigt instrument för att komma till rätta med det här problemet. Någon form av annan tillsyn borde finnas löpande under mandatperioderna. Det räcker inte med vänlig uppmuntran när förtroendevalda agerar utifrån maktperspektiv som saknar grund i kyrkoordningen.

Till sist. Jag tycker det är roligt att vara kyrkoherde. Att få leda människor, som jag gjort sedan jag var konfirmandledare som 15-åring, är spännande och lärorikt. Att, som jag får göra i Täby, samspela med en kompetent styrelse likaså. Det är inga stora gester som behövs. Man åker bara till jobbet på dagarna och utför chefsuppgifter, med Guds hjälp.

Michael Öjermo,
kyrkoherde i Täby, Stockholms stift