Kineserna var de första som började använda efternamn. Enligt kinesisk folklig tradition införde kejsar Fuxi efternamn för cirka 4 000 år sedan – dels för att förhindra att nära släktingar gifte sig med varandra, och dels för att kunna genomföra folkräkningar.
Efternamn var dock förbehållna aristokratin fram till omkring 500-talet före Kristus, då historiska källor visar att även kineser som inte tillhörde samhällets översta skikt tog efternamn.
Även i Europa var efternamn i århundraden förbehållna adeln, eftersom dokumentation av släktförhållanden hade stor betydelse inom adliga kretsar. I slutet av 1300-talet började emellertid efternamn förekomma även bland gemene man.
En viktig drivkraft i den utvecklingen var digerdödens härjningar från 1346 till 1353, som lade omkring hälften av Europas befolkning i graven.
Böldpestens hjälplösa offer dog i regel mindre än en vecka efter att de insjuknat.
Bönder stod högt i kurs
När pestens dödliga grepp lossnade vaknade de överlevande upp till helt nya samhällen. Eftersom så oerhört många människor hade dött var bönders arbetskraft synnerligen eftertraktad, och godsägare bjöd över varandra för att locka lantarbetare till sina gårdar.
Många bönder och andra flyttade därför från de områden som de varit bundna till i generationer och samlades i större bebyggelser.
Den ökade rörligheten skapade ett ökat behov av att kunna identifiera enskilda personer, och det räckte inte längre med enbart förnamn. Många antog därför ett efternamn, som i regel hade en koppling till deras hemort, naturen eller släktförhållanden – till exempel Bergsten, Björk eller Andersson.
I Sverige kom den första lagen som reglerade släktnamn i december 1901, dessförinnan var det enbart adelsnamn som omfattades av regler och förordningar.