Ibland roar jag mig med att fundera över hur dumt folk tänkte förr i världen (och även nu för tiden fastän människan inte har så många fasta bevis för överlevande dumheter). Jag tänker till exempel på en av de världsberömdaste engelska ekonomerna och prästerna genom tiderna, nämligen Thomas Malthus. (Är det inte märkvärdigt hur många av de klassiska ekonomerna från Upplysningstiden som samtidigt var präster? Det finna säkert något självklart skäl även om inte jag skådar förklaringen särskilt tydligt. För Malthus själv var det två flugor i en smäll: genom att idka avhållsamhet gjorde människorna Gud glad och säkerställde att det inte föddes så många barn varigenom folk slapp dö den plågsamma svältdöden.)

När jag sålunda tänker på sådana som Malthus undrar jag om filosofer som han kunde ta sig själva på allvar. Han visste nog att världsbefolkningen vid hans egen tid – runt år 1700 – mellan tummen och pekfingret låg kring en halv miljard personer vilket var hundratusen fler än några sekel tidigare. Tvärtemot hans egen världsberömda befolkningsteori hade människorna således inte alls konkurrerat ihjäl varandra för att komma åt maten utan i stället måste det närapå ha rått överflöd. Se bara på hur bakterier förökar sig i ett provrör med näring. Om bakterierna blir fler så vet man att det finns näring i röret.

Ändå har Malthus teorier, trots att de nu i ytterligare trehundra år visat sig ohållbara – världsbefolkningen närmar sig nu nio miljarder människor – fortfarande ett märkvärdigt stadigt grepp om våra moderna, genom träning skarpslipade sinnen. Visserligen erkänner kvarvarande malthusianer att en hel del av de på senare tid tillkomna miljarderna nog har människans livsmedels- och medicinsktekniska framsteg att tacka för sin överlevnad men på den punkten verkar argumentationen anpassa sig efter nya användarkrav: nu är det inte matbrist som oroar utan syrgasunderskott eller andra klimat- och miljöhot.

Mitt första jobb som förste byråsekreterare på Sida var att delta i utformningen av Tanzanias befolkningsplan, vilket, vad jag kunde förstå, inte bara var onödigt utan också dyrt.

Den grundläggande malthusianska frågan vet jag inte om någon besvarat eller ens försökt besvara. Frågan är om högre befolkningstäthet – allt annat lika – ökar eller minskar jordens bärkraft för mer folk. Om man ser empiriskt på frågan verkar det inte vara någon tvekan om att nymalthusianerna har fel. Ju mer folk tränger ihop sig, desto mer stjärterum finns det kvar. Jämför befolkningsrörelserna i Norrlands inland med hur folk flyttar i trakterna kring Hong Kong. Det sägs att jordens befolkning kommer att nå en mättnadspunkt om några decennier (som om även denna variabel lät sig styras av majoritetsbeslut i FN). Det är inte jag så säker på. Snarare kommer samerna att lockas av livsstilen i Hong Kong och flytta dit. De ser ju inte helt olika ut.