Frigjord framtidsfiktion

Året är 2050 när försäkringssäljaren Cathrine Lindell får hem sin nya leksak – den populära sexdockan Bobby Love. Han har sex olika funktionslägen, från SP (socialt förspel) till ES (efterspel), och är utrustad med en bred konversationsdatabas, såväl som en »vertikalpenis« för optimal g-punktsstimulering.

Med Bobby kan Cathrine slå sig fri från den manliga blicken och utforska sina begär utan hämningar. Vad hon inte vet är att tillverkaren Swerotica AB noggrant följer hennes interaktion med dockan – ett led i en produktutveckling som kommer att sluta i katastrof.

I den satiriska framtidsromanen Bobby Love (2019) ville författaren Marina Nilsson utforska vad kvinnlig sexualitet kan vara när den inte anpassar sig till en partner.

– Då uppstår ett intressant rum där du kan höra din egen röst. Det handlar om att komma ifrån det behagfulla och de spelregler som finns där, säger hon.

Marina Nilsson inspirerades av forum på nätet där heterosexuella kvinnor diskuterade nya sexhjälpmedel, som alternativ till sex med män. Hon placerade berättelsen i en nära framtid för att göra skrivandet mer lustfyllt.

– Fantasin blir mer otyglad, som att rida barbacka.Det är mycket mer kreativt och lekfullt än att skriva en nutidsskildring.

»Hela universum har blivit ett »safe space«.«

Framtiden är en populär skådeplats för berättelser om sexualitet och fortplantning, relationer och identitet. Ofta handlar det – som i fallet med Bobby Love – om att forska i nutidsfenomen genom att dra dem till sin absoluta spets, in i framtiden. Författare och filmare kan måla upp varnande dystopier eller pröva nya sätt att leva, bortom nutidens seglivade strukturer.

På 1960-talet kom en våg av feministisk science fiction-litteratur där kvinnliga författare föreställde sig en radikalt annorlunda framtid än deras manliga kollegors högteknologiska och ofta våldsamma scenarion. Författare som Ursula Le Guin och Joanna Russ skapade androgyna och enkönade framtidsvärldar för att ifrågasätta samtidens könsförtryck.

I dag dyker samma frågor – och en myriad andra sexualpolitiska tankegångar – upp i breda Hollywoodfilmer och påkostade streamingserier. Som i HBO-serien Raised by wolves (2020), där två androider blir ansvariga för mänsklighetens fortlevnad.

Litteraturvetaren Jenny Bonnevier, som forskar på feministisk science fiction, är kluven till kommersialiseringen.

– Den speglar ett försök att engagera sig i en mer jämställd diskussion och röra sig med tiden, men de hamnar ofta i en heterosexuell och maskulinistisk rädsla för mångfald, – »hur hanterar vi vår oro och ångest kring detta?«. Raised by wolves är gränsöverskridande på alla möjliga sätt, men ändå måste androiderna vara mamma och pappa för att ta hand om barnen. De blir mänskliga genom att gå in i en sorts heterosexuell relation med varandra.

Jenny Bonnevier vill istället lyfta fram hur science fiction-litteraturen de senaste åren har blivit en plats där hbtqi-rörelsen kan finna tröst och gemenskap, i framtidsskildringar där kampen för frigörelse redan är vunnen. Hela universum har blivit ett »safe space«.

»Det vimlar av fallossymboler i popkulturen men den kvinnlig anatomin blir sällan hyllad«

Hon nämner författaren Becky Chambers bokserie Wayfarer (2014-), där en stukad mänsklighet har blivit upptagen på nåder i en fredlig, intergalaktisk federation. En av seriens karaktärer är en AI vars medvetande har flyttats från ett rymdskepp till en människoliknande kropp – en kropp som hon känner sig oerhört obekväm i.

– Det finns väldigt mycket i den skildringen som speglar frågor om könsdysfori, om vad det är att vara helt hemma i sin kropp och att inte vara det. Det är en serie böcker som jag blir väldigt glad av att läsa, där finns ingen dogmatisk heteronormativitet att förhålla sig till och slåss mot – de handlar om glädjen i att leva.

Samma glädje genomsyrar den amerikanska artisten Janelle Monáes framtidsvisioner. I hennes multikonstverk Dirty computer (2018) vävs popvideor samman i skildringen av en totalitär framtid där Monáe – svart, pansexuell och ickebinär – stämplas som avvikare. Hon tvingas genomgå en invasiv inre »städning« där hennes minnen spelas upp och raderas tills hon kan revoltera och återupprätta en icke-vit, queer utopi.

