Haboskogen, Naturreservat

I Haboskogen sker förändringar plötsligt och dramatiskt. När sandmassorna sätts i rörelse är det inget som kan stoppa händelseförloppet. Erosionen skapar ett säreget landskap som kan vara både farligt och fascinerande att uppleva.

Naturreservatet Haboskogen utgörs av en strandbrink längs Vätterstranden mellan Hornåns och Lufsebäckens dalgångar. Strandbrinken består av en platå med en erosionsbrant som stupar ned i Vättern. Området delas i en nordlig och sydlig del av den uttorkade bäckravinen Friaredalen, som skär genom platån.

Syfte

Syftet med naturreservatet är att för framtiden bevara och utveckla ett naturskogsartat område, med dess flora, fauna och naturliga successioner. Och att områdets geologiska processer ska kunna fortgå utan mänsklig påverkan, och därigenom bibehålla dess representativa och karakteristiska utformning, samt dess höga geologiska värde. Inom ramen för nämnda syften, ska reservatet ge möjlighet till naturupplevelser och naturstudier inom området.

Växt- och djurliv

I branten växer träd i varierade åldrar. Många är avbrutna och omkullvräkta av de ständiga rasen och befinner sig i olika nedbrytningsfaser. Det rika utbudet av död färsk ved gör området värdefullt för många insekter.

Längs stranden växer främst gråal. Ovanför branten växer tallskog med inslag av gran. På platån finns flera av gammelskogens växter, till exempel den lågväxta orkidén knärot och den sällsynta rylen, ett vintergrönt ris med platta läderartade blad och rosa blommor . I ravinerna är floran särskilt rik med många lundväxter.

I skogskanten finns vanligt förekommande arter som olika mesar, korsnäbbar och hackspettar.

Erosionsbranten

Erosionsbranten har sitt ursprung långt tillbaka, från den tid då Baltiska issjön täckte stora delar av Sydsverige. Issjön, som hade bildats efter inlandsisens avsmältning, tappades ur i takt med landhöjningen. Åar och bäckar fick då brantare fall och djupa ådalar och branta bäckraviner bildades. I de blottade strandslänterna mellan vattendragen uppstod skred och ras. Landhöjningen pågår fortfarande. Därför förändras Vätterns vattenyta hela tiden och erosionen vid vattenlinjen fortgår.