Opuscula Historica Upsaliensia 14 Gudrun Andersson Lennström Marie Lennersand Sprickor i muren Funktion och dysfunktion i det stormaktstida rättssystemet Opuscula Historica Upsaliensia utges av Historiska institutionen vid Uppsala universitet och syftar till att sprida information om den forskning som bedrivs på institutionen. Redaktion: György Novåky, Peter Reinholdsson, Niklas Stenlåås. Löpande prenumeration tecknas genom skriftlig anmälan till Opuscula, Historiska institutionen, S:t Larsgatan 2,753 10 Uppsala. Enstaka nummer kan beställas från Historiska institutionen. För ytterligare information kontakta på telefon 018-18 15 36, 18 15 51, telefax 018-18 15 28 eller E-mail gyorgy.novaky@hist.uu.se Gudrun Andersson Lennström Marie Lennersand Sprickor i muren Funktion och dysfunktion i det stormaktstida rättssystemet Cracks in the Wall Function and Dysfunction in the Legal System in Sweden's Age of Greatness Distribution Historiska institutionen, S:t Larsgatan 2, 753 10 Uppsala © Gudrun Andersson Lennström & Marie Lennersand 1994 Grafisk form och sättning: Anilex HB Printed in Sweden by Reprocentralen HSC 1994 ISBN 91-506-1071-6 ISSN 0284-8783 INNEHÅLL FÖRETAL - SPRICKOR I MUREN FÖRORD FÖRKORTNINGAR v vii viii MAKT OCH MYNDIGHET KRING 1686 ÅRS LAGKOMMISSION OCH KVINNANS VARDAGSMAKT 1 av Gudrun Andersson Lennström 1 UNDER MANS MYNDIGHET? 1.1 Den gamla lagen och den nya 1.1.1 1686 års lagkommission 1.2 Kvinnan och makten 1.2.1 Makt och auktoritet - habilitet och behörighet 1.3 Målsman och myndighet 2 3 3 9 10 12 14 20 2.1 Äger söka och svara för henne 2.2 Då ärve son lika som dotter och dotter lika som son 2.2.1 Fundamentala argument 2.2.2 Kasuistiska argument 2.3 Ej må hustru köp sluta om fast gods 2.3.1 Säljande av hustrus jord 2.3.2 Hustrus betalning för gäld 2.3.3 Handel och testamente 2.4 Fader vare sin dotters giftoman 26 26 37 39 48 53 54 57 61 64 BEHOVET AV EN BEHÖRIG KVINNOROLL 68 ATT KONTROLLERA SIN TILLVARO SUMMARY: POWER AND AUTHORITY. THE LAW COMMISSION OF 1686 AND THE POWER OF WOMAN IN EVERYDAY LIFE 77 KÄLLOR OCH LITTERATUR 80 iii HÖGA HERRAR PÅ VISIT KOMMISSIONEN TILL VÄSTERNORRLANDS LAGSAGA 1670 89 av Marie Lennersand 1 PROBLEMFIXERING: DEN STARKA STATEN OCH SAMHÄLLET 1.1 Det man inte kunde göra på tinget 1.2 Alternativ rättskipning och förvaltning 1.3 Dömande kommissioner 2 3 DEN STARKA STATEN OCH LOKALFÖRVALTNINGEN: KOMMISSIONEN TILL VÄSTERNORRLAND 1670 91 91 95 97 2.1 Tjänstemännen 2.1.1 Ämbetsmissbruk 2.1.2 Hot om repressalier 2.1.3 Tjänstemännens skiftande lojaliteter 2.2 Rättskipningen 2.2.1 Kommissionen omorganiserar 2.2.2 Förhållandet till andra rättsinstanser 2.2.3 Förordningarnas efterlevnad 2.3 Försöken att kontrollera kyrkan 2.4 Städernas tillstånd 2.5 De nya provinserna 2.6 Det inte helt lyckliga slutet 100 105 107 113 115 117 118 120 121 124 129 132 134 KOMMISSIONERNA OCH DEN STARKA STATEN 135 SUMMARY: MIGHTY LORDS CAME VISITING. THE LEGAL COMMISSION IN THE DISTRICT OF VÄSTERNORRLAND IN 1670 142 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 144 iv FÖRETAL - SPRICKOR I MUREN En mur kan användas som metafor för rättssystemet - regler som omgärdar samhället och som reglerar de sociala relationerna inom det. Under stormaktstiden intensifierades ett sådant murbygge. Det ingick som en del i strävan att omdefiniera relationen mellan stat och samhälle. Arbetet tog tid och konstruktionssvårigheterna var emellanåt påtagliga. Intentionerna svarade inte alltid mot verkligheten - muren hade sprickor. Sådana sprickor i det stormaktstida rättssystemet studeras i två artiklar i denna volym av Opuscula. Utifrån den breda tradition av 1600-tals forskning vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet presenterar här författarna nya frågeställningar och de söker svar i hittills lite uppmärksammade källor - de statliga kommissionernas rapporter och betänkanden. I Gudrun Andersson Lennströms artikel Makt och myndighet studeras kvinnornas maktinnehav belyst genom de diskussioner som fördes inom 1686 års lagkommission. Kvinnorna utgjorde ett problem för rättssystemet. Ett samhälle i förändring ställde krav på förändringar också i kvinnors rätt, men för detta var inte rättssystemet utformat. I praxis måste emellertid problemet lösas - muren utsattes för påfrestningar och sprickor uppstod. Ur denna synvinkel var sprickorna funktionella. Genom dem, och genom att utvidga dem, kunde rättssystemet anpassas till praxis. I Marie Lennersands artikel Höga herrar på visit, där kommissionen till Västernorrland 1670 behandlas, framstår sprickorna istället som dysfunktionella. Det rättsliga och adminstrativa systemet hade brister som ledde till dålig förvaltning eller rentav maktmissbruk från lokal nivå ända upp till länsnivå. För att täta dessa sprickor sändes kommissarier ut i kungens namn. En dialog fördes mellan kungamakt och undersåte i syfte att effektivisera rätten och administrationen. Härigenom skulle muren förbättras, men dess funktionsduglighet skulle också framgå, varvid den legitimerades och undersåtarna disciplinerades till att hålla sig inom dess hägn. Forskningsprocessen består inte bara i att lägga nya kunskapselement på redan existerande; ibland måste det gamla ersättas - ibland måste v murar bräckas - för att ge utrymme åt ny kunskap och nya tolkningar. Detta för vetenskapen nödvändiga byggnads- och rivningsarbete sker i forskningsfronten där de unga forskarna oftast står i främsta ledet. Det är därför särskilt angenämt att få presentera två unga kvinnliga historiker som här demonstrerar sina framskjutna positioner inom forskningen. György Novåky vi FÖRORD Föreliggande artiklar utgör fördjupningar av vissa aspekter av våra respektive avhandlingsämnen. Den övergripande tematiken kommer att behandlas mer ingående i våra kommande avhandlingar. Det har känts mycket stimulerande och vetenskapligt tillfredsställande att genomföra en mindre och avslutad undersökning vid sidan av det mer långdragna avhandlingsarbetet. Samtidigt ska det nu bli skönt att gå tillbaka till våra egentliga forskningsuppgifter. Först vill vi tacka redaktörerna György Novåky och Peter Reinholdsson för att de gett oss möjlighet att publicera våra arbeten i denna form. Båda har på olika sätt ägnat oss och vårt arbete mycken tid. Makt och myndighet har lästs av Stellan Dahlgren, Anders Florén och Peter Reinholdsson. De diskussioner som följt härav har varit ytterst givande och på flera sätt bidragit till att texten blivit bättre och bättre. Thorsten och Margarete Andersson har korrekturläst och även kommenterat texten. Ett stort tack för allt arbete och all den tid ni lagt ned. Uppsatsen är en delrapport inom projektet Sociala normer och maktrelationer, vilket finansieras av Forskningsrådsnämnden. Höga herrar på visit har väsentligen förbättrats efter att ha lästs och kommenterats av Torkel Jansson, György Novåky och Peter Reinholdsson. Martin Melkersson och Britt Marie Lennersand har korrekturläst och kommit med goda råd under arbetets gång. Uppsatsen skulle dock aldrig ha sett dagens ljus om inte Janne Backlund och Anders Thoré ett otal gånger ryckt in för att hjälpa till när datorn krånglade. Ett sista tack går till Ylva Hasselberg, som översatt sammanfattningarna till engelska. Efter att ha ägnat århundradets varmaste sommar åt denna lilla skrift, avslutar vi nu arbetet när de första höststormarna viner. Uppsala september 1994 Gudrun Andersson Lennström & Marie Lennersand vii FÖRKORTNINGAR BB DB I DB II EB GB GH HaB HB HR HSH HT KB KrLL MB MELL NHT RB RR SB I SB II SBL SH SHB SMK ST TB ÅH ÄB ÄK viii Byggningabalken Dråpmålabalken I (med vilja) Dråpmålabalken II (av våda) Edsöresbalken Giftermålabalken Göta hovrätt Handelsbalken Högmål abal ken Hovrätter Handlingar rörande Skandinaviens historia Historisk tidskrift (Sverige) Konungabalken Kristoffers landslag Missgärningsbalken Magnus Erikssons landslag Historisk tidsskrift utgitt av Den norske historiske förening Rättegångsbalken Riksregistratur Sårmålabalken I (med vilja) Sårmålabalken II (av våda) Svenskt biografiskt lexikon Svea hovrätt Svea hovrätts brev Svenska män och kvinnor Sveriges traktater med främmande magter Tingmålabalken Åbo hovrätt Ärvdabalken Äldre kommittéer Gudrun Andersson Lennström MAKT OCH MYNDIGHET KRING 1686 ÅRS LAGKOMMISSION OCH KVINNANS VARDAGSMAKT POWER AND AUTHORITY THE LAW COMMISSION OF 1686 AND THE POWER OF WOMAN IN EVERYDAY LIFE 1 UNDER MANS MYNDIGHET? Då de hava natt sammanlegat, då är han hennes rätte målsman, och äger söka och svara för henne.1 Den här anförda lagtexten är hämtad ur Kristoffers landslag och sammanfattar, i all sin korthet, hustruns juridiska omyndighet. Citatet har dock ofta getts en vidare tolkning, och sägs stå för det äldre samhällets syn på kvinnan, där kvinnan är underordnad mannen och underkastad hans makt. Forskningen har visat, och visar ständigt, att en så enkel bild inte är applicerbar på verkligheten. Kvinnor uppträdde ofta på egen hand i t.ex. rättssammanhang och de utgjorde en viktig grupp i syfte att bevara samhällsordningen.2 De var, på en mer konkret nivå, naturligtvis nödvändiga i produktionen, även inom andra områden än jordbruk.3 I denna problematik har de norska forskarna S0lvi Sogner och Hilde Sandvik tagit sin utgångspunkt. I en artikel diskuterar de förhållandet man-kvinna med avseende på produktionen. Att man i tidigare forskning främst koncentrerat sig på mannens förehavanden beror på att kvinnors arbete inte varit lika synligt, eller rättare sagt inte synligt på samma sätt som männens arbete.4 Ser man dessutom till lagtexter och en normativ nivå blir koncentrationen på mäns arbete än tydligare, då dessa källor främst reglerar områden som domineras av män. Dagens forskning har i allt högre grad uppmärksammat nya typer av källmaterial. Domboksmaterial av olika slag ger t.ex. en god möjlighet att komma det vardagliga livet nära. Än viktigare är kanske att man även börjat integrera kvinnor inom olika teoretiska områden. Christina Florin har funnit att professionaliseringsteorier inte tillräckligt kan förklara utvecklingen inom folkskollärarinneyrket. Utöver professionaliseringsprocessen formades yrket 1 KrLL, GB 6:1, 9. Äldre källor citeras i moderniserad form för att underlätta förståelsen. Se t.ex. Segalen 1983, Amussen 1988, Sogner & Sandvik 1989. 3 Se t.ex. Rydén 1990, Florén 1991. Se vidare Medick 1976, s. 310ff., där han menar att kvinnans position förbättras i och med protoindustrialiseringen. Denna slutsats har, på goda grunder, kritiserats av Gullickson 1991, s. 206f. 4 Sogner & Sandvik 1989, s. 434 ff. 2 3 också av en feminiseringsprocess, samtidigt som en statlig byråkratiseringsprocess spelade viss roll.5 Ännu ett tydligt exempel på en fruktbar integrering av kvinnor som analysobjekt återfinns i ett arbete av Anders Florén, vilket behandlar kvinnans roll som producent i bergshanteringen.6 På många punkter har man således vidgat historieskrivningen till att innefatta ett kvinno- eller än hellre ett genusperspektiv, och vikten av att utforska kvinnors historia behöver inte längre understrykas. Vad man hittills kanske inte gjort i tillräckligt stor utsträckning är att nyansera den normativa bilden av kvinnan. Istället har man stannat vid att konstatera att lag och praxis skiljer sig åt i många viktiga hänseenden, ett konstaterande som är nog så viktigt. Båda nivåerna är nödvändiga: att förklara verkligheten utan att relatera den till det normativa ramverket, d.v.s. till de utifrån lagen utgående intentioner människor hade att handla efter, är lika begränsat som att utifrån lagtexter dra direkta slutsatser om verkligheten. Men, det normativa materialet kan, och bör, underkastas en noggrannare granskning av vad som egentligen sägs om kvinnan och hennes möjligheter. Detta är också det övergripande syftet med föreliggande arbete. Utifrån ett i huvudsak normativt material kommer jag att undersöka kvinnans möjligheter under stormaktstiden. Med möjligheter, som ju är ett vagt begrepp, avser jag här möjligheter för kvinnan att kontrollera framför allt de sociala och ekonomiska omständigheter som på ett eller annat sätt berörde henne. Man kan också formulera det som möjligheter för henne att behärska sin tillvaro. Dessa möjligheter bestäms av en rad olika faktorer. Av stor betydelse var de faktiska möjligheter hon hade enligt lagen. Viktigt var också hur lagen tolkades i detta avseende. De diskussioner som fördes i lagkommissioner är ett sammanhang där innebörden av lagens mening ingående diskuterades. Synen på hur kvinnans möjligheter gestaltade sig är avgörande för hur hennes ställning såg ut i verkligheten. Särskilt viktiga är tolkningarna under stormaktstiden, eftersom lagen vid denna tidpunkt i många avseenden var föråldrad. När man inom forskningen har undersökt kvinnans möjligheter brukar hon definieras som omyndig och maktlös, utan någon närmare precisering av 5 Florin 1987, s. 15. Florén 1991. Se även Florén 1987 (avhandling). Florén skriver i förordet till det nyare arbetet att han, på frågan varför kvinnor inte uppmärksammats i avhandlingen, skulle ha svarat att kvinnorna inte var involverade i den direkta smidesproduktionen, och därför inte relevanta för undersökningen. Han fick dock aldrig den frågan, och han skulle senare komma att ge ett helt annat svar på densamma. 6 4 vad det innebär. Hennes faktiska möjligheter har inte beaktats. Låt oss därför först se lite närmare på själva begreppet myndighet. Ordet förekommer i en rad betydelser, alla på något sätt relaterade till makt. Myndighet kan vara en allmän maktbefogenhet, som hör samman med innehav av ett visst ämbete. Det kan även ha en snävare mening, och då stå för befogenhet att råda och bestämma över något.7 Det är den senare formen av myndighet som är aktuell i det här fallet, och den likställs med bl.a. rätten att handla med någon eller ha makt över någon. Att vara målsman över någon innebär att föra dennes talan, särskilt inför domstol, och får inte förväxlas med förmyndarskap, vilket innefattar att handha omyndigs egendom, sköta dennes angelägenheter samt just att vara dennes målsman.8 Förmyndarskapet är alltså överordnat målsmanskapet, och det senare ingår som en bland flera delar i förmyndarskapet. Att vara satt under målsman innebär således inte att man är omyndig. Denna åtskillnad begreppen emellan är viktig att komma ihåg, och jag återkommer till den nedan i samband med målsmanskapets förändring över tid. Såväl begreppet myndighet som målsman förekommer i det normativa materialet och rent betydelsemässigt ställer de inte till några större problem. Ser man till tolkningen av vad begreppen innebar i praktiken ter sig situationen inte lika oproblematisk. Lagar och förordningar författas på ett speciellt och tämligen stereotypt språk, och de framstår därigenom lätt som klara, genomtänkta och relativt oföränderliga. Därmed ökar risken dels för en snäv tolkning av texternas innebörd, dels för en övertolkning av vad de säger om samhället runt omkring. Framför allt det sista framstår som märkligt, eftersom man för nutida förhållanden villigt erkänner skillnaden mellan en formell och en informell nivå, men inte gör detsamma för äldre tid. Sålunda konstaterar man att dagens formella jämställdhet mellan könen inte alls motsvaras av någon jämställdhet i praktiken. Däremot skulle en äldre formell orättvisa motsvaras av en likaledes orättvis praktik. Dylika tolkningar är inte helt ovanliga inom historieforskningen,9 och utöver att konstatera det kan man fråga sig vari de här tolkningar har sin grund. Jag ska i avslutningen diskutera detta något. 7 SAOB M, sp. 1705­1708. SAOB F, sp. 2956, M, sp. 1811. 9 Denna ståndpunkt har ibland kallats "eländighetsforskning", d.v.s. att man för starkt betonat förtrycket av kvinnan. För en historiografi sk översikt av kvinnohistorisk forskning, se t.ex. Liljeström 1994. 8 5 Jag ställer mig således mycket tveksam till ett okritiskt anammande av lagtexternas syn på kvinnan som omyndig. I ett mer juridiskt hänseende var hon omyndig så till vida att hon stod under mannens målsmanskap samt att det fanns begränsningar för henne inom flera områden, men att därav dra alltför långtgående slutsatser om kvinnans möjligheter och om samhällets syn på kvinnan låter sig inte göras. Myndighetsbegreppet måste nyanseras på flera sätt. För det första måste man se på vad det innebär idag, och hur det fungerar som analysinstrument för äldre tid. För det andra måste dåtidens innebörd av begreppet granskas: vad innebar det egentligen att vara omyndig och att stå under någons målsmanskap? För det tredje, slutligen, måste man också mer systematiskt undersöka vad lagtexter egentligen säger om myndighet. Bakom lagtextens kategoriska språk döljer sig en mångfacetterad verklighet. I lagtexter, och i diskussioner kring dessa, har man emellertid tagit hänsyn till denna verklighet och ofta försökt anpassa lagar och lagförslag efter vardagslivets realiteter. I sammanhanget är myndighetsbegreppet av särskilt intresse, eftersom det definierar en stor del av befolkningen som omyndig. Endast de vuxna männen kommer då i åtnjutande av de rättigheter, och skyldigheter, som följer härav. Ett numerärt sett så snävt myndighetsbegrepp måste ha varit svårt att upprätthålla i praxis, framför allt i krigstider. Med många av männen ute i krig var det nödvändigt att kvinnorna kunde överta männens sysslor, både i produktionen och som företrädare för hushållet.10 För att komma åt kvinnans myndighet kommer jag att utgå från normativt material. Magnus Erikssons landslag, Kristoffers landslag och 1734 års lag är självskrivna som källor. Förordningar11 finns sammanställda i författningssamlingar, och jag har använt mig av Schmedeman, omfattande åren 1528-1701, och Modée, för perioden 1718-1740, samt som komplement årstrycket. I huvudsak kommer jag dock att använda mig av det material som 1686 års lagkommission lämnat efter sig. Främst är det de protokollförda diskussionerna inom kommissionen som är av intresse. Genom att olika åsikter kom till tals och förstärktes med argument för olika ståndpunkter utgör de ett gott komplement till det i stort ganska oförändrade innehållet i den medeltida landslagen och i 1734 års lag. Man kan se om en viss paragraf förbigåtts med tystnad eller om den kanske ansetts föråldrad redan vid sin tillkomst. Något 10 Se även Lindegren 1980, s. 122ff., 1984, s. 374. Förordningar används här som samlingsnamn för förordningar, stadgor, resolutioner, brev, plakat, påbud m.m. 11 6 större nytänkande kan man knappast säga att 1734 års lag ger uttryck för. Den gamla lagstiftningens anda vilar tungt över arbetet,12 och i såväl diskussioner som betänkanden åberopas ofta den gamla lagens oföränderlighet: man motsätter sig nymodigheter med argumentet att det är bättre att förbli vid det gamla. Materialet kompletteras med lagkommissionens olika förslag till vissa balkar, främst ärvda- och giftermålsbalkarna, utlåtanden däröver från bl.a. hovrätterna samt i viss mån riksdagshandlingar angående förslagen.13 De handlingar lagkommissionen efterlämnat utgör alltså ett ovärderligt material såtillvida att man kan se hur lagen och dess olika delar diskuterades. Lagtexterna i sig säger inte särskilt mycket om hur samtiden uppfattade rättssituationen. Förordningar och liknande kan sägas utgöra ett komplement till lagarna, även om de i likhet med dessa utgör en slags slutprodukt. Kommissionen däremot låter oss följa olika åsikter och förslag. Problemen att anpassa en äldre lagtext till nya förhållanden var många. Vissa reformförslag framstår, även för en nutida betraktare, som förvånansvärt moderna, och en del kom att verkställas först långt senare. Ett av de tydligare exemplen på detta är diskussionen om arvsrätt, en diskussion vilken längre fram kommer att analyseras. Protokollen visar, i ett större perspektiv, hur man såg på lagen som en helhet och hur rättstillämpningen tog sig uttryck vid denna tid.14 Det är inte helt lätt att komma åt myndighet och olika aspekter därav i lagkommissionens diskussioner. Protokollen, och även de register som är sammanställda, är grovt uppdelade efter olika balkar och vidare efter en mängd olika sakområden. Diskussioner om myndighet ingår i flera av dessa, framför allt i de som relaterar till ärvda- och giftermålsbalkarna. Även avsaknad av myndighetsdiskussion är av intresse. Om man beträffande t.ex. lika arvsrätt inte menade att kvinnors förmåga på något sätt begränsades av deras omyndighet, är just frånvaron av sådana argument intressant. Man bör då, givetvis, titta på vad de bygger sin argumentation på, liksom hur de bygger upp sin argumentation i övrigt. Det är således inte bara vad som sägs i sak som är av intresse, utan i vilket sammanhang det sägs och hur det motiveras. De områden som av forskningen brukar anföras som centrala när det gäller myndighet är rättskapacitet och förmåga att agera i ekonomiska 12 Östergren 1902, s. 134, Widerberg 1980, s. 29. Widerberg menar att lagen i huvudsak anslöt sig till tidigare rättspraxis, vilket t.ex. märks på den ålderdomliga straffrätten. För andra uppfattningar, se Jägerskiöld 1984a, s. Xf., Peterson 1985, s. 277. 13 Allt detta finns samlat i serien Förarbeten till Sveriges rikes lag 1686­1736. 14 Östergren 1902, s. 46. 7 sammanhang samt rätten att själv välja äktenskapspartner. En omyndig kvinna sägs således inte ha kunnat hantera ekonomiska göromål, välja äktenskapspartner själv och heller inte agera i rättsliga sammanhang. Arbetet kommer också att i stort disponeras utifrån dessa områden. Varje avsnitt inleds med en översikt av de faktiska möjligheter lagen erbjöd. Dessa beskrivs utifrån den medeltida Magnus Erikssons landslag, förordningar samt 1734 års lag, och visar därigenom på utveckling över tid. Därefter går jag in på de diskussioner som fördes i kommissionen, och för att man skall kunna förstå diskussionerna är det nödvändigt att först redogöra för rättsläget. Inledningsvis kommer jag att undersöka kvinnans rättskapacitet. Denna innefattar såväl hennes förmåga att agera rättsligt i egenskap av vittne eller kärande/svarande som hennes ansvar för brottsliga handlingar i allmänhet och sedlighetsbrott i synnerhet. Därefter kommer arvsfrågan att behandlas. Här inriktar jag mig på argument för och emot lika arvsrätt. Det berör direkt förhållandet mellan man och kvinna. Av intresse är dels hur man såg på mannens och kvinnans roller i samband med arvet, dels vilken typ av argument som användes för att plädera för den ena eller den andra åsikten. Var det just kvinnans rättighet man diskuterade, eller fanns det annat som talade för en lika arvsrätt? Ämnet har nära koppling till ekonomi, eftersom det även innefattar diskussioner om kvinnans ekonomiska habilitet. Andra ekonomiska frågor följer därnäst. Kvinnans myndighet diskuteras utförligt i samband med huruvida kvinnan kunde sägas vara ansvarig för mannens gäld samt under vilka förutsättningar hustrus jord kunde säljas eller bytas. Den berörs också i korthet i samband med kvinnors möjlighet att idka handel och att testamentera egendom. Till sist tas val av äktenskapspartner och behov av giftoman upp. Det betonas ofta att föräldrar, eller rättare sagt fäder, hade mycket stora befogenheter i dessa frågor. Beträffande jungfrur ordas inte mycket, men det är intressant att studera änkans och den myndige sonens rättigheter i samband med detta. Hur man inom lagkommissionen såg på kvinnans myndighet och hennes möjligheter utgör huvuddelen av framställningen. Innan jag går in på denna mer empiriskt inriktade del ska jag diskutera maktrelationer och deras betydelse för kvinnan samt vilka begrepp som är användbara vid analys av kvinnans möjligheter. Allra först kommer jag dock ge en översikt av rättsläget i stort, vilket var en förutsättning för lagkommissionens arbete, samt av lagkommissionen. 8 1.1 Den gamla lagen och den nya De medeltida lagarna ­ Magnus Erikssons lands­ och stadslagar (MELL och MEStL) och Kristoffers landslag (KrLL) ­ framstod redan under 1500­talet som föråldrade. Under 1600­talet tillsattes därför ett flertal lagkommissioner, med uppgiften att utarbeta en ny, mer tidsenlig lag. Den första tillsattes redan 1602, och sedan följde nya 1643, 1665 och 1686. Den sistnämnda lade slutligen fram det förslag som godtogs av riksdagen 1734.15 Redan 1608 hade Karl IX, för att i någon mån åstadkomma enhetlig rättstillämpning över hela riket, låtit trycka Kristoffers landslag samt, som komplement, landskapslagarna från Uppland, Östergötland och Hälsingland. 1618 trycktes även Magnus Erikssons stadslag.16 Särskilt stor betydelse fick tryckningen av landslagen, eftersom den innehöll ett utdrag ur Moseböckerna. Man skulle i fortsättningen beträffande vissa grövre brottmål döma efter Mose lag, vilket innebar dödsstraff för en rad brott. Sålunda kan man i den mosaiska rätten läsa: "Den som utgjuter människo blod, hans blod skall av människor utgjutet varda" och "Den som hor bedriver med någon mans hustru den skall döden dö [...], där­ före att han med sin nästas hustru hor bedrivit haver."17 Syftet med att inkludera den mosaiska rätten i svensk lag har diskuterats. En mening är att Karl IX:s åsikter var präglade av en bokstavstro på bibeln, och att han genom appendixet ville fylla ut en lucka i lagen.18 En annan åsikt är att appendixet endast utgjorde ett provisorium i avsaknad av en kyrkolag. Genom att 1602 års kommissions båda lagförslag ej antogs, kom provisoriet att bli kvar.19 Hänvisningen till Guds lag var dock ingen nyhet vid denna tidpunkt. Såväl under reformationstiden som stormaktstiden var vedergällningstanken utbredd. Det innebar att Gud straffade dem som syndat. Straffet var kollektivt och drabbade även de oskyldiga.20 I t.ex. Erik XIV:s patent från 1563 åberopades att Guds hämnd, i form av pest, hunger och andra vedermödor, skulle drabba landet om inte överheten bestraffade högmålsbrotten tillbörligt. Med tillbörligt avsågs här livstraff, och bland de uppräknade brotten förekom 15 Inger 1986, s. 73 ff. Inger 1986, s. 73. Se även Stadfästelse av landslagen, 20 dec. 1608, Schmedeman s. 126. 17 Mosaisk rätt, 3 och 4. Citatet är hämtat ut Almquist 1942, där den mosaiska rätten ingår som bilaga. 18 Munktell 1936, s. 136ff„ Hafström 1976, s. 98. 19 Almquist 1942, s. 16ff. 20 Malmstedt 1994, s. 193ff. 16 9 bland annat mord, hor, tidelag och våldtäkt.21 Den mosaiska lagen framstår därför inte som ett provisorium utan bör sättas i samband med vedergällningsdoktrinen. Genom de nya bestämmelserna försökte man avvärja en del av hotet om Guds straff.22 Vilket syftet än var, kom den mosaiska rätten att innebära en straffrättsligt ytterst hård linje, framför allt vad gäller sedlighetsbrott. 1600-talet präglades således av ett idogt lagstiftningsarbete. Lagens otidsenlighet ledde till ett stort utrymme för varierande praxis. Ett steg mot en mer enhetlig rättspraxis var inrättandet av Svea hovrätt 1614. Hovrätten fungerade som kontrollinstans över underrätterna, och den hade prejudikaträtt, vilket var av stor betydelse. En rad påbud gick ut till underrätterna, med uppmaning att handla strikt efter lagen,23 och man poängterade också att förordningar och stadgar skulle ha samma kraft som lagen.24 Problemet med en disparat rättssituation löstes egentligen inte genom hovrätternas tillkomst, men problemen - och den viktiga prejudikaträtten - flyttades närmare kungen. Inte heller minskade det behovet av partiella lagreformer, bland vilka kan nämnas 1669 års förmyndareordning och 1686 års testamentsstadga.25 Rättsläget karaktäriserades med andra ord av ofullständighet och oenhetlighet. Förordningarna var ett försök att komma till rätta med situationen, tillsättandet av lagkommissoner ett annat. 1.1.11686 års lagkommission Som ett tecken på rättssystemets otidsenlighet tillsattes under 1600-talet allt fler kommissioner. De flesta berörde lagstiftningsarbeten av olika slag, och var alltså utredande kommissioner.26 Som tidigare nämnts inrättades flera lagkommissioner under seklets gång, dock utan att resultera i en ny lag. Under enväldets första tid, närmare bestämt den 6 december 1686, tillsattes den kommission som slutligen utarbetade den nya lagen. Initiativet till kommissionen kom från ständerna, åtminstone i formellt hänseende. Inom forskningen är man emellertid ense om att ini- 21 Patent 1 maj 1563, Schmedeman s. 47. Liknande tankegångar finns även i kung Johans ordinantia om horsaker, 1577, Schmedeman s. 67. 22 Malmstedt 1994, s. 199. 23 Inger 1986, s. 71. Se även Till SH, 4 april 1674, Schmedeman s. 656. 24 K.M. approbation, 9 dec. 1682, Schmedeman s. 782. 25 K.M. förmyndareordning, 17 mars 1669, Schmedeman s. 571, K.M. stadga 3 juli 1686, Schmedeman s. 990. Se även Hafström 1976, s. 102ff. 26 Hesslén 1927, s. 43 ff. Utöver utredande kommissioner fanns det även dömande sådana, vilket behandlas i Marie Lennersands bidrag i denna skrift. 10 tiativet ursprungligen utgått från Karl XI själv.27 Lantmarskalk Erik Lindschöld, en av Karl XI:s närmast förtrogna, hade underrättat ständerna om kungens önskan. Lindschöld kom att spela en viktig roll i kommissionen, där han fram till sin död 1690 satt ordförande. Han var inte främmande inför att modernisera lagen, bl.a. i riktning mot ett befästande av enväldet.28 Lindschöld efterträddes av kungliga rådet Nils Gyldenstolpe (1690-1709) och riksrådet Gustaf Cronhielm (tillsatt 1711). Den senare gjorde en mycket stor arbetsinsats vad gäller lagens färdigställande, även om senare forskning något tonat ned hans prestation.29 Till antalet bestod kommissionen ursprungligen av tolv ledamöter, de allra flesta med tidigare anknytning till rättskipning.30 Flera arbetade inom hovrätten eller som lagmän, med arbetsuppgifter som på intet vis försvann i och med uppdragen i kommissionen. Det var en av anledningarna till att arbetet fortskred i betydligt långsammare takt än förväntat, vilket föranledde kungen att utfärda befallning om att arbetet måste påskyndas.31 Ändå tog det närmare 50 år innan arbetet slutförts och godkänts av riksdagen. Kommissionens sammansättning var socialt sett relativt homogen. De flesta var nyadlade eller skulle snart så komma att bli, medan endast ett fåtal förblev ämbetsmän. Detta påverkade givetvis verksamheten i viss utsträckning, särskilt i samband med diskussion om adelsprivilegierna. Lindschöld förordade starkt att adelskap skulle grundas på personliga meriter.32 Efter det att riksdagen slutligen antagit förslaget om den nya lagen fortfor lagkommissionen att arbeta med bl.a. lagförklaringar. Först 1808 upplöstes den definitivt.33 Hur kan man då karakterisera resultatet av arbetet? Avsikten med den nya lagen var, enligt rättshistorikern Stig Jägerskiöld, inte bara att ge den äldre rätten en mer enhetlig och mer modern form utan också att till viss del arbeta fram en ny lag.34 Karin Widerberg menar att den nya lagen i huvudsak anslöt sig till tidigare rättspraxis, vilket t.ex. märks på den ålderdomliga straffrätten.35 Liknande åsikt framförs också av en historiker av något äldre datum. P.A. Östergren argumenterar för att den 27 Posse 1850, s. 264f„ Hesslén 1927, s. 42, Hafström 1976, s. 171. Hafström 1976, s. 171 f., Jägerskiöld 1980-1981, s. 591. 29 Holmbäck 1934. 30 Westman 1912, s. 60. 31 Posse 1850, s. 272ff., Östergren 1902, s. 36f., Westman 1912, s. 62f. T.ex. infördes 1689 två fasta sammanträdesdagar i veckan, och året därpå tre. 32 Posse 1850, bil. 1, Ylikangas 1984, s. 156. 33 Östergren 1902, s. 137. 34 Jägerskiöld 1984a, s. Xf. 35 Widerberg 1980, s. 29. 28 11 gamla lagstiftningen i hög grad låg till grund för hur den nyare lagen kom att utformas. Syftet med denna var, enligt Östergren, helt enkelt att kodifiera gällande inhemska rättsregler, vare sig de hämtades från domstolarnas praxis eller från lagtexter. I och med att man i mångt och mycket bibehöll det gamla skulle folkets respekt för lagen bestå. Detta var samtidigt den nya lagens svaghet, eftersom vissa föråldrade bestämmelser behölls, främst gällande straff- och handelsbalkarna.36 Även rättshistorikern Claes Peterson betonar kontinuiteten men ur en mer rättsfilosofisk aspekt. Han menar att synen på lagen som sådan var i stort sett densamma sedan medeltiden.37 Skillnaden mellan forskarnas åsikter kan delvis förklaras av att Jägerskiöld tar sin utgångspunkt i rättsuppfattningar på ett mer ideologiskt plan, medan både Widerberg och Östergren pekar på den stora betydelse praxis haft för rättsutvecklingen. Oviljan mot att göra större förändringar är uppenbar. Peter Englund har visat att man inom adeln fortfarande vid 1600talets mitt starkt motsatte sig nyheter av allt för stora mått; förändring var liktydigt med försämring. Fastän man insåg nödvändigheten av nya författningar, ville t.ex. Axel Oxenstierna bibehålla de gamla lagarna. Osäkerhet och motsägelser lagarna emellan kunde annars uppstå. De förändringar som ändå genomfördes legitimerades genom att de sades vara en återgång till gammalt och fornt.38 Mot slutet av seklet anas en hos adeln mer positiv syn på förändringar, åtminstone inom vissa områden. Erik Lindschöld, ordförande i 1686 års lagkommission, förespråkade ett visst mått av revidering av lagen.39 För att kunna åberopa urminnes hävd i samband med laga fång av jord måste den kunna bevisas med hjälp av dokument, "icke allenast [genom] att några bönder berätta om sitt arbete i äng eller skog i sin barndom".40 För kvinnors del innebar, som kommer att framgå av genomgången nedan, den nya lagen inga större förändringar. 1.2 Kvinnan och makten Att underkasta kvinnans myndighet och makt en närmare granskning är angeläget och det normativa materialet lämpar sig väl härtill. Det är dock inte alldeles självklart att den viktigaste skillnaden beträffande 36 Östergren 1902, s. 13, 134-136. Peterson 1985, s. 295 ff. 38 Englund 1989, s. 104f., 111. Se även Jägerskiöld 1984a, s. X. 39 Englund 1989, s. 190ff. 40 Förarbeten 1, protokoll 1687, 1688, s. 12-14, 44. 37 12 människors möjlighet att agera gick efter könsgränsen. Kvinnor, liksom män, var inte heller en homogen grupp, även om männen ofta utgjorde normen för lagstiftningen.41 De olika sammanhang där kvinnor agerar måste analyseras och hänsyn tas till kvinnors skilda sociala ställning. Ida Blom menar att både kön och social tillhörighet är avgörande för personers ställning, och att kvinnans situation inom varje socialgrupp skiljer sig åt från mannens.42 Resonemanget förs vidare av Eva Österberg. Hon har inriktat sin frågeställning på kvinnans ekonomiska ställning, varför kvinnans plats i produktionen intar en central plats, vid sidan av hennes legala rättigheter och skyldigheter.43 Om man istället ser till fler områden än de rent ekonomiska, framgår det att man bör lägga stor vikt vid kvinnans civilstånd. Med det normativa materialet för ögonen står det klart att kvinnans befogenheter att agera i hög grad berodde på om hon var ogift, hustru eller änka. Kvinnans civila status hade stor betydelse inom ett flertal områden, och var på intet sätt begränsad till familj och hushåll. Civilstånd som huvudfaktor lyfts fram i S0lvi Sogners och Hilde Sandviks forskningspresentation Ulike i lov og leere; lik i virke og verd? I andra hand, menar de, bestämdes kvinnans ställning av privilegier för olika sociala grupper.44 Inriktningen på civilstånd leder till att kvinnan hela tiden, direkt eller indirekt, relateras till en specifik man, vilket gör att också hennes förhållande till mannen måste beaktas. Själv finner jag kvinnans civila status vara mer användbar som analysinstrument än det mer allmänna begreppet kvinna, då man vill undersöka kvinnans möjligheter. Att som både Sogner och Sandvik, och även Grethe Jacobsen, göra en strikt rangordning är dock mindre lämpligt, då det begränsar tolkningsramarna. Mest fruktbart torde det vara att kombinera socialt kön - d.v.s. genus - med social status eller klass, både med avseende på en rättslig situation och på en vidare samhällelig kontext.45 En forskare som på ett mycket förtjänstfullt sätt använt sig av de två begreppen är engelskan Susan Amussen. Hon ser klass46 och genus som 41 Jacobsen 1991, s. 294. Blom 1976, s. 114ff., 1994, s. 61 ff. 43 Österberg 1981, s. 2. 44 Sogner & Sandvik 1989, s. 446f. För en mer könshierarkisk syn, se Jacobsen 1991, s. 294f., 298. Det är männen som står för den samhälleliga norm, som kvinnor har att ta till sig eller ignorera. 45 Widerberg 1980, s. 15, 24-28, 35f., Florén 1991, s. 3. 46 När Amussen talar om klass gör hon det inte i en marxistisk betydelse utan i en vagare form, där klass har en mer allmän betydelse av social ställning. Amussen 1988, s. 4: "Class [...] refers to the socio-economic hierarchy and the social relations imposed by it." 42 13 två separata sociala system i samhället, där klasshierarkin påverkas av genusrollen och vice versa. För att kunna komma åt relationer mellan medlemmarna i ett samhälle, och mellan medlemmarna och de styrande i samhället, är det nödvändigt att tolka dessa utifrån båda systemen, vilka i sin tur är parallella och liknar varandra till stor del. De var tänkta att harmoniera med varandra, men hamnade inte sällan i konflikt. Amus­ sen visar vidare att den klassbaserade hierarkin med tiden lättare kom att utsättas för direkta utmaningar, medan genusrollerna kvarstod relativt oförändrade.47 Denna tidsaspekt understryker vikten av att inkludera både klass och genus. Att enbart laborera med genussystemet skulle kunna innebära att kontinuiteten framhävs, medan klassaspekten medför att förändringar överbetonas. Diskussionen om klass och genus och deras förhållande till varandra är mycket omfattande,48 och jag kommer inte att gå vidare in på den. Det är här tillräckligt att konstatera att både kön och social tillhörighet är nödvändiga för att beskriva samhälleliga positioner. Detta gäller även för männen, vilka ibland, i kvinnohistoriska sammanhang, ses som en enhetlig kvinnoförtryckande grupp. 1.2.1 Makt och auktoritet - habilitet och behörighet Makt är, som analysbegrepp betraktat, som bekant alls inte särskilt lätthanterligt och här är inte heller platsen att diskutera begreppet i dess helhet. Vad jag är intresserad av är makt som möjlighet och rättighet. Man kan då urskilja flera nivåer av makt, vilka bör hållas skilda åt. Grundläggande för samtliga är att makten är relationell. Makt är således inte en egenskap, utan betecknar relationen mellan minst två aktörer. Härmed förstås att "en aktör har makt över en annan med avseende på ett visst fenomen. Makt är här ett sätt att karaktärisera och förstå sociala relationer" 49 Maktens första nivå handlar om maktinnehav, d.v.s. någons möjligheter att utöva makt. Härigenom definieras olika gruppers platser och sysslor i samhället. Det säger emellertid inget om huruvida denna möjlighet utnyttjas eller ens hur någon kommit i åtnjutande härav.50 Det är denna nivå av makten som kommer att utforskas i detta arbete. Utifrån det normativa materialet kommer jag att undersöka vem som enligt detta har 47 Amussen 1988, s. 3f., 180ff. För svenskt vidkommande, se t.ex. Feminism och marxism 1986. Se även Fox-Genovese 1983, Kelly 1984. 49 Petersson 1987, s. 10. 50 Petersson 1987, s. 13, Florén 1994, s. 21. 48 14 makten över vad. Vem makten tillkommer bestäms av kön, av social status och av civilstånd. Vidare är det intressant att se var makten hör hemma enligt överhetens normer. Maktinnehavet kan hänföras till hushållet, till samhället och till staten. Vad avser det sista berör det knappast kvinnor. Däremot kan man mycket väl tala om en inre makt, rörande hushållet, och en yttre makt, rörande samhället i vidare bemärkelse. Maktens strategiska nivå är mer konkret och handlar om utövande av makt. Med hjälp av vissa tekniker försöker man uppnå förutbestämda mål.51 Makttekniker intar en central roll i Michel Foucaults studie Övervakning och straff. Disciplin är t.ex. ett sätt att utöva makt. En fullständig kontroll av individen i tid och rum är målet. Allra mest effektiv är tekniken då den blivit så pass integrerad i normsystemet att den sköter sig själv.52 En maktteknik som accentuerades under svensk stormaktstid var att genom lagstiftningen och med hjälp av lokala rättsinstanser inpränta överhetens normsystem. För att fånga denna process kan begreppet social disciplinering användas. Det får dock inte förväxlas med Foucaults snävare disciplinbegrepp, som förutsätter en fullständig kontroll. Den övergripande relationen går mellan, i vida termer, överhet och undersåtar eller mellan stat och samhälle. Att se den skrivna lagen som ovanifrån initierad, som ett tillvaratagande enbart av överhetens intressen, är emellertid en förhastad slutsats. För att lagen över huvud taget ska fungera krävs ett visst mått av samverkan mellan styrande och styrda.53 Detta för oss över till den sista nivån, den praktiska. Genom att makten är relationell möts den alltid av motmakt. "Där makt finns, finns motstånd", som Foucault formulerat det.54 Mellan dem som utövar makt och maktens subjekt måste det finnas en ömsesidig växelverkan. Makten blir här, med Anders Floréns ord, "en process där den ena gruppens försök att flytta fram positionerna leder till en reaktion från den andra gruppen och så vidare".55 Det är först på den praktiska nivån man kan se hur stort genomslag maktinnehav och maktutövning egentligen fick. Ett sätt att komma åt denna praxis-nivå är genom studier av domstolsprotokoll och liknande material. Två olika normsystem ställs i dessa mot varandra och visar vem som i praktiken hade möjlighet att utöva makt. 51 Florén 1994, s. 21. Foucault 1987, passim. 53 Mathiesen 1985, s. 22. Se vidare Reynolds 1984, s. 66 och Strauss 1986, s. 73, 101 ff. 54 Foucault 1980, s. 121. Jfr Foucault 1987, där han ser makten som mer ensidig, som utgående från och bestämd av en aktör. Övervakning och straff utkom på franska 1975, ett år före Sexualitetens historia. 55 Florén 1994, s. 22. 52 15 Maktens nivåer skiljer sig på väsentliga punkter från varandra. Det är därför viktigt att klargöra vilken eller vilka nivåer man avser att undersöka, eftersom det också bestämmer vad för slags frågor man kan ställa. Vill man t.ex. veta hur makt utövas i praktiken räcker det inte med att undersöka maktinnehav. I föreliggande arbete är det dock endast maktinnehav som ägnas intresse. Det ligger en poäng i att renodla den normativa sidan, eftersom den annars lätt överflyglas av praxis. Vissa drag rörande kvinnans möjligheter riskerar härigenom att hamna i skymundan. Det är vidare av stort intresse att kunna följa hur normerna tolkats och diskuterats. När jag här talar om normer är det överhetens normer som avses. Det är således det maktinnehav som utgår från ett statligt normsystem som undersöks. Parallellt med detta existerade flera andra normsystem, knutna till t.ex. bygemenskapen eller skrået. En individ ingick således i flera, delvis överlappande normsystem.56 Att normerna undersöks avseende maktinnehav innebär inte att de endast hör hemma inom denna nivå. Genom att de är föreskrivande ingår de också i maktutövning, vilket blir särskilt tydligt beträffande statliga normer. En undersökning av normerna ur den aspekten handlar dock inte så mycket om vad som sägs som hur de används för att implementera ett visst budskap. Inte heller är enbart normer bestämmande för maktinnehav eller maktutövande. Så långt maktens nivåer. På en analytisk nivå kan man gå ett steg ytterligare, och se vad maktinnehavet säger om den som innehar makten. Kvinnorollen är här mer intressant att undersöka än mansrollen, då den förra var betydligt snävare definierad. Kvinnan var, idealt sett, underordnad mannen och hade därigenom enligt normerna långt färre möjligheter att agera i olika offentliga sammanhang. I praktiken såg det emellertid annorlunda ut.57 Hur har man då i forskningen kombinerat makt och kvinnor? Antologin Women and power in the middle ages är ett försök att analysera kvinnors makt. Mary Erler och Maryanne Kowaleski menar, i sin introduktion, att ett jämställande mellan makt och offentlig auktoritet automatiskt leder till att kvinnor ses som maktlösa och marginella. Detta i sin tur har verkat hindrande på forskning rörande kvinnor, eftersom de i linje härmed ses som obetydliga i samhället. Även om kvinnorna sällan 56 Se även Lindström 1994, s. 41. Mötet mellan norm och praxis kommer att behandlas ingående i min avhandling och störst vikt kommer att läggas vid den praktiska nivån. Avhandlingen skrivs delvis inom ramen för det FRN-finansierade projektet Sociala normer och maktrelationer. Kvinnors agerande på ting och sockenstämma i stormaktstidens Sverige. Liknande forskning pågår vid ett flertal institutioner i Sverige och i Norge. 57 16 når upp till den sanktionerade auktoriteten, har de ändå möjlighet att utöva viss makt på det informella planet.58 Makt ges här en vidare betydelse och likställs med informella influenser av olika slag. Auktoritet får då istället stå för en socialt sanktionerad rätt att fatta beslut. Detta betraktelsesätt har främst använts i forskning rörande kvinnans roll i produktionen.59 Från flera håll har det poängterats, att makten inte bör förknippas allt för hårt med produktionen. Sammankopplandet av en stark kvinnoroll med en stark ställning i produktionen bygger på anakronistiska tankegångar. Att kvinnors arbete var nödvändigt innebar inte automatiskt att de kom i besittning av status och rikedom.60 Även kvinnans egen syn på sin situation, och andra kulturella värderingar, måste beaktas.61 Begreppen makt och auktoritet, så som de definieras av Erler och Kowaleski, är emellertid problematiska på flera sätt. Störst är problemen beträffande det första begreppet, makten. När vi talar om att någon i ett visst avseende innehar makt, är det ytterst sällan de informella influenserna som åsyftas. Genom att ge makt en så vid definition innefattar det allt och blir därmed oanvändbart i forskningssammanhang. Visst kan man konstatera att makten, alltså de informella influenserna, finns - de flesta kvinnor såväl som män har haft möjlighet till åtminstone viss maktutövning - men som analysbegrepp måste det vara omsättbart i praktiken. Auktoritet ses i antologin som mer eller mindre hemmahörande i offentlighetens sfär. Även här avlägsnar sig begreppet således från en mer vedertagen definition, där auktoritet ses som grund för ett samtycke, vilket av inblandade parter accepterats som legitimt. Auktoritet är således inte nödvändigt för maktutövning, om än önskvärt.62 Vidare sägs inte hur makt och auktoritet förhåller sig till varandra. Ett problem med att kombinera de olika begreppen kan ligga i att de motsvarar olika maktnivåer. Auktoritet handlar om maktinnehav, medan makt omfattar den praktiska nivån. Båda begreppen kan mycket väl handla om kvinnors makt, men de kan inte båda besvara en och samma fråga. Man kan inte svara på en fråga om kvinnors maktinnehav genom att hänvisa till 58 Erler & Kowaleski 1988, s. 1 ff. Se även Jacobsen 1991, s. 296. Nielsen 1983, s. 3, Women and work 1986, Gunneng 1987. 60 Sogner & Sandvik 1989, s. 460, Lövkrona 1990, s. 191 ff., Sandvik 1991, s. 283. 61 Reynolds White 1983, s. 32ff. Flera forskare menar dock att kvinnornas del i arbetet hade hög status så länge hushållet stod för produktion, distribution och konsumtion. Först i och med marknadsekonomins utveckling fick det av kvinnor utförda arbetet lägre prestige än männens. Se t.ex. Howell 1986, s. 199, 215f., Wikander 1992 och där anförd litteratur. Se även Gullickson 1991, s. 221, som menar att status följde med arbetaren, inte med arbetet. 62 Se t.ex. Peterson 1987, s. 17, Goheen 1991, s. 60. 