”Masspsykosen är snart slut - sedan får vi öppen debatt”

Artikeln publicerades i DS den 17 december 2015.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skrev nyligen att svensk ekonomi visar mycket goda tillväxtsiffror mitt i migrationskrisen: ”Det finns, med varje rimligt mått mätt, resurser för att hantera också stora samhällsutmaningar.”

Nationalekonomen Tino Sanandaji replikerade direkt att DN:s chefredaktör missförstått BNP-statistiken och blandat ihop tillväxt och välstånd.

Ingen annan ekonom i Sverige är lika arg på det politiska och mediala etablissemanget som Tino Sanandaji. Han hävdar att om han kunde komma på starkare ord om det svenska debattklimatet än ”lögn” och ”masspsykos” skulle han använda dem.

Varför är Tino Sanandaji så ilsken?

Han själv hävdar envetet att hans beräkningar bara bygger på Statistiska centralbyråns (SCB) hårda data medan medierna släpper fram ”charlataner” som i brist på fakta skapar vad han kallar ”ett alternativt universum”. Journalistkåren har, enligt Tino Sanandaji, ­enats om att bekämpa rasism genom att hävda att flyktinginvandringen blir lönsam på lång sikt. Problemet, anser han, är att ingen vet när den långa sikten kommer.

Tino Sanandaji väcker starka känslor. Han beskriver sig själv som ”street fighter” och sluggar rejält mot kolleger och åsiktsmotståndare. Som nationalekonom framträder han i en egen viktklass; ivrig, offensiv, helt utan den akademiska världens försiktighet och förfining.

När han fyrar av statistik och procenttal låter det som ett smatterband. Eftersom han ser sig som sanningssägare i en tid med många offentliga lögner kan han framstå som ensamvarg. I en debatt där så många redan anser sig ha rätt blir irritationen stor om någon säger att han har mer rätt än alla andra.

Invändningarna mot Tino Sanandaji handlar sällan om siffror och detaljer. Han är mest irriterande, ett störningsmoment. Han har fått många anhängare, inte minst bland dem som länge ifrågasatt migrationspolitiken, vilket också gett honom många fiender.

Varför skriver han, som själv är flyktinginvandrare, så mycket negativt om invandringens följder?

Han kom hit som nioåring och kan minnas hur den kurdiska familjen från balkongen hade sett på när det iranska luftvärnet besköt irakiska bombplan i det utdragna, blodiga irakisk-iranska krigets slutskede. Panikkänslan bland de vuxna släktingarna när Halabja i irakiska Kurdi­stan gasbombades är ett annat starkt barndomsminne.

Första anhalten i Sverige var Slite på Gotland. Senare blev det Handelshögskolan.

– Jag vill påstå att ekonomi är den mest analytiska av samhällsvetenskaperna. Där finns en ansats att förklara. Redan när jag var 15 år visste jag att jag ville bli nationalekonom, säger han.

Nu är han en av ganska få ekonomer i Sverige som deltar i den offentliga debatten om migration, flyktingar, välfärd och integration.

– Det finns bara två personer här som har forskat om invandringens kostnader de senaste tjugo åren och det är Jan Ekberg och Joakim Ruist. Det är ett väldigt litet fält.

Desto fler är de som har bestämda uppfattningar i de här frågorna, och dem betraktar Tino Sanandaji med en skepsis som ibland gränsar till avsmak.

– Man tävlar i att framställa sig som godast. Det finns ingen debatt om fakta. DN:s och Aftonbladets ledarsidor har ingen expertis, bara tomma åsikter.

Han intervjuas ofta i utländska medier. Sanandaji har tackat nej till DN och i debatter i SVT och Sveriges Radio har han underkänt sina motparters sakkunskaper.

– Medierna försöker kringgå akademin. Professor Assar Lindbeck, som anser att den invandring vi har är oförenlig med välfärdsstaten, citeras sällan. Jan Ekberg, som skrev om det här 2009 i finansdepartementets expertserie, hörs inte heller. Ändå är det de säger inte ifrågasatt bland nationalekonomer. Detta är fortfarande forskningsläget, så ser det ut.

I vänsterekonomerna Sandro Scoccos och Lars Fredrik Anderssons rapport 900 miljarder skäl att uppskatta invandring (Arena) hävdas att statskassan får mycket stora tillskott genom invandring. Tino Sanandaji menar att rapporten bygger på osannolika antaganden om flyktinginvandrarnas framtida arbetsinkomster och skattekraft.

Enligt de SCB-uppgifter han raskt plockar fram ur bakhuvudet skiljer sig tvärtom invandrarnas ekonomi och sociala förhållanden rejält från de inrikes föddas. Att tro att det med de senaste årens flyktinginvandring skulle bli bättre är enligt honom rent önsketänkande.

Argumenterar du alltså mot invandring?

– Det där är som att säga: Om du tycker att skatterna är för höga, är du då emot skatt?

Argumenterar du mot nivån på invandringen?

