Sävkungen har dött!
För några dagar sedan gick en tradition i graven. Nämligen konsten att fläta äkta Kronoby sävkorgar. Hantverkaren Hans var den ende i min hemby som till fullo behärskade tekniken att göra unika sävkorgar, vilka t.o.m. såldes på Artek i Helsingfors. För ett halvt sekel sedan utövades sävhantverket i vart och vartannat hem och idag finns kunskapen endast hos några få och är utdöende om ingen naturlig övergång finns. Och som sagt tekniken att göra de specifika korgarna i säv kunde bara Hans.
Så sent som i höstas hade jag planer på att sätta igång ett försök att få honom att medverka i en dokumentation om hur han flätar sina korgar. Någon har följt med hans handrörelser någon gång men inget finns helt och hålllet dokumenterat. Jag har som tur är några exemplar av hans slöjdverk. Dels för att kunna begrunda tekniken som delvis påminner om afrikansk konstslöjd. Men också för att mina barn ska få äga ett kulturarv.
Traditioner är inget vår mycket unga kultur och historia ännu förstått att respektera. Att traditioner ska gå i arv är inget vi värdesätter. Jämförelsevis med Italien där man är stolt över sitt hantverk och där hantverket går vidare från generation till generation. För att inte tala om dess kvalite´, det är Möbelmässan i Milano ett bevis på.
Tyvärr lever vi ännu med inställningen att allt som är nytt är bättre. Vi river byggnader för att få något bättre – tror vi. Det finns inget utrymme för epoker, avlagringar, patina eller förståelse för historien. Ser vi igen på våra sydeuropeiska kulturer så ger de utrymme för helt andra värderingar. Vi har inte har råd att förlora traditioner. Det tar hundra år att bygga upp en bortglömd eller förlorad tradition. Det tar en sekund att förlora den.
I min hemregion har en stor del av traditionerna lyckats industrialiseras. Båt- och läderindustrin har gamla anor. Den senare har tyvärr konkurrerats ut till effektivare anläggningar. De som tjänat läderindustrin är garverierna. Och garvarna är ett av de absolut äldsta yrkena som finns, eftersom det härstammar från då människan var tvungen att tillverka sina egna kläder.
Jag har själv en släkting som ännu driver ett garveri och han är den tredje verksamma generationen inom sin näring. Han, Bengt är dessutom den äldsta garvaren i hela Norden. Det finna ca 10 st verksamma idag. I min hemkommun finns tre utav dessa och i min hemby två! Varav den ena är Bengt som levererar otaliga hudar för handskindustrin och det andra leverar tunna läderhudar till de stora modehusen. Fantastiskt!
I min hemby Kronoby har vi också anor inom tradionen att bygga båtar flera århundraden tillbaka. Det har funnits båtvarv som levererat till Gustaw Wasa! Något som de stora internationella reportagen om lyxbåtsindustrin alltid tagit fasta på då de skrivit sina artiklar om bl.a. min forna arbetsplats Nautor. Men tyvärr glöms traditioners värde ofta bort i siffrornas värld och vid kortsiktig planering, Därav lades en båtbyggarlinje ned för något år sedan för att det inte funnits tillräckligt med sökanden.
Förstår vi att uppskatta våra förfäders kunnande? Hur kan vi hålla kvar traditionerna? En liten förhoppning finns i utbildningen trots att begränsade resurser inte ger utrymme för traditioners värde. Jag har suttit med i ett yrkesteam där vi uppmanat studerandena att söka sina LiA-platser(praktik) hos genuina hantverkare. Att låta dem förstå att skaffa sig säregna kunskaper är målet. Samtidigt kan de skapa sig en efterfrågan i framtiden, en säkrad yrkesroll. Också inom konstindustrin ser jag möjligheten med hantverk. Att kunna utveckla nya tekniker i nya sammanhang mha traditoner.
Men fortfarande är vi själva ansvariga för att bevara våra traditioner. Och bli stolta över dem. Ta vara på kulturavet, det må vara en sliten väggbonad eller julstjärna i halm. Spara dem, åtmnstone för våra följande generationer. Låtom oss inte förlora hantverket helt.
"Ett träd utan rötter står ostadigt!"
Ordspråk från Kamerun