59 17 hur de i praktiken utövar inflytande. Och man kan inte heller svara på en fråga om kvinnors makt i praktiken genom att titta på deras auktoritet. Liknande begrepp har använts av den danska rättshistorikern Inger Diibeck, för vilken maktrelationer har en central roll, framför allt med avseende på myndighet och förmögenhet. För att belysa kvinnans möjligheter för hon in begreppen habilitet och kompetens. Med habilitet avses förmågan att sköta sin förmögenhet och sluta avtal, med kompetens rätten att disponera förmögenhet oavsett om det medför personliga förpliktelser eller ej.63 Utifrån dessa begrepp, och i relation till makens ställning, visar Diibeck hur kvinnans situation har förändrats över tid. Den gifta kvinnan har alltid setts som inkompetent, men det är först under 1800-talet som hon också ansågs vara inhabil. Den ogifta kvinnan, som hela tiden stod under förmyndare, uppfattades åtminstone fram till 1600-talet som habil och med en begränsad kompetens, men därefter försämrades hennes situation. Änkor slutligen betecknades som genomgående habila och kompetenta.64 Särskilt intressant är begreppet habilitet, som kompletterar och nyanserar kompetensen. Att man inte får utföra en handling av ett visst slag är inte nödvändigtvis detsamma som att man inte kan utföra den. Makt bör ses som ett övergripande begrepp, innefattande båda dessa analysnivåer. Termen kompetens olika betydelser i juridik och i vardagsspråk ställer till en del problem. Enligt juridisk språkdräkt betyder kompetens behörighet eller myndighet, vilket också är den betydelse Diibeck själv lägger i begreppet. Det kan emellertid också betyda skicklighet eller duglighet, vilket då är synonymt till habilitet. För att undvika missförstånd kommer jag istället för kompetens att använda termen behörighet, medan betydelsen av termen habilitet står kvar. För en analys av kvinnans maktmöjligheter finner jag Diibecks begrepp, innehållsmässigt sett, vara mer användbara än makt och auktoritet. I det senare begreppsparet framstår, som sagt, termen makt som mindre intressant. Den av Erler och Kowaleski förda diskussionen om makt och auktoritet tycks främst ha till syfte att lyfta fram kvinnan som forskningsobjekt; det är inte bara män som är intressanta när man undersöker makt och offentlighet. Diibecks begrepp å andra sidan är goda analysredskap, då de på ett mer realistiskt plan innefattar såväl kvinnans ekonomiska som sociala situation. De befinner sig också på samma abstrakta nivå, och kan därför båda användas för att analysera de olika maktnivåerna. På den praktiska nivån kan det till och med vara idé att 63 64 Diibeck 1978, s. 612. Diibeck 1978, s. 612f. 18 göra ytterligare en uppdelning av begreppen för att fånga mötet mellan norm och praxis. Habilitet kan då, liksom behörighet, delas in i en formell eller legal respektive en informell eller legitim nivå. Diibecks diskussion visar att ett mer allmänt myndighetsbegrepp inte är särskilt användbart vid analys människors olika möjligheter. Att konstatera att kvinnan, eller för den delen mannen, var myndig eller omyndig är inte särskilt konstruktivt. Istället bör man använda sig av ett relativt myndighetsbegrepp,65 där män såväl som kvinnor är behöriga och/ eller habila, samt givetvis motsatsen. Sandvik diskuterar detta i huvudsak utifrån ekonomiska sammanhang, men begreppen har, menar jag, betydligt större räckvidd än så och kan användas för att analysera kvinnors situation och möjligheter i stort. Diibecks resultat visar att kvinnans möjligheter varierade med hennes civilstånd. En viss inskränkning måste här göras, eftersom hon inte undersöker alla sociala grupper, utan koncentrerar sig till hantverkare och köpmän. Inom denna grupp var kvinnans civilstånd avgörande för hennes möjligheter. Det är därför viktigt att inte, som ofta skett, begränsa forskningen till enbart änkors situation.66 Ett ökat intresse har också riktats mot den gifta kvinnan, och bl.a. Sandvik har sin tyngdpunkt förlagd till kvinnan som hustru.67 Det är dock att märka, att den ogifta kvinnan på grund av källornas beskaffenhet intar en än mer undanskymd ställning. Helt osynlig är hon emellertid inte, särskilt inte i domboksmaterial. Kvinnan kan, som sagt, inte behandlas isolerat, utan också mannen måste inkluderas i analysen. Det är emellertid viktigt att inte se mannen och kvinnan som i första hand självständiga individer, utan som delar i en enhet, nämligen hushållet. Hushållet får i sin tur inte heller betraktas som en isolerad enhet, utan det är integrerat i en vidare kontext, där det utgjorde samhällets kanske viktigaste enhet.68 För att hushållet ska fungera var både mannens och kvinnans arbeten nödvändiga. Man kan därför anta att de allra flesta handlingarna som utfördes av ena eller andra parten, hade till syfte att komma hushållet till godo. Undantag fanns givet- 65 Sandvik 1992, s. 20, 172. Se t.ex. Österberg 1980, s. 283. Det kan till viss del förklaras av att änkor ofta är lättare att komma åt i källmaterialet, framför allt för äldre tid. Källmaterialets tillgänglighet och beskaffenhet har också lett till en stark koncentration på just kvinnor i städer och inom hantverk. Se t.ex. Diibeck 1978, Stadin 1980, Wensky 1980, Wiesner 1986 och Sandvik 1992. 67 Jacobsen 1991, s. 297, Sandvik 1991, s. 283f. 68 Anders Florén och Göran Rydén ger en på samma gång ingående och sammanfattande bild av hur man hittills inom forskningen förhållit sig till hushållet. Florén & Rydén 1992, kap. 3 och där anförd litteratur. 66 19 vis, men för hushållsmedlemmarna själva var det kanske inte särskilt intressant vem som hade makten, så länge han eller hon inte gick emot hushållets gemensamma intressen och behov. Man kan tala om en från statsmaktens sida medveten ideologi; det låg i dess intresse att hushållen, samhällets bas, skulle reproducera sig. Sett till denna ideologi, kan man säga att hushållet var den grundläggande enheten för samtliga samhällsgrupper. Kvinnans roll i produktivt hänseende varierade beroende på vilken grupp hon tillhörde, och för att hushållen skulle kunna fungera som reproduktionsenhet var kvinnorna givetvis oumbärliga. Sammantaget kan man säga att en analys av kvinnan ska behandla henne som en del i ett hushåll, och hon ska därtill definieras såväl utifrån sin civilstatus som sin grupp- eller klasstillhörighet. För att precisera maktinnehavet - eller för den delen de andra maktnivåerna - är begreppen habilitet och behörighet mycket användbara. Man kan påstå att änkor genom sin myndighet besatt mer makt än jungfrur och hustrur. Ett sådant påstående säger emellertid inte särskilt mycket om änkan eller om kvinnor inom de två andra civilstånden. Myndigheten gav änkan utökad behörighet, men innebar omyndighet att jungfrur och hustrur också var inhabila? Det skulle i så fall kunna förklara behovet av målsman. Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, och jag kommer i nästa avsnitt att ta upp grunderna för målsmanskap och myndighet. 1.3 Målsman och myndighet "Då de hava natt sammanlegat, då är han hennes rätte målsman, och äger söka och svara för henne",69 "mö, av vad ålder hon vara må, står under förmynderskap",70 "då ärver son två lotter och dotter tredjedelen".71 Lagcitat som dessa leder lätt till slutsatser om att kvinnans handlingsfrihet, såväl inom hushållet som i samhället, kraftigt begränsades och att hon jämställdes med ett barn livet ut. Innebörden av målsmansoch förmyndarskap är dock betydligt mer komplicerad, och helt avskuren från möjligheter att kontrollera sin tillvaro var inte kvinnan. Inom forskningen har man inte ägnat kvinnans ställning under just 1600- och 1700-talen någon större uppmärksamhet. Medeltiden och modernare tid är perioder som uppenbarligen tilldragit sig större intresse.72 Undantag 69 KrLL, GB 6:1, 9. Motsvarande i 1734 års lag, GB 9:1. 1734 års lag, ÄB 19:2. 71 KrLL, ÄB 1. Motsvarande i 1734 års lag, ÄB 2:1. 72 Andersson 1992, s. 3f. och där anförd litteratur. Forskningsläget som presenteras är nordiskt. Rörande forskning utanför Norden är bilden en annan. 70 20 finns givetvis. Kvinnans myndighet och vad det innebär har behandlas ingående av Johannes Hellner. Trots att hans avhandling har närmare hundra år på nacken står den sig fortfarande i många delar, och jag kommer här att redogöra för huvuddragen i hans arbete. Hellner menar att inskränkandet av hustrurs förmåga till rättshandlingar kan förklaras utifrån två orsaker: det berodde dels på kvinnans egen personlighet, dels på hennes förhållande till andra personer. Innebörden av det första är att det kvinnliga könet ansågs underlägset det manliga, medan den andra inskränkningen betyder att kvinnan egentligen inte var oförmögen, utan att hon ej tilläts att agera.73 Tankegångarna är i hög grad aktuella, och liknar till stor del den ovan refererade diskussionen rörande habilitet och behörighet. Hellner rör sig med ett långt tidsperspektiv, och den utveckling han beskriver bör ej anammas okritiskt. Liksom 1800-talets danska rättshistoriker ser denne svensk 1600- och 1700-talen som den mörka perioden för kvinnan, medan hans egen samtid skall ha tagit upp det bästa i den äldre traditionen. Centralt för hela rättsutvecklingen är, enligt Hellner, ättens bevarande av sin förmögenhet. Det är detta, samt husfaderns maktposition, som varit bestämmande för hustruns rättsliga handlingsförmåga.74 Husbondevälde var dock inte detsamma som målsmanskap, och med utgångspunkt i landskapslagarna redogör Hellner för målsmannens befogenheter. Målsmannens uppgift var att föra kvinnans talan inför rätta samt att till viss del ansvara för hennes brott. Även änkan företräddes i liknande situationer av en målsman, trots att hon besatt viss ekonomisk myndighet. Målsmanskapet var sammankopplat till själva rättegångsförfarandet. Detta i sin tur grundade sig på att de personer som trädde inför rätta också skulle vara vapenföra. Härav följer att pojkar i vapenför ålder var sina egna målsmän, men att de beträffande handhavande av förmögenhet inte var fullt behöriga. Målsmannen hade ingen rätt att förfoga över kvinnans egendom. Denna rätt tillkom istället husfadern, och den gällde inte bara kvinnan, utan omfattade samtliga familjemedlemmar, oavsett kön och ålder, så länge de bodde inom hushållet. Husbondeväldet tillkom hushållets manliga överhuvud, vilket innebar att en vuxen son stod under faderns makt och att, vid faderns frånfälle, en yngre son kom att stå under den äldre sonens makt.75 Hellner menar vidare att hustruns ställning som husmoder gav henne vissa befogenheter. Hon skulle också ta makten i sin makes ställe, om 73 Hellner 1895, s. 3f. Hellner 1895, s. 9f. 75 Hellner 1895, s. 13-23. 74 21 han blev förhindrad att förestå hushållet.76 Orsaken till att kvinnan gavs denna myndighet var att hon därigenom kunde sköta hushållet och förhindra dess sönderfall. Det implicerar att hustrun var fullt kapabel att sköta hela hushållet, då en så omfattande behörighet inte kan ges till en inhabil person. En något snävare tolkning av målsmanskapet återfinns hos Margareta Matovic. Hon påpekar mycket riktigt att målsmanskap och husbondevälde kompletterar varandra väl, med avseende på begränsning av handlingsfrihet.77 Detta gällde dock framför allt utåt, och att som Matovic utifrån detta påstå att kvinnan betraktades som giftomannens egendom och att den ogifta kvinnan livet ut sågs som ett barn,78 förefaller väl långsökt. Det finns hos henne också en viss tendens att likställa makt med våld: "Husbondeväldet innebar mannens rätt att genom genom egen makt (våld) se till att hans beslut verkställdes och att hans principer efterlevdes av hemmets invånare."79 En sådan rätt kan emellertid inte ha varit obegränsad, om hushållet över huvud taget skulle kunna fungera. Sammanfattningsvis kan man, som Hellner, säga att husbondeväldet och målsmanskapet betecknade två olika sidor av kvinnans bristande kapacitet.80 Inskränkningarna var dock inte allt för omfattande, och sålunda kunde exempelvis en hustru "taga en ganska liflig del i privatlifvets rättsförhållanden".81 Landslagen bygger i stort vidare på landskapslagarna, med det undantaget att den saknar kyrkobalk. Förhållandet mellan kvinna och man behandlas främst ur ekonomisk aspekt, vilket inte förvånar med tanke på hur stor vikt som lades vid bevakande och bevarande av släktens förmögenhet. Hellner menar att en väsentlig försämring för kvinnans del inträffade efter reformationen. Målsmanskapet kom då att knytas direkt till förvaltande av egendom, inte till vapenförhet. Liksom barnen var omyndiga på grund av ålder, var kvinnan det på grund av kön; hon var inte kapabel att bedöma vad som var fördelaktigt för henne eller ej.82 Den förändring som Hellner här tecknar har ingen grund i lagändringar, utan den ändrade uppfattningen ägde rum inom den juridiska 76 Hellner 1895, s. 23f. Matovic 1984, s. 33. Matovic kan ses som en tydlig representant för den forskningsinriktning som betonat kvinnan som förtryckt. Delvis på grund av hennes tydliga ställningstaganden kommer jag löpande under arbetet att jämföra vissa av mina tolkningar med hennes. 78 Matovic 1984, s. 31 f. 79 Matovic 1984, s. 33. Parentesen är Matoviés egen. 80 Hellner 1895, s. 21. 81 Hellner 1895, s. 22. 82 Hellner 1895, s. 50f. 77 22 doktrinen, framför allt genom inflytande från utländsk rätt. Visst inflytande fick detta i lagstiftningsarbetet och spår av det finns till exempel i 1686 års testamentsstadga, där mannens samtycke var en förutsättning för att hustrun skulle kunna testamentera egendom. När Hellner sedan sammanfattar lagkommissionens syn på kvinnans myndighet menar han att varken den eller lagtexten ger uttryck för att hustru setts omyndig på grund av sitt kön. Målsmanskapet kan inte jämföras direkt med förmyndarskap.83 Kvinnan kunde också göras ansvarig för handlingar som egentligen skulle falla under målsmannens ansvar.84 Som inhabil kan man således inte beteckna kvinnan. Däremot har mannens förvaltningsrätt över boet ökat med tiden, något som faktiskt inte bara behöver ha varit av ondo för kvinnan, eftersom det blev möjligt att handla utan samtycke från hennes släkt. Samtidigt som lagen tidigare skyddat kvinnans egendom, begränsade den hennes och makens möjligheter att avyttra den. Hellner uppehåller sig i huvudsak vid den gifta kvinnan. I landslagen stadgas heller inget uttryckligt rörande jungfrus eller änkas befogenheter. 1734 heter det dock att "mö, av vilken ålder hon vara må, stånde under förmynderskap"85 och att "änka råder sig och gods sitt själv".86 Medan hustrun stod under en målsman stod alltså en mö under en förmyndare. Som jag inledningsvis konstaterade innebar förmyndarskapet en betydligt större inskränkning av behörigheten än målsmanskapet gjorde. Den för änkor bättre situationen har inneburit dels att forskningen, vilket tidigare framhållits, koncentrerats på änkors situation, dels att änkeståndet framställts som det bästa möjliga. Således kan man hos Matovic finna följande: "Giftermål innebar alltså för en kvinna ett framtidsperspektiv att genom änkeståndet erhålla ekonomisk och juridisk myndighet. Kanske hägrade änkeståndet för många kvinnor som stod i begrepp att gifta sig?"87 Giftermålet framställs som en transportsträcka på väg mot ett mål bestående av ekonomisk och juridisk myndighet. Även om många av de kvinnor som stod i begrepp att ingå det äkta ståndet kunde räkna med att, på grund av krigstillståndet, bli änkor i förtid, förefaller förklaringen vara konstruerad. Ett dylikt antagande grundar sig på att det som vi idag uppfattar som en självklar rättighet, för båda 83 Hellner 1895, s. 68. Hellner har i en senare uppsats än mer betonat kvinnans faktiska möjligheter, Hellner 1934. 84 Hellner 1895, s. 53-63. 85 1734 års lag, ÄB 19:2. 86 1734 års lag, ÄB 19:3. 87 Matovic 1984, s. 43. 23 kön, har varit det eftersträvansvärda målet för i synnerhet alla kvinnor, i alla tider. Den allvarligaste invändningen, från min sida, rör emellertid Matovics uppfattning av hur änkans situation gestaltade sig. För att änkeståndet ska bli det paradis det beskrivs som, krävs att hushållet haft någon form av större rörelse som fortfarande blomstrade och som gick att sköta med hjälp av de anställda. Detta torde framför allt ha varit aktuellt för hantverkar- och borgaränkor. För en vanlig bondhustru var det inte alldeles självklart att hon kunde få hushållet att överleva när maken dog. Tvärtom borde det ha legat i hennes intresse att så snart som möjligt få ett nytt gifte till stånd. Det normala var också att man gifte om sig snabbt, förutsatt att man inte var allt för gammal. Från statligt håll såg man sig föranledd att sätta upp regler för omgifte. En änkling fick inte gifta om sig förrän efter ett halvår, medan änkan måste vänta ett år.88 Tidsgränserna hängde samman med att intet tvivel skulle kunna råda vid eventuellt faderskap och därmed sammanhängande arvsanspråk. Att under detta änkeår ha otidigt sängelag med kommande make straffades med böter.89 En kvinnas avsikt med giftermål var knappast att bli änka, utan snarare att få till stånd ett starkt och stabilt hushåll. Situationen för henne och för hushållet skulle då vara som bäst när eventuella barn hunnit bli så pass gamla att de kunde bidra till hushållets försörjning.90 Beträffande änkans situation har man att räkna med två tänkbara scenarion. Det ena var att kvinnan, då hon blev änka, redan var så gammal, att gårdens skötsel redan överlåtits på barnen. Hennes myndighet fick därmed inte så stor räckvidd. Det andra scenariot var att kvinnan blev änka vid unga år. Om det normala var att hon då gifte om sig, behövde hennes myndighetstid inte ha varit särskilt långvarig, dock minst ett år. Kvinnans myndighet kan då ses som ett medel att hålla hushållet igång, antingen till dess hushållet fått ett nytt manligt överhuvud i form av en ny make eller äldste son, eller naturligtvis så länge kvinnan fortfor att leva ogift. Vem som innehade myndigheten var inte lika viktigt som att den på något sätt fanns kvar inom hushållet. Det antyder att kvinnan sågs som habil även innan hon blev änka, eftersom hon direkt efter mannens död skulle överta ansvaret. 88 1734 års lag, GB 12:3. Till N.N. hofrätt, 12 jan. 1698, Schmedeman s. 1496. De änklingar eller änkor som flyttade samman innan sorgetiden var ute, skulle vardera plikta 40 mark samt flytta isär tills de vigdes. Till hovrätterna, 20 okt. 1698, Schmedeman s. 1521. 90 Se Rydén 1990, kap. 9. Rydén lägger stor vikt vid hushållens livscykel, och de varierande arbetsinsatser som hänger samman därmed. 89 24 Man måste alltså vara försiktig med att dra allt för långtgående eller definitiva slutsatser rörande kvinnan som änka. Änkans ställning var inte alltid entydig. Ett ordspråk i Johannes Bureus samling från 1600­ talet sammanfattade änkeståndet som eländigt, eftersom hon inte kunde räkna med hjälp från särskilt många personer.91 Änkans ensamhet framställs här som ett problem. Utifrån ett ordspråk kan man naturligtvis inte dra direkta slutsatser om hur verkligheten tedde sig, men det visar om inte annat att denna uppfattning förekom. En konsekvens av att änkan inte hade någon som bistod henne var fattigdom, och fattiga änkor var ett problem. I privilegierna för Stockholms stad stadgas det att borgmästare och råd särskilt skulle ta sig an fattiga änkor och föräldralösa barn, och sörja för deras uppehälle.92 Änkor behövde inte heller återgälda skuld som gjorts före äktenskapets ingående, om de inte haft någon direkt nytta därav.93 Änkor var vidare befriade från vissa avgifter. Det gällde framför allt prästänkor, men även mästar- och adelsänkor.94 Det är betecknande att eftergifterna i första hand inte berörde bönders änkor. För att anknyta till den ovan förda diskussionen om civilstånd och klass, är det här tydligt att enbart civilstånd som en allt bestämmande kategori är otillräcklig. Genomgången av änkornas situation visar att man inte utan vidare kan förutsätta att änkeståndet var en positiv fas i kvinnornas liv. Samtidigt som gifta kvinnors situation till viss del underskattats, har alltså änkornas situation i hög grad övervärderats. Bestämmande för kvinnans myndighet var hennes civilstånd. Myndighet i denna snävare bemärkelse berördes knappast i lagkommissionen och inte heller lämnade den, som visats, några större spår i lagstiftningen. Frånvaron av dylika diskussioner är svår att förklara. Troligast är att målsmannainstitutionen var så djupt rotad, att det alls inte var aktuellt att upphöra härmed. Mer intresserad var man av de praktiska konsekvenser målsmanskapet fick inom olika områden, och för att komma till rätta med eventuella problem måste själva målsmansdömet luckras upp. 91 Bureus 1886, s. 233. Drottning Christinae privilegier för Stockholms stad, 10 mars 1636, Schmedeman s. 222. Detsamma stadgas för prästänkor genom privilegier för prästerskapet, 1 okt. 1675, Schmedeman s. 666. Se även förordning 23 juni 1731, Modée s. 871. Genom resolution på borgerskapets besvär underlättades det rent praktiskt för fattiga änkor att få tillgång till insamlade medel. Resolution 8 juli 1720, Modée s. 276. 93 K.M. svar till ÅH, 17 nov. 1669, Schmedeman s. 602, Riksens råds resolution, 30 sept. 1678, Schmedeman s. 704. 94 Resolution uppå prästerskapets besvär, 10 mars 1719 och 14 juni 1720, Modée s. 13 och s. 183. Se även Skråordning 27 juni 1720, Modée s. 199 och K.M. privilegier för adeln, 16 okt. 1723, Modée s. 462. 92 25 2 ATT KONTROLLERA SIN TILLVARO 2.1 Äger söka och svara för henne Ursprungligen handlade målsmanskapet om rättskapacitet, och syftet var att kvinnans målsman skulle föra hennes talan vid tingsförhandlingar och liknande. Detta gällde dock inte vid alla tillfällen. Enligt MELL skulle kvinnan gälda, d.v.s. stå till svars för, alla sina brott som en man, särskilt dem som gick på livet.95 Tanken återkommer i dråpmålabalken i KrLL, där kvinnan, om hon togs på bar gärning, skulle dömas som annan dråpare.96 Möjligheten för målsäganden att bestämma över kvinnans liv förelåg i de fall kvinnan inte förmådde böta, fast det var då denne som valde om han nöjde sig med ett mindre belopp eller om man skulle ta hennes liv.97 Dessa alternativ gavs inte för en man i samma situation; han skulle ge liv för liv.98 Här framträder en mildare syn vad gäller kvinnan, och Elias Wessén menar också i sin kommentar till MELL, att det tydligt framgår av lagtexten att man inte behandlade kvinnan lika hårt som mannen.99 Beträffande övriga former av dråp och vållande av skada likställdes kvinnan i tydliga ordalag med mannen.100 Det var visserligen målsmannen som botade för henne - vilket ligger i linje med Hellners resonemang - men det skedde med hennes penningar.101 Det allra mesta under landslagens olika brottsbalkar gällde uttryckligen för både män och kvinnor. Med tiden uppenbarade sig en stor brist i landslagens brottslagstiftning, nämligen att sedlighetsbrotten berördes i så liten utsträckning. Orsaken härtill var att landslagen saknade kyrkobalk där sådant annars reglerades. Således utkom det under 1600-talet en mängd förordningar för att reglera sedligheten. Guds lag kom här att få ett stort inflytande.102 En balk som inte alls berörde kvinnan var edsöresbalken. Kvinnan kunde, i egenskap av juridiskt omyndig, inte bryta edsöret.103 Ett med 95 MELL, DB I, 31, samt kommentar s. 239f. KrLL, DB I 28. 97 KrLL, DB I 28. 98 KrLL, DB I 2. 99 MELL, DB I, 32, samt kommentar s. 240. Det var t.ex. svårare att göra en kvinna fredlös, och den som under sådana omständigheter gav henne mat och husrum behövde inte böta, vilket var straffet om man på detta sätt hjälpte en fredlös man. 100 KrLL, DB II 15, SB I 15.1 SB II används det mer neutrala 'någon' som subjekt och objekt. 101 KrLL, SB I 15, TB 27. 102 Andersson 1992, s. 34 ff. 103 KrLL, EB 36. Se även privilegier för ridderskapet, 8 okt. 1617, Schmedeman s. 173. 96 26 tiden ökat straffansvar gjorde att kvinnan, såväl som mannen, i den nya lagen ansågs kunna göra sig skyldiga härtill.104 Varken KrLL eller 1734 års lag nämner något om kvinnans roll i civila mål, varvid bör förstås att mannens målsmansrätt här gällde. Som ingående i samma hushåll förutsätts de ha gemensamma intressen, vilket kanske inte alltid var fallet. Svea hovrätt föreslog att kvinnan själv skulle kunna svara i tvistemål, då motparten var hennes make och tillika målsman.105 Att låta målsmansdömet omfatta även denna situation lät sig knappast göras. Kvinnan skulle alltså i vissa fall svara för sig själv. Däremot kunde hon inte vittna eller svära ed: "I alla vittnen, nämnder och eder, skola bolfaste män vara."106 Rättegångsbalken omnämner över huvud taget inte kvinnor.107 I högmålsbalken stadgas det uttryckligen att man eller kvinna var för sig skulle värja sig med häradsnämnd eller med tolv män.108 Edgärdsmannaprocessen i Sverige skiljde sig alltså från mededsinstitutet i Norge, där de edsvurna skulle vara av samma kön som den som svor eden.109 Häri ligger en för Sveriges del mycket stor inskränkning i kvinnans rättsbehörighet. Eden spelade en central roll i det tidigare rättssystemet, medan vittnesmålen kom att öka i betydelse allt under 1600-talets gång i och med att den legala bevisteorin recipierades.110 Det fanns emellertid ett tillfälle då kvinnor tilläts komma till tals som vittnen. Det gällde om en hustru var havande då maken dog. Om barnet föddes inom tio månader, från dödsdagen räknat, och döptes, ärvde barnet fadern.111 Om kvinnan däremot sade att hon varit gravid, men att hon förlorat barnet, skulle det styrkas med två kvinnors vittnesmål, och med tolv mäns ed.112 Inom detta, väl avgränsade, område var kvinnors vittnesmål inte bara möjligt, utan också nödvändigt. Detta undantag rörande kvinnans vittnesbehörighet torde berott på att man vid så exklusivt kvinnliga omständigheter behövde höra några som, även om de inte varit närvarande, hade viss inblick i barnafödandet. Den bakomliggande 104 1734 års lag, MB 23:1. Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 64. 106 KrLL, TB 33:1. 107 KrLL, RB. 108 KrLL, HB 10, 12-15. De skulle också i vissa fall värja sig med konungsnämnd. 109 Naess 1991, s. 189, 197. 110 Inger 1986, s. 56, 117, 158. Den legala bevisteorin innebar att man dömde utifrån bevis, och inte efter en allmän uppfattning om någons personlighet. Som fullt bevis räknades eget erkännande eller, vilket är aktuellt här, två samstämmiga vittnen. 111 KrLL, GB 22. 112 KrLL, GB 22:1. 105 27 orsaken är främst att söka i det ekonomiska efterspelet, och gäller huruvida kvinnan skulle behöva betala tillbaka det underhåll hon åtnjutit under graviditeten. 113 Tankegångar av samma slag återfinns beträffande tvist om dödfött barns arv. För att det över huvud taget skulle bli tal om att ärva, måste barnet haft liv vid födseln samt blivit döpt. Kvinna som då varit närvarande vid födseln bar vittnesbörd som två män. 114 Denna kvinnans rättighet berördes i kommissionen, och jag återkommer strax härtill. Även om kvinnans möjlighet att vittna gällde inom ett begränsat område, tyder det ändå på att hon inte ansågs inhabil i detta avseende. Skillnaden mellan lag och praxis när det gäller kvinnans vittnesmål inom andra områden är mycket märkbar, och ofta kommenterad. Det var inte alls ovanligt att kvinnorna vittnade, och på en förfrågan från kungen 1684 svarade hovrätterna att man brukade låta kvinnor vittna, trots att det stred mot lagen. 115 Utöver i föregående stycke nämnda möjlighet förelåg det ytterligare ett tillfälle då kvinnor tilläts vittna, men det gällde då ogifta kvinnor. Tingmålabalken räknar upp en rad laga förfall för att slippa vittna, och ett av dessa gäller jungfru eller minderårig då deras målsmän inte befann sig i landet eller i lagsagan. 116 Förutsatt att målsmannen var närvarande kunde man alltså låta en i lagens mening omyndig person vittna. Målsmannens funktion som rättslig företrädare är här tydlig; hans närvaro var således tillräcklig för att man skulle låta omyndiga pojkar och ogifta kvinnor vittna. 1643 lades ett lagförslag fram, där man föreslog att man skulle få förhöra kvinnor och barn, dock utan att grunda någon dom på deras utsagor. 117 Ett visst behov av att integrera kvinnor i rättssammanhang tycks således ha funnits, och det förefaller märkligt att denna diskrepans mellan behov och praxis å ena sidan och lagen å den andra inte föranlett några åtgärder från lagstiftarnas sida. Först 1697, två år efter det att edgärdsmannaprocessen avskaffats, 118 blev det tillåtet för kvinnor att vittna. 119 Åtminstone är det detta år som åberopas när man tidfäster denna rättighet. Som Åsa Karlsson mycket riktigt påpekat, stadfäste brevet egentligen inte kvinnans rätt att vittna, 113 KrLL, GB 22:1. KrLL, ÄB 5. 115 Inger 1984, s. 317. 116 KrLL, TB 14. 117 Inger 1984, s. 318. 118 Förordning 30 okt. 1695, Schmedeman s. 1429, SHB, 29 nov. 1695, ÅT. 119 Till SH 20 dec. 1697, Schmedeman s. 1494. Se även Abrahamsson 1726, s. 636, not a och s. 665. 114 28 utan man ville förenkla vittneseden.120 Svea hovrätt hade för kungen påpekat att vittneseden så som den såg ut var obegriplig för flertalet vittnen, däribland kvinnor. I hans svar berördes över huvud taget inte kvinnors behörighet att vittna, utan han hänvisade istället till den vittnesed som ingick i krigsrätten.121 Vittneseden omformulerades dock strax därefter, eftersom den ansågs vara för lång för att enfaldiga vittnen, i första hand kvinnor, skulle förstå dess innebörd.122 Häri ligger en negativ värdering av kvinnans fattningsförmåga, vilken kanske kan förklaras utifrån att situationen ansågs vara helt ny för henne. Att man från rättshistoriskt håll framhåller detta brev som en officiell tillåtelse kan synas förvånande.123 Man bör emellertid skilja mellan vad som är tillåtet och vad som inte är uttryckligen förbjudet. Brevet som åberopas visar snarast på det senare: det var inte uttryckligen förbjudet att låta kvinnor vittna, utan hovrätten gjorde en viss, kanske nödvändig, justering för att anpassa lagen till rådande praxis. Först i och med 1734 års lag menar jag att man kan tala om en officiell tillåtelse. "Kvinna, så gift som ogift, må ej mindre än man vittne bära."124 För att åter anknyta till Norge, så menar Hans Eyvind Naess att mededsinstitutets avskaffande 1687 innebar att kvinnor "helt mistet en formell og reell funksjon og innflytelse i rettslivet". Först i och med lagändringar i vårt århundrade har kvinnor återfått en roll i rättsapparaten.125 Bilden Naess tecknar är inte direkt felaktig om man likställer funktion och inflytande med en funktion som jurymedlem. Funktion blir då synonymt med förvaltning, och till denna hade kvinnor inte tillträde. Mededen kan ses som en form av jury, vilkens roll sedan övertogs av nämnden, där enbart män satt. Med detta synsätt kan man säga att kvinnor varit utestängda från rättsapparaten fram till våra dagar. Det skulle vidare innebära att också de män, vilka inte var representerade i nämnden, var utan inflytande; inskränkningen berörde alltså inte bara kvinnorna utan också en stor del av männen. Vad som inte tydligt nog poängteras är att formerna för agerande ändrades då rättskipningen fick en allt mer professionell karaktär. Också vittnesmålen var ett sätt att agera och ett sätt att utöva inflytande på.126 Det finns ett ytterst belysande exempel 120 Karlsson 1993, s. 29. Till SH 20 dec. 1697, Schmedeman s. 1494. 122 SHB, 3 feb. 1698, ÅT. 123 Set.ex. Inger 1984, s. 317f., 1986, s. 119. 124 1734 års lag, RB 17:10. 125 Naess 1991, s. 196. 126 Norska lagen innehöll, i motsats till den svenska, inga begränsningar beträffande kvinnors behörighet att vittna. Skriftlig uppgift från Hilde Sandvik. 121 29 på detta, även det från Norge. En bonde hade ett flertal gånger stulit hö och bränsle från sina grannar, vilka till sist tröttnade på hans tilltag. En grupp män sökte då upp bonden, varvid han också erkände en serie stölder. Stölderna fortsatte emellertid, och bönderna drog då målet inför rätta, inte i syfte att få honom dömd utan för att näpsa honom offentligt. När målet kom upp nekade dock bonden till anklagelserna, varför männen som tidigare hört hans erkännanden kallades in som vittnen. Och vittnade gjorde de, men inte ett vittnesmål var det andra likt. Kravet för en fällande dom, d.v.s. eget erkännande eller två samstämmiga vittnen, kunde således inte uppfyllas, och den misstänkte frigavs trots rättens ansträngningar att få honom fälld. 127 Strategin att inte avge identiska vittnesmål tyder på stor förslagenhet, och kräver dessutom vissa förberedelser. Lokalsamhället hade alltså, även fortsättningsvis, såväl reellt som formellt en funktion att fylla i rättskipningen, även om det skedde i en annan form. Utvecklingen i Sverige ledde till att en ökad rättskapacitet för kvinnan fastslogs i 1734 års lag. I brottmål skulle den anklagade svara för sig själv. Mannen fick dock bistå hustrun, liksom målsmannen den omyndige. 128 Det stod parten fritt att låta sig företrädas av någon annan, men de som skulle svara för andra skulle vara "oberyktade, ärliga, redeliga och förståndiga män". 129 Den som själv stod under målsman kunde inte träda i någon annans ställe. 130 En kvinna hade således rätt att i brottssaker agera för egen räkning, däremot inte för andras och inte heller för sina barns. Hon räknades vidare som fullständigt vittne. 131 Genomgången av kvinnans rättskapacitet har visat att hon inte ens i lagtexterna ansågs som omyndig i betydelsen inhabil. Centralt i sammanhanget är att kvinnan, under vissa omständigheter, hade behörighet att förvalta hushållet. Med tanke på de osäkra familjeförhållanden som rådde, var det nödvändigt att kvinnan både kunde och fick träda in som överhuvud i familjen. Denna behörighet gällde i första hand ekonomiska frågor, och det framstår klart att man värnat om hushållets fortlevnad. Varken hustrun eller änkan ansågs således vara inhabila. Svårare är det att uttala sig om den ogifta kvinnan. Att hon inte i större utsträckning gavs behörighet vad gäller rättsliga angelägenheter behöver inte innebära att hon sågs som inhabil, även om det kan göra det. Hennes position 127 Sandmo 1991, s. 346f. 1734 års lag, RB 15:1. 129 1734 års lag, RB 15:2. 130 1734 års lag, RB 15:3. 131 1734 års lag, RB 17:10. 128 30 bestämdes av att hon stod under sin faders beskydd, och om han på något sätt sattes ur spel var det hans hustru som skulle företräda henne. Kvinnan var alltså inte, sin omyndighet till trots, rättsligt sett inhabil, även om hon hade en begränsad, men med tiden utökad, behörighet. Det är dock betecknande att kvinnans behörighet inte alls omfattar rätten att agera i eder och nämnder, vilket syns i lagkommissionens protokoll. Där kan kvinnans rättskapacitet studeras ur i huvudsak två frågor: kvinnans vittneshabilitet och, än mer, hennes ansvarighet vid sedlighetsbrott. Argumenten rörande det senare är mycket intressanta, men låt oss först se på vad lagkommissionen ansåg om kvinnans förmåga att vittna. Kvinnans habilitet att vittna diskuteras ej principiellt, utan endast i två konkreta frågor. Den första rör, inte helt oväntat, vittnesmål vid förlossningar där fostret varit dött. Ordföranden i kommissionen, Erik Lindschöld, sade rent ut att kvinnor vanligen inte var särskilt trovärdiga. Men hur skulle man gå till väga om även en man varit närvarande? I denna fråga skulle en kvinna få vittna, även om en man givetvis vore att föredra. Kanske en man rent av kunde ges samma vitsord som en kvinna vid dylika händelser?132 Man får förmoda att det knappast var männens kunskap när det gällde barnafödande som låg till grund härför. Man föreslog i alla fall att såväl man som kvinna skulle äga fullt vitsord när det gäller dödfödda barn.133 Det är fascinerande att i sammanhanget möta en sådan form av rättviseargument. Kvinnans behörighet tolereras i flera sammanhang, men när det kunde ge henne företräde före en man var det slut med toleransen. Ofta hänvisade man då också till kvinnans inhabilitet i frågan. Hur var det då med den lägrade kvinnans behörighet att vittna? Praxis i hovrätten sades vara att om kvinnan undergått kyrkoplikt, och således åter tagits upp i församlingen, var hon behörig att vittna. Hennes brott kunde då inte längre tillvitas henne. Den lägrade kvinnans vittnesbehörighet behövde kanske inte ens omnämnas i den nya lagen, utan man kunde lämna det till domarens omdöme. Enda undantaget från att en tidigare dömd person inte tilläts vittna var rörande tjuv, vilken aldrig kunde brukas som vittne.134 Och hur var situationen för en man som lägrat en kvinna? Påverkade det även hans behörighet att framträda som vittne? Så var uppenbarligen inte fallet. Häradshövding Petter Abra- 132 133 134 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 164. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 164. Förarbeten 3, protokoll 1715, s. 207 f. 31 hamsson tillämpade vad en ledamot kallade en "underlig" praxis, i det han även såg män som begått lönskaläge som otjänliga vittnen.135 Det är tydligt, och alls inte förvånande, att det bara var för kvinnan som hennes sexuella vandel påverkade hennes behörighet. Hennes heder bestämdes i högsta grad utifrån hennes sexuella handlingar. En kvinna som förbrutit sig inom detta område var helt enkelt inte hedervärd, åtminstone inte förrän hon offentligen tillstått och ångrat sitt brott. Mannens heder hängde inte lika intimt samman med sexualiteten, utan förknippades istället med yrkeslivet och rollen som familjeförsörjare. I enlighet härmed skälldes en kvinna för att vara hora, och en man för t.ex. tjuv.136 Som tjuv saknade han då, som sagt, alltid vittnesbehörighet. I den slutliga lagtexten medtas dock inte begränsningar av liknande slag. Det sägs då till och med uttryckligen att kvinnans sexuella vandel inte skall ligga henne i fatet: "och ej må de [kvinnorna] för lönskaläge, eller enfalt hor vräkas, när the därföre pliktat, och sedan sitt leverne bättrat".137 Viss gardering hade lagstiftarna dock lagt in, i och med att kvinnan faktiskt skulle ha bättrat sin livsföring. Intresset för kvinnans heder spelade, alls inte oväntat, en än större roll när man diskuterade vad som blev förverkat vid horsbrott. En kvinnas horsbrott sågs naturligtvis som ett mycket allvarligt brott i sig, men också mot hennes make. Mot honom och hans arvingar hade hon genom sitt brott begått både stöld och plundring.138 Därför skulle också, enligt en av Sven Leijonmarck framförd åsikt, en kvinna kunna straffas hårdare än en man anklagad för samma brott.139 Således skulle hon, liksom mannen, förverka halva sin giftorätt, men därutöver även morgongåvan.140 Svea samt Göta hovrätter ansåg dock det vara orättvist att kvinnan miste så mycket. Det borde egentligen räcka med att hon miste sin morgongåva och det hon var gift till, vilket också stadgades i den medel- 135 Förarbeten 3, protokoll 1715, s. 207. Den Abrahamsson som här nämns är densamme som kommenterat den version av KrLL som utgavs 1726. 136 Forskning rörande heder och ära har de senaste åren blivt allt vanligare och litteraturen är numera omfattande. Se t.ex. för nordiskt vidkommande Sandnes 1990, Sandmo 1991, 1992, Lindström 1993, 1994, Telste 1993. Se vidare Burke 1987, Norton 1987, Roper 1989a, 1992, Burghartz 1992, Dinges 1992. 137 1734 års lag, RB 17:10. 138 När det gällde adelshustrur sågs, utöver maken, även hennes släkt som målsägande. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 268. 139 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 225. Se även Ågren, M. & Johansson 1994, s. 135. De ser vissa sedlighetsbrott som egendomsbrott, i det att de hotade hushållet inifrån. 140 Förarbeten 4, förslag 1690, 1692, 1694, s. 32f„ 41, 50, 62, 75, del 5, förslag 1713, s. 13f„ del 6, förslag 1723, 1726, 1731, s. 11, 25, 42. Se även 1734 års lag, GB 13:1. 32 tida lagen.141 Orättvisan hamnar i ett något annat ljus, om man ser att den medeltida lagen beträffande horsbrott endast inbegrep kvinnans förseelse. Mannen förverkade där ingenting vid liknande brott. De nya förslagen utgjorde således en förändring så till vida att även mannen straffades på detta sätt. Konsekvenserna för kvinnan var emellertid allt nog större, rent ekonomiskt sett. Detta att hustrun syndade mer vid horsbrott var en åsikt som dock inte tycks ha haft särskilt många förespråkare inom kommissionen. Hovrättsassesor Jonas Hassel menade att det utgjorde ett "blint fundament" i deras uppfattning, d.v.s. att det var en oförståndig och grundlös mening.142 Flertalet menade istället att både man och hustru, avseende såväl synden som äktenskapskontraktet, hade lika mycket skuld och därför skulle straffas lika. Det stod inte heller någonstans i bibeln att mannens brott var mindre än hustruns; inför Gud var synden lika och hänvisningarna till Guds lag var här många. Därför borde inte heller en adelskvinna mista ära, gods etc., medan en adelsman endast belades med bötesstraff.143 Likaså borde en frälsemö som begick lönskaläge inte heller straffas hårdare än en ogift man inom samma stånd.144 Straffmässigt synes man i lagkommissionen alltså varit benägen att i flera fall likställa mannens och kvinnans brott. Ändå var det nog så, att en bedragen man var mer att beklaga än en bedragen hustru.145 En bedragerska skulle på inga sätt bistås, och om hon genom sitt beteende hade bringat mannen i stor vanheder, var det inte mer än rätt att han fick del i hennes förverkade egendom.146 Här framskymtar åsikten att kvinnans sexuella otrohet var avgörande även för mannens heder. För hennes egen del ledde ett sådant beteende till att hon i regel förverkade mer än en man vid t.ex. äktenskap mot föräldrarnas vilja eller vid hor.147 Det ledde även till en minskad vittnesbehörighet. De olika ståndpunkter som kommer till synes i protokollen visar tydligt att kvinnan förutsattes vara sexuellt trogen. Stora problem uppstod när så inte var fallet, dels för henne själv, dels för hennes make. Sett ur ett vidare perspektiv kan detta närmast förklaras utifrån arvsfrågan. Ett 141 Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 46, 70f., KrLL, GB 11. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 237. För betydelsen av blind, se SAOB B, sp. 3217. 143 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 237f., 269. 144 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 241 f. 145 Då man diskuterade straffpåföljden yttrade Lindschöld följande ord: "Icke nekar jag större brott kan vara hennes än en mans i hor" (min kursivering). Dock, fortsatte han, var ändå en så stor skillnad i straffen orättvis. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 269. 146 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 240. 147 Se vidare nedan, kap. 2.4. 142 33 oäkta barn kunde komplicera arvsförhållandena avsevärt. Staten begränsade ju med tiden också de oäkta barnens arvsrätt kraftigt, just för att undvika uppsplittring av egendom.148 Man måste dock komma ihåg att, som jag visat ovan, ett flertal åsikter framfördes om att en hårdare behandling av kvinna var orättvis. Det hävdas ofta, med all rätt, att kvinnan i fråga om sexualitet var betydligt mer utsatt än mannen. Det var han som kunde locka den ogifta kvinnan till otukt genom att förespegla henne giftermål. Ett sådant löfte skulle givetvis vara bindande. Det var en skam för mannen att inte äkta den kvinna han haft hos sig, och övergivna kvinnor sågs som kränkta.149 I den nya lagen hade löftet ändrat karaktär till ett förpliktande. Införandet av det s.k. ofullkomnade äktenskapet medförde en betydligt hårdare press på mannen. Hade de idkat sexuellt umgänge under äktenskapslöfte var mannen tvungen att ta henne till hustru, så vida hennes föräldrar samtyckte.150 Vägrade mannen att fullfölja sin del av överenskommelsen förklarades hon ändå som hans hustru, varigenom hon åtnjöt full giftorätt.151 Barn i dylika förbindelser räknades också som äkta.152 Något målsmanskap följde inte härav. "Hinder härför har legat i den omständigheten, att mannen alldeles icke ville taga sig af qvinnan", som Alfred Winroth så försiktigt uttrycker sig.153 Detta implicerar också att det var mannen som inte ville ta steget full ut och knyta hymens band. Dessa ofullkomnade äktenskap medförde alltså en betydligt sämre position för mannen. Ett frivilligt ja och samtycke tycks för mannens del mer eller mindre ha varit satt ur spel. Lagparagrafen är istället klart till kvinnans fördel: hon kunde inte tvingas in i ett äktenskap, och hon kunde inte heller utan vidare utnyttjas för att sedan överges. Det är dock tveksamt om denna möjlighet verkligen existerade i praktiken. Flera forskare har visat att det med tiden blev allt lättare för mannen att smita undan från sitt ansvar, och kvinnan betecknades istället som lösaktig.154 Margareta Matovic framkastar hypotesen att ofullkomnade äktenskap åtminstone för en senare tidsperiod kan ha varit ett sätt att undkomma målsmanskapet och samtidigt uppnå vissa ekonomiska fördelar.155 148 KrLL, ÄB 18-20, Drottning Christinae privilegier för Stockholms stad, 10 mars 1636, § 35, Schmedeman s. 222, Till SH, 5 feb. 1697, Schmedeman s. 1482 samt 1734 års lag, ÄB 8:7. 149 Se t.ex. Telste 1993, s. 113f. 150 1734 års lag, GB 3:10. 151 KL 1686 15:13-14, 1734 års lag, GB 3:9, 5:1, 10:7. 152 1734 års lag, GB 5:1. 153 Winroth 1892, s. 134. 154 Sundin 1991, s. 242f., Telste 1993, s. 114, Gunnlaugsson 1994, s. 113. 155 Matovic 1984, s. 45 ff. De som eventuellt kan ha använt sig av denna utväg var 1800-talets kvinnor ur de lägre, arbetande skikten. 34 Värt att notera är att det under större delen av 1600­talet endast var mannen som, enligt lagtexten, straffades för lönskaläge. Utöver kyrkoplikt fanns det fram till 1694 ingenting stadgat i lagform om vilket straff som skulle utdömas till kvinnan, och det tycks inte heller ha funnits någon enhetlig sedvana i landet. Kungen utgick i en resolution 1658 ifrån att det var självklart att även kvinnorna skulle böta, men huruvida kvinnan över huvud taget bötfälldes vid lönskaläge eller ej varierade i riket.156 Mannen skulle enligt landslagen böta 40 marker vid mökränkning, och böterna halverades om han äktade henne.157 Först genom kungliga brev 1694 till hovrätterna fastställdes bötesbeloppet för kvinnan, vilket uppgick till 20 mark, d.v.s. hälften mot mannens böter. Beloppet för männen tog nu heller inte längre hänsyn till om kvinnan tidigare varit kränkt, varigenom mökränkning förlorade sin betydelse och kom att ses som en form av lönskaläge.158 Under temat rättskapacitet har jag fört samman kvinnans behörighet att agera inför rätten samt hennes ansvar för brott. På sätt och vis hänger de samman, men de handlar ändå egentligen om olika företeelser. Visst har det med rättskapacitet att göra att själv ställas till svars för brott man begått. Problemet uppstår kanske främst när man ser på utvecklingen för båda fenomenen. Som framgått ökade kvinnans rättskapacitet, i vissa avseenden, liksom hennes ansvar i olika brottshandlingar med tiden. Ökad rättskapacitet brukar anföras som en del i förbättrandet av kvinnans situation, och paradoxalt nog blir då även kvinnans ökade brottsansvar ett steg mot det bättre. Riktigt så långt går inte Jan Sundin i sitt resonemang om kvinnor inför rätta, även om det leder i den riktningen: "Kvinnans ställning både som kapabel att själv föra sin talan och som ansvarig för sina gärningar förstärktes. "159 Vidare menar Sundin att det allt större antal kvinnor som fälldes för lönskaläge och snatteri bl.a. pekar på att deras rättsliga ansvar ökat.160 En isländsk forskare ser det som symptomatiskt, att det är just inom sedlighetsbrotten en ökad jämställdhet tar sig uttryck.161 Det föreligger som synes hos en del forskare en viss tendens till att tolka all ökad behörighet som en förbättring. 