– Jag menar att invandringen har haft negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Arbetskraftsinvandringen är säkert lönsam, men den är ju liten i sammanhanget. Min roll är att säga att man inte ska förvanska verkligheten. Då säger vänstern att det inte är invandringen som är problemet utan ojämlikheten, som om de båda skulle vara oberoende av varandra.

Det mest oroväckande, enligt Tino Sanandaji, är inte att kostnaderna ökar utan att det betalas in för lite skatt. Uttrycket ”skattebasen eroderar” återkommer flera gånger.

– De tre kommuner som har högst andel invandrare – Södertälje, Botkyrka och Malmö – är ekonomiska katastrofzoner. Snittinkoms­terna och skattebaserna fortsätter att falla år efter år.

Om det inte vore för de kommunala utjämningsbidragen skulle Malmö redan vara bankrutt, säger han.

– Vad händer när resten av Sverige har nått dit där Malmö befinner sig nu? Det här är inte frågor där det finns olika åsikter. Vi har officiell statistik.

Inte många har gått i direkt polemik med Tino Sanandaji. Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skrev nyligen att Sanandaji har haft rätt i mer än 90 procent av sin fakta- och metodkritik.

En annan faktor som Tino Sanandaji vill stoppa in i ekvationen är kulturens betydelse. Den är svår att mäta, men om välfärdsstaten är beroende av att både män och kvinnor har sysselsättning kan det bli problem när kvinnliga invandrare av kulturella skäl hålls borta från arbetsmarknaden.

Och även om de skandinaviska länderna har den högsta samhälleliga tilliten är det, menar Tino Sanandaji, inte givet att de som flyttar hit tar den till sig.

– Den kultur som präglar Tensta och Akalla är någon sorts mix av gangsterrap och Middle East. Varför bränner man bilar i Tensta? Hipstersvenskarna vid soffbordet kliar sig i huvudet. ”Det måste bero på att man har skurit ner på välfärden i Tensta.”

– Men det är inte sant. I Tensta var elen borta i två timmar en dag i december och då blev det genast upplopp. Svenskarna säger: ”Vi vill inte ha det som i USA.” Nu har ni fått det som i USA.

Han gör några drastiska jämförelser. Malmö, socialdemokratins födelsestad, har större ojämlikhet än vad USA hade under Reagan. Arbetsmarknadssituationen är värre för invandrare i Sverige än den är för svarta i USA jämfört med vita.

– Man har inte ens lyckats lösa utanförskapet medan det varit ganska hanterbart.

Tino Sanandaji suckar djupt:

– 33 procent av de vuxna nyanlända har inte nio års grundskola och kan inte svenska. Hur ser planen ut för att få in dem på arbetsmarknaden? Varför har inte finansdepartementet utrett det här? Riksbanken har 350 anställda. Varför har de inte satt två personer att räkna på detta?

Varför kopplar du de ekonomiska problemen till invandringen? Man kan också höja skatterna?

– På Skatteverket är de realistiska. De menar att man skulle kunna dra in 10–20 miljarder genom att täppa till olika hål. Det har jag själv argumenterat för. Men det är också en engångseffekt medan invandringen hela tiden ökar.

Det finns ju förmögenheter att hämta hem från utlandet, om man vill.

– Man borde återinföra arvsskatt för rika och en progressiv kapitalbeskattning, som i USA och Kanada. De här skatteförslagen handlar om omfördelning. De borgerliga sänkte skatten med 100 miljarder, som gick till svenska hushåll som fick större intäkter. Invandringen innebär däremot en omfördelning till resten av världen.

Det skulle man väl kunna se som solidaritet och bestämma att en sådan politik vill vi föra?

– Vill man vara solidarisk med andra länder måste man göra det på ett någorlunda rationellt sätt. Nu lägger man kanske 100–150 miljarder på några väldigt få flyktingar me­dan man förvägrar tiotals miljoner någon hjälp alls.

– Den summa Sverige lägger bara på det ini­tiala mottagandet av flyktingar är dubbelt så stor som FN:s samlade budget för alla flyktingar i världen. Jag tycker inte att det är solidariskt att skära i barns vaccinationsprogram för att ge till ensamkommande ungdomar som kostar en miljon var per år. Det är inte solidaritet, det är vansinne.

En av Tino Sanandajis käpphästar är att det har funnits och fortfarande finns en aggressiv problemförnekelse. När regeringen drog i sin nödbroms berodde det på att mottagningssy­stemet höll på att kollapsa och inte på att politiken hade omprövats.

– Det som gör människor arga är inte invandringspolitiken i sig, det är alla lögner. Svenskarna är väldigt toleranta och humanistiska och det är därför de inte gillar SD. Och nu läser de på. De ser att en myndighet som SCB ger en helt annorlunda bild än den som ges på kvällsnyheterna. De läser utländs­ka medier. Det kommer att ta några år, sedan är det slut.

Vad är det som är slut?

– Masspsykosen. Det kommer att bli en öppen debatt.

Lars Åberg, journalist och författare