Mellangrödor som den nya kolinlagrande frälsaren susar förbi näsan på vallodlaren. Att prata om kolinlagring utan att ha vallodlingen med i resonemanget är närmast hånfullt. Det skriver Linda af Geijersstam från Svenska Vallföreningen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
EU:s nya gemensamma jordbrukspolitik innehåller ord som miljö, hållbarhet, klimat, och livsmedelsförsörjning. Här kan vi bidra, vi som driver företag där vi jobbar med att samarbeta med idisslare. Grovfodret till våra djur kommer från grödor med stor förmåga till kolinlagrning, biologisk mångfald, minskad mängd kemisk bekämpning och växtnäringsläckage. Och som grädde på moset nyttjar vi stora arealer med för oss oätlig biomassa som idisslarna omvandlar till livsmedel.
Vi får i de nya ersättningarna både ros och ris. Jordbrukspolitik och ersättningar är inte bara pengar i plånboken som gör att bonden har råd att köpa mat till sig själv också. Det är också en symbol. Ska man slita hårt kan det vara betydelsefullt att någon annan, och helst många, tycker att det man gör är viktigt och bra. Att som i det nya stödsystemet ta bort vallstödet är en sådan tydligt negativ symbol.
Vallstödet är borta och ingen saknar dess krångliga regelupplägg. Den senaste tiden har en våg av återbetalningskrav dragit över vallstödssökande. Att det ska vara så enkelt att göra fel är helt orimligt. Men att kapitulera för ett upplägg som från början var dömt att misslyckas är inte heller rimligt. Kraven på tre års liggtid och en areal att hålla sig till var inte bra. Att vallstödet inte gällt alla är inte heller bra. Det är förståeligt att en ersättning behöver vara förenad med en prestation. Men det är faktiskt svårt att förstå att den stora potential det innebär att ha en flerårig gröda inte är prestation nog.
Vallstödet gör inte att vallodlingen ökar – så har resonemanget varit. Men all odling bygger på en ekonomisk kalkyl. En del av vallfodret går mycket väl att ersätta med annat i foderstaten, nu blir det plus i de kalkylerna. Den som odlar för avsalu får samma effekt. Det finns också nya sätt att öka vallanvändningen där bioraffinering är en spännande utveckling.
Mellangrödor som den nya kolinlagrande frälsaren susar förbi näsan på vallodlaren. Att prata om kolinlagring utan att ha vallodlingen med i resonemanget är närmast hånfullt. Vall är Sveriges största gröda. Kan man lägga på någon procent i areal, produktion eller annan åtgärd som höjer kolinlagringen lite lite grand på det vi redan har, då blir det stor utväxling. Att satsa på ett säkert kort. Den vall som man lyckats etablera ligger säkert och tuggar i sig kol.
Nu är det kört för vallstödet, det förstår vi, men vi slutar inte hoppas på nya förslag. Kom med något som ger alla vallodlare ett skäl att fortsätta jobba med alla vallens fördelar. Visa vad vallen är värd för oss alla.
Linda af Geijersstam
Vice ordförande i Svenska vallföreningen