156 Thomson 1966, s. 166. KrLL, GB 3:1. Fästfolk som beblandade sig före vigseln skulle plikta 3 marker till biskopen, GB 2:3. Se även KrLL, ÄB 17. 158 Brev till SH, 2jan. 1694, Schmedeman s. 1357, SHB, 3 jan. 1694, ÅT, Brev till HR, 22/25 maj 1694, Schmedeman s. 1373. För en genomgång av begreppen mökränkning och lönskaläge samt av deras inbördes förhållande, se Thomson 1966, s. 164-171. 159 Sundin 1992, s. 467, min kursivering. Se även s. 347. 160 Sundin 1992, s. 468. 161 Gunnlaugsson 1994, s. 112. Gunnlaugsson hänvisar här till Inga Håkonardöttirs undersökning. 157 35 Kvinnans rättsliga ställning förändras, men är det verkligen ett steg mot jämställdhet? Att tala om det i sådana termer blir än mer absurt om man betänker att det i praktiken var lättare att beslå kvinnorna med lägersmål.162 Hårda straff för mäns sexuella brott kan ha gjort det lättare att föra en hård linje även mot kvinnorna.163 Liknande tankegångar har Marie Lindstedt uttryckt. I sin undersökning om ogifta mödrar konstaterar hon bl.a. att kvinnorna under 1600-talet kom att ses som straffmyndiga vid lägersmålsbrott. Det innebar förvisso "ett avsteg från ett äldre patriarkalt synsätt", men alls inte en för kvinnorna förbättrad position.164 Genomgången av kvinnans rättskapacitet handlar uteslutande om behörighet utåt, mot samhället. Denna behörighet förutsatte dock att hon korrekt skötte de plikter som gällde för henne i hushållet. Kanske kan man hellre tala om plikt i singular form. Vad det handlade om var hennes sexuella trohet, som hustru gentemot maken och som mö, bildligt talat, mot släkten. Diskussionen om kvinnors vittneshabilitet visar att vissa av ledamöterna faktiskt ansåg kvinnan vara inhabil i vittnessammanhang. Dessa var i och för sig i minoritet, och kvinnans ökade behörighet visar också på habilitet. Utvecklingen kan dock inte tolkas som tecken på jämlikhetssträvanden. Rent praktiska skäl låg till grund för förändringen. Kvinnor, lika väl som män, måste kunna straffas för brott de begått. För att domstolarna skulle fungera så smidigt som möjligt krävdes att kvinnan var behörig att agera. Att gå över till den legala bevisteorin utan att ha möjlighet att kalla vittnen oavsett kön torde ha varit närapå omöjligt, särskilt i samband med sedlighetsbrott. Härmed inte sagt att kvinnans ökade rättskapacitet berodde på att man ville införa en ny juridisk teori. En för kvinnor inom flera områden utökad behörighet hänger istället samman med samhällsförändringar i stort, av vilka den juridiska doktrinen utgjorde en del. Rättskapaciteten berodde således i hög grad på kön. Civilståndet spelade givetvis också stor roll, då änkan som myndig automatiskt skulle svara för sig. Några belägg för att man ansett änkan vara mer habil i detta avseende finns dock inte. Att även ståndstillhörigheten spelade in är inte alls oväntat. Kvinnor i adelsståndet straffades hårdare än både adelsmän och kvinnor ur andra stånd då de hoppat över skaklarna.165 Kvinnans rättskapacitet var nära relaterad till mannens målsmansdöme. 162 Man fick inte beskylla någon för lönskaläge om inte personen var tagen på bar gärning eller barn bar vittne. KrLL, ÄB 17. 163 Andersson 1992, s. 39f. Se även Widerberg 1980, s. 17, Sundin 1992, s. 467. 164 Lindstedt 1993, s. 3f. 165 Se vidare nedan, kap. 2.4. 36 För att belysa hennes myndighet i vidare bemärkelse måste hennes habi­ litet och behörighet i ekonomiska frågor undersökas. 2.2 Då ärve son lika som dotter och dotter lika som son Att kvinnan tidigare ärvt en mindre del än mannen, eller rent av ingenting, är välbekant. Östgötalagens ärvdabalk stadgar t.ex.: "Då två äro jämna i arv och jämnskylda i ätt, då går alltid hatt till och huva ifrån."166 Enligt de medeltida landslagarna ärvde kvinnan hälften mot mannen, i de fall då inga mellanliggande led förelåg mellan den döde och arvtagaren. "Dör bonde eller husfru och leva barn efter dem, son och dotter, då ärve son två lotter och dotter tredjedelen."167 Denna fördelningsprincip kvarstod för två av stånden närmare 400 år senare: "Dör fader, eller moder; ärve då frälsemans och bondens son efter landsrätt två lotter, och dotter treding."168 Den ojämna arvsfördelningen samt kvinnans omyndighet brukar ofta anföras som tydliga bevis på att kvinnans ställning varit sämre än mannens. Dessa lagars varaktighet tas ibland som intäkt för att kvinnans position långt fram i tiden varit likartad. Det betyder inte att denna asymmetri inte varit föremål för diskussion under århundradena. Frågan rörande t.ex. lika arvsrätt diskuterades relativt ingående i lagkommissionens sammankomster, där man på intet sätt var eniga i frågan. Det kan därför vara intressant att titta på vilken inställning ledamöterna haft till dessa frågor under den tid lagarna gällde. Beträffande arv studerar jag endast dess fördelning på man och kvinna. Jag är medveten om att många aspekter av arvsrätten därigenom försvinner. Så bortfaller t.ex. den viktiga frågan om möjligheter för arvingen att disponera, förvalta, vidareföra eller avyttra arvet. Det är inte heller könet ensamt som bestämmer arvet. Exempelvis kunde en sondotter ärva 2/3, medan en dotterson fick nöja sig med 1/3. Christer Winberg har ställt upp följande kriterier för arvsordningen: 1. 2. 3. 4. närheten till den döde, släktskapens riktning, arvingens eget kön, könet på den person, genom vilken arvingen var släkt med den döde.169 166 ÖgL, ÄB 3:1. MELL, ÄB 1, KrLL, ÄB 1. Lika arvsrätt mellan män och kvinnor förekom i städerna (MEStL, ÄB 1), men också i Värend i Småland (Hafström 1966, s. 44, 1970). 168 1734 års lag, ÄB 2:1. 169 Winberg 1985, s. 22f. 167 37 Den ojämlika fördelningen syskon emellan av arvslott har, som sagt, ofta framförts som bevis för mannens överordnade ställning. Lika arvsrätt kan dock inte automatiskt ses som intäkt för en likartad ställning. Allra först måste det understrykas att lagens bokstav beträffande civilrätt inte var förpliktande. Man var inte tvungen att vid arvsdelning följa lagens uppdelning. Förutsatt att alla parter var överens, var det inget som hindrade att ett privat avtal upprättades. Arvet kunde skiftas utan hänsyn till barnens kön, ålder eller ens äktföddhetsstatus och barnen kunde till och med göras arvlösa. Först när det gått så långt som till tvist tillgreps lagens bokstav.170 De flesta arvskiften följde troligen den delning som förespråkades i lagen. De privata avtal där lika delning förekommer, som Hedda Gunneng funnit från medeltiden, visar alla att brodern avsäger sig en del av sin lott och istället delar lika med systern.171 Under 1600-talet förekom det, inom högadeln, att döttrar avstod från sin arvslott.172 Vidare bör man inte lägga allt för stor vikt vid just arvet. Kvinnorna hade förutom arvet även morgongåva och hemgift att tillgå. Även om det sattes gränser för hur stora morgongåvorna fick vara, överskreds dessa ofta.173 Kvinnor erhöll vid giftermålet också hemgift, vilken inte behövde föras tillbaka vid arvsskifte.174 Slutligen måste även möjligheten att fritt testamentera eller skänka förvärvad jord betonas.175 Mot kvinnan talade systemet med tagelott, vilket fortfor att accepteras i kommissionen.176 Tagelott innebar att söner, ofta den äldste, fick välja arvslott före döttrar. Även fideikommissinstitutet favoriserade sönerna. Fideikommiss var ett sätt att begränsa arvsrätten till endast en person, i syfte att hålla egendomar intakta. Förfarandet blev allt vanligare vid 1600-talets mitt och kodifierades i 1686 års testamentsstadga.177 Ärvdabalken var en av de första balkar som gicks igenom av kommissionen. Det första förslaget framlades redan 1690, och det var inför detta som diskussionen om lika arvsrätt för son och dotter fördes. Det resulterade dock inte i någon förändring av arvsdelningen, utan samtliga lag- 170 Peterson 1985, s. 287, Nygren 1991, s. 20. Gunneng 1987, s. 83. Det rörde sig endast om ett fåtal fall, 20 säkra och 24 mer osäkra, av sammanlagt 450. Hon har inte funnit något testamente där föräldrarna delar arvet lika mellan son och dotter (s. 82). 172 Winberg 1985, s. 39. 173 Petersson 1973, kap. 11:2. 174 Sawyer 1983, s. 17, Winberg 1985, s. 23 f. 175 Winberg 1985, s. 42. 176 Winberg 1985, s. 45. 177 Winberg 1985, s. 39f., Inger 1986, s. 97f. Fideikommissen ingick även i 1734 års lag. 171 38 förslag beträffande denna balk bibehöll en uppdelning efter lands­ respektive stadsrätt.178 Diskussionerna inom kommissionen kan betecknas som ostrukturerade så till vida att olika argument blandas friskt. För att få någon struktur på de olika åsikterna kan argumenten för och emot lika arvsrätt grovt sett delas in i två huvudgrupper. Majoriteten av argument ligger på något som kan betecknas som en fundamental, eller grundläggande, nivå, och berörde därför samhället som helhet. Övriga argument är mer detaljinriktade, och kan sammanfattas under begreppet kasuistiska. Vad beträffar den fundamentala nivån kan ytterligare uppdelning göras. Argumenten hänför sig till följande områden: konserverande av familjen och egendomens bevarande, lagens ålder och allmängiltighet samt mannens och kvinnans roller i samhället. 2.2.1 Fundamentala argument Ett grundläggande argument för att sonen skulle ärva dubbelt mot dottern var att det ju var sonen som konserverade familjen. Eftersom sonen förde familjens namn vidare, medan det hos dottern "exsirperar och slokar", var det självklart att sonen skulle ha större delen av förmögenheten. Skulle dottern åtnjuta samma rätt som sonen förelåg stor risk att främlingar, fattiga främlingar, från andra länder skulle lägga under sig godsen i riket genom giftermål med de välmående döttrarna. Inte nog med att de skulle komma till riket, de skulle dessutom "narra till sig de rikaste mäns döttrar".179 Såväl familj som egendom skulle bäst bevaras genom sonens företräde.180 Argumenten användes även av Göta hovrätt i dess utlåtande om giftermålsbalken. De tjänade då som argument för att bröder skulle ha tagelott före systrar, eftersom familjens välstånd annars kunde minskas avsevärt.181 178 Förslag till ÄB kom åren 1690, 1692, 1694, 1713, 1717, 1722, 1723, 1726 och 1731. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 146f., 193, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 233. Det sistnämnda arbetet innehåller ett memorial, vilket i protokollen nämns på ett flertal ställen, innehållandes en sammanställning av skälen för och emot. Detta finns ej med i förarbetena, men ingår som en bilaga till kommissionens protokoll i Johannes Nilssons Bidrag till ärfdabalkens historia, vilket är tryckt i Uppsala universitets årsskrift 1895. 180 Termen familj används här för att beteckna släktskap och inget mer. Det skiljer sig från en modernare betydelse av familj, vilket ofta innefattar sammanboende. Som analysenhet för äldre tid är begreppet hushåll att föredra, med undantag kanske för just arvsfrågor. Se S AOB F, sp. 217, H, sp. 1494f., Rydén 1990, s. 30f. Se även Mitterauer & Sieder 1982, s. 6. 181 Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 79. 179 39 Genom hänvisning till familjens konservation kunde man också förklara det lilla aber som stadslagens lika arvsrätt utgjorde. Landslagarnas fundament, argumenterade man, utgjordes på landet just av familjens konservation, medan motsvarigheten i staden var ett utökande av handeln.182 Konservationen skulle uppnås genom att familjens namn skulle spridas vidare, vilket gällde främst adeln, och genom att jorden stannade inom släkten. För städerna kunde dessutom de tidigare fruktade främlingarna, i det här fallet köpmän, rent av vara en tillgång, då de kunde gagna riket med sin handel.183 Förespråkarna för lika arvsrätt tog även de upp argument om vikten av familjens konservation, men lade istället tyngdpunkt på att det var en man som skulle föra familjen vidare. Härvid kunde en måg duga lika bra som en son, eller rent av bättre. För det första kunde fadern i huset åtminstone i någon mån välja måg, och för det andra kunde mågen göra nytta i huset tidigare än sonen.184 Gifte sig dottern ung kom mågen tidigt till hjälp i hushållet, medan sonen kanske måste vänta på föräldrarnas frånfälle eller ålderdom innan han kunde bilda familj. Dotterns värde tycks här främst ha legat i att hon kunde locka en god måg till gården, en möjlighet som kan tänkas ha ökat med arvslottens storlek. Tack vare mågen kunde således dottern accepteras som en med sonen likställd arvtagare. Kommissionens resonemang förutsätter att det alltid var positivt med flera generationer i ett och samma hushåll, vilket i sin tur förutsätter en viss storlek på gården. Det förefaller som om ledamöterna argumenterar utifrån sina egna förutsättningar. När diskussionen kom att röra hur man bäst skulle kunna se till att egendomen bevarades, och gärna formerades, ställdes just måg och son mot varandra. Motståndarna till lika arvsrätt menade att om sonen ej hade någon arvsrättslig fördel framför sin syster förelåg risk att han inte skulle sköta föräldragården på bästa sätt. Kanske skulle han till och med söka sig till en annan gård, om han genom sin hustrus arvejord kunde uppnå bättre position.185 Bättre arv kunde därvidlag tjäna som en morot. Förespråkarna kontrade med att arvet kunde stiga sonen åt huvudet så till den grad att han slösade bort arvet, samtidigt som familjens heder drogs i smutsen. En måg var i detta avseende lättare att kontrollera.186 Så länge dottern var ogift förelåg inte heller någon större risk att eventuella 182 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 234. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 147. 184 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 134, 146, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. 185 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 146. 186 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 149, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 235 f. 183 40 arv skulle slösas bort, eftersom hon stod under förmyndare.187 Det är mycket intressant att man framhåller sonen som den som eventuellt förslösar arvet. Diskussionen berörde inte direkt habiliteten, utan det var snarare sonens behörighet som ifrågasattes. Kvinnans och mågens behörighet kunde i viss utsträckning kontrolleras, medan sonens behörighet var ytterst vidsträckt. Inga argument gjorde gällande att kvinnan var inhabil i ekonomiska ärenden. Eftersom man inom kommissionen inte kan ha varit omedveten om att de restriktioner lagen föreskrev beträffande kvinnans möjlighet till ekonomiskt handlande inte hade någon större motsvarighet i verkligheten, skulle detta mycket väl kunnat användas som argument mot ökad arvedel för kvinnorna. En större arvslott skulle innebära att kvinnorna och deras äkta män fick mer egendom att förvalta och kanske slarva bort. Ett visst mått av kontroll av kvinnan och mågen ansågs troligen som en tillräcklig försiktighetsåtgärd. Inte heller Hilde Sandviks undersökning om kvinnor i stadsnäringen visar att argument som hänförde sig till kvinnans omyndighet i ekonomiska frågor användes emot henne.188 Tillgången på jord var dessutom inte oändlig. Ett införande av lika arvsrätt skulle leda till att jorden klövs i allt för många delar, varför många inte skulle klara att försörja sig. Liknande tankar förekom också i plakatet om hemmansklyvning från 1684, där 1/4 hemman sattes som lägsta gräns för att någon skulle kunna bebo och bruka ett hemman.189 I staden däremot, kunde man bo fler i samma hus, och ju fler borgare man hade i städerna desto bättre.190 I staden var man vidare bättre betjänt av pengar än av hus, och kunde en försäljning av egendom inbringa reda pengar som i sin tur kunde investeras i handeln var detta bara av godo. Att man kunde avyttra egendom man erhållit genom arv utgjorde en förutsättning härför.191 Samtidigt som man betraktade utkomstmöjligheterna av jorden som begränsade, förelåg det inga gränser för stadens expansion och försörjningsmöjligheter. Delvis berodde detta på att städerna ännu var så små, men framför allt hängde det samman med ett kameralistiskt tänkande. Kameralismen var en samhällsteori där statens roll starkt betonades. En stark statsmakt var en förutsättning för att välståndet i samhället skulle kunna öka. Välståndet kunde uppnås på flera 187 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. Sandvik 1992. 189 K.M. placat, 10 juni 1684, ÅT. 190 Förarbeten 8, riksdagshandlingar 1731, s. 11. Detta utgör ett svar på en fråga under ständernas förhandlingar 1731 om huruvida skillnaden mellan stads- och landsrätt skulle upphävas. 191 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 329. 188 41 sätt, t.ex. genom ett gynnande av hantverk och handel.192 Ett exempel på en sådan politik återfinns i Karl XII:s kontributionsförordning från 1712. Den fasta egendomen i städerna skulle enligt förordningen beskattas endast till 1/4 av värdet, allt för att underlätta och främja utbyggandet av städer och därmed även handel och hantverk.193 Som ett tungt argument vare sig man ville bibehålla eller förändra arvsreglerna användes lagen. Lagens ålder ansågs motivera såväl ett vidhållande vid det gamla som ett förnyande därav. Införandet av lika arvsrätt i hela riket skulle, enligt motståndarna, innebära alltför stora och genomgripande förändringar. Flera andra stadganden om ägofördelning skulle i konsekvensens namn också behöva ändras, t.ex. rörande giftorätt och morgongåva. Andra balkar hade dessutom under tidens gång luckrats upp av diverse förordningar och dylikt. Skulle man ändra ärvdabalken i den föreslagna riktningen vore det en "förändring som det essentiella och grunden både av giftermåls och ärvda balken som alltid för en ständig och allmän lag skattade varit, omstörter".194 Just dessa två balkar hade alltså en speciell dignitet, och skulle därför bibehållas. Förändringen skulle med största sannolikhet också möta starkt motstånd från de två stånd, som i så många hundra år levt efter landslagen.195 I sammanhanget nämndes också Birger Jarls insats på området. Först med Birger Jarl erhöll dotter över huvud taget arvsrätt,196 och redan detta innebar en försämring av sonens situation. Sekreterare Johan Hadorph gick så långt som att mena att dotterns arvsrätt lett till inbördeskrig och till att Sverige förlorat land till andra länder.197 I argumentet ligger att dottern borde vara nöjd med att alls erhålla något arv, eftersom det förr tillkommit endast sonen. Dylika hänvisningar till en mer ursprunglig lag är inte att förvånas över. Det framgår klart att man ansåg att lagen i vissa delar var oföränderlig, även om det inte sades rent ut. Behov av förändringar hade hitintills tillgodosetts genom förordningar. De områden som i sammanhanget omnämndes var byggninga- och köpmålabalkarna samt förhållanden rörande process och kriminalia. Här var det snarast förordningar av eko192 Dahlgren 1993, s. 120f., Karlsson 1994, s. 62ff. Karlsson 1994, s. 118f. 194 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 233f., citatet s. 234. Se även Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 147. 195 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 230f. 196 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 235. Se även Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 156, Hafström 1958, s. 274. Jfr Holmbäck 1919, s. 96ff. 197 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 156. 193 42 nomi­ och politikaraktär som avsågs, och det rörde sig då om en lägre, mindre allmän och mer föränderlig lagnivå. Lagen sades mycket väl kunna delas upp i två delar, en allmän och en ekonomisk. Den allmänna skulle angå hela riket och dess invånare och vara i princip oföränderlig. Den ekonomiska lagen var mer begränsad i sin räckvidd och i behov av kontinuerlig förändring. Den skulle heller inte ingå i en allmän lagbok.198 Ärvda­ och giftermålsbalken låg på en högre lagnivå, och hade därigenom, med en modern term, något av grundlagskaraktär över sig. Dessa balkar, med giftermålsbalken först, inleder hela lagboken. De utgjorde förutsättningen för den gemenskapen släkten utgjorde, vilken var grunden för samhället. Där definierades vilka som sågs som rättmätiga släktmedlemmar, och, ej att förglömma, vilka som stod utanför, t.ex. oäkta barn. Fördelande av egendom reglerades också, med minutiös noggrannhet. Som enda balkar i lagen kom dessa två på något sätt i beröring med varje individs liv. Förespråkarna för lika arvsrätt använde sig också som sagt av lagen som ett argument. Fast än lagen och praxis här i Sverige in till denne tiden tillägnat å landet sonen dubbel arvslott emot dottern, dock som all världslig lag en villkorlig ting är, som sitt ursprung av överhetens fria vilja, och sin grund av tidernas beskaffenhet och ett folks eller lands natur, egenskap och nytta haver; Så kan och bör jämväl Lag och Ordning efter som tiderna sig förbyta och landets art och nytta det fordrar, rättas och förändras, varandes absurdum att en gammal orätt och galen vana fördenskull äntelig skola ständig och oföränderlig bliva, för det att hon gammal är.199 Här betraktas landslagen i sin helhet som en världslig och därigenom föränderlig lag. Lagen bestämdes av överheten, och den skulle kunna anpassas till folkets och rikets förändrade behov. Underförstått här är att endast den gudomliga lagen är oföränderlig, även om hänvisningar till den helt saknas. Inte nog med att man menade att lagen var föränderlig, den var också mer korrekt ju yngre den var. "Stadsl[agen] är yngre än Landsl[agen] och därmedelst synes, att Landslfagen] är korrigerad med St[ads]l[agen]."200 1 stadslagen hade man alltså rättat till missförhållanden i den 198 Posse 1850, s. 332ff. Posse tar här upp det memorial, som av forskningen anses utgöra de grundsatser lagkommissionen arbetade utifrån. Beträffande politirätt, se Diibeck 1978, s. 454, 466 ff. 199 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. 200 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 142. Se även Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. 43 tidigare lagen. Vad man inte gick närmare in på är varför det just beträffande arvsrätten rörde sig om en korrigering av felaktigheter. Argumentet är intressant ändå, genom att det utgår ifrån att ju yngre lagen var, desto mer tidsenlig och rättfärdig var den. Så mycket närmare i tiden låg ändå inte stadslagen jämfört med landslagen. Som ytterligare belägg för att lagen rättats till anförde man att prästeståndet erhållit lika arvsrätt genom särskilt privilegium.201 Här ser man klart en brytning mellan två synsätt på hur utvecklingen skulle föras framåt. Å ena sidan har vi dem som värnade om ett bibehållande av det gamla och traditionella. Å andra sidan har vi dem som såg det nya och progressiva som positivt, som något som borde prioriteras framför det ålderdomliga. Det senare synsättet blev mer utbrett under 1700-talets gång, medan den förra åsikten levde kvar längst hos bönderna, där sedvana länge spelade stor roll.202 Bondeståndet uttryckte tydligt sin ovilja mot att över huvud taget ändra något i "Sveriges uråldriga allmänna lag".203 Båda sidor hänvisade också till en allmängiltighet som sträckte sig utanför rikets gränser. En så gammal lag att sonen ärver dubbelt mot dottern hade sin motsvarighet hos bland andra romare, greker, galler, engelsmän, langobarder, danskar och norrmän, menade motståndarna.204 Ja, det fanns rent av "inget land i världen, som i fast giver dotter lika med son".205 I sådana sammanhang fanns det förstås ingen anledning för Sverige att frångå principen. Liknande storslagna föregångsland kunde naturligtvis inte förespråkarna uppbåda, åtminstone inte utan att även de frångick sanningen. Istället hänvisade man till den romerska rätten, liksom till den saxiska, visigotiska och liibeckska.206 I den romerska rätten gjordes, sedan 500-talet, ingen åtskillnad i arv beträffande agnatisk och kognatisk linje eller mellan män och kvinnor.207 201 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. Se även Rydelius 1957. Se även Englund 1989, kap. 6, 10 och 13. Framstegstanken ingår som något nytt i adelns ideologi under 1600-talets slut. Det är viktigt att påpeka att den i första hand rörde en kommersiell sfär. Ett tecken härpå är att adelns roll utvidgades till att omfatta en rad tidigare borgerliga sysslor. Samhällets hierarki med adeln i toppen var ännu inte föremål för förändringssträvanden. Ett led i uppluckringen av ståndsideologin utgjorde 1712 års förmögenhetsbeskattning, där en jämlikhetstanke var klart uttalad. Jämlikheten omfattade endast undersåtarna, och den enväldige kungens särställning betonades. Rörande förmögenhetsbeskattningen, se Karlsson 1994, 243 ff. 203 Posse 1850, s. 363. 204 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 152, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 234. 205 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 193. 206 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 236. 207 Ankarloo 1985, s. 21. 202 44 Den romerska rättens betydelse för rättsutvecklingen har ägnats stort intresse inom olika discipliners forskning. Som jag tidigare redogjorde för råder det delade meningar om huruvida 1734 års lag var en ny lag eller anslöt till äldre rätt. Mer intressant är kanske frågan hur, och av vem, den romerska rätten användes. Även här föreligger delvis olika åsikter. Stig Jägerskiöld, som ju framhöll den nya lagen som i vissa avseenden nyskapad, menar att den romerska rätten under 1600­talet alls inte uppfattades som främmande.208 Dock var det först i och med enväldet som hänvisningar till den romerska rätten - istället för som tidigare till rättspraxis - blev allt vanligare. Detta berodde, menar Jägerskiöld, på att den romerska rätten gav relativt stort utrymme för lagändringar. En del, i vissa ögon högst impopulära, reduktionsåtgärder motiverades t.ex. utifrån just romersk rätt.209 Synen på den romerska rätten som ett redskap för enväldet delas av Heikki Ylikangas. Han anser dock att den utnyttjades av såväl högadel som förespråkare för enväldet. Högadeln använde den för att bibehålla sin ställning, bl.a. genom sin roll i överrätterna. Ylikangas framhåller flexibiliteten hos den romerska rätten: den hade "lösningar på nästan vilka problem som helst".210 Allt eftersom högadelns ställning försvagades blev inställningen till den romerska rätten allt mer negativ. Istället vann naturrättsliga argument mark, och det blev särskilt viktigt att lyfta fram den inhemska rätten. Tjänstemannaadeln var en viktig grupp som stödde dessa idéer. Förändringen är också, menar Ylikangas, märkbar inom lagkommissionen, vilken dominerades av lågadel.211 Ylikangas artikel kan ses som kritik riktad mot viss rättshistorisk forskning, där man utgått från en "fullständig homogenitet" hos dem som förespråkade den romerska rätten. En sådan förenkling "förnekar lagarnas beroende av samhällsgruppernas interna maktkamp och [...] förklarar lagarnas innehåll enbart utgående från spridda idéer".212 Ett exempel på denna inställning återfinns hos Claes Peterson. De som författat 1734 års lag såg, enligt Peterson, inte lagstiftningen som politiskt redskap, vilket kunde användas av olika grupper under olika tider och i olika syften. Istället skulle lagen "stå i överensstämmelse med de ur den kristna religionen härledda och således eviga och oföränder- 208 209 210 211 212 Jägerskiöld 1984b, s. 227. Jägerskiöld 1984b, s. 238, 242. Ylikangas 1984, s. 150ff., citatet s. 152. Ylikangas 1984, s. 152ff. Ylikangas 1984, s. 158. 45 liga etiska principerna".213 Det är intressant att notera att Peterson utifrån det s.k. Lindschöldska memorialet214 kommer fram till en helt annan slutsats än den jag ser utifrån protokollen. Enligt Peterson hade man inom lagkommissionen en mycket traditionell syn på lagändringar, en syn som gick tillbaka till medeltiden.215 Min genomgång visar istället att det fanns olika åsikter beträffande bl.a. just lagens föränderlighet. Kontinuitet och enhetlighet är enligt min mening inte en dominerande strömning inom kommissionen. Den tredje gruppen av fundamentala argument handlar om mäns och kvinnors roller i samhället. De som ville behålla allt efter det gamla menade att det vore mycket obilligt om sonen, som "medelst sin svett och blod Konungen och riket tjäna, sitt fädernesland och de hemmavarande försvara, och kvinnan försörja och nära måste", inte hade förmånen att ha större del i arvet än dottern, som "uti god ro hemma suttit och sitt bröd och uppehälle hos föräldrarna njutit". Dessutom var det inte alldeles ovanligt att mannen kom hem i bedrövligt skick, lam, lytt och med förlorad hälsa.216 Här framkommer mannens dubbla plikter, mot familjen och mot riket, vilka kvalificerar honom före kvinnan. De umbäranden och konsekvenser krigen för med sig lyfts fram och kontrasteras tydligt mot den hemmavarande dotterns situation. Dessa skäl karaktäriserades av förespråkarna för lika arvsrätt som mer pompösa är reella. Istället, framhöll man, var både man och kvinna nödvändiga för hushållets bestånd, såväl på landet som i städerna. Det mannen införskaffade till hushållet tog kvinnan hand om. Hon förökade hushållet både ekonomiskt och numerärt, och under mannens frånvaro skulle hon förvalta boet. De gjorde båda bara vad naturen satt dem till. Särskilt framhölls kvinnans plikter som moder. Att dottern eller en kvinna skulle förfördelas "för det att naturen hennes kön den styrka och de gåvor förnekat som till konungens och rikets tjänst uti krig och andra publika beställningar fordras"217 vore högst oskäligt. Kvinnan avskars inte bara från det militära livet utan också från det offentliga livet över 213 Peterson 1985, s. 298f., citatet s. 299. Memorialet, som sannolikt författats på 1670- eller 1680-talet, innehåller vissa grundsatser som troligen varit vägledande vid lagkommissionens arbete. Äldre forskning menar att det var Lindschöld som sammanställde detta, medan nyare forskning anser det omöjligt att med säkerhet fastställa vem som skrivit memorialet. Posse 1850, s. 330, Peterson 1985, s. 294f. 2,5 Peterson 1985, s. 296f. 216 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 234. Argument om att sonen arbetade hårdare än dottern och därför borde ha ett större arv återkom i riksdagsdebatten 1809-1810, se Qvist 1960, s. 78f. 217 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 237f., citatet s. 238. 214 46 huvud taget. Hennes liv och göranden hörde ihop med den privata sfären; det var inom denna hon uppfyllde de plikter naturen vikt åt henne. En viss jämlikhetstanke kan skönjas här. Trots att kvinnan hade en annan, och kanske mer begränsad, roll än mannen skulle hon ha rätt till lika stor del av arvet. Jämlikheten sträckte sig dock inte längre än till själva storleken på arvet. Kvinnan hade t.ex. ingen förvaltningsrätt över arvet, och med den större lotten följde inte heller större inflytande över hur arvet skulle disponeras. Dessa rättigheter skulle istället, som jag visade ovan, tillkomma mågen om dottern gifte sig. Snarare har man här att göra med en rättvisetanke, som inte har något eller ytterst lite med jämlikhet att skaffa. Några av lagkommissionens ledamöter nämnde också ord som rättvisa och billighet.218 Mannens försörjningsbörda var också en förklaring till skillnaden mellan lands- och stadsrätt. Medan landsbygdskvinnan behövde maken för sin försörjning, kunde kvinnan i staden själv genom handel bidra ekonomiskt till hushållet, ja ibland med lika mycket som mannen.219 Å andra sidan kunde dotterns större behov av ekonomisk hjälp tala för att hennes ekonomiska situation förbättrades genom t.ex. lika arvsrätt.220 Båda sidor menade alltså att kvinnans och mannens roller inom samhället var olika, och skulle så förbli. Beträffande motståndarnas argument får man nog hålla med förespråkarna, att de inte låg särskilt nära verkligheten. Hos de senare betonades starkt hushållet som en enhet, där båda parter behövdes för dess överlevnad. Som synes användes samma argument mycket ofta av båda sidor. Båda betonade starkt tryggande av familjen och egendomen, men föreslog olika strategier. Mannens och kvinnans olika roller användes som argument för båda åsikter. Att man egentligen inte tänkte i kategorier av man och kvinna, eller snarare av individer, är tydligt. Vad man värnade om var en större enhet, familjen eller hushållet. Inom denna enhet hade individen dock olika funktion beroende på vilken ståndpunkt man intog. Jag återkommer till detta längre fram. Vidare försökte båda sidor legitimera respektive ståndpunkt genom hänvisningar till lagens ålder och förekomst i andra länder. Ingen bestred att lagen i viss mån var föränderlig. Däremot var det bara förespråkarna för lika arvsrätt som såg just ärvda- och giftermålsbalkarna som föränderliga, eftersom de instiftats av överheten för att en gång passa in i en bestämd kontext, en kontext som förändrades med tiden. 218 219 220 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 134, 136, 138, 143. Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 235. Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 235. 47 2.2.2 Kasuistiska argument Huvudparten av de kasuistiska argumenten gick ut på att motivera en lika arvsrätt utifrån möjligheten att reglera eventuella orättvisor genom testamenten eller tagelott. Fadern hade ju trots allt möjlighet att ge större förmån till ett av barnen, vilket antogs gälla främst för sonen, eftersom denne stod närmare fadern än vad dottern gjorde.221 Dessutom hade sonen en förmån däri, att han erhöll bättre lotter än dottern, vilken kunde få nöja sig med utmärker och lösören.222 Mannen gynnades slutligen, som nämnts ovan, av möjligheten att genom giftermål komma i åtnjutande av jord: "vad han å ena sidan till sin arvslott mister, det vinner han igen å den andra sidan igenom giftermål, i det att ju större del en dotter får efter sina föräldrar, ju mera får ock hennes man med henne".223 Här är det viktigt att påpeka att även om kvinnan hade äganderätt till sitt arv, så var det hennes make som hade makt att förvalta arvet. Avsikten var således inte att kvinnan skulle få större möjlighet att disponera sin egendom.224 Diskussionen om testamenten föranledde att man framförde förslag om olika fördelning beträffande arv och avlinge, d.v.s. förvärvad egendom. Medan arvegodset skulle delas enligt stadslag skulle avlinge disponeras efter landslagen. Detta skulle då innebära lika arvsrätt samt att man fritt kunde disponera förvärvad egendom, vilken i staden ej fick uppgå till mer än en sjättedel. Beträffande avlinge talade man också om att inskränka den fria dispositionsrätten till att gälla bara om man inte hade barn; dessa skulle inte riskera att bli utan del i häri, vilket sades kunna ske genom hustrus påverkan.225 Skillnaden beträffande avlinge i land och stad tjänade som ett argument i riksdagen, då man diskuterade huruvida giftorätten skulle ändras om man flyttade från staden till landet eller i motsatt riktning. Försämringen för hustrun som flyttade från staden till landet behövde inte bli så stor, eftersom mannen på landet hade större frihet att testamentera avlinge till henne: "således kan en skicklig och dygdig hustru hava mera fromma än avsaknad".226 Hustrun hamnade dock här i en större beroendeställning till mannen, samtidigt som hennes lagliga rätt till arv blev mindre. 221 222 223 224 225 226 48 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 142, 146, 156. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 146, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 237. Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 237. Gunneng 1987, s. 87. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 137, 142, 147. Förarbeten 8, riksdagshandlingar 1731, s. 13. Ett sista argument för den lika arvsrätten speglar hur komplicerade arvskiftena kunde vara. Det vore nämligen betydligt lättare att beräkna de olika arvedelarna, om alla hade lika stora lotter.227 Vad blev det då av alla dessa idéer om lika arvsrätt? Som jag nämnde ovan innehöll inte ett enda av förslagen till nya ärvdabalkar något om lika arvsrätt. Diskussionen fördes inte vidare, utan kom att stanna inom kommissionen. Det är dock att märka att flera av ledamöterna i kommissionen faktiskt var för lika arvsrätt, och det kan vara idé att skärskåda vissa av dem närmare. I diskussionen om arvsrätt är det lätt att urskilja tre huvudfigurer, nämligen ordförande Erik Lindschöld, landshövding Erik Lovisin samt sekreterare Sven Leijonmarck. De två förstnämnda var uttalat positiva till en förändring av arvsrätten, medan den senare var däremot. De förra var också båda starka anhängare av enväldet, medan Leijonmarck var kritisk mot såväl reduktionspolitiken som enväldet. För Lindschöld kan förklaringen sökas främst i hans starkt negativa uppfattning om ståndsprivilegier, och vidare i hans syn på människor som likställda utifrån Gud och naturen.228 Lovisins utgångspunkt var den romerska rätten, vilken i hans fall kunde motivera såväl moderna som konservativa ställningstaganden. Helt i linje med den romerska rätten var Lovisin följaktligen för lika arvsrätt.229 I motsats till Lindschöld och Lovisin var Leijonmarck förespråkare av adelns privilegier, och därmed för ett bibehållande av sonens större arvsrätt.230 Olika personers bakgrund och ställning spelade uppenbarligen stor roll för de åsikter som framfördes.231 Detta gör det svårt att, som t.ex. Claes Peterson, tala om lagkommissionen som en enhet, omfattande samma syn. Orsaken till att någon förändring av arvsrätten inte föreslogs, var att man upptäckte att man inte hade något stöd i frågan från ständerna. Det nämndes första gången i februari 1690. Man bestämde sig då för att låta konungen titta på olika skäl för och emot lika arvsrätt och eventuellt 227 Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 238. Jägerskiöld 1980-1981, s. 592. Jägerskiöld betecknar emellertid Lindschölds ställningstagande för lika arvsrätt som märkligt. Den syn på likställdhet som tillskrivs Lindschöld sträckte sig dock inte särskilt långt, jfr nedan kap. 3. 229 Jägerskiöld 1982-1984, s. 160. 230 Jägerskiöld 1977-1979, s. 499ff. Bland de övriga ledamöter som uttalade sig i frågan var Michael Törne och Jonas Hassel, båda icke adliga, samt Daniel Caméen för lika arvsrätt. Nils Gyldenstolpe, hovkansler och Lindschölds efterträdare på ordförandeposten, och sekreterare Johan Hadorph, utgivare av urkunder varibland gamla lagar, förordade ett bibehållande av lagen. Se Posse 1850, bilaga 1, s. 2f., SMK bd 3, s. 222f. 231 Sambanden är tydliga åtminstone i detta minde sammanhang. En större undersökning kan visa om man överlag kan koppla samman olika åsikter med en motsatsställning mellan gammalt och nytt frälse. Frågan är både intressant och komplicerad, och väl värd en egen studie. 228 49 inhämta hovrätternas synpunkter. Lovisin hänvisade till riksdagsdiskussionen 1686 där lagens revision diskuterats i sin helhet. De förändringar av lagen som då åsyftats var inte så stora som den föreliggande. Leijonmarck var inte sen att fortsätta tankegången: det var "fast betänkligt så nytt stadga".232 1 april bestämde man att inte föra frågan vidare. Saken diskuterades inte, och inte heller nämndes kungen. Det hela avfärdades snabbt av ordförande Erik Lindschöld, som menade att vad man "tillförende diskuterat om sons och dotters likhet, i arvtagande finner jag hos andra finna ingen applaus, och i ty synes bäst att vi därom ej vidare söka någon ändring, utan låter förbliva vid det förr varit; var till alla samtyckte, emedan det förmärktes så många vara där emot".233 Av stort intresse, och något förvånande, är att man sade sig lägga så stor vikt vid vad ständerna tyckte, eftersom ständernas godkännande ju inte längre var nödvändigt för att en ny lag skulle kunna instiftas.234 Formuleringen i Lindschölds yttrande är inte heller helt otvetydig; det är inte osannolikt att de "andra" han refererar till inte är ständerna utan Karl XI själv. För detta talar att Lindschöld var en av Karl XI:s närmaste förtroendemän, och att han redan tidigare agerat som språkrör för kungen.235 Att Lindschöld själv inte alls var nöjd härmed framgår av ett inlägg han gjorde i samband med en diskussion om testamenten. "Dock kan jag ej annat än nu som ofta tillförende min mening förklara vara sådan, att min dotter bör få lika med min son, och är det så min fulla vilja, fast än däröver aldrig kunde något skriftligt testamente uppsättas, haver jag dock för många mina vänner det ofta förklarat, var vid jag vill att bliva skall."236 Efter stadfästandet av 1734 års lag skulle det dröja drygt hundra år, innan man och kvinna erhöll lika arvsrätt och lika giftorätt.237 Flera av argumenten från den ovan undersökta diskussionen fanns med långt fram i tiden.238 I maj 1845 antogs slutligen förslaget om lika arvsrätt, bl.a. efter ett längre inlägg från Oscar I, där han hänvisade till att många länder redan infört denna.239 Tagelottsreglerna kvarstod dock, och beträffande lösningsrätten knöts den än starkare till just brodern. 1890 232 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 151 f. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 224, Bidrag till ärfdabalkens historia, s. 114f. 234 Rystad 1985, s. 80f. 235 Se ovan, kap. 1.1.1, angående tillsättandet av lagkommissionen. 236 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 273. 237 Hafström 1958, s. 303f. 238 Hafström 1958, s. 294. 239 Hafström 1958, s. 297 ff. 233 50 togs dessa regler bort, och det är först då man kan tala om jämlikhet könen emellan med avseende på arvsrätten.240 Kan man utifrån diskussionen kring arvsrätt säga något om hur lagkommissionen såg på kvinnan? Christer Winberg har ägnat bl.a. släktskapssystemet stort intresse, och han menar att utvecklingen efter 1680 klart pekar mot ett starkare betonande av patrilineära intressen. Mycket stor roll spelade här systemet med tagelotter och bördsrätt. Härigenom försäkrade man sig om att egendomen skulle bevaras inom släkten och att det skedde genom manslinjen. En sådan utveckling gick emot en tidigare, där en bilateral släktskapssyn dominerade. Inom lagkommissionen företräddes båda ståndpunkter, där kommissionens ledamöter med bilateral släktskapssyn framhöll giftermålsförbindelsernas betydelse. Sådana bilaterala stämningar var något som dröjt sig kvar sedan medeltiden.241 Diskussionen kan föras vidare, och har så gjorts av Hedda Gunneng. Hon menar att patrilineära och bilaterala uppfattningar inte nödvändigtvis behöver stå i motsättning till varandra. Istället föreslår hon att det handlar om olika maktstrategier, vilka båda riktar sig mot adelskvinnor. Makt kan komma av ägande, men det kan också följa med personliga kontakter. Ett bilateralt släktsystem behöver således inte innebära att man vill skydda döttrar, hustrur och änkor. Att genom någon form av privat avtal överlåta egendom på dottern i familjen skedde för att genom ett fördelaktigt gifte knyta sociala kontakter, kontakter som skulle leda till ökad makt.242 Systemet rymde således betydligt mer dynamik än vad en första anblick låter ana. Trots att kvinnan här kom att spela en mycket viktig roll, handlade det dock ytterst om att tjäna patrilineära intressen. Man kan säga att diskussionen om, samt genomförandet av, lika arvsrätt egentligen inte hade särskilt mycket med kvinnan och hennes ställning att göra, även om det givetvis fick betydelse för henne. Inom lagkommissionen var man enig om vad man ville uppnå, nämligen att i möjligaste mån bevara och utvidga egendomen och trygga familjen. Hur det skulle gå till var man däremot oense om. När slutligen den lika arvsrätten genomfördes, var det inte heller på grund av omsorg om kvinnan; istället handlade det om ståndssamhällets vara eller icke vara. Den lika 240 Almquist 1953, s. 42. Winberg 1985, s. 43-50. Bördsrätt innebar att man vid försäljning av jord var tvungen att först erbjuda den till släkten. Köpeskillingen skulle i sådana fall bestämmas genom värdering av jorden, och priset blev då betydligt lägre än marknadspriset. 242 Gunneng 1987. Denna typ av giftermålsstrategi blev med tiden allt mer viktig, medan beroendet av släktsystemet förlorade i betydelse, Göransson 1992, s. 109. 241 51 arvsrätten syftade till att splittra adelns skattefria egendomar och var ett sätt att minska adelns makt.243 Jag nämnde ovan att synen på individen kan ha varierat åsikterna emellan, och jag ska avslutningsvis beröra detta något. Problematiken kan enklast sammanfattas i en fråga: Sågs det ärvda som individuell egendom eller som andel i en gemensam egendom? I argumenteringen för olika arvsrätt framträder argument som kan betecknas som individualistiska. Arvet ses mer eller mindre som sonens egendom, över vilken han har full förfoganderätt, varför det är av stor vikt att den del av arvet som tillfaller sonen är så stor som möjligt. De som framhöll lika arvsrätt som alternativ såg istället arvet som en del i en egendomsgemenskap. Det viktiga var inte vad var och en hade, utan vad de tillsammans kunde uppnå. Jorden sågs mer som hjonelagets egendom, ett synsätt som går tillbaka på en äldre inställning. Här kombineras det med det uppenbarligen väl moderna förespråkandet av lika arvsrätt, vilket dock får sägas ha en snarast symbolisk innebörd. Man kan här även skönja en svag motsättning mellan familjen och hushållet, mellan arvsrätten och gården som brukningsenhet. De som såg arvet som något individuellt lyfte också i hög grad fram just familjens namn, och arvet tjänade här till att befästa detsamma. Ur den motsatta aspekten framhävdes istället hushållet som brukningsenhet, en enhet som på alla sätt var beroende av samtliga inblandade, såväl ekonomiskt som rent arbetsmässigt. Intressant i sammanhanget är att flertalet kasuistiska argument gick tillbaka just på att tillvarata individens intressen. Såväl testamenten som systemet med tagelott favoriserade ju speciella individer, ofta en son. Möjligheten att kunna gynna en individ kvarstod därigenom, och framhävandet av dessa tillvägagångssätt kan ses som en eftergift för att lättare få de andra att acceptera lika arvsrätt. Möjligen kan man sammanfatta de olika åsikterna enligt följande uppställning: Individ/man/familj - gemenskap/man & kvinna/hushåll. I det förra fallet såg man främst till mannen, som genom ett individuellt arv skulle föra familjens namn vidare. Det andra fallet däremot satte kvinnan och mannen lika beträffande arvets storlek, eftersom arvet sågs som något gemensamt i syfte att trygga hushållet. Som en reservutgång åberopades dock möjligheten att gynna individen på gemenskapens bekostnad. Då resultaten renodlas på detta vis framstår de som något förvånande och paradoxala. Att lyfta fram individen på gemenskapens bekostnad framstår som något nytt, vilket samtidigt kombineras med ett 243 52 Qvist 1960, s. 148f. Se även Sawyer 1983, s. 11, Winberg 1985, s. 200f. äldre synsätt om en för män och kvinnor olika arvsrätt. På liknande sätt kombineras en mer radikal syn på arvsrätten med ett framhävande av hushållet och gemenskapen. 