– Hon har skapat en science fiction som inte handlar om tekniska landvinningar utan om social förändring – hennes utopi är drömmen om en radikalt jämlik framtid, säger populärkulturforskaren Dan Hassler-Forest, som har skrivit två böcker om Janelle Monáe,

Mest uppmärksammad blev den euforiska videon till Pink, där Janelle Monáe och hennes posse av svarta, queera kvinnor chillar, flörtar och dansar i chockrosa »blygdläppsbyxor«.

– Det vimlar av fallossymboler i popkulturen men den kvinnlig anatomin blir sällan hyllad – i Pink skapar Monáe en liten utopisk ficka där det varken finns behov av män eller manliga symboler. Men videon har också en lekfullhet, hon laddar feministiska kärnidéer med en smittsam kärleksfull energi, och skapar en miljö som blir attraktiv för alla, säger Dan Hassler-Forest.

Han menar att framtidsfiktionen får oss att fundera på hur vår värld skulle kunna vara helt annorlunda. Vi kan se hur det val vi gör varje dag kan påverka vår framtid.

– Jag tror att genren hjälper oss att förstå att världen är i ständig förändring, med oss som aktiva medskapare, säger han.

»I zonen har alla hinder för lycka avskaffats, inklusive döden.«

Men berättelser om framtiden kan också ställa svåra frågor om sex och relationer, utan att ge några enkla svar. Ett exempel är Lyra Ekström Lindbäcks roman Allting växer (2018), som utspelar sig i en framtid då samhällets elit bor i en klimatskyddad, konstgjord zon – avskilda från resten av mänskligheten som kämpar för sina liv i den förstörda naturen.

I zonen har alla hinder för lycka avskaffats, inklusive döden. Ändå drabbas huvudpersonen Jossi av en djup depression som får henne att gå med i en radikal motståndsrörelse som vill återställa naturens makt över människan.

– Många dystopier utspelar sig i en totalitär stat och sen kommer det goda upproret. För mig blir det bara eskapism. Om det var jätteenkelt att se skillnad på det goda och det onda, då skulle vi inte ha några problem, säger Lyra Ekström Lindbäck.

Allting växer innehåller två sexscener, diametralt olika men med ett gemensamt – bristen på njutning. När Jossi ligger med sin man Mads (som är trans) har hon tillgång till otaliga hjälpmedel, från suggestivt ljusspel till en inbyggd vibrator i hans penis, men känner sig helt tom. I den andra scenen blir hon övermannad i ett naturreservat av sin sektledare, ett samlag som gränsar till våldtäkt.

– Jag ville ställa dem mot varandra, för varken den råa »naturligheten« eller den totalt kontrollerade »upplysta« sexakten är vägen till bättre, mer autentiskt sex. Jag tror att man måste förhålla sig mindre ideologiskt till sex och till sin egen identitet – vi är inga Excelark med preferenser. För mig är njutning och upphetsning och kärlek något mycket mer svårgripbart, säger hon och tillägger:

– I läsaren vaknar kanske en osäkerhet kring »vad är då bra sex?« Då har jag i alla fall lyckats kommunicera ett frågetecken.

Karin Svensson är frilansjournalist.

FYRA FUTURISTISKA KULTURTIPS!

High life (långfilm, 2018)

Franska mästerregissören Clare Denis debuterar på engelska med den omskakade – och ohämmat erotiska – framtidssagan om en grupp dödsdömda unga brottslingar som tvingas delta i ett experiment ombord på ett rymdskepp, på väg mot ett svart hål. Med på resan är en forskare (Juliette Binoche) som är besatt av tanken på att använda besättningen för att avla fram ett barn.

Black mirror (tv-serie, 2011- )

I denna påkostade tv-serie dras olika samtidsfenomen till sin absoluta spets, in i framtiden. Homofobi och machonorm rannsakas i avsnittet Striking vipers där två straighta killkompisar börjar spela VR-spel tillsammans och upptäcker att de gillar att ha sex med varandra i den virtuella världen. San Junipero skildrar en lesbisk kärlekshistoria som sträcker sig bortom döden.

Bärarna (roman, 2020)

I Pojkarna-författaren Jessica Schiefauers framtidsroman har en pandemi delat upp mänskligheten i Bärare (kvinnor) som lever i ett utopiskt, hållbart samhälle med medborgarlön och 10 timmars arbetsvecka, och Spridare (män) som isoleras i torftiga reservat. När läraren Nikkis partner blir besatt av att bära ett barn inleds en inre och yttre resa som ska skaka om hela hennes föreställningsvärld.

Star Trek: Discovery (tv-serie, 2017-2024)

Sedan 1966 har Star Trek utmanat rådande hegemonier – med undantag för heteronormen, fram till 2017. På rymdskeppet Discovery finns inte bara en queer person utan ett gift par, chefsingenjören Stamets och skeppsläkaren Culber (vi får till och med se dem borsta tänderna ihop). I den tredje säsongen bildar de en queer familj med den unga, icke-binära Adira och hens pojkvän, transmannen Grey.