2.3 Ej må hustru köp sluta om fast gods Detta kapitel behandlar olika aspekter av kvinnans behörighet och habi­ litet i ekonomiskt hänseende. Av störst intresse är att följa diskussionerna kring den gifta kvinnans egendom och de rättigheter och skyldigheter vilka förknippades härmed. Det gäller vem som skulle få sälja hennes jord, och huruvida den kunde användas som betalning för en skuld som mannen orsakat. Kvinnans ekonomiska myndighet behandlas också i samband med testamenten och handel. Ett tillfälle för kvinnan att erhålla pengar och egendom var, som föregående kapitel visat, genom arv. Ytterligare ett tillfälle yppade sig i samband med giftermål. I och med giftermålet hade kvinnan rätt till halva sängen, till lås och nycklar och till var tredje penning.244 Denna tydliga hänvisning till den klart husliga sfären saknas i 1734 års lag, där enbart giftorätten, med samma fördelning, omnämns.245 Det ekonomiska förhållandet makarna emellan var naturligtvis noga reglerat. Hustrun hade rätt att förfoga över boets egendom då mannen var ur stånd att förvalta den.246 Detta blev synnerligen aktuellt när det gällde att återlösa någon som tagits till fånga. Margareta Matovic tolkar detta som att det då låg i mannens intresse att hustrun löste ut honom.247 Självklart var mannen angelägen om att bli löst ur sin fångenskap, men som jag tidigare påpekat var detta intresse ömsesidigt. Det ligger förvisso i sakens natur att det oftast var mannen som togs till fånga, men om man läser den åberopade lagtexten, ser man att rätten att sälja den andres jord för att betala lösen var ömsesidig: "då må bonden jord hennes sälja, och sin hustru lösa; så må och hustru bondens jord sälja, och sin bonde åter lösa".248 244 KrLL, GB 5. Att kvinna som var betrodd med nycklar besatt en särskild position märks t.ex. i hertig Karls gårdsrätt 1590 (Schmedeman s. 95). Den man som lägrade en kvinna eller piga, vilka anförtrotts med nycklar, bestraffades hårdare än den som lägrat en kvinna utan nycklar. Se även K.M. hovartiklar, 13 juni 1655, Schmedeman s. 300. 245 1734 års lag, GB 10. Innebörden torde dock ha varit i stort sett densamma, Hellner 1934, s. 67. 246 KrLL, JB 27, 28. 1734 års lag, GB 11:6. Som orsak till att mannen var oförmögen att sköta det ekonomiska anger landslagen tillfångatagande, förlöpande och pilgrimsfärd. Skrivningen om pilgrimsfärder torde under 1600-talet ha blivit obsolet. 247 Matovic 1984, s. 33. 248 KrLL, JB 27. 53 I övrigt var det mannen som hade förvaltningsrätt till all egendom, såväl sin egen som hustruns, såväl lös som fast. Denna rättighet kunde inte upphävas på något sätt, varken genom avtal eller förbehåll vid testamenten.249 Mannen fick dock, enligt landslagen, inte skifta, förpanta eller sälja kvinnans ägodelar utan hennes och hennes arvingars samtycke.250 Trehundra år senare gällde detta fortfarande, undantaget att det då räckte med hustruns frivilliga ja och underskrift för att mannen skulle kunna avyttra hennes fasta egendom.251 Vad avser skuldsättning pekade såväl förordningar som lagtext på att var och en skulle stå för sin egen skuld samt, för skuld inom äktenskapet, för 2/3 respektive 1/3.252 Denna uppdelning gällde som bekant inte för staden, men jag kommer här inte att ägna den för staden specifika lagstiftningen något större intresse. Dessa frågor rörande förvaltande och försäljning av egendom utgör tydliga exempel på områden där lagtexten och förordningarna visar på en konsistent uppfattning, möjligen något oklar, men i stora drag enhetlig. En genomläsning av lagkommissionens protokoll ger emellertid en helt annan bild av saken. 2.3.1 Säljande av hustrus jord Ser man till kvinnans myndighet är kontentan av lagtexten tydlig; kvinnan var icke behörig att handla med sin egen fasta egendom. Inom lagkommissionen var man i huvudsak enig i just detta. En sådan för hela samhället viktig och grundläggande sak som jordtransaktioner kunde inte överlåtas på kvinnopersoner. Man och hustru var inte pari jure, d.v.s. lika inför lagen, och kvinnan därför utestängd från så omfattande transaktioner.253 Hustrun frånkändes vidare rätten att disponera något över huvud taget i boet. Landshövding Lovisin, som känns igen från arvsdiskussionen, menade dock att mannen inte borde, eller ens skulle, få gå emot hustruns vilja när det gällde att ge barnen hemgift.254 I samband med mannens dödsfall förespråkade flera ledamöter att boet genast skulle delas, för att undvika att hustrun t.ex. genom oförstånd orsakade att boet minskade i värde.255 Tur för kvinnan att hon hade sin make: "Hans målsmansdöme länder till allt, som gör till förbättring."256 249 Hellner 1934, s. 56f. KrLL, GB 19. 251 1734 års lag, GB 11:1. 252 1734 års lag, GB 11:2-5 samt Andersson 1992, s. 28 och där anförda källor. 253 Förarbeten 1, protokoll 1688, s. 57. 254 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 245. 255 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 285. 256 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 299. 250 54 Mannen omtalas dock inte bara i positiva ordalag. I diskussionen rörande äktenskapsförord mellan makarna framfördes åsikten att dylika avtal borde kunna upphävas om någondera av makarna så önskade. En av ledamöterna påpekade då risken att hustrun rentav kunde komma till skada, eftersom mannen kunde tänkas övertala henne att bryta avtalet för att själv komma över egendomen.257 Här värnade man tydligt om kvinnan och den rättighet hon genom denna överenskommelse fått. Väl erhållen, borde denna rätt bibehållas, eftersom då kvinnan sedan hon hamnat under mannens målsmanskap "ingen makt [har] att giva eller taga samtycke eller slik".258 Det ansågs ankomma på kvinnan själv om hon varit förutseende nog att tillskansa sig denna rättighet. Om så var fallet fanns det ingen anledning att hon skulle fråntas denna rätt till sin egendom. Man får dock förmoda att de kvinnor som här åsyftas inte tillhörde de genomsnittliga i samhället. Det var aktuellt främst för ett mindre antal mer förmögna kvinnor, och det är troligt att det var fadern eller förmyndaren snarare än kvinnan själv som krävde någon form av förord. Diskussionen rörande jordförsäljning var över huvud taget starkt präglad av att bibehålla jorden inom släkten och att värna om arvingars framtid, något vi tidigare sett exempel på i samband med arvet. Detta var än tydligare vid en senare diskussion, då liknande avtal åter kom upp. Om ett avtal berörde disponerandet av arvegods och liknande gick det, enligt Lindschöld, emot lagen. Det var inte avtalet i sig man motsatte sig, utan att det skulle inbegripa även arvejord, och inte bara lösören och förvärvad jord.259 I det ljuset ska man också se utlåtanden från Svea hovrätt och Östergötland rörande just försäljning av hustruns jord. Enligt det nya lagförslaget skulle inte längre hustruns arvingars samtycke vara nödvändigt vid försäljning av hennes jord, vilket man i utlåtandena alltså vände sig emot.260 Av de skäl man från Östergötland angav för att bibehålla den gamla lagens skrivning märks tydligt att man värnade om den släkt, varifrån jorden stammade. Utan släktens samtycke var det stor risk att jordens värde minskade, varigenom familjens, alltså hustruns familjs, fortlevnad kunde sättas på spel. Hustrun var på ett helt annat sätt än släkten i mannens våld, och man menade att hon av olika skäl kunde ha svårt att neka mannen samtycke till försäljning om han det begärde. Ett från hustrun sviktande omdöme, alltså inhabilitet, anfördes ej, utan samtycket kunde lika väl ha givits av rädsla för mannen som av kärlek till 257 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 235. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 235. 259 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 242. 260 Förabeten 7, utlåtanden 1690, s. 44, 89f. Se även Förarbeten 1, protokoll 1689, s. 76. 258 55 denne, eller rent av på grund av kvinnans egen fåfänga. I riksdagsdebatten ville friherre Bror Rålamb gå ännu ett steg, och förbjuda försäljning av hustruns gods oavsett om samtycke givits eller ej; mannen kunde genom både tvång och lockande förmå henne att ge sitt bifall. Lagkommissionen svarade att man inte så till den grad kunde binda händerna på en ägare, eftersom omständigheter stundom faktiskt kunde fordra en försäljning.261 Den nya lagen bortsåg till slut från släktingarnas godkännande. Istället ställdes som villkor att hustrun frivilligt, i två vittnens närvaro, skulle ha samtyckt.262 Man diskuterade även vad som ingick i giftorätten, eller rättare sagt vad som inte ingick i den. Orättvist och rent av mot samhällets natur var det, att en man inte fick något av hustruns gods. Det var inte rim och reson att mannen gifte sig till 2/3 i penningar och lösören, men "haver hon trettio bondgårdar, skall han däraf intet hava". Dessutom var ju giftorätten olika på land och i stad, eftersom giftorätten i staden omfattade all egendom. Genom att ha en och samma lag för hela riket, skulle mannen på landsbygden automatiskt komma i åtnjutande av hustruns jord.263 Man motsatte sig som synes inte på något vis hustruns rätt att äga fast egendom. Vad man fann mindre tolererbart var att hon, till och med när hon stod under mannens målsmanskap, ensam skulle besitta sin arvejord. Det omvända förhållandet, att hustrun inte fick tillgång till makens fasta ägor, berördes inte. Men då var det ju också samma individ som förvaltade och ägde boet. I vårt västra grannland Norge tog utvecklingen rörande försäljning av hustruns jord en helt annan riktning. Fram till 1687 var kvinnans samtycke, i tvenne vittnens närvaro, en förutsättning för att mannens skulle kunna sälja hustruns jord. I den nya lagen hade detta krav tagits bort, trots att den norska kommissionen förordat ett bibehållande av detsamma.264 Skillnaden länderna emellan är svår att förklara. Att av detta dra slutsatser om skillnader beträffande svenska och norska kvinnors habilitet låter sig dock inte göras. Sett till praxis tycks skillnaderna i övrigt inte vara så stora. Hilde Sandvik har t.ex. visat att kvinnor i Oslo hade en långt utsträckt behörighet i ekonomiska ärenden.265 Sandvik har 261 Förarbeten 8, riksdagshandlingar 1731, s. 13. Liknande tankegångar yttrades när man, i samband med Handelsbalken, diskuterade vilka som skulle kunna gå i borgen. Hustrur vore inte lämpade härtill, då de "ofta bliva därtill trugade eller övertalade, och icke förstå vad för olägenhet henne möter". Förarbeten 3, protokoll 1728, s. 292. 262 1734 års lag, GB 11:1. 263 Förarbeten 1, protokoll 1689, 1690, s. 86, 150, citatet s. 150. 264 Sandvik 1993, s. lff. 265 Sandvik 1992, passim. 56 vidare ställt sig frågan vad samtycke egentligen innebar. Fungerade rätten till samtycke också i praktiken? Man och kvinna uppträdde, före 1687, stundtals tillsammans inför rätten vid försäljning av egendom. Samtidigt finns det flera överlåtelser där kvinnans samtycke över huvud taget inte nämndes.266 Hur detta skall tolkas är svårt att avgöra. Rör det sig då om fall där kvinnan samtyckt, eller har mannen handlat på eget bevåg? Och vidare, nöjde sig mannen med ett nej från kvinnan, eller försökte han ändå fullfölja försäljningen? Vad Sandvik kan visa är att det varken före eller efter 1687 finns exempel på att en hustru, genom att vända sig till rätten, försökt ogiltigförklara ett köpekontrakt som mannen ingått. Däremot har män upphävt kontrakt med hänvisning just till att hustrun inte givit sitt samtycke. Detta ger ett helt annat perspektiv på lagändringens konsekvenser. Den medförde inte i första hand en begränsning av kvinnors rättigheter, utan istället av männens möjligheter att ogiltigförklara ingångna avtal. Det innebar samtidigt ett ökat värnande om köparens intressen.267 Här syns tydligt vikten av att också studera vad lagändringar i praktiken innebar. Inte ens om lagen som här såg ut att ha konsekvenser för kvinnans behörighet, behövde det ha en reell innebörd för kvinnor. 2.3.2 Hustrus betalning för gäld Diskussionen rörande försäljning av hustrus jord fördes under lagkommissionens första år, i samband med utarbetandet av ärvda- och giftermålsbalkarna. Huruvida hustrun skulle häfta i skuld för mannens överenskommelser, och hur man skulle räkna hennes egen underskrift på skuldförbindelser, diskuterades i början på det nya seklet. Huvudfrågan gällde hur stor del av mannens respektive hustruns arvegods som skulle gå till betalning av skuld, förutsatt att skulden var gjord inom äktenskapet. För skuld man ingått tidigare häftade man själv. Förslagen, och sedermera även lagtexten, gick ut på att mannen betalade en större del, allt i enlighet med uppdelningen i en respektive två tredjedelar. Hade endast en av makarna arvejord, var det så att mannen betalade hela gälden, medan hustrun endast betalade sin del.268 Fördelningen stod i relation till såväl giftorätt som arvsrätt, och syntes därför av många vara en rättvis fördelning även beträffande skuldens återbetalande.269 266 Sandvik 1993, s. 7. Sandvik 1993, s. 10ff„ 24 f. Se även Bjerkén 1979. 268 Förarbeten 4, förslag 1694, s. 73f., del 5, förslag 1713, s. 44, del 6, förslag 1722, s. 61, 1734 års lag, GB 11:3. 269 Se t.ex. Förarbeten 3, protokoll 1712, s. 101. 267 57 Risken med att hustrun utan mannens vetskap skulle skuldsätta egendomen och sedan låta mannen betala härför berördes. Dock, menade lagman Germund Cederhielm, var det inte mer än riktigt "att mannen för vårdslöshet pliktar, som intet ser bättre efter än tillåter hustrun sådan absolut frihet, när hon där till är alldeles otjänlig". 270 Tydligare än så kan budskapet inte framföras. Det åligger maken att se efter sin hustru, och definitivt att hålla henne i så strama tyglar att hon inte tar sig friheter av det här slaget, friheter som hon dessutom alls inte passar för. Det är tydligt att man ansåg att det kunde gå illa om man lät hustrun själv råda över egendom! Diskussionen visar att det fanns ett visst utrymme i praxis för kvinnor att förfoga över egendom. Att så klart beteckna kvinnan som i detta avseende inhabil torde inte ha motsvarats av faktiska förhållanden. Man diskuterade också om skuld gjord av endera parten före äktenskapet, något som då egentligen inte skulle vara möjligt. Även om man genom lagstiftning kunde förhindra att hustrun på egen hand ingick gäld, fanns det en risk att hon genom intrigerande ändå kunde komma i åtnjutande av pengar. I syfte att förekomma "list och processer" föreslog Lindschöld att en skuld som ingicks för hustrun också skulle innehålla hennes underskrift, vilket då skulle innebära att även hon måste återbetala beloppet. Om en sådan regel kom i bruk, kunde den dock med lätthet vändas emot henne, genom att hon tvingades skriva under även skulder som inte ingicks för hennes skull. Dessutom hade, menade assessor Jonas Hassel, hustrun faktiskt ingen dispositionsrätt över sin egendom, "varandes hon såsom en pupill, och ty kan hon ej ingå kontrakt eller civila avtal ingå". 271 Hustrun jämställs här faktiskt med en på grund av ålder omyndig person. Ett argument som i så hög grad byggde på en av kön beroende inhabilitet medförde, ironiskt nog, också en reellt sett bättre position, då hon inte kunde tvingas att stå för makens skuld. Än mer betonades hennes inhabilitet, och oförmåga i största allmänhet, i samband med diskussionerna om hur skulden skulle återbetalas när båda makar skrivit under skuldförbindelsen. Kunde hustrun i detta fallet göras ansvarig för mannens skuld? En rad skäl anfördes för att så inte kunde vara fallet. Då hon stod under mannens målsmansdöme var hon skyldig att lyda honom, vilket medförde att hon inte kunde vägra att skriva under, vare sig hon nu leddes av respekt, kärlek eller fruktan. Såväl mannen som kreditorn sades kunna förleda henne härtill, t.ex. genom att inte riktigt förklara konsekvenserna av handlandet. En bidra270 271 58 Förarbeten 3, protokoll 1712, s. 101. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 213. gande orsak härtill låg i att "hon [är] enfaldig och kan som oftast intet begripa eller förstå, vad konsekvens sådan underskrift haver med sig".272 I det att mannen var kvinnans målsman hade han också större skuld till gälden.273 Som en intressant iakttagelse kan nämnas att, i samband med diskussionen om morgongåvans storlek, även hustruns förmåga att förleda mannen berördes. Om en gård inte kunde klyvas och hustrun härur få en del som morgongåva, kunde hon "styrka honom att sälja, och på annat sätt till hennes fromma använda penningarna".274 En begränsning av kvinnans involvering skulle också få den effekten att kreditorernas benägenhet att låna ut pengar skulle minska. Kreditorerna sågs uppenbarligen inte med särskilt blida ögon, utan sades vara "fallna att stå efter andras, särdeles fasta egendom". Motiveringarna låg väl i linje med de som framförts tidigare. Det handlade inte så mycket om kvinnan i sig, utan om att freda hennes arvegods från makars och kreditorers giriga fingrar. I syfte att uppnå detta betonades hennes underordning under maken, men också hennes, åtminstone i ekonomiska sammanhang, enfaldighet. Lagkommissionen var dock inte heller i denna fråga enig. Således menade två ledamöter att "amor conjugalis [äktenskaplig kärlek] fordrar det, att hustrun bör understödja mannen vid dess slätta villkor, och därför vad hon såsom myndig underskrivit, bör hon och kännas vid att betala".275 Och vidare, "att som hustrun hålles för myndig, sedan hon har ingått äktenskap, så kan hon tillskriva sin egen ovarsamhet".276 Vad man här lade i ordet myndig framgår inte, men redan användningen av det är intressant. Troligen avses att hon härmed helt enkelt var ansvarig för sina handlingar och följaktligen borde ta konsekvenserna härav. Lovisin påpekade vid ett tidigare tillfälle att den hustru som samtyckt till försäljning eller pantsättning också var förpliktad att stå härför.277 Däremot är det mer tveksamt om kommissionen ansåg att kvinnan kunde bära upp ett sådant ansvar. "Som det praesumeras och man säkert vet, att alla hustrur intet äro av det förstånd som en man", föreslog man att även hennes närmast anhöriga skulle skriva under eftersom de lättare kunde ta reda på förut970 sättningarna. 272 Förarbeten 3, protokoll 1714, s. 158f., citatet s. 158. Förarbeten 3, protokoll 1725, s. 277. 274 Förarbeten 3, protokoll 1729, s. 315. 275 Förarbeten 3, protokoll 1714, s. 158, min kursivering. 276 Förarbeten 3, protokoll 1714, s. 159, min kursivering. 277 Förarbeten 1, protokoll 1689, s. 76. 278 Förarbeten 3, protokoll 1714, s. 159. 273 59 Ytterligare ett skäl till att hustrun skulle göras betalningsansvarig var att hon faktiskt som delaktig i hushållet kom i åtnjutande av mannens avkastning av egendom och vid lån kunde vara delaktig i att spendera pengarna. Ur en slags rättviseaspekt ansåg man det således inte mer än rätt att hon betalade lika stor del av skulden som maken gjorde. Häremot inlades ett påpekande att det ju faktiskt var mannens skyldighet att föda sin hustru.279 Tidigare hade man också påpekat risken med att barn och hustru kunde råka i elände genom mannens skuldsättning.280 Skyldigheten att försörja sitt hushåll ingick i mannens roll som husbonde. Man ser här, återigen, att samma argument kan användas i skilda syften. Kvinnan skall som del i hushållet betala skulden samtidigt som mannen i egenskap av hushållsföreståndare skall sörja för hustrun ekonomiskt. I övrigt diskuterades icke målsmansdömet, utan när det fördes upp jämte morgongåva gick man raskt in på det senare ämnet.281 Enda undantaget var då man diskuterade från vilken tidpunkt målmanskapet skulle gälla, om det var då de vigts samman eller sedan de sammanlegat.282 Ett beklagande hördes här om att sängelaget - det som människan hade gemensamt med djuren - skulle konstituera äktenskapet och inte hjärtelaget, vilket låg närmare Guds ordning.283 Målsmannaskapet relaterades här till ett av tre civilstånd, nämligen det gifta. Hustrun var genom giftermålet icke myndig, och detta ifrågasattes inte heller. I landslagen stadgades inget uttryckligt rörande jungfrus och änkas befogenheter. 1734 hette det dock att "mö, av vad ålder hon vara må, står under förmynderskap"284 samt att "änka råder sig och gods sitt själv".285 Svea hovrätt föreslog, i sitt utlåtande, att jungfrun mycket väl skulle kunna vara sin egen målsman, förutsatt att en domare intygade hennes förstånd och skicklighet.286 Frågan togs även upp i 1731 års riksdag, där lagman Gyllenborg föreslog att man till paragrafen om mös omyndighet borde tillägga "där icke konungen förklarar henne för myndig". Efter att lagkommissionen anfört en rad skäl till att jungfru borde 279 Förarbeten 3, protokoll 1714, s. 169. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 306. 281 Se t.ex. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 235. Att de togs upp tillsammans beror på att de stod i samma lagparagraf. 282 Se t.ex. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 242, del 7, utlåtanden 1690, s. 40. Se vidare kap. 4.2. 283 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 231. 284 1734 års lag, ÄB 19:2. 285 1734 års lag, ÄB 19:3. 286 Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 64. 280 60 stå under förmyndare, bifölls dock paragrafen utan dylikt tillägg.287 Gyllenborgs utlåtande tyder på att man ansåg det inte vara helt orimligt, att en vuxen men ogift kvinna skulle kunna betraktas som myndig. En persons behov av målsman var således i första hand beroende av individens ålder, såsom ju var fallet beträffande söner. Liknande tankegångar återkommer i ständernas förhandlingar 1731, där man menade att även änkor borde stå under förmyndare tills de fyllt 24 år. Då hon emellertid kunde vara förmyndare åt sina egna barn, ansåg lagkommissionen det orimligt att hon själv skulle stå under förmyndare. Dessutom måste hon kunna förfoga över egendom och liknande, om hon skulle klara av att försörja familjen.288 Moderns inflytande över barnen hade ökats tidigare, genom tillkomsten av 1669 års förmyndareordning. Enligt denna skulle hon hållas i den vördnad och respekt, som "efter naturen och lag henne med rätta tillkommer".289 Detta innebar bl.a. att barnen, vid moderns eventuella omgifte, fick bo kvar hos henne. Förhållandet mellan föräldrar och barn reglerades annars i lagen endast utifrån ekonomiska aspekter. Vad som i övrigt hände barnen var en ren släktangelägenhet. 2.3.3 Handel och testamente Det finns ytterligare två områden, vilka berörde kvinnans möjligheter i ekonomiska sammanhang. Dessa var rätten att skriva testamente samt att idka handel, och ingendera diskuterades särskilt utförligt. Kvinnans möjligheter att ge sig in på handel var enligt lagtexten starkt begränsade. Hur begränsade de skulle vara tycks det ha rått relativt stor enighet om. De olika förslagen var i princip oförändrade över tid. Hustrun fick enligt dessa, som sagt, varken sälja fast egendom eller lösören utan makens samtycke. Undantag gavs om hon, boende i staden, var satt att sälja makens varor i hans bod. Vid brott mot dessa regler kunde köpet 287 Förarbeten 8, riksdagshandlingar 1731, s. 30. Vilka de olika skälen var framgår ej. Se vidare Bergstrand 1883, s. 2ff. Trots att kungen ej fick denna rätt, lät han myndigförklara vissa kvinnor. Eftersom lagen vidhöll sin bestämmelse om omyndighet fick man "såsom vanligen sker, då en lag är obillig, lof att hjelpa sig fram bredvid lagen" (s. 2). Bergstrand betonar att dylik dispens inte gav full myndighet, och kvinnan kunde t.ex. varken förpanta eller försälja fast egendom utan att inhämta råd från släkten och samtycke från domstol. Liknande inskränkning återfinns i 1720 års skråordning, enligt vilken kvinnor kunde få burskap men inte på samma villkor som män. Se Andersson 1992, s. 31. 288 Förarbeten 8, riksdagshandlingar 1731, s. 30. 289 K.M. förmyndareordning, 17 mars 1669, Schmedeman s. 571 ff., citatet punkt 7, s. 573. 61 ogillas och återkallas.290 Härutöver menade man i Svea hovrätt att hustrun borde kunna straffas för olovlig handel.291 Kravet på makens samtycke visar på en inskränkning av kvinnors möjligheter. Men, vilket betonas starkt av Johannes Hellner, med detta samtycke hade kvinnan en utsträckt rätt att på egen hand agera i ekonomiska sammanhang. Hustrun kunde då t.ex. inte bara ingå i mannens rörelse utan dessutom i eget namn driva en rörelse, över vilken hon då hade oinskränkt förvaltningsrätt. Hon kunde vidare sätta sig i skuld samt ingå borgenförbindelser.292 Med mannens tillstånd kunde hon således ges en omfattande behörighet, fastän det är betecknande att avgörandet till sy vende och sist låg i mannens händer. Redan genom 1686 års testamentsstadga blev det möjligt för kvinnor, oavsett civilstånd, att testamentera egendom. För hustrun krävdes råd och samtycke från maken. Om han av "egennyttighet, eller annan obillighet" sökte hindra henne kunde hustrun söka hjälp från domare.293 Denna rättighet bibehölls i samtliga därefter ställda förslag på ärvdabalk, men kravet på mannens samtycke minskade successivt och försvann helt i 1726 års förslag. Mannens och hustruns lika berättigande i denna sak ingick sedan också i lagen.294 Inom kommissionen diskuterades testamenten vid ett flertal tillfällen, men det rörde då inte vem som skulle få göra ett testamente, utan vad som skulle testamenteras och till vem samt skillnaden häri mellan land och stad. Rätten att testamentera var betydelsefull för kvinnan. Förutom att hon själv kunde disponera en viss del av sina egendomar, kunde hon också genom annans testamentering komma i åtnjutande av en större del i arvet.295 Om kvinnan gavs denna rätt, måste det förutsättas att hon ansågs habil nog att handha egendom och sköta ekonomiska göromål. Man måste dock komma ihåg att det endast var en relativt begränsad del av egendomen som över 290 Förarbeten 4, förslag 1690, 1692, 1694, s. 49, 61 f., 74, del 5, förslag 1713, s. 13, del 6, förslag 1723, 1726, 1731, s. 10, 24, 41. Liknande bestämmelser finns i förslagen för handelsbalken. Förutom hustru berördes då även barn och tjänstefolk. Se Förarbeten 5, förslag 1718, s. 252, del 6, förslag 1727, 1728, 1731, s. 270, 280, 292. 291 Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 46. Liknande princip tillämpades vid möjlighet att gå i borgen. Änkan var behörig härtill, likaså hustrun efter mannens samtycke. Förarbeten 5, förslag 1718, s. 263, del 6, förslag 1727, 1728, 1731, s. 278, 285, 301. Se även 1734 års lag, HaB 10:13. 292 Hellner 1934, s. 59 f„ 64. 293 K.M. stadga, 3 juli 1686, Schmedeman s. 990ff., särsk. pkt 6 s. 993. 294 Förarbeten 4, förslag 1690, 1692, s. 104, 145, del 5, förslag 1713, 1717, s. 22, 81, del 6, förslag 1722, 1723, 1726, 1731, s. 67, 87f„ 105, 124, 1734 års lag, ÄB 16:1. 295 Jacobsen 1983, s. 33ff. Detta tycks dock inte varit särskilt vanligt, jfr ovan kap. 2.2. 62 huvud taget fick testamenteras. All arvejord undantogs t.ex. Här skiljde sig, som jag tidigare visat, dessutom stad och landsbygd åt.296 Hänvisningar till kvinnans inhabilitet förekom i diskussioner om ekonomiska förhållanden i betydligt större utsträckning än rörande andra områden. Hänvisningarna berörde i huvudsak hushållet - även om det inkluderade kontakter med utomstående - och det är viktigt att lägga märke till att kvinnan i dessa inre angelägenheter hade väldigt begränsad behörighet. Hur skall man då tolka alla yttranden om kvinnors enfaldighet? Och hur går de ihop med en ökad behörighet i rättsliga sammanhang? Liksom i diskussionen kring arvsrätt rörde det sig inte heller här i första hand om vad mannen fick och kvinnan inte fick göra. Vad det handlade om var givetvis egendom och dess formerande; detta var för alla parter huvudintresset. Ett framhävande av kvinnans inhabilitet hade egentligen till syfte att kringskära mannens befogenheter med avseende på egendomens förvaltande. När det gällde försäljning av hennes egendom ville man tillförsäkra släkten ett inflytande av betydande mått. Även vid skuldsättning hade släkten intresse av att begränsa kvinnans ansvar. De som ville öka kvinnans ekonomiska behörighet syftade snarast till att öka mannens möjligheter till ekonomiska spekulationer, spekulationer som om allt gick vägen kom hushållet, och därigenom kvinnan, till godo. Att man skulle låta kvinnan på eget bevåg sköta sin ekonomi var det inte tal om - behörighet javisst, men på mannens villkor. Förslagen att låta kvinnans ekonomiska behörighet vara oförändrad kan sägas vara uttryck för en adlig ideologi, medan förslagen om att utöka kvinnans ekonomiska manöverutrymme kan sägas vara uttryck för en borgerlig sådan. Medan en adlig hustru framför allt skulle föra egendomen vidare och producera arvingar, var det borgerliga idealet en ekonomiskt aktiv hustru som var mannen behjälplig i hans näring. Det är en sak att skilja mellan en borgerlig och en adlig ideologi, men en helt annan att se vilka som omfattar respektive ideologi. Kommissionen bestod till största delen av nyadel, med åtminstone delvis borgerliga ideal. Man kan tala om en av civilstånd beroende behörighet. En mö skulle över huvud taget inte befatta sig med ekonomi, medan änkan ju var tvungen därtill. Den "mellersta" fasen, hustrun, var som synes mer svårhanterlig, och ståndstillhörighet spelade också in. Det kan därför till sist vara dags att se närmare på äktenskapets ingående. Vem hade rätt att bestämma häröver? 296 1734 års lag, ÄB 17. 63 2.4 Fader vare sin dotters giftoman Äktenskapet spelade en mycket viktig roll för hela samhället, vilket märks inte minst på den rigorösa lagstiftningen rörande detsamma: det stadgades noga vad som skulle föregå bröllopet och vad som avgjorde om det var att betrakta som giltigt eller ogiltigt. Ännu under 1600­talet räknades trolovning och sängelag som giltigt äktenskap, och mannen blev hennes målsman då de legat samman en natt.297 Även kyrkan godkände dessa grunder, men betonade att det hela skulle fullkomnas genom kyrkans välsignelse.298 Det avgörande låg, både enligt världslig och kyrklig mening, i att man hävdat varandra. Förändringen inträffade först i och med 1734 års lag, då själva sammanvigningen kom att konstituera äktenskapet.299 Äktenskapslöftet och sängelaget fortfor dock att spela stor roll, och bland folket levde den äldre formen för äktenskapets ingående länge kvar.300 Barn avlade under fästning eller i lönskaläge med efterföljande giftermål räknades som äkta barn och tog arv därefter, eftersom "då han bättrade konan, då bättrade han barnet".301 Kvinnan följde genom giftermålet sin makes status, och den kvarstod så länge hon satt änka. Gifte hon om sig blev statusen densamma som den nye makens.302 Giftermål mellan olika socialgrupper reglerades framför allt med avseende på adeln. Det torde inte ha varit allt för vanligt att en adelskvinna gifte ned sig, eftersom hon enligt 1622 års privilegier, vare sig hon var änka eller mö, då hade förbrutit såväl gods som arv samt utestängts från adliga samkväm.303 Adelsmans giftermål med ofrälse kvinna straffades inte lika hårt och tilldrog sig inte heller lika stort intresse.304 Med tiden kom barn vid dylika förbindelser att räknas som adliga och hustrun gavs samma rättigheter i rättegångssaker som mannen hade.305 Den viktigaste orsaken till att man fortsatte att intres297 KrLL, GB 6:1, 9. KO 1571, s. 126, KL 1686 15:13, 15:15. 299 1734 års lag, GB 9:1. "Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte målsman". 300 Carlsson 1965, s. 79, Ohlander 1986, s. 70. 301 KrLL, GB 2:3-4, citatet i ijärde paragrafen. Se även 1734 års lag, GB 5:1. 302 KrLL, KB 22, 1734 års lag, GB 9:1. 303 Privilegier för ridderskap och adel, 7 maj 1622, Schmedeman s. 217. Se även K.M. stadga och påbud, 7 mars 1665, Schmedeman s. 428 och K.M. resolution, 10 dec. 1672, Schmedeman s. 635. 304 Privilegier för riddarskapet, 7 maj 1622, Schmedeman s. 217. Detta kommer till synes i adliga privilegier 6 juni 1626, se Winroth 1890, s. 233. 305 K.M. resolution för GH, 7 mars 1636, Schmedeman s. 221. Se även Winroth 1890, s. 233, som menar att detta inträffade först i och med adliga privilegier 26 maj 1719. 298 64 sera sig för adelskvinnornas giftermål var att man ville behålla jorden inom frälset. Genom att frånta adelskvinnorna deras arv vid giftermål med ofrälse, riskerade man inte att jorden hamnade i ofrälse händer.306 Därutöver ville man säkra adelns fortsatta reproduktion.307 Man kan vidare ha insett det ekonomiskt fördelaktiga med att knyta allianser mellan exempelvis adelsmän och kvinnor ur borgarståndet, där kreditorer kunde vinna på att räkna adlig släktskap och adelsmän kunde ha stort intresse av att få skulder avskrivna. Med tanke på hur viktigt, och för samhället centralt, äktenskapet var som institution är det inte förvånande att dess ingående reglerades så noga. Stort ansvar föll här på giftomannen. Det var han som bar ett slags huvudansvar vid ingåendet av nya äktenskap. Den medeltida lagen och 1734 års lag skiljde sig i denna paragraf åt på en viktig punkt, nämligen beträffande vem som kunde vara giftoman. Den äldre lagen av de två stadgade att fadern var giftoman, men i händelse av faderns frånfälle trädde kvinnans broder in. Moderns råd skulle dock inhämtas.308 Även i 1734 års lag stod fadern som den självklare giftomannen, likaväl som att modern fick ge råd i frågan. Men närmast i tur efter fadern stod numera modern, som alltså nu, i och för sig med fränders råd, kunde ikläda sig rollen som giftoman.309 Änkans befogenheter hörde samman med de utökade rättigheter som med tiden tillskrevs henne. Hur har man då i lagkommissionen sett på denna förändring? Åtminstone i förslagen syns inga tecken på oenighet i frågan. Samtliga förslag, med undantag av det allra första som istället liknade den äldre lagen, innehöll den sedermera kodifierade skrivningen att modern kunde träda in som giftoman vid faderns frånfälle.310 Betänkligt var, menade många av kommissionens ledamöter - däribland Lindschöld och Lovisin, detta att ge hustrun samma rätt som fadern gällande barnens giftermål. Att modern skulle ha lika mycket makt över barnen trots att hon inte var jämställd med fadern ansågs vara orimligt.311 Man hänvisade till att en förmyndare inte automatiskt trädde in som giftoman, och i sammanhanget påpekade man att modern ej kunde vara förmyndare, och således 306 Se även Winroth 1890, s. 234. Ågren K. 1976. 308 KrLL, GB 1:1. 309 1734 års lag, GB 1:2. 310 Förarbeten 4, förslag 1689, 1690, 1692, 1694, s. 16f., 22, 28, 36, 43, 54, 67, del 5, förslag 1713, s. 3, del 6, förslag 1723, 1726, 1731, s. 3, 15, 29. 311 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 126f. 307 65 inte heller giftoman, åt barnen.312 Som änka hade hon dock, som ovan visats, större befogenheter. Även från Svea hovrätts håll uttrycktes ett starkt ogillande: "emedan Landslagen, som förnämligast ser på familjens heder och konservation, för det kvinnliga könets svaghet gått modern förbi" var ett samtycke, inte bara råd, från släktingar det minsta man kunde begära.313 Skulle modern hinna gifta om sig innan det var dags att gifta bort barnen, kunde styvfadern övertala henne att gifta bort dottern med en person som inte alls skulle hedra släkten.314 Här möter vi än en gång synen på kvinnan som oförmögen att på egen hand fatta viktiga beslut och därför, liksom en vindflöjel, påverkbar från skilda håll. Omyndiga barn hade alltså att foga sig efter giftomannen, men hur var det med änkan om hon ville ingå nytt gifte? Änkan befann sig i myndighetshänseende ju i en betydligt bättre position, eftersom hon var sin egen målsman. Att hon därför också själv skulle få bestämma över eventuella äktenskapspartner var helt logiskt: "Änka är sin egen målsman. Och synes svårt henne underkasta målsm[ans]döme."315 Änkans ålder kunde emellertid ställa till problem. Flera ledamöter menade att de unga, och lättsinniga, änkorna skulle ställas om inte under målsman, så under giftoman.316 I samband med änkas giftermål berördes även den myndige sonens övergång i det äkta ståndet. Samma rättigheter beträffande giftomannaförfarandet borde gälla för dem bägge, men det poängterades också att de båda skulle fråga och helst rätta sig efter sin faders råd.317 En änka var som dotter alltid skyldig att vörda sin fader, men då hon genom giftermålet blev självständig kunde man inte ålägga henne att lyda sin fader.318 Avgörande för hur tvingande faderns råd var, var om änkan eller sonen bodde med fadern, och därigenom automatiskt stod under hans husbondevälde.319 Som framgått var giftomannainstitutionen viktig, men vad hände då den som skulle gifta sig inte alls var överens med giftomannen i fråga om partnervalet? Kunde giftomannen framtvinga äktenskapet, och vad skedde om å andra sidan giftermål ägde rum utan giftomannens vetskap? 312 313 314 315 316 317 318 319 66 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 225. Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 35. Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 35f. Förarbeten 1, protokoll, 1689, s. 127. Förarbeten 1, protokoll 1689, 1690, s. 127, 297. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 301, 304. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 304. Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 304. Se även Hellner 1895, s. 19. I och med 1734 års lag blev det förbjudet att tvinga någon till giftermål; kvinnans och mannens frivilliga ja och samtycke var en förutsättning för att äktenskapet skulle komma till stånd.320 Föräldrars möjlighet att motsätta sig barnens giftermål var inte heller tidigare helt godtycklig. Om barnen fann föräldrarnas ovilja ogrundad, kunde de få saken prövad inför rätta.321 Ansvaret för att kontrollera att föräldrarna verkligen samtyckt till giftermålet lades till viss del på prästerna, vilka miste sitt ämbete och förvisades ut ur landet om de vigde någon mot lagen.322 Föräldrarnas motdrag om barnen gift sig mot deras vilja var att barnen kunde göras arvlösa. Enligt landslagen gällde detta för alla ogifta kvinnor, oavsett stånd.323 I 1734 års lag hade denna föräldrarnas makt utökats väsentligt, och omfattade då även dotter som var änka och son, förutsatt att de vistades i föräldrarnas hus.324 Här gör sig, ånyo, det tidigare diskuterade husbondeväldet gällande. I lagkommissionen var det framför allt detta sista som föranledde diskussion, och då främst avseende sonens giftermål. Vissa menade att sonen, likaväl som dottern, skulle kunna göras arvlös om han gifte sig mot faderns vilja. "Där en son lägger sig in uti otjänliga hus och av blott amour skrider till lägersmål, och så vidare tvingas till giftermål, där synes väl en son kunna göras av fadern arvlös, som en olydig son."325 Problemet var att sonen inte automatiskt stod under faderns husbondevälde före 1734, eller, som Lovisin så träffande uttryckte sig: "Tillförende är om mö i lagen ordnat, men son går vid sina år ur familjen."326 I vissa av förslagen till giftermålsbalk märks en hårdare attityd gentemot dottern än mot sonen. Så skulle dottern om hon gifte sig utan föräldrarnas samtycke, utöver förverkad arvsrätt, dessutom skänka 1/10 av sin egendom till de fattiga.327 En adelsmö miste genom en sådan handling såväl arv som frälserätt. Hennes brott riktade sig inte i första hand mot 320 1734 års lag, GB 4:1. Se även Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 257. Det fanns naturligtvis en rad andra grunder, på vilka fästningen kunde hävas. Bland dessa kan nämnas om någon av parterna var fäst sedan tidigare, om någon hade en obotlig och smittosam sjukdom, om man varit drucken eller förledd därtill eller om mannen varit bortrest över ett år. 1734 års lag, GB, 3 och 4. Reglerna för upplöst fästning är avsevärt mycket utförligare i 1734 års lag än i KrLL. 321 KL 1686, 15:6. För adelns vidkommande, se K.M. stadga, 7 mars 1665, Schmedeman s. 428. 322 K.M. resolution, 10 mars 1665, Schmedeman s. 436, KL 1686, 15:3. 323 KrLL, GB 3. 324 1734 års lag, GB 6:2. 325 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 297, 300f., citatet s. 300f. 326 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 301. Se även s. 108. 327 Förarbeten 4, förslag 1690, s. 29, 37f., 45. Se även Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 298. 67 släkten, utan mot överheten.328 Svea hovrätt intog i denna fråga en mer rättvisegrundad inställning, då man menade att dessa extra straff för kvinnor helt enkelt var onödiga.329 Och visst kan man utan överdrift påstå att mistande av arv torde ha varit nog så kännbart. Jämfört med ett hot om arvlöshet spelade parternas frivilliga ja och samtycke inte så stor roll. Föräldrarna kunde kanske inte direkt tvinga barnen att gifta sig med en viss person, men de besatt tillräckligt med makt för att kunna förhindra icke önskvärda äktenskap. Man måste också komma ihåg att hot om arvlöshet givetvis spelade olika roll beroende på hur stort arvet var. En son hade här, genom sin större arvslott, mer att förlora än en dotter. Ju mer välbeställda föräldrarna var, desto större makt, genom arvet, hade de över barnen. Samtidigt var deras behov av kontroll större. Särskilt viktigt var det för adeln, då man inte ville låta barnen gifta sig under sitt stånd. Det är i detta ljus förslagen om frälsemös mistande av ståndsrätt skall ses, som ett hot varigenom barnen kunde tvingas till lydnad. Sett till giftomannainstitutionen som helhet fick kvinnan ökad behörighet såtillvida att hon kunde agera som sina barns giftoman. Samtidigt gavs de som berördes, såväl son som dotter, en minskad behörighet i det att även myndig son och änka boende hos fadern måste underkasta sig en giftoman. Frågan hänger inte direkt samman med de inblandades habilitet, även om röster höjdes för att genom hänvisning till bristande förstånd och liknande invända mot kvinnans ökade behörighet. Även här var det tydligt att det var släkten som hade svårt att acceptera ett minskat inflytande. Det är dock att märka att lagen slutligen gav modern rätt att vara giftoman först efter makens frånfälle, d.v.s. då hon faktiskt var änka och därigenom myndig. För dem som, varande myndiga, fortfarande bodde hos sin far hade myndigheten inskränkts i detta avseende och husbondeväldet fått försteg. 3 BEHOVET AV EN BEHÖRIG KVINNOROLL Genomgången av det normativa materialet och av lagkommissionens diskussioner visar tydligt att det inte var frågan om någon enhetlig utveckling, där kvinnan med tiden fick utökad behörighet inom de olika områdena. Inget i materialet tyder heller på en allomfattande inhabilitet. Istället präglas bilden av en relativt splittrad och stundtals motsägande situation, och är som sådan inte lätt att tolka. 328 329 68 Förarbeten 1, protokoll 1690, s. 323 ff. Förarbeten 7, utlåtanden 1690, s. 38f. Inledningsvis kan konstateras att några större förändringar inte inträffade. Kvinnan var och förblev underställd sin målsman - maken eller fadern. Så långt är forskningen överens. En mer noggrann analys av det normativa materialet och kommissionens tolkning härav visar dock att vissa förändringar infördes, och diskuterades i än högre grad. Beträffande rättskapacitet ägde en utveckling mot en ökad behörighet rum. Detta gäller såväl förmågan att vittna som att föra sin egen talan. Behörigheten att vittna var inte förutsättningslös, utan förutsatte ett sedesamt leverne. Den ökade behörigheten innebar i detta fall inget nytt, utan var en kodifiering av en sedan länge använd praxis. Det är därför något förvånande att i kommissionen stöta på argument om att kvinnan inte är trovärdig som vittne. Att säga exakt vad som låg bakom denna åsikt är naturligtvis omöjligt. Man kan fråga sig om inhabiliteten endast gällde just i samband med dödfödda barn, då det var det enda tillfälle vittneshabiliteten ifrågasattes. Att kvinnan skulle vara jävig just för att hon var kvinna och för att hon vittnade om en annan kvinna låter inte särskilt övertygande. Kanske handlade det snarare om att mannen skulle tillförsäkras samma rätt som kvinnan även i ett sammanhang som detta. Man kunde då knappast motivera det med att mannen ofta var närvarande, utan pekade istället på kvinnan som ett kanske nödvändigt, men mindre önskvärt, alternativ. När det gäller ansvar för brott märks en ökning av individens ansvar för sina handlingar. Framför allt ville man reglera sedlighetsbrotten, varvid intresset automatiskt riktades mot i första hand kvinnan. Ståndstillhörigheten utgjorde en viktig faktor, och för adelskvinnor gällde strängare regler än för andra. Inom kommissionen menade man dock att mannens och kvinnans brott borde likställas, även om åsikten att kvinnans otrohet var värre än mannens framskymtar. Mycket intressant är också uttalandet att mannens heder påverkas av hustruns otrohet, medan det omvända inte är lika självklart. Den manliga hedern har uppmärksammats av Barbara Hanawalt, som menar att ett av de mest effektiva, och grövsta, sätten att komma åt mannens heder var att våldta dennes hustru eller dotter. Förutom den rent sexuella kränkningen visade våldtäkten också att mannen inte var karl nog att skydda sina kvinnor. 330 Diskussionen om lika arvsrätt är ytterst intressant i sig, trots att den inte föranledde något förslag till förändring. Kvinnans roll i hushållet diskuterades ingående, och ställdes mot mannens. Som konstaterats använde sig både de som var för och de som var emot en förändring av arvsrätten av liknande argument. Anledningen till att kvinnan skulle ges 330 Hanawalt 1979, s. 153. 69 en större arvslott hade inte med en ökad behörighet att göra, utan handlade mer om genom vem egendomen skulle konserveras. Att det skulle ske genom en man var man överens om. Vad man inte kunde enas om var om det var sonen eller mågen som var bäst skickad i detta ärende. Diskussionen rörde sig endast i liten grad om behörighet, och då i första hand om sonens kanske för stora behörighet. Vad man inom kommissionen sannolikt insåg var att en större arvedel åt kvinnan skulle ha inneburit ett ökat maktinnehav för hennes del, eftersom hennes ställning gentemot maken då hade stärkts även om hon inte fritt kunde förfoga över egendomen. Maktinnehavet skulle då baserats på ekonomiska tillgångar, och inte på den normativa ordningen. Om habiliteten över huvud taget inte diskuterades i arvsdiskussionen så berördes den i väsentligt högre grad i samband med kvinnans ekonomiska myndighet. Några större förändringar skedde dock inte heller inom detta område. Redan enligt den medeltida lagen hade hon behörighet att i vissa situationer träda in i mannens ställe, vilket förutsätter ett visst mått av habilitet. Omsorgen om den fasta egendomen framträder tydligt i diskussionen kring säljande av hustruns jord, och omsorgen var främst ett tillvaratagande av släktens intressen. Hur man skall tolka detta, med avseende på vilka konsekvenser det fick för hustrun, beror på om man ser hennes intressen som sammanlänkade med makens eller med släktens. Det är inte alls självklart att släkten tillvaratog kvinnans intressen mer än maken gjorde. När det gällde hustruns möjligheter att skuldsätta sig samt hennes återbetalningsskyldighet gick åsikterna inom kommissionen isär. Flera röster höjdes för att införa förändringar, som skulle ge kvinnan större ansvar för konsekvenserna av hennes ekonomiska agerande. Från motsatt håll åberopades kvinnans enfaldighet gång på gång. Det är en aning förvånande att det är just i detta sammanhang kvinnans inhabilitet förs fram så starkt. En noggrann granskning av lagen visar att kvinnan i ekonomiskt hänseende under vissa omständigheter ansågs behörig. Det var också inom den ekonomiska sfären som samhället hade behov av en habil och stundtals behörig kvinna. Att hennes oförmåga ändå anförs när det handlar om skuldsättning antyder att argumenten egentligen handlade om något helt annat. Återigen var det släkten som man ville tillförsäkra ett inflytande. Ser man till giftomannainstitutet skedde en förändring av behörigheten i två riktningar. Dels ökade behörigheten för modern i och med att hon kunde träda in som sina barns giftoman. Dels minskade den för den änka, och myndige son, som bodde hos fadern, eftersom de inte själva tilläts bestämma över sina giftermål. Vissa invändningar restes mot både 70 sonens och den unga änkans omdöme när det gällde val av partner. Argumenten ger uttryck för att man inte ansåg att något så viktigt som äktenskap skulle konstitueras på rent känslomässiga grunder. Kvinnans möjligheter att inom olika sfärer kontrollera sin tillvaro varierade således. Hennes behörighet inom det rättsliga området ökade utan att någon egentlig diskussion fördes om det. Behörigheten hon kom i åtnjutande av riktade sig utåt, mot mer offentliga sammanhang. Den ekonomiska sfären, där kvinnan alltså hade en viss behörighet, berörde i första hand hushållet. Det framstår som något motsägande att det var inom denna sfär kvinnans behörighet och habilitet ifrågasattes, eftersom hennes position i hushållet annars brukar anföras som det som ger kvinnan en viss makt. Vidare är det egendomligt att kvinnans inhabilitet inte alls togs upp i arvsdiskussionen, då den rörde både ekonomi och behörighet inåt. Förespråkarna för lika arvsrätt tycks helt ha förlitat sig på mågens omdöme. Risken att han skulle förleda hustrun till ekonomiskt lättsinne - en risk som ju diskuterades i samband med skuldsättning berördes inte. För dem som motsatte sig lika arvsrätt skulle argument om inhabilitet hos kvinnan passat som hand i handske. En förklaring kan sökas i de konsekvenser maktinnehavet inom olika områden förde med sig. Ökad rättslig behörighet var inte lika hotande som en ökad ekonomisk dito. Staten hade goda möjligheter att kontrollera och överblicka det rättsliga sammanhanget, och var dessutom väl betjänt av ett fungerande rättssystem. Ett överilat ekonomiskt handlande kunde å andra sidan få förödande konsekvenser för hushållet och därigenom även för samhället. Det var också betydligt svårare att kontrollera, eftersom ekonomiska transaktioner inte alltid ägde rum vid i förväg fastställda tillfällen eller i institutionaliserad former. Behovet av en stundtals ekonomiskt behörig kvinna löstes genom att maken dels kunde ge henne tillstånd att agera, dels skulle vara ekonomiskt ersättningsskyldig. Behörigheten fick dock inte vara sådan att den konkurrerade med makens, och genom att vara avhängig makens godkännande minskade den risken avsevärt. De för maktinnehav väsentliga områdena skiljer sig åt på flera punkter. Däremot hänger de samman på så sätt att de, bortsett från rättskapacitet, följer kvinnans livscykel. Arvsdiskussionen kom i första hand att handla om den ogifta kvinnan, liksom den ogifte mannen. Det var barnens arvsrätt efter sina föräldrar som var aktuell, och då närmast storleken på arvslotterna. Då man behandlade ekonomiska frågor koncentrerades intresset till den gifta kvinnan. Det var först i detta civilstånd som hon över huvud taget ansågs behörig att agera i ekonomiska sammanhang. Underförstått var att man skulle gifta sig, och att alltså tiden som 71 ungmö naturligt skulle övergå i hustruskap. Förslaget om att mö som uppnått viss ålder möjligen kunde vara myndig visar att den något till åren komna ungmön föll utanför mönstret och utgjorde ett problem. Habiliteten hängde således inte i första hand samman med könet utan med åldern. Giftomannainstitutionen slutligen tar upp övergången faserna emellan, och diskussionerna kom företrädesvis att handla om änkan dels som giftoman, dels som stående i begrepp att ingå nytt äktenskap. I det senare fallet var åldern väsentlig för graden av habilitet; det var den unga änkans partnerval som kunde ske på fel grund. Beträffande rättskapacitet handlar det mer om kvinnor som en grupp, och behörigheten var inte i lika hög grad beroende av civilstånd. Civilståndet är, följaktligen, viktigast inom de områden som riktar sig inåt mot hushållet, och det påverkar uppfattningen om behörighet och habilitet. Att man inte diskuterade den ogifta kvinnan utifrån dessa två aspekter beror på att hon i det avseendet var oproblematisk. Hon var omyndig, punkt slut. Inte heller änkans situation ställde vanligen till problem, då hon var myndig. Den behörighet som tillkom hustrun var inte ovillkorlig, och därmed emellanåt svårhanterlig. Den var nödvändig men också något hotfull. Som nämnts skulle en större arvslott ha inneburit en viss makt, men förmögenhetens storlek sågs inte som farlig i sig. Vad man ville reglera var den makt som förvaltande av egendomen förde med sig, och intresset koncentrerades till hustrun. Livscykelns faser skulle idealt sett följa ålderstrappan, men när ungmön inte längre var så ung och änkan inte så gammal följde inte ökad behörighet naturligen med högre ålder. Det är dock alltid andras sak att bedöma kvinnans habilitet och bestämma huruvida hon är behörig eller ej. Med makens tillstånd kunde kvinnan ägna sig åt handel eller gå i borgen. Med släktens tillstånd kunde kvinnans egendom säljas. Med domarens hjälp kunde kvinnan få upprättelse då föräldrar överskridit sina befogenheter och kringskurit hennes behörighet. Andra kunde alltså emellanåt beteckna henne som behörig, men själv var hon inte behörig att avgöra detta! Jag har vid flera tillfällen ovan berört att lagen egentligen inte handlade om kvinnor, och inte heller om män. Detta märks tydligt i avsaknaden av en enhetlig linje i kommissionsledamöternas argumentering. Det tycks som kommissionens medlemmar valt de argument som passat för stunden, utan att bry sig om huruvida de motsagt varandra eller ej.331 Erik Lindschölds och Erik Lovisins ställningstagande för en lika arvsrätt kan således inte ses som ett tecken på att de var för jämställdhet mellan 331 72 Se även Hellner 1895, s. 64. könen. Förslagen hade, som nämnts, andra orsaker. Båda var också negativa till att hustrun skulle kunna träda in som giftoman, och Lind­ schöld ansåg kvinnan vara mindre trovärdig som vittne. Åsikter som dessa talar snarare emot en jämställdhet. Deras ställning inom enväldet innebar inte heller att de ville uppnå ett jämställt samhälle i betydelsen upplösning av ståndshierarkin. Jag återkommer strax till detta. Inom lagstiftningen intresserade man sig således föga för individen, oavsett kön. Det innebär att man inte utifrån ett eller annat, mer eller mindre lösryckt, lagcitat får dra alltför långtgående slutsatser rörande individers handlingsramar och deras begränsningar. Lagarna är, som Beata Losman konstaterat, "varken mans­ eller kvinnovänliga, de är mest inriktade på egendom, framför allt jord".332 Men även om de i huvudsak handlade om egendom fick de naturligtvis konsekvenser för såväl kvinnor och män som för olika klasser. I denna artikel har intresset främst koncentrerats på vad de innebar för kvinnorna. Ägde en förbättring rum eller fick de det sämre? Frågan är egentligen fel ställd. Det går inte att tolka utvecklingen i termer av förbättring eller försämring för kvinnor. En ökad behörighet inom ett område behöver inte automatiskt leda till en förbättrad reell situation. Flera exempel härpå har givits ovan. Kvinnans ökade ansvar vid sedlighetsbrott och vid gälds återbetalning innebar inte en konkret förbättring, men väl ett steg mot jämställdhet med mannen i liknande situationer. Det leder fel om man bara söker, och vill se, förändringar för kvinnorna i termer av förbättring. Idealet vore då, draget till sin spets, att kvinnan kunde föra sin talan i samtliga situationer, samtidigt som hon aldrig behövde fällas för, och ta ansvar för, några former av brott. Det är således inte särskilt intressant att titta på om situationen har förbättrats eller försämrats. Vad det handlar om är förändringar, som hade både positiva och negativa inslag. Förändringarna kunde också omfatta olika nivåer av makt, och ett ökat maktinnehav kunde t.ex. motsvaras av en försämring i praxis. Hur en förändring skall uppfattas bestäms av forskaren och den tolkning denne gör av sina resultat. Det blir då mer relevant att fråga sig varför man tolkat resultaten så olika istället för huruvida en förbättring ägt rum eller ej. Alternativa tolkningar beror inte på att vissa skulle vara sämre forskare än andra eller utföra ett sämre vetenskapligt arbete. Förklaringen 332 Losman 1986, s. 174. Hon har även tidigare nedtonat det kvinnliga och det manliga, och istället lyft fram börden som bestämmande för människors situation. Losman 1984, s. 92. Jfr Taussi Sjöberg 1992, s. 147. Medan Losman talar om lagarnas syfte, berör Taussi Sjöberg lagarnas konsekvens. 73 ligger till viss del i de ställningstaganden forskarna gör utanför den historiska forskningen, vilket påverkar deras insatser som forskare. Att på ett förenklat sätt överföra dagens kvinnodebatt till äldre tiders samhällen leder till att kvinnans konstanta underordning framhävs på bekostnad av de möjligheter kvinnan faktiskt hade; det handlar då om s.k. eländighetsforskning. Ytterligare en anledning till en för negativ tolkning ligger i användandet av moderna begrepp för analys av äldre tid, eller rättare sagt i överförandet av moderna värderingar av begreppen. En omyndig kvinna är idag inte detsamma som för trehundra år sedan, och en strävan efter jämlikhet mellan könen kan knappast ses som historiskt konstant. Begreppet jämlikhet är för övrigt intressant i sin mångtydighet. Som Åsa Karlsson visat i sin avhandling användes jämlikhet under stormaktstiden främst i betydelsen likhet. 1712 års kontributionsförordning innebar att bidragen skulle uttas jämlikt, d.v.s. alla oavsett stånd skulle taxeras efter samma principer. Jämlikhet i betydelsen jämställdhet i fråga om samhällsställning och makt var inte aktuellt.333 En mer negativ tolkning av kvinnans möjligheter har varit relativt vanlig, men alls inte allenarådande. Flera forskare har lyft fram det positiva i kvinnans möjligheter, ibland i väl hög grad. Vidare märks en tendens att man ser "sin" undersökningsperiod som gynnsam för kvinnan. Är man väl insatt i en period är förutsättningarna för en nyanserad tolkning god. Föregående och kommande perioder däremot ses som mer enhetliga och entydiga. Det finns flera exempel på dylikt förfarande. Grethe Jacobsen och Lyndal Roper har båda undersökt kvinnans roll under medeltiden, och menar att hennes situation försämrades avsevärt i och med reformationen.334 S0lvi Sogner och Hilde Sandvik samt Inger Dtibeck som studerat 1600- och 1700-talen anser att det istället är industrialiseringen som inneburit att kvinnans ställning försämrats.335 Sammanfattningsvis kan man säga att de förändringar som under 1600och 1700-talen kom att beröra kvinnans möjligheter att kontrollera sin tillvaro inte hade direkt med henne själv att göra. Frågan är vad förändringarna ger uttryck för, och svaret är att söka i en vidare samhällelig kontext. Den svenska stormaktstiden var en på många sätt expansiv period. Undersökningen har tydligt visat att en individualisering ägde rum inom ett flertal områden, kanske tydligast i samband med egen333 Karlsson 1994, särsk. s. 101 ff. Se även SAOB J, sp. 345f. Karlsson ifrågasätter till viss del det belägg man i SAOB anför för betydelsen 'jämställdhet'. 334 Jacobsen 1984, 1986, Roper 1989b. 335 Diibeck 1978, Sogner & Sandvik 1989, Sandvik 1992. 74 domsbegreppet.336 Släktens inflytande minskade samtidigt som ett begynnande marknadstänkande blev allt mer märkbart.337 Förändringarna var än så länge inte så många eller så omvälvande, men brytningar mellan ett äldre bördsaristokratiskt tänkande och ett nyare marknadsinriktat synsätt är tydliga. Man eftersträvade ett visst mått av jämlikhet, men i högst begränsad utsträckning. "De med lika villkor skall ha lika rättigheter, oavsett stånd och börd. Men de som ej är av dessa höga villkor faller utanför denna gemenskap", som Peter Englund sammanfattat situationen.338 Flera av lagkommissionens ledamöter uttalade sig för ett bibehållande av vissa ståndsskillnader. Så skulle t.ex. adelspersoner inte straffas på samma sätt som andra. Det rörde sig om de offentliga och ytterst förnedrande kroppsstraffen, och för att undvika "total ruin" föreslog man att de som var något "förnämare" istället skulle sättas i fängelse på vatten och bröd. Detta straff var knappast tillräckligt för gemene man, då de redan var vana vid ett sådant kosthåll.339 När kommissionen diskuterade giftermål mellan adel och ofrälse berördes problemen med de nyadlade, eller snarare med dem som ännu inte kommit dithän. En frälsemö kunde, som genomgången ovan visat, inte utan vidare gifta sig med en ofrälse. Men om mannen var av lika goda "villkor" - inte ur samma stånd - som hon fanns det egentligen inga hinder för äktenskapets ingående. Det fanns nämligen många bland de ofrälse som var till "heder, värde och gagn högre än adeln", men som ändå inte fick bli adelsmän.340 Det var således fråga om en förändring av i första hand samhällets topp, där de nyadlade fick allt större befogenheter på bekostnad av högadeln.341 Hur kan då förändringar rörande kvinnan sättas in i detta större sammanhang? Ett enkelt svar på den frågan är naturligtvis omöjligt att ge; alla förändringar som rör kvinnan kan inte ses som uttryck för en nyadlig eller borgerlig ideologi. Förändringarna, och diskussionerna härom, bör tolkas mot bakgrund av olika intressen, och ses som uttryck för skilda maktstrategier. De borgerliga inslagen fick genomslag för relationen mellan könen främst avseende det ekonomiska området. Behovet av en ökad ekonomisk behörighet för kvinnan är ett tydligt exempel härpå. 336 Detta ligger väl i linje med Maria Ågrens resultat, 1992, s. 19ff. 337 Se t.ex. Winberg 1985, kap. 4, där han diskuterar bördsrätt kontra marknadspris. Se även Backlund 1993, s. 119ff. 338 Englund 1989, s. 231. 339 Förarbeten 1, protokoll 1688, s. 39. 340 Förarbeten 1, protokoll 1687, 1690, s. 16f., 172, 179, citatet s. 179. Se även Englund 1989, s. 229. 341 Se t.ex. Elmroth 1981. 75 I en traditionellt adlig ideologi hörde kvinnan samman med den inre förvaltningen av hushållet och mannen med den yttre. I det borgerliga hushållet fanns ett större behov av dynamik mellan en inre och en yttre sfär. Kvinnan måste t.ex. vara behörig till täta kontakter utåt och kunna representera hushållet vid ekonomiska transaktioner. Andra förändringar skall ses som en attack mot en sluten högadel. Ett sätt att försämra högadelns position var att öka flexibiliteten beträffande giftermålsförbindelser och därmed sammanhängande egendomsöverlåtelser. Detta var viktigt för borgarna men kanske i än högre grad för de nya frälsesläkterna, vilkas rikedom inte bestod av gods. Man kan tänka sig att kvinnans funktion som egendomsöverförare ytterligare accentuerades. En lika arvsrätt skulle ha verkat i den riktningen. Särskilt viktigt var då att begränsa släktens inflytande över förvaltandet, liksom dess möjligheter att kontrollera val av äktenskapspartner. Slutligen fanns det också intressen som verkade för ett bibehållande av högadelns ställning. Att hålla egendomen så intakt som möjligt var centralt och en oförändrad arvsdelning, liksom tagelott och fideikommiss, var ett led häri. Framhållandet av släktens rätt till inflytande och bestämmande kan således tolkas i ljuset av högadelns intressen. Behovet av en reformering av det gamla medeltida rättssystemet blev allt större. De egentliga förändringarna blev inte så stora; därtill var de olika intresseinriktningarna allt för disparata. Tillsammans med begreppen habilitet och behörighet har undersökningen av diskussionerna i lagkommission kunnat komplicera bilden av kvinnans situation. Därmed har tidigare forsknings ganska stereotypa och negativa syn på kvinnans möjligheter att kontrollera och bestämma sin tillvaro på ett avgörande sätt nyanserats och fått en mer positiv karaktär. För att anknyta till huvudrubrikens metafor handlade det egentligen inte om att laga sprickorna i muren, utan istället om att göra dem vidare. Vad dessa förändringar faktiskt innebar för kvinnorna kan dock enbart studeras i praxis. 76 SUMMARY POWER AND AUTHORITY. THE LAW COMMISSION OF 1686 AND THE POWER OF WOMAN IN EVERYDAY LIFE This artide treats the role of women during a revolutionary phase in the development of Swedish society. Above all it treats women's access to power, along with their possibility of controlling the parts of economy and social life which directly concerned them. Swedish scholars have been inclined to stress the fact that women in pre­industrial society were powerless and without legal capacity. The law concerning the guardianship of men over their wives has been seen as evidence for this. I claim that this interpretation is not wholly correct. For one thing the law has been interpreted literally, and moreover it has been viewed as a uniform matter. With the purpose of making visible women's concrete possibilities ­ according to the law, a systematic study of legal texts has been undertaken. The sources have been the common law of Magnus Eriksson and the common law of 1734 along with decrees and ordinances, which for the reason of the beginning anti­ quity of the law of Magnus Eriksson during the period in question, have been added to the study. Since the contents of the normative material have been quite un­ changeable over time ­ although in other respects diverse ­ the sources left by the law commission of 1686 have been used as a complement. The work of this commission låter came to result in the law of 1734. This material, which, surprisingly enough, has not been much used for research purposes, mainly consists of records of the discussions of the commission. These records can be used to demonstrate how the mem­ bers of the commission interpreted the law texts, and also to analyse the arguments used in discussing changes of the law. The sources have been analysed with reference to power, mainly women's access to power, but whether the access to power was utilised in any way is beyond the scope of this paper. Categories seen as impor­ tant for the access to power are sex, class and civil status. Power could be attributed to the State, the household, and society in general. As a rule women came into direct contact with society and with the household. 77 The study has been undertaken with reference to four areas important to the concept of majority. These are: legal capacity, inheritance, econo­ mic activity and choice of marriage partner. In order to analyse the abi­ lity of women to exercise power, I have used the concepts ability (habi­ litet) and competence (behörighet). With ability is here meant the actual capacity of carrying out a certain task, and with competence is meant the right to do so. The analysis has not revealed any uniform development in women's authority and neither are there any signs that women were regarded as unable in a more general way. The situation can be said to have been more complicated than that, indeed sometimes contradictory in terms. The law of 1734 did not introduce any great changes. Women remained legally subordinated to their husbands or fathers. Concerning the legal capacity, particularly important in judicial matters, women's authority increased without any discussion of the matter. Within the economic sphere, which, to a great extent, was placed within the household, women had always had a certain measure of authority. It is therefore somewhat surprising to find that it was within this sphere that the ability and authority of women were mainly debated. In the discussions regar­ ding inheritance neither the ability nor the authority of women was touched upon; instead the issue of the most adequate way of transferring property was in focus. Regarding the choice of marriage partners the possibility for women to independently marry off their children increased. However, another regulation came into existence which for­ ced a widow living with her father to submit to his choice of a new husband for her. In the search for an explanation of the fact that the ability of women was mainly disputed in the area where they were necessary and generally accepted by society, it can be stated that an increasing authority of women in economic matters also in one way posed a threat. Economic transactions were difficult to control, and they could have wide-reaching consequences for an individual household and thereby also for society in general. The societal need of the economic activity of women was fulfilled through the practice of men giving their wives permission to act in economic matters. With this statement I have also come to the conclusion that civil status was very important to the opinions concerning ability and authority. A woman who was legally a minor did not constitute a problem and neither did a widow pose a problem, as she was legally a major. A wife on the other hand was more difficult to handle, as she had authority in some matters, but not in others. To dispute her ability was probably a simple solution to this complicated situation. 78 The changes in women's possibilities of controlling their situation which took place during the 17th and 18th centuries were not in a direct way connected to the issue of women's ability and authority. Property, above all landed property, was the real target of legal interest. This makes it more difficult to discuss these changes in terms of an improve­ ment or a deterioration in the situation of women. Legal change and the debate leading to it in this case reflects a greater change in society. The position of the old nobility to a higher extent came to be questioned by the new nobility and the bourgeoisie. The need for a change in the view of women's economic ability is a clear example of this development. There was also a need of increased flexibility regarding marital liaisons and the transfer of property linked to them. In this issue the prime object was to limit the influence of kin. Through the use of the concepts ability and authority it has been pos­ sible to construct a more nuanced picture of the legal framework sur­ rounding women. Thereby the stereotyped and often negative expecta­ tions concerning women's control of their lives have been given a more positive character. 79 KÄLLOR OCH LITTERATUR Källor Abrahamsson 1726 = Swerikes rijkes landslag, som av rijksens råd blef öfwer­ sedd och förbättrat: och af K. Chrisopher [...] 1442 stadfäst. [...] Nu å nya andra gången med anmärkningar uplagd. P. Abrahamsson, Stockholm 1726. Bidrag till ärfdabalkens historia 1686­1736, 2. Källskrifter, 2. Protokoll och betänkanden, utgivna av Johannes Nilsson, i: Uppsala universitets årsskrift 1895. Förarbeten till Sveriges rikes lag 1686­1736, efter offentligt uppdrag utgifna av Wilhelm Sjögren, Uppsala 1900­1909. KL 1686 = 1686 års kyrkolag, utgiven av Samfundet Pro fide et christianismo, Stockholm 1936. KO 1571 = Laurentius Petris kyrkoordning av år 1571, utgiven av Samfundet Pro fide et christianismo, Stockholm 1932. KrLL = Konung Christoffers landslag, utgiven av C. J. Schlyter, Lund 1869. MELL = Magnus Erikssons landslag. I nusvensk tolkning av Åke Holmbäck & Elias Wessén, Stockholm 1962. MEStL = Magnus Erikssons stadslag. I nusvensk tolkning av Åke Holmbäck & Elias Wessén, Stockholm 1966. Modée = Utdrag utur alle ifrån den 7. decemb. 1718. utkomne publique handlingar, placater, förordingar, resolutioner och publicationer, 1-2, utgivna av R. G. Modée, Stockholm 1742, 1746. Schmedeman = Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner ifrån åhr 1528 in til 1701 angående justitiae och executionsährender, utgiven av Johan Schmedeman, Stockholm 1706. ÅT = Årstrycket (Kongl. placater, resolutioner, förordningar och påbud, samt andre publique handlingar.) ÖgL = Östgötalagen, i: Östgötalagen och Upplandslagen. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck & Elias Wessén 1, Stockholm 1933. 1734 års lag = Sveriges rikes lag, gillad och antagen på riksdagen år 1734, till 250-årsdagen av lagens tillkomst, faksimilutgåva, Stockholm 1984. Litteratur Almquist, Jan Eric, 1942: Karl IX och den mosaiska rätten, i: Lychnos. Almquist, Jan Eric, 1953: Strödda bidrag till civilrättens historia, Stockholm. Amussen, Susan Dwyer, 1988: An ordered society. Gender and class in early modern England, Oxford. 80 Andersson, Gudrun, 1992: Då är han hennes rätte målsman? Kvinnans rättsliga ställning enligt lagar och förordningar 1521­1736, opublicerat avhandlingsavsnitt, ventilerat vid Historiska institutionen, Uppsala. Ankarloo, Bengt, 1985: Romersk rätt, Lund. Backlund, Janne, 1993: Rusthållarna i Fellingsbro 1684­1748. Indelningsverket och den sociala differentieringen av det svenska agrar samhället, Uppsala. Bergstrand, Wilhelm, 1883: Den svenska qvinnans rättsliga ställning. Jemte en kortfattad öfversigt af den finska qvinnans ställning, Stockholm. Bjerkén, Torsten, 1979: Hustruns rätt att låna pengar. Om ett par rättsfall i den gustavianska högsta domstolen, i: Rättshistoriska studier 6, Stockholm. Blom, Ida, 1976: Översikt over igangvaerende kvinneforskning og aktivitet; kvinnetemaer og pensumplaner innen de humanistiske fagene ved våre universiteter og h0gskoler, historiske fag, i: Kvinneaspekter i humanistisk forskning. Rapport fra en konferanse om kvinneaspekter i humanistisk forskning. Arrangert av rådet for humanistisk forskning i NAVF, 15—17 september 1975, Oslo. Blom, Ida, 1994: Politikk og kj0nn - nasjonalisme, forsvars-politikk og demokrati omkring 1900, i: Fra kvinnehistorie til kj0nnshistorie? Rapport 3 till det 22. nordiske historikerm0te 13.-18. august 1994, Oslo. Bureus, Johannes Thomae, 1886: Sumlen där uthi ähro åtskillighe collectaneer, som uthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande. Efter författarens handskrift i urval utgifna [av G. Klemming], i: Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif bihang 1:2, Stockholm. Burghartz, Susanna, 1992: Rechte Jungfrauen oder unverschämte Töchter? Zur weiblichen Ehre im 16. Jahrhundert, i: Frauengeschichte - Geschlechtergeschichte, hrsg. Karin Hausen & Heide Wunder, Frankfurt/New York. Burke, Peter, 1987: The historical anthropology ofearly modern Italy. Essays on perception and communication, Cambridge. Carlsson, Lizzie, 1965: "Jag giver dig min dotter". Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia, 1, Lund. Dahlgren, Stellan, 1993: Karl XI:s envälde - kameralistisk absolutism?, i: Makt och vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid, red. Stellan Dahlgren, Anders Florén & Åsa Karlsson, Stockholm. Dinges, Martin, 1992: "Weiblichkeit" in "Männlichkeitsritualen"? Zu weiblichen Taktiken im Ehrenhandel in Paris im 18. Jahrhundert, i: Francia. Forschungen zur westeuropäischen Geschichte. Dtibeck, Inger, 1978: K0bekoner og konkurrence. Studier over myndighets- og ehrvervsrettens udvikling med stadigt henblik på kvinders historiske retsstilling, K0benhavn. Elmroth, Ingvar, 1981: För kung och fosterland. Studier i den svenska adelns demograf i och offentliga funktioner, Lund. Englund, Peter, 1989: Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, Stockholm. 81 Erler, Mary & Kowaleski, Maryanne, 1988: Introduction, i: Women and power in the middle ages, ed. Mary Erler & Maryanne Kowaleski, London. Feminism och marxism. En förälskelse medförhinder, 1986, red. Hillevi Ganetz, Evy Gunnarsson & Anita Göransson, Stockholm. Florén, Anders, 1987: Disciplinering och konflikt. Den sociala organiseringen av arbetet. Jäders bruk 1640-1750, Uppsala. Florén, Anders, 1991: Genus och producentroll. Kvinnoarbete inom svensk bergshantering, exemplet Jäders bruk 1640-1840, Uppsala. Florén, Anders, 1994: Mästarmakt. Smeder och brukspatroner vid Jäders bruk före industrialseringen, i: Dagsverken - 13 essäer om arbetets historia, Lund. Florén, Anders & Rydén, Göran, 1992: Arbete, hushåll och region. Tankar om industrialiseringsprocesser och den svenska järnhanteringen, Uppsala. Florin, Christina, 1987: Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 18601906, Umeå. Foucault, Michel, 1980: Sexualitetens historia. 1. Viljan att veta, Stockholm. Foucault, Michel, 1987: Övervakning och straff. Fängelsets födelse, Lund. Fox­Genovese, Elizabeth, 1983: Att sätta in kvinnohistorien i historien, i: Kvinnovetenskaplig tidskrift 4:4. Goheen, R.B., 1991: Peasant politics? Village community and the crown in fifteenth century England, i: The american historical review 96. Gullickson, Gay, 1991: Love and power in the proto­industrial family, i: Märkets and manufacture in early industrial Europé, ed. Maxine Berg, London/New York. Gunneng, Hedda, 1987: Kvinnlig arvsrätt under svensk medeltid. En forskningsrapport, i: Manliga strukturer och kvinnliga strategier. En bok till Gunhild Kyle december 1987, red. Birgit Sawyer & Anita Göransson, Göteborg. Gunnlaugsson, Gfsli Ågust, 1994: Sedlighetsbrott i Norden 1550­1850, i: Normer och social kontroll i Norden ca. 1550-1850. Domstolene i samspill med lokalsamfunnet. Rapport 2 till det 22. nordiske historikerm0te 13.-18. august 1994, Oslo. Göransson, Anita, 1992: Från släkt till marknad. Ägande, arbete och äktenskap på 1800­talet, i: Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar, Stockholm. Hafström, Gerhard, 1958: Hatt och huva, i: Svensk juristtidning 43. Hafström, Gerhard, 1966: Den svenska familjerättens historia, 3 uppl., Lund. Hafström, Gerhard, 1970: Den värendska arvs­ och giftorätten, i: Scandia 36. Hafström, Gerhard, 1976: De svenska rättskällornas historia, 9 uppl., Lund. Hanawalt, Barbara, 1979: Crime and conflict in English communities 13001348, Cambridge. Hellner, Johannes, 1895: Hustrus förmåga av rättshandlingar efter svensk förmögenhetsrätt, Lund. 82 Hellner, Johannes, 1934: Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag, i: Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland, den 13 december 1934, 200-årsdagen av riksens ständers beslut 2, Stockholm. Hesslén, Gunnar, 1927: Det svenska kommittéväsendet intill år 1905. Dess uppkomst, ställning och betydelse, Uppsala. Holmbäck, Åke, 1919: Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar, Uppsala/ Stockholm. Holmbäck, Åke, 1934: Cronhielm och 1734 års lag, i: Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland, den 13 december 1934, 200årsdagen av riksens ständers beslut 1, Stockholm. Howell, Martha, 1986: Women, the family economy, and the structures of märket production in cities of northern Europé during the late middle ages, i: Women and work in preindustrial Europé, ed. Barbara Hanawalt, Bloomington. Inger, Göran, 1984: Studier rörande den svenska processrättens utveckling under 1600­talet. Arbetsrapport från pågående forskning, i: Den svenska juridikens uppblomstring i 1600-talets politiska, kulturella och religiösa stormaktssamhälle, red. Göran Inger, Stockholm. Inger, Göran, 1986: Svensk rättshistoria, 3:e uppl., Malmö. Jacobsen, Grethe, 1983: /Endrede kvinders stilling sig ved övergången til kristendom i Norden? En komparativ analyse, i: Förändringar i kvinnans villkor under medeltiden. Uppsatser framlagda vid ett kvinnohistoriskt symposium i Skålholt, Island, 22-25juni 1981, red. Silja Aöalsteinsdöttir & Helgi Porlåksson, Reykjavik. Jacobsen, Grethe, 1984: Kvindehistoire ­ kvinders historie: En skitse i sen­ middelalderlig ramme, i: Fortid og nutid 31. Jacobsen, Grethe, 1986: Kvindeskikkelser og kvindeliv i Danmarks middelalder, K0benhavn. Jacobsen, Grethe, 1991: Kommentar til Hilde Sandvik, i: NHT10. Jägerskiöld, Stig, 1977­1979: Sven Leijonmarck, i: SBL, Stockholm. Jägerskiöld, Stig, 1980­1981: Erik Lindschöld, i: SBL, Stockholm. Jägerskiöld, Stig, 1982­1984: Erik Lovisin, i: SBL, Stockholm. Jägerskiöld, Stig, 1984a: Kring tillkomsten av 1734 års lag, i: Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, till 250-årsdagen av lagens tillkomst, faksimilutgåva, Stockholm. Jägerskiöld, Stig, 1984b: Rätt och rättskipning i 1600­talets Sverige, i: Den svenska juridikens uppblomstring i 1600-talets politiska, kulturella och religiösa stormaktssamhälle, red. Göran Inger, Stockholm. Karlsson, Åsa, 1993: Lagen och kvinnan. Från de medeltida rikslagarna fram till 1734 års lag, opublicerat avhandlingsavsnitt, ventilerat vid Historiska institutionen, Umeå. Karlsson, Åsa, 1994: Den jämlike undersåten. Karl Xll.s förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala. Kelly, Joan, 1984: The social relation of the sexes. Methodological implications of women's history, i: Women, history & theory. The essays of Joan Kelly, Chicago/London. 83 Liljeström, Marianne, 1994: Kvinnehistorisk forskning i Norden: om historiografi och problemorientering, i: Fra kvinnehistorie til kj0nnshistorie? Rapport 3 till det 22. nordiske historikerm0te 13.-18. august 1994, Oslo. Lindegren, Jan, 1980: Utskrivning och utsugning. Produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640, Uppsala. Lindegren, Jan, 1984: Knektänkornas land, i: Den dolda historien. 27 uppsatser om vårt okända förflutna, red. Ronny Ambjörnsson & David Gaunt, Stockholm. Lindstedt, Marie, 1993: Kvinnorna och rätten, konferenspapper till Nordiska konferensen för historisk kriminologi i Helsingfors 19-21/8 1993. Lindström, Dag, 1993: Skrå, ära och hantverkarkultur i Sverige ca 1350-1900. Kring arbetarkultur före industrialismen, i: HT 113. Lindström, Dag, 1994: Oärliga mästare och kivande makar. Ett och annat om rättskipning, kriminalitet och normsystem i 1500-talets Norden, i: HT 114. Losman, Beata, 1984: Vad innebar kvinnlighet på 1600-talet?, i: Bibliotheca feminarum. Om de kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg, kvinnoliv och kvinnotanke under 300 år, Göteborg. Losman, Beata, 1986: Kvinnor, män och barn på 1800-talets svenska landsbygd. Livsöden för människor födda i Väse församling, Värmland 1800-1840, Göteborg. Lövkrona, Inger, 1990: Nyckelknippans semiotik. Den starka bondekvinnan myt eller verklighet?, i: Nordisk etnologi ochfolkloristik under 1980-talet. Några forskningstrender presenterade vid en forskarkurs i Uppsala, red. Anders Gustavsson, Uppsala. Malmstedt, Göran, 1994: Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800, Göteborg. Mathiesen, Thomas, 1985: Rätten i samhället. En introduktion till rättssociologin, Göteborg. Matovic, Margareta, 1984: Stockholmsäktenskap. Familjebildning och partnerval i Stockholm 1850-1890, Stockholm. Medick, Hans, 1976: The proto-industrial family economy: the structural function of household and family during the transition from peasant society to industrial capitalism, i: Social history 3. Mitterauer, Michael & Sieder, Reinhard, 1982: The European family. Patriarchy to partnership from the middle ages to the present, Oxford. Munktell, Henrik, 1936: Mose lag och svensk rättsutveckling. Några huvuddrag, i: Lychnos. Nielsen, Eva, 1983: Kvindearbejdes art, vilkår og muligheder i Danmark ca. 1300-1650, i: Kvinder i middelalderen. Symposieforedrag, K0benhavns universtitet, 1982, K0benhavn. Norton, Mary Beth, 1987: Gender and defamation in seventeenth-century Mary land, i: The William and Mary Quarterly. A magazine of early American history and culture 44. Nygren, Rolf, 1991: Oäkta börd - en bestraffning för förfädernas missgärning eller vad?, Rapport till 21 nordiska historikermötet 15-19 juni 1991. 84 Naess, Hans Eyvind, 1991: Mededsinstituttet. En unders0kelse av nektelses­ edens utbredelse og betydning i norsk rettsliv på 1600­tallet, i: NTH 70. Ohlander, Ann­Sofie, 1986: Kärlek, död och frihet. Historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige, Stockholm. Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien, 1­, Lund 1898ff. Peterson, Claes, 1985: 1734 års lag ­ en medeltida lagbok eller en upplysnings­ kodifikation? Till frågan om synen på lagändring i det förliberala samhället, i: Studier i äldre historia tillägnade Herman Schuck 5/4, Stockholm. Petersson, Hans, 1973: Morgongåveinstitutet i Sverige under tiden fram till omkring 1734 års lag, Stockholm. Petersson, Olof, 1987: Introduktion, i: Maktbegreppet, red. Olof Peterson, Stockholm. Posse, Johan, 1850: Bidrag till svenska lagstiftningens historia från slutet af sextonde århundradet till stadfästelsen af 1734 års lag, Stockholm. Qvist, Gunnar, 1960: Kvinnofrågan i Sverige 1809-1846. Studier rörande kvinnans näringsfrihet inom de borgerliga yrkena, Göteborg. Reynolds White, Susan, 1983: Antropological notes on work and gender, i: Kvinder i middelalderen. Symposieforedrag, K0benhavns universtitet, 1982, K0benhavn. Reynolds, Susan, 1984: Kingdoms and communities in western Europé 9001300, Oxford. Roper, Lyndal, 1989a: Will and honor: Sex, words and power in Augsburg criminal trials, i: Radical history review 43. Roper, Lyndal, 1989b: The holy household. Women and morals in reformation Augsburg, Oxford. Roper, Lyndal, 1992: Männlichkeit und männliche Ehre, i: Frauengeschichte Geschlechtergeschichte, hrsg. Karin Hausen & Heide Wunder, Frankfurt/ New York. Rydén, Göran, 1990: Hammarlag och hushåll. Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 18301850, Stockholm. Rydelius, Bengt, 1957: Prästeståndets lika gifto­ och arvsrätt, i: Rättshistoriska studier 2, Stockholm. Rystad, Göran, 1985: Stormaktstidens riksdag (1611­1718), i: Riksdagen genom tiderna, red. Nils Stjernquist, Stockholm. Sandmo, Erling, 1991: Tingets tenkemåter: Kriminalitet og rettssaker i Rendalen, 1763-97, i: NHT10. Sandmo, Erling, 1992: Tingets tenkemåter. Kriminalitet og rettssaker i Rendalen, 1763­97, Oslo. Sandnes, J0rn, 1990: Kniven, 0let og ceren. Kriminalitet og samfunn i Norge på 1500- og 1600-tallet, Oslo. Sandvik, Hilde, 1991: Kvinners rettslige handleevne. Tingb0ker som kilde til forholdet mellom kj0nnene, i: NHT 70. Sandvik, Hilde, 1992: "Umyndige" kvinner i handel och håndverk. Kvinner i bynceringer i Christiania i siste halvdel av 1700-tallet, Oslo. 85 Sandvik, Hilde, 1993: Mannens råderett overkonas jord, PM till Nordiska konferensen förhistorisk kriminologi i Helsingfors 19­21/8,1993. Sawyer, Birgit, 1983: Syster tager hälften så mycket som broder, i: Forskning och framsteg 8. Segalen, Martine, 1983: Love and power in the peasant family. Rural France in the nineteenth century, Chicago. Sogner, S0lvi & Sandvik, Hilde, 1989: Ulik i lov og laere; lik i virke og verd? Kvinner i norsk 0konomi i by og på land ca 1500­1800, i: NHT 68. Stadin, Kekke, 1980: Den gömda och glömda arbetskraften. Stadskvinnor i produktionen under 1600­ och 1700­talen, i: HT 100. Strauss, Gerald, 1986: Law, resistance, and the state. The opposition to roman law in reformation Germany, Princeton. Sundin, Jan, 1991: Världslig pragmatism och religiös nit. Om sexualitetens gränser i Sverige 1600­1850, i: NHT 70. Sundin, Jan, 1992: För Gud, staten och folket. Brott och rätttskipning i Sverige 1600-1840, Stockholm. Svenska män och kvinnor. Bibliografisk uppslagsbok, 1­8, 1942­1955, Stockholm. Taussi Sjöberg, Marja, 1992: Kvinnorna på Njurundatinget på 1600­talet, i: HT 112. Telste, Kari, 1993: Mellom liv og lov. Kontroll av seksualitet i Ringerike og Hallingdal 1652-1710, Oslo. Thomson, Arthur, 1966: Otidigt sängelag. En rättshistorisk studie, Stockholm. Wensky, Margret, 1980: Die Stellung der Frau in der stadtkölnischen Wirtschaft im Spätmittelalter, Köln/Wien. Westman, K.G., 1912: De svenska rättskällornas historia. Föreläsningar, Uppsala. Widerberg, Karin, 1980: Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, Stockholm. Wiesner, Merry, 1986: Working women in renaissance Germany, New Jersey. Wikander, Ulla, 1992: Kvinnorna i den tidiga industrialiseringen, i: Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar, Stockholm. Winberg, Christer, 1985: Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Stockholm. Winroth, Alfred, 1890: Offentlig rätt. Familjerätt: äktenskapshindren, Lund. Winroth, Alfred, 1892: Familjerätt: Äktenskapets ingående, Lund. Women and work in preindustrial Europé, 1986, ed. Barbara Hanawalt, Bloomington. Ylikangas, Heikki, 1984: Kampen mellan naturrätt och romersk rätt i Sverige. Två förklaringar, i: Den svenska juridikens uppblomstring i 1600-talets politiska, kulturella och religiösa stormaktssamhälle, red. Göran Inger, Stockholm. Ågren, Kurt, 1976: Rise and decline of an aristocracy. The swedish social and political elite in the 17th century, i: Scandinavian journal ofhistory 1. Ågren, Maria, 1992: Jord och gäld. Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalarna ca 1650-1850, Uppsala. 86 Ågren, Maria & Johansson, Kenneth, 1994: Ekonomiska brott och egendomsbrott, i: Normer og sosial kontroll i Norden ca. 1550-1850. Domstolene i samspill med lokalsamfunnet. Rapport 2 till det 22. nordiske historikerm0te 13.-18. august 1994, Oslo. Österberg, Eva, 1980: Bonde eller bagerska? Vanliga svenska kvinnors ekonomiska ställning under senmedeltiden. Några frågor och problem, i: HT 10°. Österberg, Eva, 1981: Svenska kvinnors ekonomiska ställning under medeltiden. Några frågor och metodproblem, i: Kvinnans ekonomiska ställning under nordisk medeltid. Uppsatser framlagda vid ett kvinnohistoriskt symposium i Kungälv 8-12 oktober 1979, red. Hedda Gunneng & Birgit Strand. Östergren, P.A., 1902: Till historien om 1734 års lagreform. 1. Inledning och öfversigt, Lund. 87 Marie Lennersand HÖGA HERRAR PÅ VISIT KOMMISSIONEN TILL VÄSTERNORRLANDS LAGSAGA 1670 MIGHTY LORDS CAME VISITING THE LEGAL COMMISSION IN THE DISTRICT OF VÄSTERNORRLAND IN 1670 1 PROBLEMFIXERING: DEN STARKA STATEN OCH SAMHÄLLET 1.1 Det man inte kunde göra på tinget Redan 1921 ställde Nils Herlitz frågan om vem som innehade den egentliga makten på häradstingen.1 Denna fråga är fortfarande aktuell. I den ligger också ett problematiserande av olika instansers verksamhet och deras betydelse för det stormaktstida samhället. I forskningen har den lokala självstyrelsens stora roll under 1600­talet betonats. Häradstingen sägs ha haft en stor auktoritet; där skulle alla beslut fattas kollektivt och där var även kungen tvungen att söka sin legitimitet. Men är inte detta en idealtypisk beskrivning av hur det borde ha fungerat? Motsvarade verkligheten för allmogen på 1600­talet denna bild? Frågorna problematiserar inte bara tingens verksamhet, utan också de maktförhållanden som fanns i lokalsamhället, och som säkerligen kunde leda till stora spänningar och djupgående konflikter. Dessa maktförhållanden torde inte bara ha påverkat tingen, utan även inbegripit andra lokala institutioner, liksom kyrkan och den verksamhet som försiggick i städerna. Maktrelationerna kan dessutom knappast ha kunnat begränsa sig till lokalsamhället. Kronan gjorde anspråk på att i allt högre grad kontrollera den lokala maktutövningen och bör därför också ha varit en viktig faktor i sammanhanget. Vad hände då om det uppstod konflikter mellan parter som inte alls var jämbördiga? Hade den vanlige bonden några möjligheter att gå emot den som hade mer makt? Pär Frohnert hävdar i sin avhandling om tjänstemän på 1700-talet, att möjligheten för allmogen att lagsöka tjänstemännen i princip var illusorisk. En rad faktorer stod mellan bonden och rättvisan, framför allt höga kostnader, stränga beviskrav, samt risk för trakasserier och åtal för grundlös beskyllning.2 Claes Peterson påpekar dessutom att Kristoffers landslag inte gav bönderna någon rätt att föra 1 Herlitz 1921, s. 79ff. Frohnert 1993, s. 244. En jämförelse kan här göras med Martin Lindes pågående avhandlingsarbete vid Historiska institutionen i Uppsala om statsmakt och bondemotstånd under Karl XII:s totala krig. I hans undersökningar kommer konflikter mellan bönder och tjänstemän fram i domböckerna via böndernas motståndsstrategier, vilka resulterade i att bönderna ställdes inför rätta, inte tjänstemännen. Linde 1993, s. 8ff. 2 91 talan mot sina tjänstemän.3 Iakttagelser av samma slag har även gjorts i dansk forskning, där Claus Bj0rn i sin undersökning om 1700­talets danska bönder säger att dessa helst försökte undgå direkt konfrontation med sina herrar. Även om bonden hade och kunde få rätt i sak, så var motparten ändå den starkaste.4 Eva Österberg ser det som ett reduktionistiskt synsätt, att lagen och rättvisan enbart skulle ha varit i händerna på antingen staten eller en viss samhällsklass. Lagen kan enligt henne ses som det som håller samhället samman, genom att ibland bara vara just rättvis.5 Som Jan Sundin skriver kunde rätten, när lagen så krävde, ta ställning för den som var svag, trots att den i andra fall kunde vara ett repressivt instrument. En torpare som stulit en rova under vissa omständigheter kunde beskyddas av häradsrätten mot en adelsman.6 Att även allmogen kunde få rätt betyder ändå inte att domstolarna i första hand tog till vara deras intressen. Frågan är istället vad som hände när konflikter hotade den hierarkiska ordningen i lokalsamhället och den maktställning som tjänstemän eller adelsmän besatt. Hur det än förhåller sig bör dessa frågor prövas på ett empiriskt material för att kunna redas ut närmare. Svårigheten är emellertid att hitta ett källmaterial som lämpar sig för detta ändamål. De resultat som åstadkommits av till exempel Claes Peterson och Pär Frohnert, som nämnts ovan, visar att svaren på frågor om tjänstemännens förhållande till allmogen nog bör prövas på annat material än just tingens domböcker.7 De konflikter som inte behandlades i de ordinarie under-/överrätterna kunde emellertid tas upp av andra instanser av olika karaktär. Sven A. Nilsson anser att frågor om förhållanden inom den lokala förvaltningen med fördel kan prövas på kommissionsmaterial.8 Tjänstemännen och de lokala instanserna bör nämligen kunna studeras genom protokollen från stormaktstidens många dömande kommissioner, som tillsattes för att rannsaka och höra klagomål, ofta angående just tjänstemännens verksamhet. Syftet med denna undersökning är att studera de dömande kommissionerna i deras egenskap av alternativ rättskipning och förvaltning. Jag kommer att använda mig av material från en dömande kommission som 3 Peterson 1985, s. 308. Bj0rn 1981, s. 42. Jfr även Ingers 1949, s. 268 ff„ 325 ff. 5 Österberg 1991b, s. 57. 6 Sundin 1992, s. 471. 7 Frohnert 1993, s. 244, Peterson 1987, passim. 8 Nilsson 1990, s. 99. 4 92 tillsattes för att rannsaka i Västernorrlands lagsaga 1670, för att visa hur en speciell kommission arbetade och utifrån detta diskutera vilka implikationer dess verksamhet hade för det stormaktstida samhället i stort. Att kommissionerna utgjordes av kungens egna representanter gör att de spelade en särskilt intressant roll, och kronans intentioner att påverka det lokala samhället med hjälp av kommissionerna betonas därför. I slutet av undersökningen kommer jag att försöka fördjupa analysen av dessa frågor genom att diskutera centralmaktens möjligheter att kontrollera och disciplinera med hjälp av kommissioner. Genom att undersöka vad en kommission hade möjlighet att göra kan jag också komma in på frågan om hur kommissionerna skilde sig från de andra institutionerna i lokalsamhället. Med detta berör undersökningen funktionerna hos instanser som häradsting och hovrätt, men även andra institutioner, som kyrkan och städernas administration, är intressanta i detta sammanhang. Ett viktigt moment blir hur kommissionen förhöll sig till dessa andra fora. Tillsättandet av kommissionen som sändes till Västernorrland 1670, och andra av liknande slag, har sin bakgrund i hur förvaltningen fungerade under 1600-talet. För att kunna analysera kommissionens verksamhet är det därför nödvändigt att först placera in den i ett större sammanhang, och innan jag går in på kommissionen i detalj skall jag teckna en något vidare bild av 1600-talet. Kommissionen var nämligen bara en liten pusselbit i en större process som innefattade stora förändringar och omstruktureringar av hela samhället. Stormaktstiden var en period som kännetecknades av expansion och omorganiseringar på de flesta områden. Centralmakten ökade med tiden allt mer sitt inflytande, vilket ledde till en mer intensifierad maktutövning med högre krav på total kontroll. Bland annat utvecklades en alltmer fast och centralstyrd organisation för administration och förvaltning på både central och regional nivå.9 Den allt mer omfattande maktutövningen krävde ett pålitligt förvaltningssystem som kunde fungera utan att kungen hela tiden medverkade personligen i alla detaljer.10 Behovet av att delegera vissa uppgifter betydde dock inte att kungen släppte ifrån sig sin maktposition,11 utan bakom delegeringen låg en strävan att befästa och utöka statens maktutövning. Detta var nödvändigt då den allt starkare staten hade ett stort behov av resurser eftersom de långa krigen krävde en ständig tillförsel av soldater och pengar.12 9 Herlitz 1936, s. 102. Herlitz 1936, s. 102, Lindegren 1984, s. 102f. 11 Karlsson 1994, s. 177. 12 Lindegren 1984, s. 122ff., Nilsson 1992, s. 11. 10 93 Den framväxande starka staten medförde stora förändringar för lokalsamhället. Vid århundradets början genomfördes en rad reformer och förvaltningen fick en i princip helt ny struktur.13 Lagar och domstolar utreddes och reviderades.14 Rättsväsendet reformerades genom att hovrätterna inrättades, och kontrollen över häradstingen ökades genom att domböckerna skulle sändas in för kontroll till hovrätten.15 Ett system med folkbokföring byggdes upp och kontrollen av uppbörd och utskrivning effektiviserades.16 Ett nät av högre och lägre tjänstemän bredde ut sig över hela landet, och de började under denna tid att professionaliseras och allt mer avskiljas från det lokalsamhälle de verkade i.17 Landshövdingarna tillsattes som kronans högsta representanter regionalt, samtidigt som de själva skulle kontrolleras genom att de skulle sända in rapporter från sina områden.18 Ett utmärkande drag i det nya som byggdes upp var det omfattande kontrollsystemet, vilket, åtminstone i teorin, i hög grad skulle öka kronans insyn i samhället.19 Men i praktiken fungerade administrationen och förvaltningen inte alltid till kronans belåtenhet.20 Ett av problemen var kontrollen av tjänstemännens verksamhet. De metoder som fanns, till exempel landshövdingerapporterna och kontrollen av domböcker, var inte alltid tillfredsställande. En svårighet med dem bör ha varit att kontrollen i dessa fall alltid skedde på distans. Det fanns möjligheter att undanhålla och släta över problem, och man kunde också strunta i att sända in handlingarna. Om handlingarna inte sändes in var det ett problem som kunde vara svårt att beivra för kontrollinstanser som befann sig på långt avstånd från den felande tjänstemannen. Anledningarna till att de inte sändes in kunde vara komplicerade och därför svåra att åtgärda.21 De ständiga kontrollproblemen försökte kronan lösa ett antal gånger med mer eller mindre lyckade resultat. Till exempel införde Karl XI en rad reformer som skulle avgränsa tjänstemännens verksamhet och allt mer separera dem från det lokalsamhälle de verkade i.22 Om centralmak13 Nilsson 1990, s. 253. Inger 1980, s. 73ff„ 112ff., Jägerskiöld 1984, s. 218, 225. 15 Inger 1980, s. 113f„ 116. 16 Nilsson 1990, s. 68. 17 Lövgren 1984, s. 76ff. 18 Sörndal 1937, s.41ff. 19 Nilsson 1992, s. 12ff. 20 Sörndal 1937, s. 46. 21 Exempel på detta finns nedan, se kap. 2.1.1. 22 Larsson 1987, s. 197. 14 94 ten var osäker på hur kontrollen fungerade lokalt bör det ha varit en bra tillfällig lösning att sända ut några pålitliga män för att undersöka hur det verkligen stod till, alltså att en kommission tillsattes. På samma gång kunde då kronans auktoritet stärkas och risken för oroligheter och uppror minimeras. 1.2 Alternativ rättskipning och förvaltning Den svenska forskningen inom det rätts- och förvaltningshistoriska området har på senare år framför allt kommit att betona de större fasta instanser som fanns och som växte fram under stormaktstiden. Undersökningar har utförts om till exempel hovrätternas, häradstingens och sockenstämmornas funktioner.23 Vid en jämförelse med många andra länders rättssystem under denna tid framstår den svenska varianten som mycket enhetlig och lättöverskådlig, med underrätt och överrätt som mest betydelsefulla instanser.24 Men, utan att motsäga detta, måste det ändå påpekas att systemet ingalunda begränsade sig till sockenstämmor, häradsting, rådstugor och hovrätter. Sedan långt tillbaka fanns ett flertal alternativa möjligheter, och i detta sammanhang kan man placera in gruvrätter, borgrätter, domkapitel och universitetens domsrätt.25 Men alternativ fanns även, vilka inte hade karaktären av fasta instanser, till exempel kyrkliga visitationer och dömande kommissioner. Naturligtvis fanns också en mer eller mindre informell social kontroll som sköttes av kyrkan eller av lokalsamhället utanför de världsliga domstolarna.26 Men man bör vara uppmärksam på att konfliktlösning kunde äga rum utanför häradsting och sockenstämma, fast inom ramen för någon annan instans. Kort sagt, att ett ärende inte togs upp av de vanliga lokala instanserna betyder inte att det inte togs upp alls. De alternativa former för rättskipning och förvaltning som stod till buds under stormaktstiden är inte undersökta i någon större utsträckning. Under de allra senaste åren har de dock kommit att uppmärksammas allt mer. Eva Österberg markerar i sin översikt om problemområden i nordisk rättshistorisk forskning, att alternativa arenor för social kontroll och/eller konflikthantering är viktiga områden som bör studeras närmare.27 Nya eller i varje fall hittills mindre använda grupper av käll23 Se t.ex. Thunander 1994 om hovrätter, Sundin 1992, Taussi-Sjöberg 1990 och Österberg 1991b om häradsting, Aronsson 1992 och Tiscornia 1992 om sockenstämmor. 24 Lindström & Simonson 1993, s. 106f. 25 Almquist 1964, s. 28 ff. 26 Österberg 1994, s. 28, Österberg 1991a, s. 70ff. 27 Österberg 1994, s. 17, 28 f. 95 material har också börjat utnyttjas i forskningen. Till exempel har ett antal artiklar om hittills mer förbisedda instanser nyligen publicerats, som Kenneth Johanssons om borgrätter och Georg Haggréns om bergsrätter.28 Undersökningar behövs dock inte bara om olika typer av alternativ rättskipning. Dessa alternativa arenors betydelse och funktioner behöver också diskuteras och de bör relateras både till andra instanser och till samhällsutvecklingen i stort. I föreliggande undersökning riktas intresset mot de dömande kommissionerna som ett alternativt forum för rättskipning och förvaltning. Kommissioner som fenomen har hittills inte tilldragit sig något större intresse i svensk forskning. Gunnar Hesslén behandlar kommissionernas utveckling i en avhandling från 1927. Hans undersökning, som dock i första hand behandlar tiden efter 1809, berör i stort sett enbart utredande kommissioner, som till exempel lagkommissionerna.29 Sven A. Nilsson har i en uppsats behandlat rannsakningskommissioner under 1500-talet och fram till omkring 1630. Han inriktar sig främst på kommissionernas funktion i relationen centralmakt - lokalsamhälle och betonar deras funktion som kommunikationslänk mellan centralmakten och allmogen. Han hävdar vidare att kommissionerna bör ha varit särskilt viktiga före landshövdingeämbetets inrättande på 1630-talet, men att de trots det levde kvar även senare.30 Att kommissioner i sig inte studerats i någon högre grad betyder dock inte alls att kommissionsmaterial inte har utnyttjats flitigt av forskningen. Bland annat gjordes under 1800-talet en rad undersökningar av diverse kommissioners verksamhet. Dessa undersökningar är nästan uteslutande deskriptiva och rör framför allt de områden Sverige erövrade under 1600-talet.31 I övrigt har kommissionsmaterial främst använts för att besvara andra typer av frågeställningar än dem rörande själva kommissionerna. Till exempel använder sig Bengt Ankarloo av material från trolldomskommissionerna i sin stora studie av 1660- och 1670-talets stora trolldomsprocesser. De rannsakningar som gjordes i dessa stora mål sköttes huvudsakligen av dömande kommissioner.32 I dansk forskning har liknande kommissioner som de svenska uppmärksammats. Claus Bj0rn gör i sin Bonde herremand konge ett försök att bestämma de danska 1700-talsböndernas politiska och ideologiska föreställningar för 28 Johansson 1990, Johansson 1991, Haggrén 1994. Hesslén 1927. 30 Nilsson 1990, s. 94ff. 31 Se t.ex. Wägner 1886. 32 Ankarloo 1984. 29 96 att därav kunna analysera deras beteende. Hans studie inkluderar bland annat kommissionsmaterial.33 Kommissioner kan dock också vara värdefulla att studera som fenomen. Eftersom kommissionerna utgjorde en direktkontakt mellan allmoge (eller andra grupper) och kronan, kan deras efterlämnade källmaterial ge värdefulla inblickar i förhållanden som inte framkommer i annat material. Om det var möjligt att ta upp andra saker med kommissionen - och alltså kungen - än vad som gick att ta till tinget eller hovrätten, får det naturligtvis viktiga konsekvenser för värderingen av dessa instansers verksamhet. Samtidigt - och kanske framför allt - ger kommissionsmaterialet också viktig information om hur kronan försökte styra och påverka samhället med direkt intervention. Relationerna och kommunikationen mellan kungen och lokalsamhället speglas således också av kommissionsmaterialet. 1.3 Dömande kommissioner För att kunna analysera de dömande kommissionernas förhållande till andra former av rättskipning och förvaltning, krävs först och främst svar på en del frågor av mer allmän natur om stormaktstidens kommissioner. Kommissionen till Västernorrlands län 1670 var inte på något sätt unik, såtillvida som kommissioner var mycket vanliga under stormaktstiden. Exakt hur många som tillsattes är svårt att avgöra, men bara i Riksarkivets samlingar finns material från ett par hundra kommissioner bevarade från denna tid.34 Den fråga som först måste redas ut är vad en dömande kommission var och hur de fungerade under 1600-talet. Kommissionernas frekvens och mångfacetterade karaktär under stormaktstiden gör det emellertid problematiskt att närmare bestämma och definiera vad en kommission var och vad de gjorde. Ordet kommission i dess mest generella betydelse var helt enkelt att ha ett uppdrag. Lämnar vi denna allmänna definition, kan den kommission som är föremålet för föreliggande undersökning placeras i den kategori som brukar benämnas dömande kommissioner. De bör inte förväxlas med de kommissioner av utredande karaktär som också var vanliga under 1600-talet. Exempel på sådana var de många lagkommissionerna. 33 Bj0rn 1981. Stormaktstidens kommissioner finns framför allt i samlingen Äldre kommittéer (ÄK) på Riksarkivet. För en mer övergripande bild se Riksarkivets beståndsöversikt, bd 3, Kommittéarkiv, 1994. 34 97 Att dömande kommissioner var en form av alternativ rättskipning och förvaltning betyder dock inte att de kompletterade den ordinarie strukturen. Istället hade de på sitt sätt fundamentalt annorlunda funktioner än dessa ordinarie instanser. I norsk forskning har liknande kommissioner benämnts "ad hoc-kommissioner,"35 en benämning som faktiskt förklarar deras verksamhet ganska bra. Det fanns inte något krav på kontinuitet eller mer omfattande verksamhet, utan en kommission existerade bara för just det enda syfte den var tillsatt för. Kommissionerna tillsattes av centralmakten för uppdrag av speciell karaktär som inte passade in någon annanstans, till exempel för att det, som var fallet med tjänstemännen, kunde äventyra effektiviteten och rättsäkerheten i domar och beslut. Dömande kommissioner tillsattes av Kungl. Maj:t för olika sorters uppdrag. Det kunde vara fråga om speciella problem, som till exempel att borgerskapet i någon stad klagade på sin borgmästare, större trolldomsprocesser eller andra konflikter som inte passade in i det vanliga domstolsmönstret. De kunde också tillsättas för frågor som mer hade karaktären av uppsökande kontroll. Uppdragen kunde i sådana fall vara att höra allmogens klagomål eller att kontrollera "tillståndet" i någon landsända.36 De dömande kommissionernas ursprung kan sökas långt bak i tiden. På sätt och vis finns en kontinuitet från de medeltida konungaräfsterna och rättartingen fram till stormaktstidens dömande kommissioner. Folket kunde sedan urminnes tid vända sig till kungen om de ansåg att någon hade gjort våld på deras rätt. I rättegångsbalken till Magnus Erikssons landslag finns denna kungens domsrätt definierad under rubriken "huru sanning skall utletas." Där står att "konungen har att utleta sanningen; han skall upphäva alla falska domar och alla orätta domar."37 Landslagens stadgande om att kungen skall söka sanningen fångar kärnan i den kungliga domsrätten och kungens roll från medeltiden och framåt. Kungen hade den högsta makten och kunde som sista instans avgöra och bestämma vad som var en falsk eller en riktig dom. Denna kungliga rättskipning utövades på särskilda ting som kallades rättarting eller konungaräfster, även om det inte alltid var kungen personligen som dömde.38 På rättartingen kunde allmogen klaga över fogdar och frälsemän, men också över skatter och pålagor. Mer förvaltningsmässiga upp35 Imsen 1982, s. 131. Lennersand 1994b, s. 9ff, 17.1 mitt pågående avhandlingsarbete vid Historiska institutionen i Uppsala undersöker jag dömande kommissioner under 1600- och 1700-talet, med betoning på de möjligheter kommissionerna gav centralmakten till kontroll av tjänstemän på regional nivå. 37 MELL, RB, fl. XXXVIII. 38 Herlitz 1936, s. 40. 36 98 drag som jordrannsakningar kunde också förekomma.39 Syftet var att övervaka kronans rätt, men även att se till att allmogens rättigheter försvarades.40 De dömande kommissionerna under stormaktstiden kom att ha uppgifter som i stort sett överensstämde med dessa. Kommissionerna under stormaktstiden var trots kontinuiteten bakåt ändå på många sätt ett helt nytt fenomen. Förutsättningarna för deras verksamhet förändrades i och med den rad av reformer med syfte att skapa större enhetlighet gällande rättskipningen och administrationen som kom under 1600-talets första årtionden. Kommissionerna borde inte längre på samma sätt ha fungerat som kontrollorgan, eftersom funktionen som överrätt och regional kontrollinstans i och med reformerna skulle täckas av hovrätten och landshövdingarna.41 Kommunikationsvägar och kontaktleder mellan kung och folk fanns visserligen även under 1600-talet, men dessa kom med tiden att allt mer formaliseras och tas över av mellaninstanser. Möjligheterna till direktkontakt med kungen fanns emellertid kvar. Suppliker var en sådan framkomlig väg, även om denna rättighet med tiden kom att begränsas.42 Dömande kommissioner, den stormaktstida varianten av konungaräfst och rättarting, var en annan. Man bör dock komma ihåg att den stormaktstida kontexten var helt annorlunda, trots att kommissionerna till formen starkt påminner om konungaräfsterna och rättartingen. Även om kommissionerna var en kontaktled mellan kung och folk, så kunde den allt starkare staten under 1600-talet genom sina kommissioner med en mycket större självständighet påtvinga det lokala samhället sina beslut och domar. Att kommissionerna var en extraordinär instans, ett tillfälligt alternativ som användes när de ordinarie inte räckte till, framgår bland annat av rättsläget för kommissionerna under 1600-talet. Under medeltiden hade konungaräfst och rättarting en given plats i systemet, vilket även återspeglas i de medeltida lagtexterna. I Magnus Erikssons landslag fanns noga stadgat hur man skulle förfara med sådana räfster och ting.43 I Kristoffers landslag återfanns dessa bestämmelser i utvidgad form.44 Men i 1600-talets lagtexter, och liknande om hur de olika instanserna skulle fungera, fanns varken räfster eller dömande kommissioner med. 39 Herlitz 1936, s. 72. Nilsson 1990, s. 86. 41 Nilsson 1990, s. 97. 42 Nilsson 1990, s. 97. 43 MELL, RB, fl. XXXIX-XXXVIII. 44 KrLL, TB, fl. XL-XLI. 40 99 Här kan 1614 års rättegångsordinantia och 1634 års regeringsform nämnas.45 Den senare kompletterades också av 1635 års landshövdingeinstruktion där landshövdingarnas kontrollfunktioner definieras.46 Inte heller 1734 års lag kom att ta upp kommissioner.47 Däremot fanns rättsoch förvaltningssystemet i övrigt noga preciserat, med olika instanser och förvaltningsorgan klart definierade 48 Visserligen gällde ju till exempel Kristoffers landslag fortfarande under 1600-talet, så det fanns inte av den anledningen något som formellt hindrade att det som stod där tillämpades. Men det är betecknande att när de nya lagtexterna som kom under 1600-talet sattes ihop så var det ett system med fasta instanser man tänkte sig. Tendensen under 1600-talet var att likrikta och göra systemet mer enhetligt. Att kommissionerna inte finns i lagtexterna pekar på att de hade karaktären av tillfälliga lösningar, vilket - och detta bör betonas - samtidigt också var deras stora styrka. Eftersom kommissionerna inte reglerades av några bestämmelser, hade alltså kronan frihet att utforma dem efter de behov som förelåg vid det givna tillfälle då de tillsattes. Kommissionerna, som i samtiden benämndes extraordinarie, skulle kronan emellertid inte ha behövt begagna sig av om det nya system som byggts upp hade fungerat som det var tänkt. De reformer som kom under 1600-talet ledde dock inte alls till att kommissioner inte fick tillsättas, utan bara till att de inte borde ha behövts. En jämförelse kan göras med riksdagarna, som enligt regeringsformen 1634 i normala fall inte skulle behöva användas, men som ju i alla fall fick en fortsatt viktig funktion.49 Samma sak kom att hända med kommissionerna, kommissionen till Västernorrland tillsattes som en i en större mängd kommissioner under 1660- och 1670-talet. Alternativen behövdes alltså fortfarande, även om de hade delvis nya funktioner att fylla. 45 1614 års rättegångsordinantia i Schmedeman 1703, s. 133ff., och 1634 års regeringsform i Hildebrand 1891, s. lff. 46 1635 års landshövdingeinstruktion i Styffe 1852, s. 191 ff. 47 1734 års lag, RB. 48 Se t.ex. 1734 års lag RB, kap. 1, 2, 8 m.fl., 1634 års regeringsform i Hildebrand 1891, s. 8ff och passim. 49 Nilsson 1990, s. 97. 100 2 DEN STARKA STATEN OCH LOKALFÖRVALTNINGEN: KOMMISSIONEN TILL VÄSTERNORRLAND 1670 Så långt de allmänna omständigheterna kring dömande kommissioner under stormaktstiden. I det följande skall de dömande kommissionernas agerande och funktioner belysas med en undersökning av kommissionen till Västernorrlands lagsaga 1670. Kommissionen tillhörde en grupp dömande kommissioner som Karl XI:s förmyndarregering lät tillsätta för att kontrollera "tillståndet" i olika delar av landet under 1660­ och 1670­talet. De hade till uppgift att "efter handen och på åtskilliga tider rannsaka och efterspana tillståndet i provinserna, huruledes det gemena bästa där förstås och administreras".50 Syftet var vidare att kommissionerna skulle undersöka hur tjänstemän och undersåtar skötte sig, samt att i stort ta reda på hur saker stod till i städerna och på landsbygden.51 Ett flertal sådana kommissioner sändes ut från och med 1665 och under de närmaste decenniet och de kom att täcka in nästan alla delar av landet, från norr till söder.52 1670 hade turen kommit till de landskap i mellersta och norra Sverige som låg inom Västernorrlands lagsaga, ett område som innefattade Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Härjedalen.53 Under ett par vintermånader 1670 kom så en kommission under ledning av de båda riksråden Johan Gyllenstierna och Bengt Posse att resa runt i Västernorrland för att undersöka tillståndet.54 Under hösten 1669 förbereddes rannsakningarna genom att kommissionen sände ut brev till guvernören över Västernorrlands län, Carl Larsson Sparre. I oktober och december beordrades denne att ordna att ständerrepresentanter, tjänstemän och alla andra som hade ärenden att framföra till kommissionen, skulle befinna sig på rätt plats och vid rätt tillfälle under januari och februari, då det var tänkt att rannsakningarna skulle verkställas.55 Under nämnda månader 1670 reste kommissionen sedan runt i de olika landskapen i tur och ordning. Resan finns skildrad i 50 RR 10/2 1669. Se fr.a. RR 22/7 1665, RR 21/12 1667, RR 16/8 1669, RR 21/8 1669. 52 Se fr.a. ÄK 626-633 och t.ex. RR 16/8 1669. Se även Riksarkivets beståndsöversikt, bd 3, s. 75 f. 53 Dessa landskap utgjorde vid denna tid också Västernorrlands län där Gävle var residensstad. 54 ÄK 630. 55 ÄK 630, dokumentboken, Johan Gyllenstierna och Gustaf Posse till Carl Sparre 21/10 1669, fol. 22f, Johan Gyllenstierna till Carl Sparre 2/12 1669, fol. 24ff. 51 101 den utförliga "relation" som sammanfattade kommissionens arbete och som senare presenterades för rådet.56 Rannsakningarna började i Gävle, där ständerrepresentanterna var sammankallade i stadens rådhus. Uppslutningen var stor, vilket den var nästan överallt dit kommissionen kom. Efter Gästrikland fortsatte kommissionen till Hälsingland (Hudiksvall), Medelpad (Sundsvall), Ångermanland (Härnösand) och Jämtland (Rödö socken). Kommissionen höll sina möten i den största staden i varje landskap. I de landskap där det fanns flera städer fick representanter från övriga städer resa till mötesplatsen för att rapportera och lämna in klagomål. Så skedde i Hälsingland, där borgmästare, råd och borgerskap från Söderhamn kallats till Hudiksvall för att möta kommissionen.57 I Jämtland fanns däremot vid denna tid inte någon stad alls, och kommissionen fick därför hålla sitt möte i Rödö socken. Till Härjedalen, där det inte heller fanns någon stad, hann kommissionen inte resa, vilket var tänkt från början.58 Istället var det meningen att representanter därifrån skulle ta sig till Rödö socken när kommissionen var i Jämtland. Uppslutningen från Härjedalen blev dock mycket dålig, endast ett fåtal representanter kom.59 Om det berodde på den långa resan eller var av andra skäl är svårt att uttala sig om.60 Beslutet att sända ut kommissionen hade fattats 1669, men efter att de första skrivelserna gått ut om kommissionen tog det av olika skäl flera månader innan de verkligen kom iväg på sitt uppdrag. Valet av kommissarier stötte på problem och drog ut på tiden. Johan Gyllenstierna, som var en av de ledande inom rådet, nämndes hela tiden som den ene kommissarien. Den andres namn byttes däremot ideligen ut allt eftersom nya skrivelser sändes ut om kommissionen. Slutligen tillsattes i alla fall Gustaf Posse, som var riksråd och president i Göta hovrätt.61 Trots de inledande svårigheterna med att bestämma vem som skulle sitta i kommissionen stod det redan från början klart, att vilka det än blev skulle kommissionen ledas av högadliga herrar som hämtades från centralförvaltningen. Kommissionen kan på detta sätt förefalla märkligt utformad. Det kan tyckas ha varit en överreaktion från kronans sida att sända ut 56 ÄK 630, kommissionens relation. ÄK 630, kommissionens relation, s. 68. 58 En preliminär resplan finns i ett brev till Sparre, ÄK 630, dokumentboken, Johan Gyllenstierna och Gustaf Posse till Carl Sparre 21/10 1669, fol. 22f. 59 ÄK 630, kommissionens relation, s. 144. 60 Förhållandena i Häijedalen var delvis annorlunda än i de andra landskapen. Se vidare nedan kap. 2.5. 61 RR 15/10 1669, RR 20/12 1669. Se även RR 10/2 1669 och RR 16/8 1669. 57 102 centralförvaltningens toppskikt för att höra om någon bonde i de mest avlägsna delar av landet eventuellt hade något att framföra. Förutom att förfarandet vid en hastig anblick förefaller överdrivet, borde de ärenden som kommissionen skulle ta upp ha kunnat framföras till de lokala tjänstemännen. Uppenbarligen var dock de frågor kommissionen tillsattes för av en sådan natur att centralmakten valde att undersöka saken själv. Viktigt i sammanhanget är att kommissionens uppgift var att kontrollera alla tjänstemän, alltså även landshövdingen. Därför var kommissionens speciella utformning av stor betydelse för att rannsakningarna skulle kunna genomföras. Att både Johan Gyllenstierna och Gustaf Posse var riksråd var säkerligen mycket avgörande för kommissionens legitimitet. De stod så nära kungen som var möjligt utan att det var han själv personligen.62 Detta betydde att kommissarierna kunde angripa de lokala tjänstemännen uppifrån, och alltså sätta sig över även landshövdingen. Det bör annars ha varit svårt för bönderna att framföra klagomål gällande landshövdingar. Enligt 1635 års landshövdingeinstruktion skulle nämligen allmogens suppliker gå via landshövdingen, inte som tidigare direkt till Kungl. Maj:t.63 På så sätt ökade landshövdingarnas regionala kontroll, och obefogade eller mindre klagomål kunde sorteras bort.64 I en situation då klagomålen ju också kunde beröra landshövdingen var sannolikheten inte stor att de skulle nå kungens öron. För kommissionen till Västernorrland gällde samma instruktion som hade utfärdats ett par år tidigare för de då aktuella tillståndskommissionerna.65 Där återspeglas den normativa nivån av deras verksamhet, alltså kronans intentioner bakom deras tillsättande. Instruktionen stadgade att kommissionen skulle rannsaka om en mängd olika frågor. För att kunna göra detta hade kommissionen rätt att infordra och kontrollera räkenskaper och dylikt från både civila, kyrkliga och militära myndigheter. Kommissionen skulle också behandla klagomål som lämnades in från allmogen, från andra grupper eller från enskilda personer. I de ärenden som lämnades till kommissionen hade den inte bara att "inquirera 62 Den kung som fanns 1670 var den omyndige Karl XI. Detta är dock av mindre betydelse för resonemangen om kungens ideologiska funktioner som högste domare och beskyddare av folket. Dessa funktioner var i kraft även då det inte fanns någon "riktig" kung. 63 1635 års landshövdingeinstruktion i Styffe 1852, s. 208 f. 64 Nilsson 1990, s. 90. 65 Instruktionen finns bland annat i RR 21/12 1667, jfr RR 20/12 1669. Förutom kommissionen till Västernorrland tillsattes ungefär samtidigt också en kommission som skulle rannsaka i Uppland. Till dessa kommissioner sändes samtidigt ut likadana skrivelser, se RR 16/8 1669, jfr ÄK 630, dokumentboken, nr 121. Ett par dagar senare utfärdades en instruktion med liknande innehåll till en kommission som skulle undersöka tillståndet i Skåne, Halland och Blekinge, se RR 21/8 1669. 103 och rannsaka, utan och att rätta, bota och remediera" allt de kunde i kraft av gällande lagar och förordningar. Kommissionen skulle alltså försöka klara av det mesta direkt. Bara de ärenden där det var oklart hur det skulle dömas och större frågor av principiell natur skulle föras vidare till Kungl. Maj:t.66 Instruktionen tar upp en rad olika sakområden som kommissionen skulle undersöka. En strikt indelning efter denna eller efter kommissionens olika funktioner lämpar sig dock inte för en mer ingående analys av de frågor jag ställt om förhållandet mellan centralmakt, tjänstemän och lokalsamhälle. En geografisk uppdelning efter de olika landskapen skulle för sin del bli full av upprepningar, eftersom samma frågor kom igen på nästan alla platser. Rannsakningarna kommer i det följande istället att behandlas tematiskt, eftersom materialet då kan struktureras upp på ett bättre sätt. Dels underlättar detta för läsaren och dels gör det en mer problemorienterad och mindre deskriptiv analys möjlig, eftersom varje större problemområde kan behandlas samlat. Kommissionens uppgifter täckte det mesta gällande rättskipning och förvaltning i lokalsamhället, och undersökningen kommer därför också att beröra relationerna mellan stad och land och mellan världslig och kyrklig makt. Analysen av de lokala institutionerna inkluderar således även kyrkans och städernas verksamhet. Kommissionens rannsakningar, liksom de klagomål som lämnades in till den, kan i grova drag sägas ha koncentrerat sig på två större områden: tjänstemännen och de olika institutionerna i lokalsamhället. Dessa huvudteman ligger också till grund för undersökningens fortsatta uppläggning. Undersökningen inleds med en behandling av tjänstemännen och deras verksamhet (kap. 2.1). Här inriktar jag mig på frågor om deras maktutövning och förhållandet till folket. Med tjänstemän avses främst landshövdingen och de olika tjänstemännen på landsbygden, kring vilka mycket av kommissionens verksamhet kom att röra sig. Städernas tjänstemän blev inte lika uppmärksammade av kommissionen, och i de fall de förekommer tas de upp i samband med att städernas administration diskuteras. Under rubriken rättskipningen behandlas tingen och hovrätterna (kap. 2.2). Här diskuteras hur kommissionen försökte gripa in och påverka hur dessa instanser användes. Även kommissionens undersökningar angående implementeringen av olika förordningar och liknande behandlas i detta kapitel. Kyrkan, denna för lokalsamhället mycket betydelsefulla institution, omfattades också av kommissionens arbete. Kontrollen av kyrkan rörde 66 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 16. 104 eventuella missförhållanden både gällande religionsutövningen och de kyrkliga tjänstemännens agerande (kap. 2.3). Städerna som helhet var egentligen inte någon institution, men utgjorde ändå ett slags enhet som kronan var mån om att kunna kontrollera. Här diskuteras vad kommissionen gjorde för att kunna påverka olika förhållanden och verksamheter i städerna, liksom även städernas administration och hur kommissionen försökte kontrollera denna (kap. 2.4). Litet extra uppmärksamhet ägnas landskapen Jämtland och Härjedalen och de speciella problem som fanns där (kap. 2.5). Dessa områden var nyerövrade och det är därför av särskilt intresse hur kommissionen behandlade de frågor som kunde uppstå angående invånarnas anpassning till svenska förhållanden. Undersökningen avslutas med en mer teoribetonad diskussion om betydelsen av kommissionens verksamhet på det lokala planet och deras roll och övergripande funktion i det stormaktstida samhället (kap. 3). För att vidga analysen tar jag in begreppet social disciplinering, och diskuterar kommissionens roll i förhållande till disciplineringsprocessen. Syftet med detta kapitel är inte att lösa alla frågor om dömande kommissioner, utan snarare att problematisera både kommissionerna och kronans intentioner med att tillsätta dem. 2.1 Tjänstemännen Redan i kommissionens instruktion var det litet som egentligen riktade sig mot allmogen eller "tillståndet" i allmänhet. Udden var istället hela tiden vänd mot kronans egna tjänstemän på olika nivåer och deras ämbetsutövning.67 De besvär som framfördes till kommissionen från allmoge, borgerskap och prästerskap kom också att i stort sett uteslutande röra missnöje med tjänstemän på olika nivåer och olika institutioner i lokalsamhället av vilka man ansåg sig ha blivit felbehandlade. Kommissionens verksamhet kom därför att i mycket utformas som ett kontrollerande av tjänstemännen och deras verksamhet, snarare än en undersökning av tillståndet i stort. Till kommissionens mer betydelsefulla uppgifter hörde att kontrollera landshövdingens verksamhet, något som på grund av dennes höga ställning säkert inte var helt okontroversiellt. Landshövdingarna hade en mycket viktig funktion i den administration som byggdes upp under 67 Kungl. Maj:ts instruktion, fr.a. punkt 6, 12, 14. 105 1600­talet, samtidigt som de hade stora maktbefogenheter.68 Det var därför av högsta vikt för kronan att de skötte sina uppgifter korrekt. Att landshövdingens verksamhet skulle vara ett av huvudintressena för kommissionen framgår redan av instruktionen. Dess fjortonde punkt riktade sig direkt mot landshövdingen, om vilken det sades att allt "i synnerhet dependerar av den flit, ära och trohet som landshövdingarna under vilkas uppseende och administration både land och städerna äro förtrodda och överantvardade".69 Kommissionen hade till uppgift att noga kontrollera hur landshövdingarna skötte sig och om de följde både sin instruktion och Kungl. Maj:ts påbud i övrigt. Förutom att se efter om landshövdingen hade sitt landskansli i god ordning, skulle kommissionen kontrollera om landshövdingen ofta var i sitt område, om han lyssnade till klagomål från allmogen och om han såg till att folket fick sin rätt.70 Kommissionens instruktion var hållen i allmänna ordalag och ingen pekades ut med namn. Inte heller uttalades det egentligen några specificerade anklagelser. Tonen var dock ibland mycket kritisk och det antyddes att kronan inte alls tyckte att landshövdingarna fungerade i sin ämbetsutövning. Det kommer till synes då det klagades på att landshövdingarna försummande att sända in sina rapporter.71 Det kan i detta sammanhang vara intressant att göra en jämförelse med landshövdingeinstruktionen. Kommissionens huvuduppgifter sammanföll nämligen i hög grad med de områden landshövdingen hade att övervaka. I landshövdingeinstruktionen från 1635 stadgades det bland annat att landshövdingarna hade som huvuduppgifter att kontrollera kyrkan, rättsväsendet, krigsväsendet, flottan, lantregeringen och räntorna.72 Kommissionen hade till stor del samma uppgifter. Även om det fanns stora likheter mellan landshövdingarnas och kommissionens instruktioner var deras uppgifter dock i ett avseende väsentligt åtskilda. Medan landshövdingen hade till uppgift att upprätthålla kontrollen över de lägre tjänstemännen i sitt område, skulle kommissionen undersöka och kritisera också landshövdingens kontrollutövning. Kommissionen satte sig alltså tillfälligt över landshövdingen, vilket kan ses som en kritik mot dennes ämbetsutövning. Skillnaden mellan landshövdingens och kommissionens arbete blev också en ansvarsfråga. Om landshövdingen erkände att tillståndet var dåligt, var detta kritik mot honom själv, efter- 68 Nilsson 1990, s. 97. Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 14. 70 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 14. 71 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 6. 72 1635 års landshövdingeinstruktion i Styffe 1852, s. 193. 69 106 som han var ansvarig för hur allt fungerade i länet. Kommissionens uppdrag var begränsat till en kort tidsperiod och den hade att rannsaka, påpeka felaktigheter och, i den mån det gick, ställa dem till rätta. Tillståndet på längre sikt var dock inte dess ansvar. Som tidigare nämnts, klagades det i kommissionens instruktion på att landshövdingeberättelserna inte sändes in som de skulle. Även om berättelserna kom in fanns det kanske anledning för kronan att misstänka att de inte visade upp någon fullständig eller helt sanningsenlig bild av hur förhållandena var. 1670 var Carl Larsson Sparre guvernör över Västernorrlands län.73 Han hade tillsatts 1664 då hans företrädare Johan Oxenstierna avled. Sparres landshövdingeberättelse som omfattade åren 1664-1666, inkom till Kungl. Maj:t 1667 och tecknade en idyllisk bild av tillståndet i området.74 Sparre medgav visserligen att det hade varit vissa problem i Hälsingland och Ångermanland. Rannsakningar hade med Kungl. Maj:ts vetskap hållits där under 1665, och gick därför inte att förtiga.751 övrigt framstod tillståndet som mycket bra. På nästan alla punkter skriver Sparre att allt fungerade väl och att allt sköttes som det skulle. Bland annat beskrev han hur landsting hölls två gånger om året och att allmogen där fick komma med sina besvär.76 Landshövdingerapporten utgör en intressant läsning mot bakgrund av de resultat kommissionen presenterade. De besvär som lämnades in till kommissionen från både allmogen och andra grupper visade nämligen upp en helt annorlunda bild av hur det stod till i länet. Upprepade och hårda klagomål fördes fram var än kommissionen kom. Rannsakningarna visade att det ofta var guvernör Sparre själv som, genom en alltför vid tolkning av sina befogenheter, var den direkta orsaken till missförhållandena. Klagomål framfördes emellertid inte bara mot guvernören, de riktades också många gånger mot lägre tjänstemän, som länsmän, fogdar och underlagmän. Med dessa hade bönderna en mer direkt kontakt, vilket lätt kunde leda till situationer som gav orsak att klaga. Sådana klagomål var i många fall möjliga att åtgärda relativt lätt för kommissionen. De lägre tjänstemännen kunde avsättas utan större besvär om de hade begått tjänstefel, och de hade inte alls samma möjlighet att få beskydd från högre ort som det senare skulle visa sig att Sparre hade. 73 Landshövdingar och guvernörer hade ungefär samma uppgifter, dock med den avgörande skillnaden att en guvernör också hade militärt ansvar, vilket var nödvändigt i till exempel gränsområden som krävde hög militär beredskap. En generalguvernör var tillsatt för flera län. Lövgren 1984, s. 69, Sörndal 1937, s. 40f. 74HSH, bd 31, s. 254ff. 75 HSH, bd 31, s. 256. 76HSH, bd 31, S. 259. 107 2.1.1 Ämbetsmissbruk En stor grupp av klagomål som kommissionen kom att ägna mycket uppmärksamhet åt, och som var ständigt återkommande i alla landskap, gällde extra pålagor av olika slag. Extrahjälper kunde beslutas om, och beviljas, vid riksdagen eller vid lokala förhandlingar på landstinget eller häradstinget.77 Att så skedde var inte alls ovanligt, och hjälperna kunde bestå av exempelvis byggnadsmaterial till tullhus eller kronans hus och slott. Särskilda "tingsgästningspenningar" kunde också beslutas om till landshövdingen eller andra tjänstemän när dessa skulle hålla ting.78 De extra pålagor som tagits ut i Västernorrland kom kommissionen dock att kritisera, eftersom de visade sig vara uttagna på felaktiga grunder, och dessutom var mycket betungande för bönderna. Allmogen i Ovansjö, Torgbåken och Årsunda beklagade sig till exempel över att de, liksom resten av Gästrikland, hade tvingats leverera stora vedlass till Sparre utöver vad som stod i förordningarna. Bönderna var oroliga för att detta skulle bli en vana, föras in i jordeboken och därmed bli en fast pålaga. Liknande saker hade hänt förr, hävdades det. Kommissionen bestämde att den extraordinarie pålagan skulle betalas för innevarande år, eftersom det redan var gjort, men att bönderna därefter skulle vara befriade.79 Länsmännen och bönderna i Hälsingland gav till känna att en kontribution hade tagits ut till Sparres husbygge i Stockholm.80 Det var ytterligare ett övertramp av guvernören. Hjälperna hade gått till privata ändamål, vilket de inte alls var avsedda för. I flera av landskapen visade det sig att omfattande hjälper hade tagits ut till Sparres hus som skulle byggas i Stockholm. Extra pålagor hade dock inte bara betalats till Sparre, utan flera tjänstemän visade sig vara inblandade. Mycket av det som tagits ut hade gått rakt ned i deras fickor. Klagomålen på tjänstemännen handlade alltså till stor del om att de hade överskridit gränsen för vad de hade befogenhet att göra. Klagomålen gällde ofta att tjänstemännen tagit sig friheter av olika slag, inte bara med de extra pålagorna, utan även med till exempel gästningar och skjutsningar. De klagomål som allmogen lämnade in till kommissionen berörde ständigt missbruket av gästnings- och skjutsningsbestämmelserna. Så kom till exempel allmogen i Hedesunda socken i Gästrikland med hårda anklagelser mot Sparre. De anklagade både honom, fogden och underlagmannen för att missbruka skjutsningsbestämmelserna. De 77 78 79 80 Herlitz 1921, s. 76, Lindegren 1984, s. 112. Herlitz 1921, s. 76. ÄK 630, kommissionens relation, s. 15 f. ÄK 630, kommissionens relation, s. 59. 108 beskrev hur Sparre med hela sitt följe krävt skjutshästar utan betalning. Fogden och underlagmannen med sina ressällskap hade också krävt fria skjutshästar. I synnerhet fogden hade besvärat allmogen, och inte alls bara vid de tider då han reste till tinget och hade rätt till skjutshjälp.81 För att förklara varför detta ägt rum tvingades Sparre försöka försvara sig inför kommissionen. Liknande klagomål på hur Sparre och andra tjänstemän missbrukat gäst­ och skjutsningsbestämmelserna anfördes i alla landskap kommissionen genomreste. Det visade sig vara ett utbrett problem, och överallt var Sparre inblandad.82 Något annat som återkom gång på gång i relationen och resolutionerna var att kommissarierna strängt förmanade fogdarna att hålla i minnet att de inte fritt kunde förfoga över innehållet i häradskistorna mot häradets vetskap och vilja.83 Mot några tjänstemän fördes det fram mycket omfattande och allvarliga anklagelser. De kan delas in i två kategorier, dels i anklagelser om att en fogde utnyttjat sin ställning för att nå personliga fördelar, dels i sådana som helt enkelt inkompetensförklarade den berörde tjänstemannen. Ett flertal anklagelser mot tjänstemän som kan tillföras den första kategorin togs upp av kommissionen. Dessa tjänstemän verkade ha missförstått sin funktion som kronans tjänstemän och främst sett den maktställning deras roll gav dem i lokalsamhället. Några av de anklagade tycks ha glömt att även de var underordnade lag och ordning och således inte bara hade att följa sin och guvernör Sparres vilja. I Medelpad kom besvär in om fogden Göran Bertilsson som, tillsammans med underlagmannen, anklagades för att ha innehållit härads- och målsäganderätten av sakören. Han hade också tagit fri skjutsning i såväl sina egna som kronans ärenden. Med hjälp av fria skjutshästar hade han låtit föra ett parti oxhudar från Jämtland, och dessutom dolt dessa för tullen. Bertilsson vägrade dock, som de flesta tjänstemännen, att erkänna att han gjort fel och sade sig inte veta något om saker som förts från Jämtland, inte ens sina egna hudar. Ytterligare beskyllningar framfördes. Bertilsson sades ha lagt under sig all handel med vin och han hade tillsatt länsmän utan guvernörens vetskap. Dessutom hade dessa erhållit högre lön än vad resurserna medgivit. Kommissionen ansåg fogden vara till skada för både kronan och undersåtarna, och krävde att han skulle avsättas.84 81 ÄK 630, kommissionens relation, s. 14f. ÄK 630, kommissionens relation, fr.a. s. 57, 84, 108, 147, 161. Se även resolutionerna. 83 Se t.ex. ÄK 630, resolution till allmogen i Gästrikland 20/1 1670, ÄK 630, kommissionens relation, s. 11. 84 ÄK 630, kommissionens relation, s. 88f. 82 109 Liknande klagomål fördes fram i Ångermanland där fogden Knut Ingelsson dök upp i ett flertal sammanhang. Kommissionen hade all anledning att titta närmare på hans ämbetsutövning.85 Missnöjet gällde bland mycket annat felaktiga förfaranden med böter, sakören och pålagor. Han anklagades för att ha pålagt allmogen "odrägliga och extraordinarie utgifter, av vilka han en god del själv haver åtnjutit."86 Ingelsson vägrade också flytta in till Härnösands stad, vilket han borde ha gjort som kronans tjänsteman. Istället bedrev han en mycket effektiv handel på landsbygden, vilket var förbjudet i enlighet med den dåtida åtskillnaden mellan land och stad. Inte heller betalade han den tull som var lagd på inrikeshandel. Borgerskapet i Härnösand klagade och påstod att Ingelsson dessutom lagt under sig hela tobakshandeln. Fogden brukade också dyka upp på rådstugan och "icke allenast votera och döma, utan och där sammanstädes bruka hela sin självpåtagna auktoritet och myndighet [så] att nästan ingen fördristar sig honom att ord motsäga."87 Bönderna i Hedesunda i Gästrikland klagade på sin frälsefogde Måns Burman, som hade tagit ut för höga räntor av bönderna. När detta uppdagades beslöt fogden att ingå en förlikning med bönderna och betala tillbaka det som de betalt för mycket.88 Kommissionen gjorde dock ett skarpt uttalande där de ansåg att allmogen i området allmänt sett blev för hårt hanterad och att räntorna drivits upp till skadligt höga nivåer.89 Sparres ovannämnda husbyggningshjälp, samt andra pålagor som skulle betalas till honom, ledde till att klagomål riktades inte bara mot honom själv, utan också mot fogdarna och länsmännen. De lägre tjänstemännen hade dragits in på Sparres sida i konflikten genom att de skulle se till att hjälperna betalades ut. Samtidigt skulle de själva ofta ha del i hjälperna och kunde därmed vinna på att ta ut så mycket som möjligt. I Jämtland klagades det angående de femtio lass av guvernörens sten som förts till Medelpad. Fogden som hade i uppdrag att se till att stenen fraktades iväg stod i centrum för klagomålen. Han hade låtit sätta två eller tre hästar till varje stenlass utan att ge betalning, och de bönder som bodde långt bort hade fått ge penningar istället. När fogden inte fått hästar som han ville, både till att frakta stenen och sina egna varor, hade han dessutom inte bara använt hårda ord och bannor, utan också slagit en bonde med en käpp. Kommissionen lät sätta fogden i fängelse.90 85 86 87 88 89 90 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 104f., 124f., 127 f., 129. Se även nedan, kap. 2.3. ÄK 630, kommissionens relation, s. 129. ÄK 630, kommissionens relation, s. 131. ÄK 630, kommissionens relation, s. 12. ÄK 630, kommissionens relation, s. 12ff. ÄK 630, kommissionens relation, s. 161 ff. 110 I samband med detta ärende gjorde kommissarierna en del intressanta uttalanden. De sade, att de visst hade kunnat vara mildare mot fogden. Emellertid ansåg de att det var nödvändigt att visa allmogen att kronans försvar verkligen var att lita på. De trofasta undersåtarna skulle försvaras mot dylika övergrepp.91 Denna hållning förklarar att kommissionen valde att gå så hårt åt tjänstemännen som den gjorde. För att kunna legitimera kronans makt och upprätthålla dess auktoritet var man tvungna att ställa sig på folkets sida. Budskapet var tydligt för både folk och tjänstemän. Kommissionen försökte "söndra och härska" genom att utnyttja böndernas föreställningar om kungen som deras högste beskyddare och därigenom polarisera förhållandet mellan bönderna och tjänstemännen. Genom att statuera exempel kunde kommissionen på detta sätt öka folkets tilltro till kungen, samtidigt som man ökade kontrollen över tjänstemännen. Man bör dock ha klart för sig att det i högsta grad passade centralmaktens syften att klagomål kom in. I den resurskrävande politik som fördes sågs tjänstemän och adel som ett hinder för ett mer effektivt utnyttjande av resurserna. Genom kommissionen kunde man försöka komma tillrätta med detta och samtidigt få syndabockar som kunde göras ansvariga för missförhållandena.92 I klagomålen kunde, som sagt, också hävdas att tjänstemännen helt enkelt inte klarade av eller i varje fall inte skötte sina arbetsuppgifter. Den åldrige och "mycket enfaldige" underlagmannen Lars Andersson pekades ut i ett otal klagomål i Gästrikland. Han beskylldes bland mycket annat för att ha skjutit upp ärenden ting efter ting utan att fälla någon dom. Av hans undermåliga och ofullständiga protokoll gick det också att utläsa att han i andra fall dömt två gånger i samma mål. Lars Andersson bekände själv dessutom att han inte var fullt kunnig i alla rättsregler.93 Som ett ytterligare exempel kan nämnas de ovan nämnda bönderna i Hedesunda som även klagade över sin kronofogde Jakob Andersson. Det var inte någon ände på anklagelserna mot honom. Han hade missskött sitt arbete i snart sagt alla avseenden. Han hade till exempel misskött exekutionsärenden och betalandet av kronans räntor. Kommissarierna anmärkte att fogden var trög och obekymrad när det gällde att förfärdiga sina räkenskaper, vilket också ställde till stora besvär för landsbokhållaren som därmed inte kunde leverera sin landsbok till kammarkollegiet. Kommissionen begärde att fogden skulle betraktas som 91 ÄK 630, kommissionens relation, s. 164. Jfr. Nilsson 1990, s. 99f. 93 ÄK 630, kommissionens relation, s. 6f., se även s. 76f. 92 111 otjänlig till sitt arbete och avsättas.94 Fallet visar hur kommissionen kunde hitta en svag länk i kedjan av tjänstemän, som gjorde att andra inte heller kunde sköta sitt arbete. Om kammaren hade bestraffat landsbokhållaren hade det inte löst någonting, eftersom orsaken var mer komplicerad än så. Genom att kommissionen uppdagade vad som låg bakom problemen, hade rättskipning och förvaltning i fortsättningen mycket bättre förutsättningar att fungera på ett tillfredsställande sätt. Att tjänstemännen tog ut extra pålagor, hotade folk och allmänt missbrukade sin makt fick en rad konsekvenser. Det brott som Sparre och hans mannar gjort sig skyldiga till var dubbelt, det riktade sig både mot kronan och mot det underlydande folket. Tjänstemännens förfarande kränkte främst kronans rätt till skatterna. De hade inte lytt kronans order, och om extrahjälper skulle tas ut, var det kronan som skulle erhålla dem, om de alls gick att ta ut. Kommissionen framhöll strängt att beslut om skatter bara fick fattas centralt och att varken landstinget eller någon annan hädanefter hade rätt att ta sig denna frihet. Bönderna, tillsammans med andra grupper som drabbats, hade dessutom fått sina rättigheter åsidosatta. Anklagelserna mot tjänstemännen gav hela tiden uttryck för denna känsla av att bönderna hade fått sin rätt kränkt. I Medelpad klagade allmogen över att Sparre tvingade dem att forsla sten från Jämtland till Sundsvall. Det sades också att bonden Lars Jonson, som hade underlåtit att ta emot ett sådant stenlass, hade blivit slagen med en träpåk av den ansvarige Peder Apelsson. Utöver denna byggningshjälp hade det tagits ut 16 öre kopparmynt av var gård och dessutom en pålaga i smör, som kallades "guvernörssmöret". Kommissionen tog mycket illa upp när de fick höra talas om pålagorna. De förklarade att dessa samt alla skjutsningar, tillsammans med de böter som tagits ut om någon felat med leveranserna, skulle göra bönderna oförmögna att betala det de skulle till Kungl. Maj:t.95 Den kritik som kommissionen kom att framföra av de uttagna extra pålagorna måste ses mot bakgrund av kronans ständiga kamp för att få mer resurser till framför allt de långa krigen. I längden kunde kronan inte bara ta ut allt högre pålagor från de redan hårt pressade bönderna.96 Även om försök hela tiden gjordes att höja skatter och hitta på nya former för uttag,97 blev det också betydelsefullt att kontrollera både underlaget och hur uttagen gjordes, så att inte resurser undanhölls kronan på något sätt. 94 95 96 97 ÄK 630, kommissionens relation, s. 11 f. ÄK 630, kommissionens relation, s. 85 ff. Lindegren 1992, s. 192. Lindegren 1992, s. 192. 112 Det är i detta sammanhang det omfattande kontrollsystemet måste placeras in.98 För att ge de höga pålagorna legitimitet hos bönderna var det samtidigt viktigt att de hade möjlighet att kommunicera med kronan när så behövdes," vilket de också fick genom kommissionen. 2.1.2 Hot om repressalier När kommissionen försökte reda ut hur det egentligen gått till med de extrahjälper som tagits ut, skedde detta inte utan vissa problem. Det visade sig vara svårt för kommissionen att finna vittnen och få fram erkännanden. I de flesta fall uppdagades misshälligheterna genom att allmogen klagade. Bönderna skvallrade helt enkelt för kommissionen, medan tjänstemännen för sin del vägrade att berätta eller erkänna, samtidigt som de utövade starka påtryckningar på allmogen. Tjänstemännen var helt tydligt medvetna om att saker inte hade gått rätt till och var rädda för att råka ännu värre ut om de avslöjade vad som verkligen hade hänt. Uppenbarligen var det guvernör Sparre som de var mest rädda för. Den bild som visade sig av honom var att han hade ett mycket stort inflytande i sitt län. Han tycks ha kunnat utöva starka påtryckningar på både tjänstemännen och på folket. Det är tydligt att många var rädda för att falla i onåd om de avslöjade något. I Hälsingland vågade fogden Nils Larsson Wargh inte tala med kommissionen, av fruktan för att mista guvernörens gunst. Så småningom fick dock kommissionen veta att både han och en annan fogde, Erik Hare, hade tagit ut byggnadshjälp av såväl prästerskapet, städerna som allmogen. Enligt utsago hade Sparre bett fogdarna fråga allmogen om de ville ge byggnadshjälp, och de påstods inte ha satt sig emot detta. Allmogen och prästerskapet hade givit penningar, smör och lin, medan städerna hade gett brädor.100 Uttaget av pålagorna hade många gånger skett under tvivelaktiga former. Hot, våld och maktfullkomliga metoder användes för att tvinga av folket hjälperna. Förseelserna gjorde naturligtvis att tjänstemännen inte ville att kommissionen skulle undersöka deras ämbetsutövning. Det fanns därför en uppenbar risk att fogdarna skulle försöka undertrycka klagomålen, och att allmogen, av rädsla för hämnd, inte skulle våga föra fram dessa.1011 andra sammanhang har det påpekats att bönderna i suppliker inte alltid vågade klaga då de blivit illa behandlade, eller att de höll 98 Nilsson 1990, s. 68. Lindegren 1992, s. 202. 100 ÄK 630, kommissionens relation, s. 59. 101 Jfr Lindegren 1987, s. 218 ff. 99 113 klagomålen i allmänna ordalag och inte vågade peka ut enskilda personer.102 Inför kommissionen verkade det emellertid som om bönderna faktiskt vågade framföra klagomål också när de kände sig hotade. Tydligen såg allmogen med sådan respekt på kommissionen och dess möjligheter att åstadkomma snabba resultat att de vågade sig fram även med sådant som innebar kritik mot tjänstemännen. Kommissionens rannsakningar visade att olika tjänstemän vid flera tillfällen hade hotat eller försökt muta allmogen för att de inte skulle lämna in klagomål till kommissionen. Så hade till exempel skett i Ångermanland. När kommissionen kom dit inträffade nämligen det märkliga att de på flera dagar inte fick in några allvarligare klagomål. Eftersom en mängd graverande klagomål framförts i de andra landskapen, började kommissarierna snart ana oråd. De misstänkte att någon eller några av tjänstemännen hade avskräckt allmogen från att försöka klaga. Misstankarna visade sig stämma, då bönderna i Nordingrå socken lämnade in ett besvär angående deras länsman Elias i Salsåker. Före kommissionens ankomst hade denne samlat alla bönderna i sockenstugan och hotat med straff om någon dristade sig till att klaga på tjänstemännen till kommissionen. "De gode herrar som hit komma resa snart bort igen," sade länsmannen och fortsatte med att berätta om hur det gått för bönderna i Västerbotten som hade vågat klaga.103 "Alla kronans betjänte blev vid sin tjänst, men bönderna som dem anklagade haver så när blivit landsflyktiga, vilket kunde och eder vederfaras," påstod han. Allmogen vädjade därför till kommissionen om att få komma under kungens beskydd av rädsla för repressalier från länsmannen. Kommissionen undersökte saken noga, lät därefter kasta länsmannen i fängelse ett par dagar och fråntog honom hans tjänst.104 Efter detta vågade sig allmogen fram med klagomål mot guvernören och andra tjänstemän. Liksom överallt annars gällde besvären extra pålagor, gästningar och skjutsningar. Delvis var dessa extrapålagor resultat av hot och åtgärder också från fogdens sida. Till exempel hade bönderna gett smör till guvernören, fogden, underlagmannen och häradsskrivaren. Smöret hade givits bland annat därför att fogden hotat sockenbönderna med böter eftersom landsvägen genom socknen var i för dåligt skick. Trots att vägen faktiskt hade gjorts i ordning blev bön- 102 Nilsson 1990, s. 86. Eventuellt syftar länsmannen på klagomål som förts fram till den kommission som 1667 undersökte tillståndet i Västerbotten och Österbotten. Se vidare ÄK 628. 104 ÄK 630, kommissionens relation, s. 106ff. 103 114 derna ändå tvungna att ge smöret till fogden och underlagmannen för att undgå att bli bestraffade.105 Ett liknande fall inträffade i Arnäs socken, också den i Ångermanland. Bonden Anders Olofsson klagade inför kommissionen på länsmannen Peder Olofsson Ströhm. När bönderna varit samlade i sockenstugan för att sätta ihop sina besvärspunkter till kommissionen hade denne försökt muta dem för att de skulle utesluta vissa klagomål. När bönderna inte ville låta sig övertalas hade länsmannen blivit upprörd och sagt till den klagande att: "ja, ja, Anders Olofsson, sju dagar varar inte i sju år." Bönderna såg detta som ett farligt hot från länsmannen. Deras tolkning av hans ord var, att eftersom kommissionen bara skulle stanna ett par dagar var fältet sedan fritt för länsmannen att ta itu med de trotsiga bönderna utan att någon högre beskyddare skulle ingripa. Länsmannen ville först inte alls kännas vid saken inför kommissionen. Till slut fick han dock tillstå uttalandet, men påstod sig ha menat att han själv nog inte skulle sitta kvar i sju år till. Kommissionen trodde visserligen inte alls på länsmannens ursäkt, men avstod ändå från kraftigare åtgärder. Eftersom länsmannen hade en lång och trogen tjänst bakom sig, förklarade kommissionen att de nöjde sig med att förmana honom strängt att han skulle bli av med sin tjänst om något liknande skedde igen.106 I dessa exempel ser man att bönderna satte sin tillit till kungen, som de såg som sin högste beskyddare. Kommissarierna var både kungens representanter, som hade makt att ställa saker till rätta, samtidigt som de var en säker kontaktlänk till kungen. Även om kommissionen inte kunde lösa alla problem, skulle den i alla fall lämna rapport till kungen där klagomål skulle förmedlas vidare. 2.1.3 Tjänstemännens skiftande lojaliteter Mot bakgrunden av de många och hårda anklagelserna som riktades mot tjänstemännen bör det också framhållas att det naturligtvis inte klagades på alla tjänstemän överallt. En del tjänstemän fick faktiskt beröm av allmogen för att de skötte sig väl.107 Tjänstemännens vilja stod heller inte nödvändigtvis alltid i direkt opposition till allmogen. Särskilt de lägre tjänstemännen kunde vara djupt förankrade i det lokalsamhälle de verkade i. Det kunde innebära att tjänstemännen var mer lojala och beskyddande mot folket runt omkring dem än de var mot kronan.108 105 ÄK 630, kommissionens relation, s. 110. ÄK 630, kommissionens relation, s. 125 f. 107 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 146. 108 Larsson 1987, s. 190, 192f. 106 115 Att tjänstemännens eventuella lojalitet mot lokalsamhället var ett problem för kronan bör ha stått klart även för kommissionen. Men i kommissionens rannsakningar kom sådana fall sällan fram. Det kan ha berott på att i besvären kom bara det fram som fogdarna gjort till men för bönderna. Bönderna hade ju ingen anledning att beklaga sig om de erhållit några fördelar. Denna form av missbruk var kommissarierna istället tvungna att upptäcka själva. I några fall uppmärksammade också kommissionen att tjänstemännen givit folket fördelar det inte borde ha fått. Så var till exempel fallet då kommissionen undersökte hur utskrivningarna fungerade. Kommissionen hade enligt instruktionen som uppgift att se till att utskrivningarna sköttes som de skulle.109 I Gästrikland märkte kommissionen att utskrivningarna inte verkade fungera enligt de givna instruktionerna. Många bönder hade tagit ersättare som inte var från trakten, vilket de inte fick göra. Protesterna blev vilda när kommissionen försökte ingripa, och det framhölls att om bönderna inte fick ta in ersättare utifrån skulle resultatet bli en stor mängd ödehemman istället. Av den anledningen hade varken utskrivnings- eller generalmönstringskommissarierna tidigare varit så noga med den saken. Kronan fick ju i alla fall sina knektar och slapp dessutom ödegårdar.110 På den här punkten fick kommissionen vika sig. Inför de i denna fråga helt eniga bönderna och tjänstemännen kunde den inte driva igenom sin vilja. Om systemet fungerande någorlunda, och resultaten blev de önskade, orsakade det bara större problem om folket skulle tvingas att foga sig efter reglerna. Kommissionen kunde emellertid inte särskilt ofta konstatera att allt fungerade helt tillfredsställande. Vid flera tillfällen, då allt sades vara i sin ordning, hade kommissionen ingen möjlighet att kontrollera detta närmare. Det var till exempel fallet med förhållandena i Härjedalen, varifrån de fåtaliga representanterna inte hade särskilt mycket att klaga på. Eftersom dessa personer å andra sidan överhuvudtaget inte hade så mycket att säga behövde detta inte ha betytt att allt var bra.111 Med andra ord, kontrollen var beroende av att klagomål lämnades in. Kommissionen behövde alltså gott samarbete med folket på platsen, annars kunde inte rannsakningarna ge tillfredsställande resultat. Exemplet visar också, liksom flertalet andra, att kommissionens kontrollambitioner aldrig fungerade fullt ut. Kronan fick kanske något bättre insyn i vad som skedde i Västernorrland, men total kontroll framstod ändå som mycket avlägsen. 109 110 111 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 3 och 4. ÄK 630, kommissionens relation, s. Ii. ÄK 630, kommissionens relation, s. 144ff. 116 Av rannsakningarna framgår hur tjänstemännen drogs mellan centralmakten och lokalsamhället. Landshövdingarna tillsattes som Kungl. Maj:ts befallningshavare, de var kungens män som skulle övervaka ordningen i sina provinser. De kunde dock, likt Sparre, snabbt inordna sig i sin roll såsom högst placerade i den lokala hierarkin. Snart såg kronan ett behov av att kontrollera landshövdingarna också. Kommissionen fungerade i detta fall bra som en tillfällig lösning, som stod utanför de fasta instansernas hierarkiska ordning, men som ändå kunde utnyttja dessa. Viktigt är också att tjänstemännen inte nödvändigtvis var lojala mot antingen kronan eller sitt lokalsamhälle. De uppgifter som kom fram i kommissionens rannsakningar visade istället att deras lojaliteter kunde skifta, och att tjänstemän på olika nivåer tillsammans utgjorde en lokal maktelit som ibland kan sägas ha stått i opposition till både centralmakt och lokalsamhälle. Maktkampen stod alltså inte bara mellan de två polerna centralmakt och lokalsamhälle, utan en tredje minst lika viktig maktfaktor var denna lokala elit. På annat håll än i Västernorrland kan man tänka sig att även andra grupper kunde tillhöra denna lokala elit, till exempel adelsmän eller större jordägare. Till denna lokala maktelit måste guvernören läggas. Som guvernör över hela Västernorrlands län kan kanske inte Sparre sägas ha varit en del av någon lokal maktelit. Han var snarare en överordnad maktfaktor, med inflytande nog för att kunna få den lokala makten att foga sig efter hans vilja. 2.2 Rättskipningen Kommissionen skulle inte bara kontrollera att tjänstemännen inte tog ut extrapålagor eller på något annat sätt missbrukade sin makt. Lokalsamhällets alla institutioner var föremål för dess intresse. På dessa punkter, liksom de flesta andra i instruktionen, riktade sig kronan alltså mot tjänstemännen och deras ämbetsutövning. Att rättsinstanserna fungerade på önskvärt sätt var ju till stor del beroende av tjänstemännens agerande. Kommissionen hade till uppgift att ingående granska hur dessa institutioner fungerade och användes.112 På landsbygden var det tingen och deras förhållande till hovrätterna som kommissionen kom att ägna sig åt. Carl Sparre hade i sin landshövdingeberättelse försäkrat att rättskipningen fungerade bra och att alla poster var fyllda med "lagfarna och väl kvalificerade" tjänstemän.113 Kommissionen var dock av en annan 1,2 113 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 2. HSH, bd 31, s. 258f. 117 mening och ansåg att rättskipningen i Västernorrland inte fungerade alls. Mycket av problemen i området ansågs vara orsakade av rättskipningens dåliga tillstånd.114 2.2.1 Kommissionen omorganiserar Kommissionen var inte beredd att pröva alla klagomål som lämnades in till den. En del ärenden hänvisades till ordinarie instanser, om det ansågs att de gick att lösa där. I resolutionerna talas det också upprepade gånger om att kronan ville att folket skulle vända sig till hovrätten i högre grad än man hittills gjort.115 Kommissionens uppgift var att försöka få allt att fungera bättre genom att tillfälligt komplettera olika instanser. Men kommissionen skulle inte ta över dessa instansers verksamhet helt och hållet, eftersom då grunden för deras arbete skulle komma att raseras. Hur kritisk kommissionen än var till rättskipningen i Västernorrland fick den ändå inte ta ifrån den all legitimitet. Kommissionen sattes alltså inte in för att ersätta undermåliga instanser, utan för att försöka få dessa att fungera bättre. Men om folket skulle använda sig av de instanser som fanns, var det nödvändigt att dessa gick att förlita sig på. Ett stort problem var dock att de lokala rättsinstanserna inte fungerade som de skulle. I norra Sverige såg instanserna inte riktigt likadana ut som i landet i övrigt, exempelvis fanns inte häradsting i området. Istället levde landstingen kvar och fungerade som ett slags motsvarighet till häradstingen. Landstingen leddes av guvernören och bestod i övrigt av tjugofyra edsvurna män, i relationen kallade "landsens tjugofyra," som beslutade å allmogens vägnar.116 Ett flertal av de klagomål som kom in till kommissionen avslöjade att landstingen inte alltid fungerade på det sätt som var avsett. Till exempel visade sig allmogens i Medelpad extra pålagor till guvernören ha blivit beslutade på landstinget. Efter sträng förfrågan av kommissionen sade sig bönderna inte ha vågat neka när guvernören kommit med sin begäran.117 Beslutet hade således fattats efter Sparres påtryckningar, inte efter vare sig landstingets eller folkets vilja. Sparre hade med stor framgång lyckats tvinga landstinget att bevilja hjälper. Även vid andra tillfällen framkom att Sparres maktställning vid landstinget var sådan att nämndemännen inte kunde neka honom att få sin vilja igenom. 114 115 116 117 ÄK 630, kommissionens relation, s. 192f, ÄK 630, resolutioner, t.ex. den given allmogen i Hälsingland, punkt 6. Herlitz 1921, s. 70 f. ÄK 630, kommissionens relation, s. 87. 118 Också allmogen i Nordingrå i Ångermanland hade tvingats ge smör till Sparre. Bönderna förklarade att smöret till guvernören beviljats utan gemene mans vilja och vetskap. Detta var återigen en hjälp till guvernörens husbygge som landstinget hade beviljat och allmogen inte vågat sätta sig emot. Kommissionen klagade på den vidlyftiga smörhjälpen och krävde att den skulle upphävas. Landstingsrepresentanterna försökte förklara sig, och sade att dylika extrahjälper varit vanliga tjugo år tidigare. Man sade sig vidare ha haft socknarnas tillstånd att bevilja extraskatter. Pengarna till guvernörens husbygge i Stockholm ville de först inte tala om, men eftersom bönderna redan klagat på dem blev landstingsrepresentanterna tvungna att erkänna att de var beviljade på landstinget.118 Flera gånger upprepades alltså att beslut hade fattats med böndernas samtycke, trots att de själva antingen hävdade att de inte vetat något eller att de inte vågat säga emot. Både bönderna och tjänstemännen var tydligt medvetna om att besluten borde ha fattats i samförstånd, om de alls skulle fattas. Denna princip hade dock bara fungerat skenbart; besluten hade fattats i böndernas namn, men inte med deras verkliga samtycke. Besluten var således formellt riktigt fattade, och om man bara läser landstingens protokoll kan man säkert förledas att tro att så var fallet. Kommissionens rannsakningar ger dock ett viktigt korrektiv till dessa uppgifter. Det som kom fram i samband med kommissionen i Västernorrland leder in på mer generella frågor om tingens verksamhet. Konstateranden av det slag som kommissionen gjorde, gör att man kan ha anledning att ifrågasätta hur det gick till andra gånger, på andra platser. Med de norrländska landstingen i minnet, hur skall andra tingsprotokoll värderas? Kan man någonsin vara säker på att beslut som ser ut att ha fattats i samförstånd verkligen kommit till stånd i den andan? De på tingen gemensamt fattade besluten, återger de verkligen bara det som bönderna ville? Eller kunde den som hade makt lokalt driva igenom sina åsikter i allas namn, trots att besluten för oss förefaller eniga? I fallet Västernorrland var det uppenbarligen på det sättet. Hur vad det då på andra ställen? I sammanhanget kan en jämförelse göras med Alberto Tiscornias kritiska diskussion om innehållet i sockenstämmoprotokoll. Han framhåller att de enhälliga beslutens stora betydelse gör att vi genom att utnyttja enbart dessa svårligen kan nå någon kunskap om själva beslutsprocessen bakom dem. Att besluten i protokollen står som enhälliga var nödvändigt för deras giltighet, men de säger egentligen ingenting om de mot118 ÄK 630, kommissionens relation, s. 111 ff. 119 sättningar och stridigheter som ­ eventuellt ­ kunde ligga bakom dem.119 Eftersom det system som fanns inte fungerade bra, blev en av kommissionens uppgifter att som komplement till landstingen försöka införa en underrätt av ett slag som liknade de häradsting, som fanns i andra delar av landet. Kronan ansåg att häradsting skulle vara till fördel för rättskipningen i sig, samtidigt som de skulle stärka allmogens ställning inför rätta.120 Guvernörens enväldiga roll i detta såväl som alla andra sammanhang, tillsammans med de stora avstånden i länet gjorde att rättskipningen inte ansågs fungera till belåtenhet för någon part.121 När kommissionen lade fram förslaget för ständerrepresentanterna på landstingen sade dessa dock först nej till det; dels därför att människorna var rädda att det skulle föra med sig någon ny pålaga. Dels för att det gamla systemet tydligen hade varit till fördel för en del tjänstemän. Ständerrepresentanterna tog alltså tillvara tjänstemännens intressen! Framför allt vissa länsmän pekades ut som dem som försökte förhindra förändringarna. Efter en del kompromissande, då det bland annat bestämdes att det räckte med att hålla två ting om året, gick man dock slutligen med på att införa häradstingen som lägsta instans.122 2.2.2 Förhållandet till andra rättsinstanser Kommissionen kunde också ta upp mål som redan hade behandlats av andra instanser. Här visade sig en av kommissionens starka sidor, nämligen att den kunde granska underrätternas arbete inte bara genom att läsa domboken, utan också genom att lyssna till de besvär som anfördes mot rättskipningen. Tjänstemännen kunde tvingas komma med nödvändiga klargöranden när det var osäkert hur saker hade gått till. Kommissionen kunde dessutom förmedla åsikter om vad som sköttes bra och vad som missköttes. Hovrättens granskning av domböckerna fungerade inte på ett lika direkt och ingående sätt. I de fall som togs upp var det i allmänhet så att kommissionen klagade på att rättskipningen varit undermåligt skött. Kommissionen kunde därefter fälla en egen dom eller remittera fallet till hovrätten. Kommissionen tycks dock inte ha kunnat sätta sig över hovrättsdomar. Sådana kunde visserligen omprövas, men inte av kommissionen. 119 Tiscornia 1992, s. 34f. RR 20/12 1669. 121 ÄK 630, kommissionens relation, s. 192f. 122 ÄK 630, kommissionens relation, s. 191 ff. 120 120 För att dessa mål skulle tas upp igen var däremot kommissionen en väg att framföra ärenden till högre ort. Så gjorde till exempel Jöns Larsson i Gästrikland, som förpantat sitt hemman och hade måst lämna det åt en annan att bruka, Jon Nilsson. Denne hade med hjälp av stämplingar och en hovrättsdom bragt hemmanet under sig. Jöns Larsson ville återlösa sin fädernejord, men kommissionen ansåg sig inte kunna sätta sig över hovrättsdomen. Den menade istället att bara Kungl. Maj:t kunde fatta ett nytt beslut.123 Hovrätten kunde för sin del också ge kommissionen i uppdrag att undersöka vissa mål när denna ändå var på platsen. Ett sådant fall togs upp i Medelpad, där en bonde, Hemming Biörsson, hade besvärat sig över att guvernören hade beslagtagit ett parti järpar utan laga dom. Bonden hade beklagat sig till Svea hovrätt, som hade remitterat ärendet till kommissionen. Vid rannsakningarna kom det fram att borgerskapet i Sundsvall hade ansökt om beslaget, eftersom Hemming, som var bonde från Jämtland, ansågs bruka handel som en borgare. Att beslaget skett utan laga rannsakning eller dom skylldes på guvernören. Sparre hade varit på resande fot, och hade inte haft tid att anställa en laga process. Kommissionen var mycket angelägen om att reda ut vad som hade hänt, särskilt som anklagelserna, som så många gånger förut, pekade mot guvernör Sparre. Hemming själv fanns emellertid inte på plats och målet kunde därför inte redas ut vidare. Kommissarierna var beredda att fortsätta undersöka saken i Jämtland, där den klagande bodde. Hemming sades dock befinna sig på annan ort och ingen visste när han skulle komma tillbaka. Av den anledningen var kommissarierna tvungna att släppa målet.124 2.2.3 Förordningarnas efterlevnad Kommissionen skulle långt ifrån bara ägna sig åt brottsbekämpning och konfliktlösning, utan också andra aspekter av såväl rättskipning som förvaltning kom att betonas. Kommissionens kontrollambitioner visade sig i det intresse som ägnades åt hur rättsinstanserna användes och hur tjänstemännen såg till att lagar och förordningar följdes.125 Kronan sökte med andra ord inte bara lösa tillfälliga problem och konflikter med hjälp av kommissionen utan även förebygga framtida misshälligheter i lokal- 123 ÄK 630, kommissionens relation, s. 19. ÄK 630, kommissionens relation, s. 83 f. 1251 detta sammanhang, liksom beträffande hela undersökningen i övrigt, används förordningar som samlingsnamn för förordningar, stadgor, resolutioner, brev, plakat, påbud, etc. 124 121 samhället, samtidigt som den också försökte skapa förutsättningar för en effektiv och oomtvistad kontroll på både den lokala nivån och i samhället i stort. Kontrollen omfattade såväl en kritisk granskning av rättskipningens och förvaltningens praktiska utformning, som implementeringen av olika förordningar och påbud. Motivet bakom många förordningar som utfärdades var att öka kronans insyn i och kontroll över samhället, något som naturligtvis inte kunde uppnås om dessa inte följdes. En rad av instruktionens punkter berörde därför olika förordningar. Enligt instruktionen skulle kommissionen kontrollera om någon bröt mot "Kungl. Maj:ts egna höga rättigheter och regalier" och om alla undersåtar, hög som låg, följde andlig och världslig lag, stadgar, förordningar, resolutioner och privilegier.126 Vissa speciella förordningar pekades ut som särskilt viktiga att kontrollera hur de efterlevdes. Det gällde i första hand tiggarförordningen, krögar- och gästgivareförordningen och förordningarna om gästning och skjutsning.127 Följden av dessa punkter i instruktionen blev dock snarare att kommissionen kontrollerade dem som skulle kontrollera att förordningarna följdes. I Ångermanland till exempel kritiserade kommissionen underlagmannen Carl Carlsson Burman som, förutom en del annat, hade försummat att läsa upp riksdagsbeslut, förordningar och plakat för allmogen.128 Eftersom kommissionen inte i praktiken själv kunde kontrollera implementeringen av förordningarna, fick den nöja sig med att fråga tjänstemännen och kontrollera det som gick utifrån exempelvis räkenskaper. Där kunde kommissionen bland annat se vad som satsades på åtgärder för de fattiga. I Hälsingland konstaterades att något hospital inte fanns anlagt, och att för de fattiga kunde "intet väl utom allmosor uppvisas". Tiggeri befanns vara vanligt förekommande, särskilt av lappar som med hot tvingade allmogen att ge mer till dem än till andra tiggare. De åtgärder som ändå gjorts för de fattiga berömdes dock av kommissionen som framhöll att allt var "hälsosamt och nyttigt" som kom av detta.129 Exemplet med fattigvårdsåtgärderna i Hälsingland innehåller ett av de ständigt återkommande förmaningstal kommissarierna ägnade sig åt, även om det den gången avslutades med ett beröm. En viktig del av kommissionens verksamhet förefaller ha varit att muntligen strängt till126 127 128 129 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 5. Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 9 och 10. ÄK 630, kommissionens relation, s. 106. ÄK 630, kommissionens relation, s. 54f. 122 rättavisa tjänstemännen om saker som var uppenbart felaktiga, men egentligen inte kunde bestraffas. I fallet med de fattiga i Hälsingland var det ett positivt exempel som framhölls, vilket också var nödvändigt. Kommissionen uppmärksammade såväl att något var rätt gjort som begångna felaktigheter. Huruvida de stränga förmaningar som kommissarierna kom med hade någon verkan är svårt att säga. Man kan dock tänka sig att en offentlig utskällning hade en viss effekt. Hur som helst stod det klart för alla att kommissarierna hade uppmärksammat att allt inte stod rätt till, även om något straff inte hade utdelats. Som ytterligare exempel på hur dessa frågor behandlades kan nämnas undersökningen av "statuter, ordningar och plakater" i Gästrikland. Kommissionen kunde konstatera att en del förordningar var tagna i akt, andra inte. Det visade sig bland annat att vissa inte brydde sig om klädesförordningen. Här gjorde faktiskt kommissionen samma konstaterande som Sparre i sin rapport (det var en av de ytterst få saker denne faktiskt erkände inte fungerade), nämligen att förordningen inte kunde förväntas fungera så länge den inte efterlevdes i Stockholm. Det ansågs att man i huvudstaden borde föregå med gott exempel för landsbygden.130 Kommissionen skulle också kontrollera hur allting sköttes både inom jordbruk och annan produktion.131 Den skulle se efter hur landsbygden sköttes rent allmänt, och vändningarna i instruktionen överensstämde i stora drag med vad som stod i landslagens byggningabalk. Instruktionen var dock hållen i korta ordalag, särskilt i jämförelse med lagtexten som var desto utförligare. Landslagen stadgade bland annat vilka byggnader en gård skulle ha, hur man skulle sköta vägar, allmänningar, skogar, humlegårdar och så vidare.132 Kommissionen förefaller emellertid inte ha gjort något större nummer av dessa punkter i instruktionen, för de återkommer knappast alls i protokollen. Redan utan dessa frågor var kommissionen överhopad med ärenden att undersöka, och att kontrollera varje gård var naturligtvis helt uteslutet. Vad som låg närmare till hands att framhålla var hur och vad inom produktionen som kunde hjälpas upp. Det kunde gälla bergsbruk eller hur skogarna skulle skötas. Med andra ord ville kommissionen uppmuntra verksamhet som kunde tänkas bringa in mer medel till kronan. Kommissionens behandling av rättsinstanserna visar tydligt att den skulle vara betydligt mer än bara ett komplement till dessa. Ambitio130 ÄK 630, kommissionens relation, s. 9. 131 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 7. 132 Set.ex. KrLL, BB. 123 nerna att kontrollera och ordna samhället framkommer i dess försök att se till att rättsinstanserna verkligen fungerade, såväl i en administrativ som i en rent rättslig mening. Kommissionen var ett sätt för kronan att direkt ingripa i rättsinstansernas verksamhet. Kronan behövde därmed inte gå lagstiftningsvägen och utfärda ytterligare en ny förordning för att kunna strama upp förhållandena inom lokalförvaltningen; den kunde agera direkt istället. Eftersom de norrländska landstingen inte visade sig vara särskilt ändamålsenliga, försökte kommissionen istället införa systemet med häradsting. Den försökte också granska tjänstemännens ämbetsutövning på ett mer vardagligt plan. Den uppmärksammade således inte bara större övertramp, utan även till synes mindre detaljer skulle skötas enligt kronans order. Kommissionen undersökte inte bara hur rättskipningen fungerade allmänt, utan den kunde också ta upp specifika fall och göra egna rannsakningar, utöver dem som gjorts av tingen. I vissa fall gjordes kompletterande rannsakningar på uppdrag av hovrätten, vilket ytterligare visar att också denna instans hade sina begränsningar. Kontrollambitionerna sträckte sig även till att försöka påverka olika förhållanden i området för att dessa skulle fungera i enlighet med förordningar och påbud som utgått från kronan. Syftet med detta var att allt ifrån produktion till administration skulle fungera så effektivt och problemfritt som möjligt för att underlätta kronans kontroll och insyn. 2.3 Försöken att kontrollera kyrkan Även kyrkan var som bekant en viktig lokal institution för kronan. Om kyrkan fungerade väl kunde den användas för att sprida centralmaktens budskap och vara ett betydelsefullt redskap för att uppfostra och disciplinera folket. Prästerna hade en unik möjlighet att komma nära inpå folk och kunde påverka både deras normer och beteenden. För att göra detta hade kyrkan ett flertal medel att ta till, allt från predikningar till kyrkotukt. Kyrkans väl utbyggda administrativa organisation utnyttjades dessutom för kronans syften när det gällde folkbokföring och utskrivningar.133 Kommissionen hade till uppgift att undersöka hur kyrkan fungerade både gällande religionsutövningen och den administrativa sidan. Kontrollen av religionsutövningen omfattade att se till att kyrkodisciplinen upprätthölls och undersöka om några "kätterska lärdomar eller förargligt leverne" spred sig. Mer allmänt skulle kommissionen höra efter hur reli133 Nilsson 1990, passim. 124 gionsplakaten och stadgorna följdes.134 Prästerna skulle kontrolleras i sin funktion som kronans tjänstemän, och de skulle vara dugliga både till lärdom och leverne. Det skulle också undersökas hur kyrkornas inkomster administrerades och hur deras byggnader underhölls. Kontrollen omfattade även domkyrkogymnasier, skolor och hospital. I realiteten visade det sig svårt för kommissionen att kontrollera kyrkan in i minsta detalj, även om kronan ville det. Kontrollen av religionsutövningen kom att ta sig skilda uttryck i de olika landskapen, men resultaten var i stort sett lika magra överallt. Det som gick att kontrollera och som kanske - i detta fall - var det viktigaste, var den administrativa sidan och prästernas roll som tjänstemän. Att frågor om religionsutövningen kunde vara känsliga visade sig redan då kommissionen kom till Gästrikland. Där konstaterade kommissarierna att de bara kunde göra sig en vag bild av hur religionsbruket fungerade. Området sorterade nämligen under ärkestiftet, som kommissionen inte hade någon anledning att rannsaka och tydligen inte kunde ställa sig över. I stället fick de på den punkten nöja sig med landshövdingens berättelse om hur saker stod till.135 Det kan inte ha varit särskilt tillfredsställande för kommissionen, eftersom en viktig del av dess uppgift kom att bli att ge en annan bild än den skönmålning Sparre givit i sin berättelse. Kommissionen fick nöja sig med att kontrollera Gävle stads kyrkoinkomster och andra frågor av mer administrativ art. Bland annat konstaterades att stadens gymnasium fungerade dåligt, och att man där ville ha bättre lärare.136 I Hälsingland var det också på sätt och vis osäkert hur förhållandena egentligen var. När kommissionen kom till Hudiksvall var större delen av landskapets prästerskap samlat där, och kommissionen kunde ställa frågor om religionen och kyrkodisciplinen. Inga besvär framfördes dock, utan prästerna ansåg att allt sköttes rätt och riktigt, såväl inom detta område som gällande skolorna. Men missförhållanden visade sig sällan när kommissarierna ställde frågor om tillståndet, de kom nästan alltid fram via inlämnade klagomål. Några sådana fanns inte gällande kyrkan i detta landskap, och alltså kunde bilden av den väl fungerande kyrkan förbli orörd. Kommissarierna kunde bara framhålla nödvändigheten och nyttan av att ungdomen studerade, och de uppmanades att i större utsträckning än förr bege sig till Gävle gymnasium.137 134 135 136 137 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 1. ÄK 630, kommissionens relation, s. 2. ÄK 630, kommissionens relation, s. 3ff. ÄK 630, kommissionens relation, s. 47f. 125 Från Härjedalen kom inte några representanter alls från prästerskapet. Kommissarierna kom ju, som tidigare nämnts, aldrig dit. Man hade ansett att eftersom Härjedalen bara bestod av två pastorat kunde dess representanter lika gärna resa till Jämtland. Resonemanget gav dock inte önskad effekt. Kommissionen frågade de få personer ur allmogen därifrån som hade kommit hur det stod till i kyrkliga frågor, men det gav inte något resultat. Någon egentlig information om religions väsendet i Härjedalen kunde kommissionen alltså inte få.138 Också i Medelpad var prästernas uppslutning dålig, och kommissionen fick i stort sett inte veta någonting om dessa frågor.139 De mer världsliga aspekterna av kyrkans verksamhet gick det dock lättare för kommissionen att närma sig. Till exempel riktade sig en del av allmogens klagomål även mot prästerna. Dessa klagomål påminde om dem som lämnades in om de världsliga tjänstemännens övertramp mot bönderna. Bönderna i Brunsunda i Ångermanland klagade över att kyrkoherden förutom tionde också tvingade dem att ge halm. Kommissionen ansåg först att tiondet borde vara nog, men eftersom pålagan förklarades vara urminnes sed, som ingen visste när den införts, fick den vara kvar.140 Pålagan var med andra ord inte felaktigt uttagen, eftersom som den var gammal sedvänja. Exemplet visar emellertid att bönderna kunde försöka slippa undan pålagor genom att använda sig av möjligheten att klaga inför kommissionen även när det gällde sådant som inte var formellt oriktigt. Om det visade sig vara svårt att få fram uppgifter om religionsutövningen, gick klagomål rörande administrativa tjänstefel desto lättare att påvisa. Inte heller kyrkans män inordnade sig nämligen alltid under de lagar och regler som gällde. Klagomålen över de kyrkliga tjänstemännens ämbetsutövning kom att bli ett parallellfall till de världsliga tjänstemännens. Kyrkans män kunde också ägna sig åt maktmissbruk, och den som de flesta anklagelserna riktades mot var kyrkans överhuvud i länet, superintendenten.141 I Ångermanland kunde kyrkans verksamhet undersökas betydligt närmare än i de flesta andra landskap. Kommissionen möttes i Härnösand av superintendenten Petrus Steuchius, lektorerna på gymnasiet och hela 138 ÄK 630, kommissionens relation, s. 144. ÄK 630, kommissionens relation, s. 76. 140 ÄK 630, kommissionens relation, s. 113f. 141 En superintendent var kyrkans överhuvud i vissa stift, men var inte biskopsvigd. Superintendenter fanns i Härnösands, Visby och Karlstads stift. Dessa stift hade tillkommit genom att stift hade delats eller erövrats. Frohnert 1987, s. 225. Steuchius tillsattes 1647 som den förste superintendenten i Härnösands stift. Bygdén 1923, s. 3ff. 139 126 prästerskapet. I stort sett alla berörda personer var alltså samlade på platsen, och de var redo både att berätta om tillståndet och att lämna in klagomål. Superintendenten började med att ge sin syn på tillståndet och hävdade att allt var i sin bästa ordning på alla vis, såväl med den andliga som den världsliga välfärden.142 Superintendentens skönmålning bekräftades dock inte när lektorerna kom med långa rader av klagomål. De gällde i första hand superintendenten själv, som sades handla godtyckligt, utan att bry sig om konsistoriet. Bland annat hade han utfärdat rekommendationer till Kungl. Maj:t utan att rådfråga detta. Som exempel nämndes en händelse som skett nyligen då en "ung och föga studerad dräng," som, på ett bestickande sätt, visade sig vara fogdens tillkommande måg, hade fått rekommendationer av superintendenten. Rekommendationen var skriven som om den kom från hela konsistoriet, trots att beslutet fattats av superintendenten på eget bevåg. Lektorerna kunde också visa på andra fel, begångna av i första hand superintendenten. Efter kommissionens stränga förmaningar lovade dock Steuchius bättring och att reglerna skulle följas i fortsättningen.143 Kyrkans tjänstemän förefaller ha utgjort en del av den ovan nämnda lokala maktelit som hade stora möjligheter att påverka händelserna i lokalsamhället. Kyrkliga och världsliga tjänstemän kunde förena sina krafter för att driva igenom sin vilja, och den enskilde individ som utsattes för en sådan samlad maktdemonstration hade förmodligen mycket svårt att göra sin röst hörd. Som exempel kan nämnas ett av kommissionen mycket uppmärksammat större bråk som ägt rum i Härnösand, där ett flertal tjänstemän på olika nivåer hade del i händelseutvecklingen. Återigen var det ett fall där de rättsinstanser som stod till buds utnyttjades eller ignorerades av tjänstemännen, beroende på vilket som var mest lämpligt för att deras egna syften. Vad som hänt var att organisten Anders Henriksson beklagade sig över att han hade blivit avsatt från sin tjänst med buller och bång, och utan att något hade gått rätt till. Upprinnelsen till det hela visade sig vara ett nattligt bråk mellan organisten, hans son och fogden Knut Ingelssons son. Organisten och hans son hade varit på gästabud, och utanför på gatan mötte de fogdesonen som skrek 142 ÄK 630, kommissionens relation, s. 94ff. ÄK 630, kommissionens relation, s. 99f. Detta var inte på något sätt den enda gången som Steuchius anklagades för liknande saker. Klagomål hade redan tidigare vid flera tillfällen kommit in från lektorer om att superintendenten "tacklade upp gymnasiet med sina mågar", och han hade fått kritik av ärkebiskopen för att mot församlingens vilja ha befordrat en av sina mågar till kyrkoherde. Bygdén 1923, s. 5f. 143 127 och svor åt dem. Mötet slutade med att organistens son knuffade omkull fogdens son, "dock icke med det ringaste hugg eller slag".144 Bråket var dock bara början på eländet. Saken reddes ut på rådstugan, och i samband därmed blev Henriksson varnad av fogden: "nu haver jag dig inom klorna, du skall icke längre vara organist"! Henriksson, som aldrig öppet blev anklagad för något brott eller ställd till svars på rådstugan, fråntogs inom kort sitt ämbete. Beslutet att avskeda organisten fattades på ett möte som hölls i kyrkan, där superintendenten, fogden Ingelsson och en Olof Abrahamsson deltog. En borgare beordrades spika igen orgelverket för att slutligt befästa domen. När Henriksson försökte klaga hos guvernör Sparre sade sig denne inte veta något om saken och ville heller inte agera vidare i fallet.145 Kommissionen blev mycket uppröd över vad som skett, och särskilt fogden Knut Ingelsson ansågs vara den drivande kraften bakom det hela. Denne hade kommissionen redan ögonen på, då det kommit in en hel del klagomål om hans ämbetsutövning.146 Ställd till svars försökte han värja sig genom att hävda, att anledningen till att organistens sak inte tagits upp på rådstugan var att man velat förhindra något eventuellt "elakt tal". Men han lade också skulden på superintendenten som i detta fall, liksom i så många andra, valt att disponera saken efter eget behag.147 Kommissionen ansåg att en rad grova felaktigheter hade begåtts. För det första hade inte guvernören tillfrågats eller meddelats. När Sparre väl blev inblandad hade han dock bara ställt till det ännu värre. Guvernören hade, när han fått höra om fallet, låtit skriva ett brev till superintendenten, men utan att ta reda på vad som egentligen hänt. Han gjorde heller aldrig något försök att hjälpa Anders Henriksson att få sin sak prövad. För det andra var organisten ohörd, och några bevis för begångna fel fanns inte, bara superintendentens utsaga att han hade "lagt öknamn på folk" och liknande saker. Kommissionen betecknade anklagelserna som "en saga och slätt presumtion". Förutom att anklagelserna varit för lösa, hade beslutet fattats utan behörighet. Kyrkvärdarna och rådet borde ha varit med, men dessa sade sig inte veta något om saken.148 Liksom fallet varit med landstingen hade de som skulle ha inflytande över de kyrkliga besluten körts över av makthavare som beslutade i allas namn, men efter egen vilja och sina egna syften. 144 145 146 147 148 ÄK 630, kommissionens relation, s. 132. ÄK 630, kommissionens relation, s. 132ff. Se ovan kap. 2.1.1. ÄK 630, kommissionens relation, s. 133. ÄK 630, kommissionens relation, s. 134f. 128 Kommissionen hade till uppgift att kontrollera både religionsutövningen och den administrativa delen av kyrkans verksamhet. Den förstnämnda visade sig svår att komma åt. Exemplen tyder på att det fanns en ovilja att ens diskutera religionsutövningen med kommissarierna. Det kan vara så, att kyrkan inte ville att man skulle blanda sig i dessa ärenden. Å andra sidan är det symptomatiskt för kommissionens rannsakningar att eftersom klagomål rörande dessa frågor inte kom in, hade kommissionen mycket svårt att komma fram till några resultat. Den var beroende av folkets samarbete. Försök gjordes ändå av kommissionen att närma sig kyrkans verksamhet, vilket visar på kronans ambition att försöka kontrollera även dessa delar av samhället. Kyrkans tjänstemän visade sig vara enklare att granska eftersom en mängd klagomål kom in om att framförallt superintendenten hade överskridit sina befogenheter. Klagomålen liknade i mycket dem som riktades mot de världsliga tjänstemännen. Kyrkans män var en del av makteliten och därmed svåra att försvara sig mot för folket. Ämbetsmännen använde sina maktbefogenheter för att påverka och styra de olika instanser som skulle ta till vara och pröva enskildas rättigheter. 2.4 Städernas tillstånd Kommissionen lade ned mycket tid på att undersöka städernas tillstånd och vilka förbättringar som kunde göras för dessa. Städerna var över huvud taget en viktig resurs för kronan, och det fanns en allmän tendens att den allt starkare staten stärkte sitt grepp om dem och den verksamhet som försiggick där. Bland annat gjordes i allt högre grad försök att öka regleringen av såväl städernas administration som handel och hantverk.149 För att kunna hjälpa upp städerna var det viktigt för kronan att betona skillnaden mellan land och stad. Handel och hantverk fick bara utövas i städerna och efter givna privilegier. Den handel som man sökte uppmuntra koncentrerades till vissa lämpliga orter, och där så krävdes anlades nya städer på platser lämpliga för handel. Bland de städer som grundades i enlighet med denna kronans politik återfinns ett flertal i Västernorrland. På landsbygden var handeln mycket svårare att överskåda, och därmed inte alls lika tillgänglig för åtgärder.150 Genom att koncentrera handeln till städerna blev den lättare för kronan att kontrollera och påverka. Detta medförde samtidigt att förutsättningarna för den 149 Lindström 1991, s. 55f., Lindström 1994, s. 103. 150 Lindström 1991, s. 56. 129 lokala handeln förändrades när städerna tog över denna marknad.151 Den handel som försiggick i städerna blev också möjlig att nå för beskattning och tullar, särskilt efter det att tull på inhemsk handel införts 1622, den så kallade lilla tullen. Städerna i Västernorrland var dock långt ifrån blomstrande när kommissionen kom dit. Sparre konstaterade i sin landshövdingeberättelse att "städerna snarare efter hand avtaga," trots de åtgärder han sade sig ha vidtagit.152 Överallt beklagades städernas eländiga tillstånd, och en rad förslag lades fram till deras förbättring. De förslag som kom från kommissionen gällde framför allt hur handeln i mellersta och norra Sverige kunde dirigeras om, för att den skulle bli mer effektiv och till fördel för olika städer. Förslagen gällde hur och var varor skulle föras och säljas, samt vilka olika manufakturer och hantverk som ytterligare kunde behövas och inrättas.153 Men kommissarierna försökte också aktivera borgerskapet i de olika städerna. De borde ju själva veta vad som kunde göras och vad de ville skulle förbättras. På flera platser bad därför kommissarierna att borgerskapet skulle fundera ut förslag.154 En hel del av de besvär som kommissionen fick in från borgerskapet i olika städer berörde problemen med vem som hade rätt att utöva handel, hur stor del av en viss sorts handel olika personer hade rätt till, tullarna och så vidare. Av klagomålen framgår konflikten mellan land och stad. Borgarna, som hade privilegier att handla, hade uppenbara problem med folk på landsbygden som inte alls brydde sig om privilegier eller förbud.155 Ett flertal klagomål gällde tjänstemän, som förutom förseelser mot bönder också naggat städernas privilegier i kanten. Fogdar och andra tjänstemän anklagades för att självsvåldigt ha tagit monopol på en viss sorts handel, handlat på landsbygden eller för att de överhuvudtaget idkat handel utanför de givna privilegierna.156 Tjänstemän anklagades också för att ha undanhållit varor för tullen när de fraktat sina varor från en plats till en annan. Ibland hade det dessutom skett med skjutshästar som de tvingat till sig från bönderna.157 Också städernas administration var av högsta vikt för kommissionen. Detta var i linje med de strävanden centralmakten hade att systematisera 151 Novåky 1994, s. 77f. HSH, bd 31, s. 263 f. 153 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 33ff. 154 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 69. 155 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 83 f. 156 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 88f., 131. Dessa gäller samma personer som tagits upp ovan i kap. 2.1.1. 157 ÄK 630, kommissionens relation, se t.ex. s. 88f. 152 130 och enhetliggöra administrationen, både på landet och i städerna.158 Det visar sig också i hur kommissionen arbetade. Den ägnade stort intresse åt dessa frågor och undersökte ingående hur städernas administration sköttes. En förutsättning för att städerna skulle fungera var, liksom på landsbygden, tjänstemännens uppträdande och agerande. Kommissionen skulle därför se till att alla städernas tjänstemän, från borgmästare till stadsskrivare, var kunniga och dugliga personer. Borgmästarna diskuterades många gånger, till exempel deras antal, avlöning och hur de skulle tillsättas. Kommissionen skulle också se till att det inte fanns några konflikter mellan borgerskapet och borgmästaren eller magistraten. Konflikterna kunde exempelvis gälla borgerskapets inflytande på valet av borgmästare eller hur borgerskapets privilegier respekterades.159 Kommissionen skulle också undersöka hur städernas administration sköttes rent praktiskt. Det gällde hur räntor, avlöningar och inkomster sköttes liksom uppbörden.1601 Gävle gick kommissarierna upp på slottet för att kontrollera att landskansliet var i god ordning. Kommissionen påstod sig veta att akterna tidigare varit i "största konfusion," men nu visade sig allt vara i god ordning.161 Kommissionen passade också på att ge råd och förmaningar om hur administrationen skulle skötas. I Sundsvall förmanades de som hade hand om stadens inkomster och avlöningar, att de skulle redovisa räkenskaperna vid valborgsmässotid varje år.162 I Gävle stad besvärade sig borgerskapet över att valborgsmässorådstugan inte hade hållits i rättan tid. Rådmannen Olof Larsson försökte förklara varför det hade blivit på det sättet. Han hävdade att det nog bara var en gång två år tidigare som valborgsrådstugan hade ställts in, men tillstod samtidigt att han inte riktigt mindes. Det året hade i alla fall bägge borgmästarna varit döda, och det hade inte funnits någon som kunnat föra "directorum" på rådhuset. Rådstugan hade dock inte alls försummats, bara skjutits upp, menade han vidare. Kommissarierna tog emellertid allvarligt på klagomålet, trots förklaringen, och kom med skarpa förmaningar om att tjänstemännen skulle hålla sig till vad som stod föreskrivet. Både klagomålen och förmaningarna sträcktes ut till att omfatta även magistraten och kämnärsrätten, vilka kommissionen också ansåg borde sköta sig bättre.163 158 Lindström 1991, s. 56. ÄK 630, kommissionens relation, s. 27f., 68, 131 f. Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 8. 160 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 8. 161 ÄK 630, kommissionens relation, s. 46. 162 ÄK 630, kommissionens relation, s. 89f. 163 ÄK 630, kommissionens relation, s. 21 ff. 159 131 I städerna försökte kronan med hjälp av kommissionen påverka och forma om verksamheten för att den skulle bli så effektiv och lönsam som möjligt. Även gällande städerna visade sig alltså kronans försök att kontrollera och styra samhället genom kommissionen. Administrationen var en viktig del av detta, och kommissionen visade ett stort intresse för hur den sköttes, även i detaljer som när rådstuga hölls eller om räkenskaperna var i ordning. Liksom på landet visade det sig att instanserna kunde styras och påverkas av den som hade makt lokalt. I städerna sträckte sig dock kommissionen också längre än till de administrativa delarna; man försökte gripa in och styra även på andra områden. De verksamheter som var mest betydelsefulla för kronan var handel och hantverk. Kommissionen hade till uppgift att på olika sätt hjälpa upp dessa, och därmed förbättra tillståndet i allmänhet. Förutom förslag till förändringar, var en viktig del av kommissionens arbete att den tog emot klagomål om missbruk och brott mot förordningar och privilegier, klagomål som ofta rörde tjänstemän. Klagomålen visar på konflikten mellan land och stad, där folk på landet bröt mot stadsbefolkningens privilegier. 2.5 De nya provinserna På sätt och vis hade landskapen Jämtland och Härjedalen en särställning för kommissionen. De hörde till de områden som Sverige erövrat från Danmark vid freden i Brömsebro 1645. Övriga områden som erövrats vid detta tillfälle, samt vid freden i Roskilde 1658, hade medfört en del svårigheter vid övertagandet. För att säkerställa den svenska överhögheten hade en rad kommissioner sänts ut för att kontrollera tillståndet och hur försvenskningsprocessen fortlöpte i dessa landsändar. Till Gotland sändes en kommission redan 1646,164 och till skånelandskapen ett flertal kommissioner från 1658 och framåt.165 Övertagandet av Jämtland och Härjedalen framstår däremot som förhållandevis oproblematiskt. En viktig faktor var att fredstraktaten inte alls begränsade möjligheterna till att försvenska området.166 Det fanns exempelvis inte några krav på att dansk lag skulle fortsätta att gälla i området, vilket var en komplicerande faktor i skånelandskapen. Därför kunde svensk lag införas redan 1645 och området införlivades då med 164 165 166 ÄK 624. Lennersand 1994a, s. 29. ST, bd V:2, s. 595 ff. 132 Västernorrlands lagsaga.1671 Jämtland och Härjedalen fanns det inte heller någon adel som ställde krav och detsamma gällde i stor utsträckning även tjänstemän och präster. När det stått klart att Sverige erövrat landskapen hade nämligen merparten av alla tjänstemän och präster flytt till Norge. Deras platser kunde därmed fyllas med svenskar, och på detta sätt förenklades försvenskandet.168 Eftersom området inte gjorde något större väsen av sig och föreföll relativt problemfritt kom inte heller några kommissioner att sändas dit förrän 1670. När kommissionen kom till Jämtland visade det sig emellertid att en del problem gällande övertagandet ännu inte var lösta. Invånarna i området verkar ha varit missnöjda med den politik som fördes gentemot dem, och av klagomålen att döma kände de sig litet bortglömda. De insända klagomålen från Härjedalen framhåller att man 1645 hade blivit lovade att få behålla sina gamla privilegier för utlagor och handel. Dessa hade de blivit av med under Karl X Gustav, med löfte om att få dem åter. Saken hade ändå blivit därvid och eftersom inte något hade hänt på flera år beklagade man sig nu. Klagomålen tycks dock ha gett ringa resultat. 169 Om kommissionen visade litet intresse för klagomål om förlorade förmåner från dansktiden, agerade den helt annorlunda när det gällde nya bestämmelser. Att området försvenskades och att lojaliteten mot den svenska kronan säkrades var av största vikt. Vid övertagandet av de erövrade provinserna hade därför en rad bestämmelser utfärdats för att integrera dessa områden i det övriga Sverige. Bland annat hade det bestämts att tjänstemän och präster i möjligaste mån skulle vara svenskar eller åtminstone födda där de skulle tjänstgöra. I Jämtland uppmärksammade kommissionen att denna resolution inte efterlevdes. Superintendent Steuchius hade återigen handlat efter sitt eget godtycke och befordrat ett par danska präster till några församlingar. Kommissionen lät trots allt alla tillsatta präster behålla sina tjänster, eftersom inte några problem hade uppstått. Man inskärpte dock att reglerna skulle följas i fortsättningen.170 Bestämmelserna var ju avsedda för att förhindra att problem någonsin skulle kunna uppstå på grund av illojala präster. Jämtland och Härjedalen var viktiga områden eftersom de var nyerövrade, men kommissionen lade ändå inte ned så mycket tid på dem. Ändå visar kommissionens behandling av dessa landskap på hur kronan för167 168 169 170 Rosén 1946, s. 247. Beltzén 1944, s. 180ff. ÄK 630, kommissionens relation, s. 145. ÄK 630, kommissionens relation, s. 152 f. 133 sökte försvenska och forma om sina nya provinser. Betecknande är att folkets klagomål om att de mist privilegier från dansktiden ignorerades, medan nya förordningar som inte följdes fick kommissionen att agera. Att försvenskningsprocessen inte stördes var en del av kommissionens allmänna kontroll av hur förordningar och privilegier följdes. 2.6 Det inte helt lyckliga slutet De hårda anklagelserna mot guvernör Sparre fick ett efterspel när kommissionen kommit tillbaka till Stockholm. I december 1670 var kommissionens relation färdig att presenteras för rådet. Där markerades starkt att Sparre hade missbrukat sin makt, framför allt genom att han självsvåldigt betungat bönderna för sina egna syften. Det betonades att detta gjorde de redan hårt pressade bönderna oförmögna att bidra till kronan i det svåra läge som landet befann sig i. Johan Gyllenstierna passade också på att muntligen rikta ytterligare anklagelser mot Sparre då relationen behandlades i rådet. Försöket att kompromettera Sparre lyckades dock inte. Sparre skyddades av högt uppsatta och inflytelserika släktingar och bundsförvanter, som försvarade honom mot Gyllenstiernas angrepp.171 Kommissionens makt att ingripa mot missförhållanden var stor, men den hade inte så mycket inflytande att den kunde sätta sig över den makt Sparre besatt genom sina personliga kontakter. Att ge sig på fogdar och andra lägre tjänstemän var en sak, men Sparre visade sig vara en jämbördig motståndare till Posse och Gyllenstierna. Ännu återstod mycket innan de intentioner som funnits bakom kommissionen till Västernorrland, och andra liknande kommissioner, kunde förverkligas. Kommissionen till Västernorrland 1670 var en i en rad kommissioner tillsatta för att undersöka "tillståndet" i landet. De utgjorde samtidigt ett led i den ambition som fanns att undersöka, korrigera och kontrollera för centralmakten viktiga förhållanden i samhället. Kommissionens verksamhet kom att inriktas på de lokala tjänstemännen och deras ämbetsutövning. En viktig del blev också kontrollen av hur de olika instanserna i lokalsamhället fungerade, från rättsinstanserna och kyrkan till städernas verksamhet och administration. Kommissionen tog in klagomål från folket i området, kontrollerade räkenskaper och höll utfrågningar med ständerrepresentanter och tjänstemän. Kommissionen försökte beivra omfattande oegentligheter i tjänstemännens agerande, som gällde allt ifrån felaktiga uttag av pålagor och 171 Rystad 1955, s. 59f. 134 missbruk av skjutsningar, till hot och repressalier mot bönderna. Både de världsliga och kyrkliga tjänstemännen visade sig utgöra en lokal elit med guvernören som överordnad maktfaktor. Tillsammans hade de makt att påverka olika institutioner för att få dem att fatta beslut, och över huvud taget agera, enligt deras villkor. Om tjänstemännen misskötte sina ämbeten gick detta ofta ut över bönderna, och även de hade därför intresse av att felande tjänstemän skulle straffas. Av denna anledning tog folket tillfället i akt och samarbetade tjänstvilligt med kommissionen. Kommissionen tog alltså samtidigt tillvara böndernas och kronans rättigheter. Kronan använde på detta sätt kommissionen för att upprätthålla legitimiteten i de rådande maktförhållandena och förhindra att folket satte sig upp mot systemet och gjorde uppror. Genom att de felande tjänstemännen bestraffades och byttes ut kunde kronans auktoritet markeras. Sammantaget satte kommissionen maktrelationerna mellan kronan, folket och tjänstemännen i centrum. Kronan kämpade här om att få övertaget och kunna säkerställa sin kontroll över samhället in i dess minsta detaljer. På samma gång visar kommissionens rannsakningar också samspelet mellan olika delar av samhället, till exempel relationerna mellan världslig och kyrklig maktutövning, mellan stad och land, och mellan överordnad och underordnad på flera olika nivåer. Deras relationer och konflikter skulle - vilket också sägs i protokollen - svårligen ha kunnat tas upp av vanliga domstolar. 3 KOMMISSIONERNA OCH DEN STARKA STATEN De många och hårda anklagelser som gjordes mot olika tjänstemän i samband med kommissionen till Västernorrland visar upp en mörk bild av tillståndet i den lokala förvaltningen. Innan vidare diskussioner förs måste det än en gång påpekas att de resultat kommissionen kom fram till med största säkerhet också var de som kronan önskade. Inte så att man ville att tjänstemännen skulle missköta sig, men eftersom allt uppenbarligen inte var i sin ordning ville kronan ha syndabockar att ställa till svars. Betecknande är att anklagelser framfördes redan i instruktionen om än i vaga ordalag, vilket visar att kronan redan i förväg befarade missbruk och självsvåldigt agerande. Sven A. Nilsson skriver att kronan ofta riktade stereotypa anklagelser mot framför allt fogdar, och att dessa kanske inte alltid motsvarades av verkliga anklagelser av allmogen. Men han betonar också att fogdarnas roll inte är närmare utforskad i Sverige, och att antaganden därför måste bli mycket osäkra utan empiriska resul- 135 tat som grund.172 De klagomål som fördes fram till kommissionen i Västernorrland var dock inte bara retorik från kronans sida. Allmoge och borgerskap kom med upprepade och detaljerade anklagelser mot namngivna tjänstemän på alla olika nivåer. Dessa klagomål passade in i kronans sökande efter syndabockar, vilket sannolikt gjorde att de kom att uppmärksammas av kommissionen. Kommissionens rannsakningar visar att det i lokalsamhället fanns djupgående konflikter som inte gick att komma till rätta med via de ordinarie instanser som fanns i Västernorrland. Som framgått av undersökningen berörde den sortens konflikter som kommissionen tog upp ofta maktrelationer av olika slag. Mycket av de resultat som kom fram i samband med rannsakningarna tyder på att lokala maktfaktorer fanns, som kunde vara nog så problematiska för folket i Västernorrland. Guvernören och lokala tjänstemän drev igenom sin vilja, och varken bönder eller någon annan vågade säga emot. Om de dristade sig att protestera råkade de illa ut. Att kommissionen i första hand ägnade sin uppmärksamhet åt denna typ av konflikter är en viktigt iakttagelse, för det är framför allt här som kommissionens särart i förhållande till andra rättsinstanser kommer fram. Ett viktigt problem i Västernorrland var de ordinarie instansernas otillräcklighet. På landstinget hade guvernören och fogdarna makten, och det var därför inte någon lämplig plats att anklaga dem för maktmissbruk. Detta visar på en djupt liggande konflikt mellan å ena sidan dem som hade makten i lokalsamhället och folket å den andra. Kommissionen hade en unik möjlighet att försöka påverka dessa förhållanden, då den som kungens representant kunde försöka lösa problem som kanske annars skulle komma att undertryckas. Resultaten av denna undersökning bör därför påverka synen på både vilka konflikter som (inte) togs upp på tingen (eller sockenstämman, rådstugurätten, kämnärsrätten, hovrätten, domkapitlet etc.) och de beslut som fattades kollektivt. De olika instanserna fungerade här i ett invecklat samspel där kommissionsrannsakningar utgjorde ett viktigt tillfälligt alternativ till deras verksamhet. Jag har försökt att visa att man genom undersökningar av kommissioner kan problematisera tjänstemännens roller och rättsinstansernas verksamhet på ett sätt som kan vara svårt i annat källmaterial. Att bönder och borgerskap hade problem med tjänstemännen och att lokalsamhällets egna institutioner inte räckte till för att lösa dessa, var också ett problem för kronan. Dessa förhållanden försvårade nämligen 172 Nilsson 1990, s. 99ff. Se även Nilsson 1994, s. 150. 136 kronans möjligheter till kontroll och insyn i lokalsamhället. Hur skulle då kronans problem med tjänstemännen i Västernorrland lösas? Här kommer vi till kommissionens implicita funktioner. Kommissionens verksamhet var inte bara ett sätt för kronan att få reda på eventuella oegentligheter, utan den var samtidigt också ett försök att åtgärda dem. Kronans övergripande syfte med att skicka ut kommissionen var att få ökad kontroll, vilket skulle förhindra alla eventuella framtida problem. Denna kontroll kan definieras som ett försök att inte bara övervaka utan också att aktivt styra och påverka samhället. Hela tiden rörde det sig emellertid om en ambition; centralmakten försökte kontrollera, det var aldrig ett tillstånd, man hade inte kontroll. Kontrollen försökte kronan säkerställa på två sätt genom kommissionen. För det första genom disci­ plinering, för det andra genom att legitimera kronans maktutövning. Låt oss börja med kronans försök att disciplinera med hjälp av kommissionen. Dess verksamhet var en mycket liten del av den större process i samhället där dess delar allt mer reglerades och definierades, samtidigt som en ökad kontroll allt mer bredde ut sig.173 För att kunna åstadkomma detta utvecklades den maktteknologi som av Gerhard Oestreich kallats för socialdisciplinering. Den syftade till att helt och hållet anpassa människorna till ett påbjudet normsystem, vilket innefattade beteendemönster, åsikter och lojaliteter. Statens ambition var att forma goda och nyttiga undersåtar, som skulle passa dess syften: att skapa ett ordnat och väl fungerande samhälle.174 Ambitionerna att disciplinera och kontrollera visade sig på många olika områden. Alla undersåtar, på alla olika nivåer i samhället, omfattades av disciplineringen.175 Viktigt i detta sammanhang är att de förändringar som gjordes i lagar, institutioner med mera inte enbart kan ses som administrativa reformer. Det rörde sig istället om ett helt nytt tänkande, ett försök att omskapa samhället och alla dess invånare in i minsta detalj.176 Den forskning som hittills gjorts om social disciplinering, både internationellt och inom Sverige, har ofta handlat om förordningar, normer som förs ut via rättssystemet, uppfostran, fattigvård och liknande.177 Forskningen har antingen rört sig på en ganska hög normativ nivå eller 173 Schultze 1987, s. 290, Lindström 1993, s. 21 f. Jfr också Strömberg-Back 1963, s. 28ff. Oestreich 1969, s. 187, Schulze 1987, s. 286f. 175 Schulze 1987, s. 273f. 176 Oestreich 1969, passim., Raeff 1983, s.43f. 177 Se t.ex. Oestreich 1969, Raeff 1963, Dinges 1991, samt även antologin Soziale Sicherheit und soziale Disziplinierung 1986, passim. Inom Sverige kan nämnas Runeby 1979, Sandin 1986, Florén 1987b och Gudrun Andersson Lennströms pågående avhandlingsarbete vid Historiska institutionen i Uppsala. 174 137 varit inriktad på hur kronan försökte förändra vanliga människor. Båda dessa nivåer förekommer givetvis i min undersökning, men kommissionen till Västernorrland berörde främst ett slags mellanled till dem. I den långa rad av reformer och förordningar som kom i Sverige på 1600-talet syns de socialdisciplinerande ambitionerna. Kommissionernas plats däremot var att agera på ett praktiskt plan, där det var fråga om att försöka driva igenom förändringarna i praxis. För att socialdisciplineringssträvandena skulle ha någon chans att lyckas måste först administrationen på både regional och central nivå fungera. Det var ju i praktiken den som skulle driva igenom alla åtgärder. I det ovanstående har det ett flertal gånger talats om det nya system som kronan byggde upp under 1600-talet, och att ett av syftena var att öka kontrollen och uppsikten över folket. Det fanns direkta och konkreta mål med dessa strategier; kronans syfte med att kontrollera och disciplinera var bland annat att man behövde mer medel till krigen. Men en förutsättning för att disciplineringen skulle kunna gå att genomföra var att det fanns någon som kunde se till att så skedde. Kronan var därför helt enkelt tvungen att ha pålitliga tjänstemän som kunde genomföra dess beslut. Kommissionsrannsakningarna visar med all önskvärd tydlighet att kronan inte hade det i Västernorrland vid denna tid. Det första nödvändiga steget i disciplineringsprocessen var därför att disciplinera tjänstemännen. Disciplineringen var alltså i detta fall inte direkt inriktad på folket. När tjänstemännen formats till kronans lojala tjänare skulle de i sin tur foga in folket i de roller som skapats för dem. Även resultat i internationell forskning betonar det viktiga i denna del av processen. Marc Raeff visar i sin undersökning om tyska förhållanden under denna tid, att implementeringen och effektiviteten hos de förändringar staten försökte åstadkomma stod och föll med centralmaktens förmåga att driva igenom sin vilja. Resultaten var inte bara beroende av vad det var man sökte att förändra, utan också av territoriets beskaffenhet (långa avstånd etc.) och det administrativa nätverket. Raeff betonar vikten av att centralmakten hade effektiva kanaler att nå ut till folket. För att kunna genomföra sin politik var kronan helt beroende av att en lång rad instanser av social och legal karaktär var samarbetsvilliga.178 Kommissioner som disciplineringsinstrument var därför ett viktigt element i processen att omforma folket. Kungen kunde kanske inte kontrollera alla sina undersåtar personligen, men med hjälp av sina utsända kunde han i alla fall göra ett försök att kontrollera tjänstemännen. De skulle i sin tur bibehålla och utöka kontrollen över allmogen. 178 Raeff 1983, s. 45f. 138 Om man ser kommissionens arbete som en del i processen att disciplinera tjänstemännen och folket förklarar det också en del av kommissionens uppgifter. Som framgått ovan ägnade den sig inte bara åt att lyssna till klagomål och beivra rena förseelser. Den kontrollerade också hur saker sköttes administrativt och kom med förslag till förbättringar. Tjänstemännen skulle alltså in i minsta detalj passas in i den roll som deras ämbete fordrade. Som visats fungerade kommissionen i Västernorrland på ett närmast strängt faderligt och skolmagisteraktigt uppfostrande sätt när den tillrättavisade och bestraffade dem som bröt mot normerna, samtidigt som den uppmuntrade och berömde önskvärda beteenden. De försök som gjordes att kontrollera implementeringen av olika förordningar passar också in i sammanhanget. I förordningarna syns en hel del av de förändringar som kronan ville åstadkomma, och de återfinns inom de mest skilda delar av samhället. Med hjälp dem kunde kronan försöka styra och ordna samhället enligt sina egna önskemål. Men förändringarna blev verklighet bara om allt fungerade som det skulle. Ett intressant faktum är det goda samarbete kommissionen hade med folket. Det var inte bara uppifrån, från centralmakten, som önskemål fanns om att de lokala tjänstemännens verksamhet skulle kontrolleras bättre. Eftersom deras rättigheter samtidigt kunde tillvaratas, låg det uppenbarligen också i allmogens intresse att tjänstemännen disciplinerades och kontrollerades. Bönderna tog tillvara på tillfället att kommunicera med kungens utsända representanter och samarbetade i hög grad med kommissionen till Västernorrland. Folket såg kungen som sin högste beskyddare och kronan kunde utnyttja böndernas föreställningar om kungen för att disciplinera sina tjänstemän. Med detta är vi inne på ett annat implicit syfte med kommissionen till Västernorrland, nämligen att legitimera kronans maktutövning. Detta syfte framstår som betydelsefullt med tanke på de problem som folket i Västernorrland visade sig ha med sina tjänstemän. Kronan använde kommissionen för att upprätthålla legitimiteten i de rådande maktförhållandena och förhindra att folket satte sig upp mot systemet och gjorde uppror. Genom att de felande tjänstemännen bestraffades och byttes ut kunde kronans auktoritet markeras. På detta sätt blev det inte tjänstemännen som grupp, eller ännu värre alla överordnade, som var de "onda" i samhället, utan bara vissa personer, som kronan med kommissionens hjälp visade att den tog avstånd ifrån. På så sätt legitimerades också centralmaktens allt större närvaro i lokalsamhället. Om kronans ingrepp ledde till positiva resultat kunde de naturligtvis lättare accepteras, och till och med vara önskvärda inslag. 139 Kronans avståndstagande från tjänstemännen var viktigt för att den politik som fördes skulle kunna accepteras av folket. Att skilja mellan de uttag som gjordes av tjänstemän för egen vinning och de pålagor som kronan ansåg sig behöva till krigen var nödvändigt. Risken fanns annars att bönderna inte gjorde någon åtskillnad, utan bara uppfattade sig som utnyttjade av en ständigt lika penninghungrig överhet. När kronan pressade sina undersåtar var det därför av vikt att det inte skulle framstå ondsint förtryck. Istället var allt för folkets bästa, vilket kronan också försökte övertyga folket om via kommissionen. Detta underliggande syfte, som inte alls behövde vara särskilt väl dolt, uttrycktes inte bara genom kommissionens åtgärder. Vissa delar av instruktionen rörde egentligen inte uppgifter för att undersöka eller rannsaka, utan hade mer karaktären av ett budskap som skulle spridas. Det visar sig till exempel i de delar av instruktionen där det betonas att kommissionen skulle vinnlägga sig om att undersåtarna skulle ha goda intryck av Kungl. Maj:t, och att det var av vikt att folket förstod att kronan alltid ville landets bästa. Vidare står det att allmogens pålagor och utskrivningarna hade varit till stor hjälp för upprätthållandet av fred i riket. Folket skulle veta att dess uppoffringar hade varit för rikets - och därmed också deras eget - bästa.179 Tjänstemännen hade missbrukat sin makt, och därmed hade de också förbrutit sig mot de föreställningar som styrde böndernas liv. Egentligen skulle inte bönderna beklaga sig, de skulle acceptera och rätta sig efter den överhet som bestämde över dem.180 Ordningen i samhället stördes emellertid om lokala tjänstemän förbröt sig mot sina underlydande eller kronans påbud. Den hierarkiska uppbyggnad som stormaktstidens samhälle vilade på fick inte rubbas på detta sätt. Bonden skulle inte tala om för de styrande hur de skulle sköta sig; det var skillnad på hög och låg. Men samtidigt fick inte de styrande begå orätter mot sina underlydande.181 Om inte den givna ordningen upprätthölls väntade kaos och uppror i riket. Enligt tidens syn blev hela befolkningen straffad om inte svåra förbrytelser bestraffades, förutom att statsmakten inte kunde fungera effektivt.182 Denna ideologiska bakgrund till böndernas agerande var nog så viktig för kommissionen. Dessa föreställningar använde sig kommissionen nämligen av för att bönderna skulle samarbeta med den. Med hjälp av de ideologiska föreställningarna kunde kommissionen också befästa sin 179 Kungl. Maj:ts instruktion, punkt 15. Englund 1989, s. 45 f., Bj0rn 1981, s. 40. 181 Englund 1989, s. 101 f„ 203. 182 Jägerskiöld 1984, s. 225f., Malmstedt 1994, s. 199f. 180 140 egen och kungens maktställning för att få auktoritet gentemot tjänstemännen och för att få legitimitet inför folket. Kungen kunde fylla viktiga ideologiska funktioner som "den gode konungen", vilken visade omtanke om sitt folk och gick hårt åt bondeplågande adelsmän och tjänstemän. På samma gång kunde centralmaktens auktoritet tydligt demonstreras och befästas. Kungens ideologiska funktion var emellertid inte något nytt, eller ens speciellt för kommissionen till Västernorrland. Också 1500-talets och det tidiga 1600-talets kommissioner försökte fånga upp och använda sig av dessa föreställningar hos folket.183 Troligtvis fungerade även en del av de kommissioner som tillsattes under 1600talets andra hälft och 1700-talets första årtionden på liknande sätt. Ovanstående undersökning är ett ifrågasättande av hur samhällets institutioner på 1600-talet skall analyseras. Jag vill inte på något sätt förringa varken häradstingens eller någon annan institutions betydelse under stormaktstiden. Som så ofta framhållits var tingen verkligen den viktigaste formen för all lokal rättskipning och förvaltning under många århundraden. Men det är och förblir ändå viktigt att framhålla att alla konflikter faktiskt inte togs upp där. Det är av största vikt att även alternativa former för rättskipning och förvaltning beaktas, både för att bättre kunna förstå tingens egen verksamhet och för att få en mer komplett bild av samhället. Kommissionen till Västernorrland 1670 var ett sådant alternativ. 183 Nilsson 1994, s. 146. Dessa ideologiska funktioner kunde naturligtvis även uttryckas på andra sätt än genom kommissioner, och förekom dessutom långt före 1500-talet. 141 SUMMARY MIGHTY LORDS CAME VISITING. THE LEGAL COMMISSION IN THE DISTRICT OF VÄSTERNORRLAND IN 1670 This essay concerns the commission in the district of Västernorrland in 1670. Its purpose is to study the role of the commission as an alternative source of administration and justice, and as part of the attempts of the Crown to increase its control of society in general. Legal commissions constituted a fairly important body in 17th cen­ tury Sweden. The commission treated here belongs to the group "dömande kommissioner". They were set up on the King's direct orders, and their function was to take care of some specific task, e.g. to hear the complaints of the peasants in one specific part of the country, or to solve conflicts that could not be handled by the regular courts of law. The leaders of these commissions, the so­called kommissarier, belonged to the nobility. They functioned as the Kings deputies, travelling the country and hearing the cases that had been assigned to them. The commission in the district of Västernorrland in 1670 was one of a series of commissions set up in order to investigate the "condition" of the country. They constituted an important tool for investigating, controlling and correcting circumstances that were important to the central government. The activity of this particular commission came to be centred around the local officials and their functions. Another important activity was to check up on the various institutions of the community: church and courts, or city administration. The commission heard complaints from local people, checked accounts and held inquiries with officials and representatives of the four estates. The commission tried to bring an action against the wrongful actions of officials, which could consist of anything from wrongful taxation and abuse of the right of transport, to outright threats and reprisals against the peasants. The clerical and secular officials together formed a local elite, with the governor at its head. This elite had the power to influence local institutions and make them act in accordance with its interests. The abuse of an official position most often affected the peasants, and they therefore took an interest in the punishing of erring officials. The peasantry thus willingly co-operated with the commission, which in this way came to act both on behalf of the peasants and the Crown. In this 142 way the legitimacy of the existing order was preserved, and protests and rebellions prevented. The authority of the Crown was emphasised through the replacement and punishment of erring officials. However the activity of the commission also functioned as a tool for preventing the reoccurrence of similar problems in the future. The overall purpose of the commission was to increase the control of the central government, something which was thought would prevent further problems. It is important to stress the fact that the element of control was something which separated the commissions from the regular courts of law. Thus the activity of the commissions can not simply be viewed as a complementary form of justice. It had a different purpose, which is manifested above all in the evident ambitions to control trade as well as administration, justice and religious practices. The activity of the commissions was part of a societal process, where the various parts and organs of society were defined and regulated to a large extent. In order to accomplish this, the technology of power of social discipline was developed. Its purpose was to adapt the individual to the official norms, something which included actions as well as opinions and loyalties. The ambition of the State was to form good and loyal subjects which would contribute to the creation of an orderly and wellfunctioning society. The study of the reforms and regulations of 17th century Sweden, shows that the inherent ambitions of control and discipline are quite obvious. However the role of the commissions involved the carrying out of these ambitions in reality. The prime condition for the ambitions to be feasible was a functioning regional and central administration. In practice the administration was responsible for effectuating the policy. Commissions as a tool for effectuating the policy thus constituted an important element in the process of reshaping the thoughts and behaviour of the individual. The King was unable to control personally all of his subjects, but through his emissaries he attempted to control his officials, who in their turn were to uphold or even increase the control of the peasantry. All in all the commission centred its work around the power relations existing between the Crown, the people and the officials. The Crown strived to gain control of society and its particular details. However, the inquiries of the commission also yielded information on the relations between different parts of society, e.g. the relations between secular and clerical courts of justice, between town and country, and individuals in power and those who were not. 143 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING Otryckta källor Riksarkivet (RA): Riksregistratur (RR) Äldre kommittéer (ÄK) Tryckta källor Handlingar rörande Skandinaviens historia, bd XXXI, Stockholm 1850 (HSH) Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner ifrån åhr 1528 in til 1701 angående justitiae och executionsährender, utg. av Johan Schmedeman, Stockholm 1703 Konung Christoffers landslag. Samling af Sweriges gamla lagar, vol. XII, utg. av C.J. Schlyter, Lund 1869 (KrLL) Magnus Erikssons landslag. I nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wessén, Lund 1962 (MELL) Riksarkivets beståndsöversikt, bd 3, Kommittéarkiv. Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet 8, Stockholm 1993 Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid Landtregeringen i Sverige och Finland, utg. av C.G. Styffe, Stockholm 1852 Sveriges regeringsformer 1634­1809 samt konungaförsäkringar 1611­1800, utg. av Emil Hildebrand, Stockholm 1891 Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, till 250­årsdagen av lagens tillkomst, faksimilutgåva, utg. av institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm 1984 Sveriges traktater med främmande magte? bd V:2, utg. av C. Hallendorf, Stockholm 1909 (ST) Litteratur Almquist, Jan Eric, 1964, Svensk rättshistoria. I. Processrättens historia, Stockholm Ankarloo, Bengt, 1984, Trolldomsprocesserna i Sverige, Stockholm Aronsson, Peter, 1992, Bönder gör politik. Det lokala självstyret som social arena i tre smålandssocknar 1680-1850, Lund Beltzén, Nils, 1944, Den kyrkliga försvenskningen av Jämtland­Häijedalen, i Kyrkohistorisk årsskrift Bj0rn, Claus, 1981, Bonde herremand konge. Bonden i 1700-tallets Danmark, K0benhavn 144 Bygdén, Leonard, 1923, Hemösands stifts herdaminne. Bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning, bd 1, Uppsala och Stockholm Dinges, Martin, 1991, Friihneuzeitliche Armenfursorge als Sozialdiszipli­ nierung? Probleme mit einem Konzept, i Geschichte und Gesellschaft 17 Englund, Peter, 1989, Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden, Stockholm Florén, Anders, 1987a, Disciplinering och konflikt. Den sociala organiseringen av arbetet. Jäders bruk 1640-1750, Uppsala Florén, Anders, 1987b, Nya roller, nya krav. Några drag i den svenska nationalstatens formering, i HT 107 Frohnert, Pär, 1985, Administration i Sverige under frihetstiden, i Administrasjon i Norden på 1700-talet, Oslo Frohnert, Pär, 1993, Kronans skatter och bondens bröd. Den lokala förvaltningen och bönderna i Sverige 1719-1775, Stockholm Haggrén, Georg, 1994, Från brukspatrons disciplineringsredskap till kronans förvaltningsorgan. Bergstingen i västra Nyland under stormaktstiden, i Historisk Tidskrift för Finland Herlitz, Nils, 1921, Ett och annat om självstyrelsens betydelse i svensk förvaltningshistoria, i Statsvetenskaplig Tidskrift Herlitz, Nils, 1936, Grunddragen av det svenska statsskickets historia, Stockholm Hesslén, Gunnar, 1927, Det svenska kommittéväsendet in till år 1905. Dess uppkomst, ställning och betydelse, Uppsala Imsen, Steinar, 1982, Norske ad hoc­kommisjoner i förvaltning og politikk under Christian IV, i Hamarspor. Eit festskrift til Lars Hamre, Oslo Inger, Göran, 1980, Svensk rättshistoria, Stockholm Ingers, E., 1949, Bonden i svensk historia, bd 1, Stockholm Johansson, Kenneth, 1990, Herrar och bönder. Om jurisdiktionen i några småländska friherrskap på 1600­talet, i Scandia Johansson, Kenneth, 1991, Herrar och bönder. Judiciell praxis på borgrätter och häradsrätter, i Norsk Historisk Tidsskrift Jägerskiöld, Stig, 1984, Rätt och rättskipning i 1600-talets Sverige, i Den svenska juridikens uppblomstring i 1600-talets politiska, kuturella och religiösa stormaktssamhälle, Rättshistoriska studier 9. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm Karlsson, Åsa, 1994, Den jämlike undersåten. Karl XII:s förmögenhetsbeskattning 1713, Uppsala Larsson, Lars­Olof, 1987, Lokalsamhälle och centralmakt i Sverige under 1500­ och 1600­talen, i Kustbygd och centralmakt 1560-1721, red. N.E. Villstrand, Helsingfors Lennersand, Marie, 1994a, Det man inte kunde göra på tinget. Dömande kommissioner som uttryck för kontroll- och kommunikationssträvanden 1646-1670, opublicerat avhandlingsavsnitt, Historiska institutionen, Uppsala 145 Lennersand, Marie, 1994b, I kungens namn. Dömande kommissioner under 1600- och 1700-talet - kategorier och utvecklingslinjer, opublicerat avhandlingsavsnitt, Historiska institutionen, Uppsala Linde, Martin, 1993, "Af nådig försorg för dess fattige undersåtare." Statsmakt och bondemotstånd under Karl XII. s totala krig, opublicerat avhandlingsavsnitt, Historiska institutionen, Uppsala Lindegren, Jan, 1984, Den svenska militärstaten 1560-1720, i Magtstaten i Norden i 1600-tallet og dens sociale konsekvenser. Rapporter til den XIX nordiske historikerkongres, Odense Lindegren, Jan, 1987, "Med glädje och utan suckan" eller samhällskontrollen i ett lokalperspektiv, i Kustbygd och centralmakt 1560-1721, red. N.E. Villstrand, Helsingfors Lindegren, Jan, 1992, Ökade ekonomiska krav och offentliga bördor 15501750, i Lokalsamfunn og 0vrighet i Norden ca. 1550-1750, red. Harald Winge, Oslo Lindström, Dag, 1991, Skrå, stad och stat. Stockholm, Malmö och Bergen ca. 1350-1622, Uppsala Lindström, Dag, 1993, Skrå, ära och hantverkarkultur i Sverige ca. 1350-1900. Kring arbetarkultur före industrialismen, i HT 113 Lindström, Dag, 1994, Statsbildningsprocesser och handel i Östersjöområdet ca 1500-1700, i Norden og Baltikum. Rapport I till det 22. nordiske historikerm0te, Oslo Lindström, Dag & Simonson, Öijan, 1993, Fru Justitia i statlig tjänst? i Makt & Vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid, red. S. Dahlgren, A. Florén & Å. Karlsson, Stockholm Lövgren, Anna-Brita, 1984, Stormaktstidens förvaltning - organisationsförändringar och utvecklingslinjer, i Tre Karlar. Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, Stockholm Malmstedt, Göran, 1994, Helgdagsreduktionen. Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800, Göteborg Nilsson, Sven A., 1990, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle, Uppsala Nilsson, Sven A., 1992, Stormakten Sverige. Statsbygge och samhällsförändring, i Stormaktstid. Erik Dahlbergh och bilden av Sverige, Skövde Nilsson, Sven A., 1994, Politisk mobilisering i 1600-talets Sverige, i Struktur og funktion. Festskrift til Erling Ladewig Petersen, Odense Novåky, György, 1994, Handeln, produktionen och staten i Östersjöområdet 1500-1700, i Norden og Baltikum. Rapport I till det 22. nordiske historikerm0te, Oslo Oestreich, Gerhard, 1969, Strukturprobleme des europäischen Absolutismus, i Geist und Gestalt des fruhmodernen Staates. Ausgewählte Aufsätze, Berlin Peterson, Claes, 1985, "En god ämbetsman är bättre än en god lag..." Frågan om justitiekanslern som en allmogens besvärsinstans i klagomål över kronobetjänternas ämbetsutövning (1747-1752), i Administrasjon i Norden på 1700-talet, Oslo 146 Raeff, Marc, 1983, The Well­Ordered Police State. Social and Institutional Change through Law in the Germanies and Russia, 1600­1800, New Haven & London Rosén, Jerker, 1946, Statsledning och provinspolitik under Sveriges stormaktstid, i Scandia Runeby, Nils, 1979, Mandarinernas uppkomst. Framväxten av ett kompetensbestämt ämbetsmannastånd, i Bördor, bönder, börd i 1600­talets Sverige, red. M. Revera & R. Torstendahl, Lund Rystad, Göran, 1955, Johan Gyllenstierna, rådet och kungamakten. Studier i Sveriges inre politik 1660­1680, Lund Sandin, Bengt, 1986, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan. Folkundervisning och barnuppfostran i svenska städer 1600­1850, Lund Schulze, Winfried, 1987, Gerhard Oestreichs Begriff "Sozialdisciplinierung in der friihen Neuzeit", i Zeitschriftfur Historische Forschung 14 Soziale Sicherheit und soziale Disziplinierung. Beiträge zu einer historischen Theorie der Sozialpolitik. Herausgegeben von Christoph SachBe und Florian Tennstedt, 1986, Frankfurt am Main Strömberg-Back, Kerstin, 1963, Lagen, rätten, läran. Politisk och kyrklig idédebatt under Johan III. s tid, Stockholm Sundin, Jan, 1992, För Gud, staten och folket. Brott och rättskipning i Sverige 1600­1840, Lund Sörndal, Olof, 1937, Den svenska länsstyrelsen. Uppkomst, organisation och allmän maktställning, Lund Taussi-Sjöberg, Marja, 1990, Staten och tinget under 1600-talet, i HT 110 Thunander, Rolf, 1994, Hovrätt i funktion. Göta hovrätt och brottmålen 1635­ 1699, Stockholm Tiscornia, Alberto, 1992, Statens, godsens eller böndernas socknar? Den sockenkommunala självstyrelsens utveckling i Västerfärnebo, Stora Malm och Jäder 1800­1880, Uppsala Wägner, S„ 1886, Skånska kommissionen af år 1669­1670. Ett bidrag till de skånska landskapens historia, Lund Österberg, Eva, 1991a, Alternative protests among ordinary people in early modern Sweden, i Mentalities and Other Realities. Essays in Medieval and Early Modern Scandinavian History, Lund Österberg, Eva, 1991b, Social Arena or Theatre of Power? The Courts, Crime and Early Modern State in Sweden, i Maktpolitik och husfrid. Studier i internationell och svensk historia tillägnade Göran Rystad, Lund Österberg, Eva, 1994, Normbrott och rättspraxis i Norden under förindustriell tid. Problem och positioner, i Normer og sosial kontroll i Norden ca. 1550­ 1850. Domstolene i samspill med lokalsamfunnet. Rapport II till det 22. Nordiske historikerm0te, Oslo 147 OPUSCULA HISTORICA UPSALIENSIA Nr 1. Thomas Lindkvist: Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organisatoriska tendenser i Sverige under övergången från vikingatiden till tidig medeltid. 1988 (tredje upplagan 1993) 2. Jan Lindegren: Varat, staten och diket. Tre historieteoretiska uppsatser. 1988 Sven A. Nilsson: På väg mot militärstaten. Krigsbefälets etablering i den äldre Vasatidens Sverige. 1989 3. 4. György Novåky: Sockersjudare och kompanihandel. Motsättningen mellan kapitalistisk produktion och feodal handel under 1600-talet. 1989 5. Stellan Dahlgren & Kekke Stadin: Från feodalism till kapitalism. Skatternas roll i det svenska samhällets omvandling 1720-1910. 1990. 6. Aleksander Kan: Nikolaj Bucharin och den skandinaviska arbetarrörelsen. 1991 7. Anders Floren: Genus och producentroll. Kvinnoarbete inom svensk bergshantering, exemplet Jäders bruk 1640-1840. 1991 8. Anders Floren & Peter Reinholdsson (red.): Att forska i det förflutna. Forskarskola i Historia 1991. 1992 9. Current Research at The Department of History Uppsala University. 1992 (Gratis forskningsinformation) 10. Ann-Sofie Ohlander: Det bortträngda barnet. Uppsatser om psykoanalys och historia. 1993 11. Kekke Stadin: Maktkamp på Arboga redd. Sjöfart inom skrå och aktiebolag. 1993 12. Göran Rydén & Maria Ågren: Ironmaking in Sweden and Russia. A survey of the social organisation of iron production before 1900. 1993 13. Hernån Hörna: Five Essays on Post Colonial Latin American History. 1994 Stormaktstiden var ett viktigt skede iden svenska historien. Mycket av det vi idag uppfattar som självklara delar av vårt moderna samhälle har sitt ursprung i utvecklingen under stormaktstiden. Samhället genomgick under denna tid en fundamental omstrukturering. Ett av de viktigare områdena var rättssystemet, där stora förändringar ägde rum med avseende på både administration, förvaltning och lagstiftning. I föreliggande skrift diskuteras rättssystemets förändringsprocess. Förändringarna var dock varken rätlinjiga eller enkla att genomdriva. Vi har koncentrerat oss på två aspekter av processen, nämligen kvinnornas roll och kommissionernas funktion. Makt och myndighet behandlar kvinnor och deras maktinnehav inom olika områden. Med maktinnehav avses de möjligheter kvinnan hade att kontrollerasin tillvaro. Utgångspunkt tas i det normativa materialet, d.v.s. lagtexter och liknande, vilket visar de faktiska möjligheter statsmakten tillskrev kvinnorna. Stor vikt läggs också vid de diskussioner som fördes inom 1686 års lagkommission. De visar dels hur lagen tolkades av samtiden, dels de förändringsförslag som diskuterades men i vissa fall aldrig såg dagens ljus. Det är tydligt att kvinnorna utgjorde ett problem för rättssystemet och de män som var satta att utreda det. Kvinnan blev under 1600-talet meråtkomlig i såvälrättsliga som ekonomiska sammanhang, både för statsmaktens och enskilda personers krav. Samtidigt fick hon inte ges ett obegränsat handlingsutrymme. Höga herrar på visit uppmärksammar en kommission som 1670 sändes till Västernorrlands lagsaga för att undersöka tillståndet i området. Denna form av direktkontakt mellan kungens egna utsända och folket ute i landet var ett led i centralmaktens ambition att kontrollera och påverka förhållandena i samhället. Kommissionens verksamhet kom att i hög grad inriktas på lokala tjänstemän och deras ämbetsutövning, allt ifrån länsmännen till självaste landshövdingen. Att tjänstemännen inte misskötte sina ämbeten var även något som låg i böndernas intresse. En viktig del av kommissionens arbete blev också kontrollen av hur de olika instanserna i lokalsamhället fungerade, från rättsinstanserna och kyrkan till städernas verksamhet. ISSN 0284-8783 ISBN 91-506-1025-2 Reprocentralen HSC, 1994